Kapitel 28: Orsak till en jakt

Jimmy Svantesson är en vän till den kungliga familjen i Malzaat. Det hela inleddes av att han hade besökt hovet i Malzaat med hoppet om att möta en ljusblå kvinna vid hovet som skulle veta mycket om de sju färgerna, samt ljuset och mörkret. Han hade fått tillgång till det kungliga biblioteket och hade där träffat en likasinnad man i jakt på kunskap. De hade talat länge om sina olika teorier och kunskaper. Det var först när den styrande drottningen Maria hade anlänt till biblioteket för att leta reda på sin make Jakob, som Jimmy förstod att det var hennes gemål han hade pratat och blivit vän med.
Matrisi var vid tillfället endast 12 år när hennes föräldrar blev vän med Jimmy. Efter att Jimmy lämnat Malzaat i sökande efter mer kunskap håller han kontakten med kungaparet via brevväxling. Jimmy blir som en farbror till Matrisi och hon tar över brevväxlandet med Jimmy efter hennes föräldrars bortgång och hon själv fått ta över tronen.
Karl Karlsson får ta över som stadsledare i Holmstand när han endast är 21 år efter att hans far plötsligt dör. När han är 35 år får han onödigt många påtryckningar om att han borde gifta sig och få en arvinge från fler håll än sin mor.
Har hört talas om en prinsessa i Malzaat han tycker skulle passa som hans fru då han tycker hon är vacker och av tillräcklig ädel börd för honom.
Han påbörjar uppvaktning via brev och presenter och lovar att se till att hon skulle få det gott ställt om hon gifter sig med honom och flyttar ner till Krack. Han har inte kunskapen om att hon är arvtagerska till tronen.
Matrisi tackar nej till gåvor och nekar förlovning i tre år tills det Matrisi sänder en personlig budgivare som berättar att förlovningen inte är av intresse och att hon redan är förlovad med en annan man. Det gör inte saken bättre i Karls ögon att den mannen är en alv. Matrisi är då 23 år och Karl 38 år.

Karl Karlsson var rasande, nyheten om att sändebud från Malzaat hade varit i hans stad Holmstrand gjorde honom fly förbannad. Den informationen räckte för att han skulle tappa besittningen. Att de hade lämnat något till den lärde Jimmy på universitetet i staden brydde han sig inte om. I hans värld kretsade allt kring honom.
“Att hon fortfarande retar mig för mina ljuva ord från förr. Den ragatan!” gormade han och knep extra hårt om sin stols armstöd där han satt bakom sitt skrivbord. “Hade den där alven inte kommit emellan så hade hon varit min! Det svär jag på vid den orangea färgen!”
Karls mörka och kraftiga ögonbryn låg som en bro över hans ögon när han rynkade sin panna i vreden han kände. Hans tjocka svarta hår hade endast ett fåtal stråk av gråa hårstrån i sig. Det var inte många som kunde gissa att han var en man som närmade sig 60 ädla år av livet.
“Herre, om ni…” var allt den långa och smala rådgivaren hann säga innan Karl slog sin knytnäve på stolens armstöd så att stolen knakade till oroväckande.
“Jag vill att du dödar sändebuden och ser till att ta tillbaka det de tagit från min stad!” beordrade han ilsket till sin rådgivare som hade ett uttråkat uttryck över sitt ansikte, det var tydligt att han var van vid att Holmstrands stadsledare fick onödiga utbrott.
“Som ni önskar.” svarade rådgivaren och gav Karl en djup bugning innan han lämnade det överdådiga kontoret. “Fast vad jag vet så tog det inget av värde med sig…” muttrade han för sig själv.
Han gick genom huset som tillhörde Karl och gick direkt till bakgården där han visste att han kunde hitta de två personer han mest kunde lita på.
“Mauritz och Max!” kallade han när han kom ut på trappan.
Två unga män som träningsfäktades vände båda in uppmärksamhet till rådgivaren.
“Jag har ett uppdrag till er från vår förvirrade stadsledare.” sa rådgivaren med en underton av hånfullhet. Det var mycket tydligt att han inte gillade att arbeta i skuggan av Karl.
De båda männen sa inget utan tittade bara på varandra först som om de kunde läsa varandras tankar. Men i sanningens namn så roades be båda av rådgivarens sätt och ville se om den andre också lagt märke till det.
“Vill vi det?” frågade den man som var lite längre än den andre.
De var kopior av varandra med sitt mörka yviga hår som fångats upp till en boll på huvudet. Deras ljusbruna hy och gröna ögon gjorde att de passade in bland befolkningen i Holmstrand utan problem. Medan rådgivaren hade svart tunt hår som prydligt låg tillbaka kammat på hans huvud och smala ljusa ansikte och kropp fick han se ut som en svältande träl. Men att han var så smal hade med mannens ålder att göra.
“Först vill vi veta mer”. svarade den något kortare av de två männen, vilka uppenbart var bröder.
“Det har varit ett sändebud från Malzaat och lämnat något till den lärde mannen Jimmy på stadens universitet.” svarade rådgivaren och spände blicken i bröderna som nu uttråkat lutade sig på sina svärd medan de lyssnade på rådgivaren.
“Vi behöver inte ta reda på vad det var för något, utan vi behöver bara se till att få bort dem från världens yta.”
“Så du vill att vi ska döda någon nu igen?” frågade den äldre brodern medan han nonchalant studerade naglarna på sin ena hand.
“Ja.” svarade rådgivaren kort.
“Vi behöver signalement och veta när de senast sågs och vilket håll de var på väg åt.” sa den yngre brodern som stod helt lutad över till träningssvärd med blicken fäst på rådgivaren.
“Ett sällskap på fyra personer, en vuxen man och tre ungdomar. De kommer från Malzaat och går dolda under mantlar som täcker dem helt. Vad jag fått veta så är de på väg hem igen redan.”
Bröderna tittade på varandra utan ett ord innan de vände sig mot rådgivaren igen.
”Är det allt vi får att gå på?” frågade de i synk.
“Den vuxne är en Mavil och ungdomarna sägs vara Mavicks.” svarade rådgivaren som om det vore det tråkigaste han hört.
“Varför sa du inte det först!?” ropade de två bröderna överraskat och exalterade.
”Jag bryr mig inte om något tråkigt sändebud från något fjärran land som retat upp vår stadsledare för några hundra år sedan.” började den äldre brodern.
“Men fä med så stark anknytning till magin låter som ett lovligt byte.” fyllde den yngrebroden i med ett sinistert leende på läpparna.
“Så?” frågade rådgivaren.
Bröderna slängde sina träningssvärd åt sidan och gick fram till rådgivaren på vardera sida och hängde en varsin arm på mannens axlar.
“Du är den bästa pappa en pojke han önska sig.” sa den äldre brodern och gav rådgivaren en kram.
“Jag håller med Mauritz.” förklarade Max och gav han också en kram.
“Ja, ja. Få mig nu inte att bli sentimental med er mina gossar.” sa rådgivaren utan att ändra minsta min från innan. Han såg ut som någon som hade väldigt tråkigt.
“Vi sa bara plocka med oss lite proviant och sånt vi kan behöva så ger vi oss av sen.” sa Mauritz samtidigt som han släppte sin far och flinade lika brett som Max som också släppt taget.
“Nu ska vi äntligen få prova på att jaga riktiga byten.” sa Max innan han drog med sig Mauritz från bakgården.
Rådgivaren stod kvar och såg efter de båda unga männen. Först när de var utom synhåll smög sig ett leende fram på rådgivarens läppar.
“Jag hoppas ni får en rolig jakt.” sa han för sig själv innan han med en suck vände uppmärksamheten mot träningssvärden som låg på marken övergivna.
Han plockade upp dem och ställde dem i det ställ som fanns där på bakgården och hoppades innerligt att hans söner verkligen skulle få sig en rolig jakt.

Kapitel 27: Göra sig redo för färd.

Eliren, Klovan, Bruno, Divanis och Kebol stod redo utanför det lilla värdshuset de hade övernattat på. Solens första strålar var precis på väg upp över horisonten. Det var en ljummen morgon som lovade att vädret skulle till att bli varmt.
”Ni två får gå till stallarna för att se vad ni kan få tag på, eller helt enkelt få reda på.” sa Bruno och gav Divanis och Kebol en menande blick. ”Nu!” ropade han till och de två idioterna for iväg tätt intill varandra åt fel håll. Bruno suckade ljudligt och gav dem en menande blick då dem sprang förbi efter att ha insett sitt misstag.
”Ni får ursäkta dem Elir.” sa Bruno beklagande då de hade försvunnit utom syn- och hörhåll.
”Inget ni kan rå på.” svarade han menande medan han i sitt stilla sinne tänkte på Klovan han faktiskt hade bredvid sig. Uppenbarligen hade den store mannen roats av Divanis och Kebols misstag.
”Men var finner vi lättast sådant vi behöver för vår resa?” frågade Eliren som faktiskt erkände, även om inte öppet, att han faktiskt inte besatt just de kunskaperna.
”Jag vet en liten affär som säljer mest skräp. Men om man inte är petig så har den det mesta till ett billigt pris.” svarade Bruno och manade på Eliren och den uppenbarligen dagdrömmande Klovan.
De behövde inte gå långt för att komma till den nämnda affären. Trots att det var en tidig timma denna morgon så hade vissa affärer och stånd redan börjat öppna upp sina verksamheter. Flest var dem som sålde fisk och annat dem hade dragit upp ur sjön Jorma. Även den affären som de var där för att kolla i hade öppnat sin dörr.
Bruno gick in först och tycktes säker på sin sak då han gick fram till mannen bakom disken. Eliren imponerades av hans självsäkerhet och Klovan brydde sig inte, utan fastnade vid ett rack med gamla rostiga svärd i.
”Jag behöver filtar, vattenläglar, lätt kappsäck och minst fem ombyten av kläder till vuxna män.” sa Bruno och mannen bakom disken tittade först frågade upp från sitt papper han hade framför sig.
”Bruno?” frågade han och sken sedan upp i ett brett flin då Bruno hade nickat jakande till svar.
”Broder!” utbrast mannen och gick runt disken för att omfamna Bruno som gick honom till mötes.
Eliren var inte alls lika imponerad längre och han rynkade lätt på näsan då han faktiskt kunde se vissa likheter mellan Bruno och hans bror.
Bruno hade sitt bruna hår och hans bror hade istället ett stort brunt skägg istället för hår på huvudet, uppenbarligen var hår på huvudet ett minne blott för honom.
”Men Bruno. Vad gör du här? Vad hände med ditt kall?” frågade den skäggige brodern och gav Eliren och Klovan undrande blickar. ”För du lär ju knappast ha lämnat din order för kärleken.” sa han och blinkade menande till Eliren som inte var det minsta road av mannens skämt.
Klovan stod vid racket med vapen intill ytterdörren och synade dess innehåll. Eliren suckade något medan Bruno och hans bror var upptagna med att diskutera priser och varor. Istället såg sig Eliren om och undrade verkligen vilka människor som skulle vilja köpa det som fanns synligt på hyllorna som täckte dem annars mörka och fönsterlösa väggarna.
Gamla slitna träbestick, trätallrikar, stenar av okänt syfte och ursprung, massa slitna rustningar och vapen. Eliren sneglade på Bruno samtidigt som han funderade på vad det var för typ av varor han skulle lyckas köpa av sin bror. Han hoppades innerligt att det inte var något av det som fanns synligt i affären.
”Vad kostar detta?” Frågade Klovan oväntat som vänt sig mot Bruno och hans bror med ett tillsynes otjänligt svärd, enligt Eliren, i sina händer.
”Han är väl med dig?” Frågade brodern Bruno och man kunde tydligt se på honom att Klovan var den sista han ville reta upp.
”Ja.” svarade Bruno enkelt och grimaserade fundersamt åt svärdet. ”Varför?” Frågade han sedan till Klovan som fick ett litet hemligt leende på sina läppar.
Eliren som kände att detta inte var av minsta intresse för honom vände sig istället för att syna den hylla med träredskap på.
Klovan började ljudligt berätta om svärdet möjliga ursprung med Bruno och brodern, så ingen av dem märkte då Eliren hoppade till av överraskning då en gulhårig nos kikade fram mellan tallrikarna.
Nosen vickade som om den nosade efter något och fram bredvid den dök det upp en liten tass som pekade mot dörren av affären. Eliren nickade till och följde det lilla djurets vilja att han skulle lämna affären.
”Jag behöver pergament.” Sa han som ursäkt innan han haltade ut på vägen utanför och såg sig undrande om.
Utan att bry sig om att Brunos bror hade ropat efter honom att dem säker hade det också så haltade Eliren runt hörnet av huset och in i en smal gränd där den gulblondhårige mannen som kallades sig själv för guden Sorta stod och väntade på honom.
”Ers gudomlighet.” sa Eliren sakligt och gav mannen en något osmidig men djup bugning.
Men innan han hann säga något mer så var guden framme vid honom och lutade sig över honom för att närmare kunna se hans ansikte då han tittade upp.
Ingen av dem sa något till varandra till en början. Men då Eliren kände att det kanske vore bra för honom att få veta vad hans gud ville honom så hann han bara höja frågande på sina ögonbryn innan Sorta tog ett steg tillbaka utan att släppa honom med blicken.
”Du önskade rådfråga mig i något ärende.” sa han utan att blinka medan Eliren själv blev osäker då han endast tänkt tanken i frågan. Han kunde inte låta bli att fundera på hur Sorta kunde veta den detaljen.
”Nå gamle man?” sa guden otåligt och la armarna i kors över sitt bröst.
”Hur ska vi bäst hinna i fatt Den Ledande?” frågade Eliren samtidigt som han kände sig något dum då guden faktiskt hade hörsammat hans tanke.
Sorta såg fundersam ut en stund innan han drog fram en liten skinnpåse ur sin klädnad och höll fram den mot Eliren.
”Du får inte säga något till dem andra. Jag vet att du har engagerat fler än Klovan i jakten på Den Ledande. Jag kan förstå ditt val men om du bara en gång till ser till att bryta ett löfte till mig så kommer du ångra dig grovt efteråt.” sa Sorta och Eliren tog emot skinnpåsen med en rysning då han visste att gudens hotfulla ord var att lyssna till.
Undrande tittade Eliren i påsen och fann att den var tom och såg då frågande upp på Sorta som log åt honom.
”Jag tänkte följa med er.” sa han och pekade på marken innan han skimrade till och den lilla gula råttan satt på marken framför Eliren.
”Påsen är till mig.” sa råttan och Eliren ansträngde sig för att huka sig ner och hålla fram påsen, så att Sorta kunna klättra ner i den.
”Minns vad jag har sagt.” sa guden och dök ner i påsen och drog åt den från insidan.
Eliren lyfte den varsamt och såg undrande på den i sina händer.
Vad ska jag göra med denna? Funderade han innan Klovan kom från runt hörnet och avbröt hans funderingar.
”Elir. Vi är klara.” sa Klovan försiktigt och synade Eliren. Samtidigt vände sig Eliren om mot Klovan samtidigt som han riktigt försiktigt stoppade den lilla skinnpåsen med guden Sorta i innanför den väst han bar.
”Bra.” Var allt Eliren lyckades säga till den fundersamma Klovan som hade det rostiga svärdet hängande vid höften på sig. Det var en trasa löst virad runt det men Eliren såg fortfarande att det var det svärd han hade tittat på inne i affären.

Det hade inte varit svårt att transportera allt det de köpt från Brunos bror, Klovan hade mer eller mindre agerat packåsna åt dem och lyckligtvis så hade borden vetat hur man bästa packade allt åt dem. Tydligen visste också Bruno hur, vilket skulle förenkla ytterligare senare när dem skulle använda allt. Det som däremot hade tagit tid var Divanis och Kebol som ännu inte hade kommit tillbaka till värdshuset.
”Jag svär vid mörkrets alla färger att när de där två spånskaften dyker upp igen så ska jag ta reda på vad dem tänker med.” muttrade Bruno där han satt vid bordet mittemot Eliren och Klovan. ”Även den enklaste uppgifterna till dem två kan ta evigheter. Fast skicka iväg dem en och en är dömt att misslyckas.” muttrade han vidare innan han tog en djup klunk från den sejdel han hade framför sig.
”Kanske det har hänt dem något?” frågade Klovan som inte var van att vänta så pass länge, han hade till och med hunnit med att tänka ut vissa scenarier som skulle kunna ha hänt. ”Tänk om dem blivit rånade?” frågade han och Eliren riktade sin uppmärksamhet mot den store blonde mannen efter att skinnpåsen innanför hans väst hade ryckt till ordentligt.
”Kanske skulle ta och kolla upp det…” sa Eliren fundersamt och innan han ens hunnit säga något mer i fråga så ställde sig Klovan upp och såg ner på den lille mannen.
”Jag kan kolla.” sa han och gick raka vägen mot dörren till värdshuset innan varken Bruno eller Eliren hunnit reagera för att neka honom.
Skinnpåsen innanför Elirens väst tycktes lugn, vilket även lugnade Eliren. Fick Klovan en order så kunde man lita på den mannen, men ibland så var hans egna tankar bra de med. Med andra ord så var detta antagligen en av dem bättre idéerna från hans sida då skinnpåsen var lugn. Så det var bara bra att han gick för att leta efter de två.

Klovan klev ut på gatan utanför värdshuset och såg sig om. Han såg varken Divanis eller Kebol. Han rykte lätt på axlarna innan han med lugna steg började gå mot stallarna, som de två tidigare hade begett sig mot. Hela tiden så såg han sig om så att han inte skulle missa de två, noggrant spanade han in i varje gränd han passerade. Han visste trots allt inte hur de två fungerade.
För allt i världen kanske de satt och tryckte någonstans, han hade dock endast haft en person i ett tidigare uppdragsfölje som varit en sådan person. Den människan hade dock inte överlevt ett av deras uppdrag, kanske det var så för Divanis och Kebol nu?
Folk klev åt sidan för Klovan där han gick och såg efter de två. Vem som helst kunde tydligt lista ut att han letade efter någon. Men tack vare det så var det en av de största orsakerna till varför folk undvek honom. För vem vet, kanske han letade efter just dem.
Klovan brydde sig inte nämnvärt, byborna beteende gjorde det bara enklare för honom att leta efter Divanis och Kebol.
Det var inte långt från hamnen, i en något mörkare gränd, som Klovan hittade de två eftersökta idioterna. Fast dem var knappast i skick att bli utskällda.
Divanis låg på mage i leran medan Kebol satt utslagen mot väggen. Ingen av dem rörde en fena och Klovan gick försiktigt fram till dem för att se om de andades i alla fall.
Båda var vid liv men medvetslösa. Fast Divanis var den som såg ut att ha fått mest stryk. Detta irriterade Klovan. Oavsett vem eller vad så uppskattade inte Klovan att någon skadade någon ur den gulaorden. Om detta var för att vanhedra guden Sorta så skulle i alla fall Klovan hämnas denna akt. Men innan han visste om så var fallet så skulle han först behöva fråga Kebol och Divanis om vad som hänt.

Kapitel 26: Möte med andra

Dio suckade där han stod lutad mot en tunna och såg ut över hamnen. Innan han ens hunnit reagera så hade landgången till skeppet, som Den Ledande hade klivit ombord på, dragits undan. Han själv hade befunnit sig för långt ifrån för att kunna göra ens lite åt det. Det hade varit hela två dagar sedan och inget av de skepp som låg inne i hamnen för närvarande skulle lossa än på några dagar. Inte skulle dem heller åt samma håll som Den Ledandes skepp skulle på. Dessa motgångar de möts av sedan guden Sorta hade lämnat av dem irriterade honom märkvärt.

”Elir?” frågade Klovan som stod bredvid och studerade den uppenbart irriterade och tankförsjunkne lille mannen. ”Vad ska vi göra nu?” frågade han då han inte tycktes få kontakt med honom.
Klovan visste att hans idéer sällan var lika bra som Elirens men just nu så hade han god lust till att försöka ta över ledningen. Då den lille mannen inte riktigt var sig själv.
”Jag går och hör mig för om det finns någon med en skaplig karta på terrängen åt det håll skeppet skulle åt.” sa han sakligt och rätade på sig för att gå iväg. Men innan han ens hunnit ta ett steg så slet Eliren tag i hans kåpa och höll honom på plats.
”Du kommer inte gilla det här. Men jag tror vi tillfälligt bör byta om från våra kåpor.” sa Eliren samtidigt som han släppte taget om Klovan igen.
Skeptiskt kollade Klovan ner på Eliren med sina blå ögon.
”Du sa vad?” frågade han för att verkligen förstå att han hade hört den lille mannen rätt.
Eliren mötte Kolvans blick och vek inte av ens lite då deras ögon möttes. Klovan kunde inte låta bli att bli imponerad av den lille mannens mod. Inte många vågade möta hans blick på det viset. Dem flesta brukade rygga undan från hans isblå ögon då han fäste blicken i dem. Men han visste att Eliren var speciell på sitt sätt, han var trots allt Den Ledandes högra hand.
”Vi bör byta kläder.” sa Eliren och Klovan hajade till. Den lille mannen menade bara att dem behövde ett klädbyte?
”Så länge vi inte bryter Sortas order.” sa han och nickade åt Eliren som först då tog sig klumpigt bort från tunnan han stått lutad mot.
Utan några fler ord för tillfället följde Klovan Eliren in på stadens gator, där dem de två senaste dagarna hade gått ett antal gånger. Var det inte för att fråga folk om orten eller eventuella resvägar så var det för att samla enklare information om det som pågick i staden Sorta.
Nyheten om belägringen av den Gula orden hade ännu inte nått till denna staden. Klovan kunde inte förstå hur men vågade sig på att gissa att det var gudens verk. På något sätt måste han ha hållit informationen om sitt nederlag hemligt? Fast på samma gång var det också troligare att Violen var de som stod bakom att ordet inte spred sig riktigt än. För vad vore inte mer frustrerande än att om man belägrar en fiende också får en fiende i ryggen på samma gång?
Klovan hajade till då Eliren stannade tvärt framför honom.
”Vad är det Elir?” vågade han sig på att fråga samtidigt som han lutade sig till den lille mannens axel för att kunna höra honom ordentligt då det var en hel del andra ljud omkring dem längst med gatan.
De befann sig på en av de större vägarna i den lilla staden Storn. Försäljarna var i full gång med att sälja dagens fångst dem fått upp från sjön Jorma. Stadens byggnader bestod av trä och man kunde tydligt se att invånarna var noga med att hålla sina bostäder i topptrim. Även om man inte hade vidare kunskaper inom det så såg det ut som om samtliga byggnader var nybyggda, eller i alla fall lagade.
”Jag tror jag känner igen de där männen.” sa den lille mannen och pekade menande på tre män som stod vid sidan om vägen och samtalade med varandra. De tycktes inte märka sin omgivning nämnvärt. Annars hade de garanterat reagerat på Elirens finger som riktats mot dem.
”Vilka är dem?” frågade Klovan som inte var det minsta överraskad av att Eliren kände igen folk, inte heller att dem kunde befinna sig på denna plats.
”Några från Andebro.” svarade Eliren på Klovans fråga innan han i maklig takt närmade sig de tre, som först nu lade de märke till de gulkåpade Eliren och Klovan.
Det tycktes som att dem funderade på vad dem skulle göra, stanna eller springa. Men trots att dem uppvisade uppenbar oro så stannade de kvar och mötte Eliren och Klovan med artiga nickar då de kommit fram till dem. Ingen av dem bar några tecken på att tillhöra Sorta orden, så Kolvan imponerades av Elirens ansiktsminne.
”Vad för er hit?” frågade Eliren och Klovan stod endast tyst bakom och följde det som hände. De tre männen såg osäkra ut tills det att den man som hade brunt rufsigt hår bugade sig lätt för Eliren.
”Vi söker efter en Mavil i sällskap av Mavicks, Elir.” sa mannen som uppenbarligen visste vem Eliren var och Elirens ögonbryn for upp förvånat över hans svar.
”Bara det?” frågade den lille mannen något skeptiskt.
Klovan kunde förstå hans misstanke. Med tanke på vad som hänt i Sorta då dem lämnade staden. Dem hade ju kunnat vara på jakt efter de kvarvarande av deras order.
”Bara det.” svarade mannen kort och såg undrande mellan Eliren och Klovan. ”Är det något annat vi bör veta?” vågade sig mannen på att fråga.
”Vi är personligen på väg efter en Mavick i alla fall. Kan ju hända att han var i sällskap av andra.” sa Eliren medan han fundersamt gned sig om hakan.
”Hur många var de Mavick ni följer och hur såg dem ut?” frågade Klovan rakt på sak medan Eliren stod tyst och lyssnade samtidigt som han funderade.
”Tre unga män, mer eller mindre pojkar.” svarade en av dem andra männen. ”Vi vet dock inte om hur det var med den man de kallat för far.”
”Säg mig Elir.” sa den brunhårige och fäste blicken i Eliren. ”Hur kommer det sig att ni befinner er i Storn och inte i Sorta?” frågade han och Klovan kunde inte låta bli att spänna sig under sin kåpa. Hur vågade en underordnad ifrågasätta den näst högst uppsatta inom deras order? Visst var det kanske inte mycket kvar av Sorta Orden just nu. Men Klovan visste i alla fall att om de bara kunde få tag i Den Ledande så skulle deras Order mer eller mindre vara räddad.
”Jag är här för att jag följder Den Ledande.” svarade Eliren och Klovan svalde nästan sin tunga då han överraskades så av Elirens direkta svar. Han hostade till och vände sig bort medan de andra tittande undrande på honom.
”Satte i halsen.” förklarade han sig menande och hoppades att dem inte skulle ana att han faktiskt blivit något överrumplad.
”Men ni sa väl att ni följde en Mavick?” frågade den brunhårige och släppte inte Klovan med blicken, vilket irriterade Klovan.
”Ja och han i sin tur tog med sig Den Ledande.” svarade Eliren enkelt som om det inte var mer med det.
”Vänta. Vad?!” frågade den man som var blond av de tre. ”Är Den Ledande bortrövad av en Mavick?!” frågade han överraskat och alla tre männen tittade på Eliren med förvånade uttryck medan Klovan mer eller mindre blängde på den lille mannen.
”Elir.” sa Klovan kort och dem tre andra frös till då dem hörde hans röst. Precis som hans bestämda ögon så var det inte många som missade vad han sa då han väl var alvarlig. ”Kan jag få byta ett par ord med er?”
”Det behövs inte Klovan. Du vet gott och väl att endast vi två inte kommer klara av den här färden själva. Vi behöver hjälp av trogna följare till Sorta Orden.” sa den lille mannen och fäste blicken på dem andra tre som fortfarande stod helt still och bara tittade på dem. ”För visst är ni trogna Sorta?” frågade Eliren de tre och pekade först på den brunhårige.
”Jag Bruno Samsson är en trogen tjänare till Sorta.” sa han och Eliren pekade på den blonde, vars hår var tunt men välvårdat.
”Jag Divanis Lovsson är en trogen tjänare till Sorta.”
”Jag Kebol Elvinsson är en trogen tjänare till Sorta.” sa den tredje mannen samtidigt som han rättade till sitt mörkbruna hår efter att Eliren pekat på honom också. Men innan någon han säga något mer så pekade Eliren menande på Klovan.
”Jag Klovan Faviosson är en trogen tjänare till Sorta.” svarade han med ett brett leende medan han såg på dem andra. Var det något han var stolt över så var det hans tro till guden de följde. Rättvisa och renlighet var det som tilltalade honom mest av de olika gudarnas inriktningar.
”Klovan Faviosson?” frågade Kebol skeptiskt medan alla tre männen mer eller mindre glodde på Klovan som stod där med ett självsäkert leende på läpparna.
‘Så dem vet vem jag är?’ tänkte han och mötte självsäkert deras blickar.
”Klovan som hittills lyckats fånga in ett tjugotal Mavils och minst hundra anhängare till magilära?” fortsatte Kebol med sina frågor och Klovan nickade bara kort på hans fråga. ”Jag trodde då aldrig att jag skulle få möta en sådan framstående man ur Orden.” sa Kebol imponerat.
Eliren fnös till där han stod, tillfälligt bortglömd av dem andra.
”Är det fler från Andebro här?” frågade Eliren och Klovan var den som bröt de andras tre ihärdiga stirrande på honom med att vända blicken mot Eliren istället.
”ehm… Ja.” svarade Bruno som i skam. ”Vi är fyra stycken till.”
”Se till att skicka tillbaka dem till Andebro. Dem behövs där mer än här just nu och se till att nämna att dem inte bör passera via staden Sorta.” sa Eliren säker på sin sak och Klovan nickade bara medhållande och just den nickningen fick de tre andra männen att haja till och buga sig för dem.
”Ja, självklart Elir.” sa Bruno och bugade sig för Eliren. ”Nu Elir?” frågade han och då Eliren viftade till lätt med en hand för att schasa iväg honom så ilade han snabbt iväg för att helt enkelt skicka dem andra tillbaka till Andebro.
Kebol stod bara tyst och stirrade på Klovan som om han vore hans största idol i världen, medan Divanis stod och osäkert sparkade i gruset samtidigt som han stirrade på sitt konstverk.
”Har ni mot förmodan något ombyte som skulle kunna passa mig och Klovan?” frågade Eliren och de båda hajade återigen till och stirrade på den lille mannen som om han vore ett spöke som precis uppenbarat sig för dem.
”T-Tror det.” svarade Divanis och kliade sig osäkert i håret samtidigt han sökte efter Kebols blick, som fortfarande var fäst på Klovan.
”Bra.” sa Eliren kort och manade på Divanis till att ta ledningen och visa dem till deras tänkbara ombyte.

Eliren, Klovan och de andra tre satt runt ett bord på ett värdshus som Bruno hade tagit dem till efter deras ombyte.
”Jag vill inte vara oförskämd Elir… Men skulle jag kunna få veta orsaken till varför dem jag skickade tillbaka inte skulle passera Sorta?” Frågade Bruno mer eller mindre rakt på sak. Han var ledaren till sitt nu delade följe och han var uppenbart inte dum heller. Eliren kunde inte låta bli att gilla honom. Han hade säkerligen mer hjärna den tjockskallade Klovan som säkerligen hade försökt gå på vatten om han inte hade gett honom annat att tänka på då Den ledandes skepp hade kastat loss. Men han kunde heller inte låta bli att undra varför dem av alla befann sig i Storn.
”Säg mig Bruno. Hur kommer det sig att ni till att börja med följer efter Mavil i sällskaps av Mavicks? Hade dem rymt?” Frågade Eliren och tvivlade på att någon lyckats rymma från Andebro tidigare. Även om Bruno inte visade några tecken på obehag eller likande så kunde dock Eliren se dem andra två Kebol och Divans sitta och skruva på sig ordentligt efter hans fråga.
”Dessa två idioter såg till att en ung Mavil undkom oss med hjälp av Mavick gossarna.” svarade Bruno och gav dem en blick som fick dem att se ner i bordet av skam. Kanske var det en dum idé att ha behållit dessa två. Kanske hade det varit smartare att se vilka dem andra hade varit? Gjort var gjort och Eliren trodde inget annat än att han säkert skulle få användning av dessa två spånhuvuden i vilket fall som helst. Man behövde inte alltid en hjärna för att klara sig, det hade Klovan bevisat för honom många gånger. Eliren visste inte varför, men han retade sig ständigt på Klovan. Så när guden Sorta hade valt honom som hans hjälpreda så hade tanken på att inte lyckas med deras uppdrag varit starkt. Men nu var det lugnare.
”Jasså?” Frågade Eliren på Brunos svar och fäste blicken på Kebol och Divanis som såg ut att fundera på om hur dem skulle lyckas smälta och sen rinna ner genom golvplankorna. ”Skulle ni vilja förklara er?” Frågade Eliren och han kunde se i ögonvrån hur Bruno log åt de andras två missöde – att bli utfrågad av Eliren var nog det näst värsta som kunde ske då man lyckats med någon korkad bravad.
”Jo… hon var i en tunna.” Började Kebol och gned sitt mörkbruna hår och sneglade mellan Divanis och Eliren.
”Det var liksom inte meningen att någon skulle ta reda på att vi höll henne där.” fortsatte Divanis berättelsen med blicken fäst i bordet.
”Allra minst hjälpa henne.” Fortsatte Kebol och avslutade deras patetiskt korta redogörelse. Eliren suckade åt deras ord och la en varnande hand framför Klovan som var uppenbart irriterad och förbannad på dem två.
”Så dem tog henne bara från er?” frågade Eliren och han kunde märka att Klovan fann frågan relevant. Den store blonde var dum av sig, men han var också löjligt lojal till Sorta orden vilket i bland hade hjälpt Eliren att handskas med honom.
”Dem var tre stridsdugliga pojkar och en äldre man som dirigerade dem mot oss två.” försvarade sig Kebol och såg bedjande mellan Eliren och Klovan. ”Vi var långt ifrån redo på att dem skulle besegra oss och ta tunnan för oss…”
Bruno suckade utan att säga ett ord om saken, det var uppenbart att han fann dem två hopplösa.
”Jag förstår.” sa Eliren då han inte fann mer intresse i deras redogörelse. Men med tanke på att dem i alla fall försökte vara en del av dem som försökte lösa problemet de delvis skapat så antog han att dem inte var helt inkompetenta i alla fall. ”Men orsaken till att jag inte ville att dem skulle passera Sorta är för att vår gula order har problem där.”
”Problem?” frågade Bruno och såg undrande på Eliren. Klovan spände sig och dem två idioterna fäste nyfiket blicken på Eliren i väntan på att få veta mer om staden och dess problem.
”Ja, problem… Violen var något större än vad vi hade räknat med.” sa Eliren och Klovan gjorde sitt bästa att inte bli förbannad över påminnelsen om deras nederlag.
”Hur menar ni nu?” frågade Bruno då dem andra två hade förlorat talförmågan.
”För fyra dagar sedan knackade violen på vårt tempels dörr med en armé i hasorna. Jag tror till och med att Wisha var den som hade arrangerat det hela.” sa Eliren och dem två idioterna tappade hakorna och Klovan morrade till av irritation. Bruno bara satt där och lyssnade.
”Det vi först inte visste var att den Mavick vi hade fången lyckades smita precis innan tumultet bröt ut och med sig hade den Den Ledande. Förvirringen var ännu större då torget utanför var förberett för dennes avrättning.” avslutade Eliren med en fnysning.
”Hur såg er Mavick ut?” frågade Bruno.
”En pojke med glasögon och lika lång som Eliren.” morrade Klovan mellan sina hårt sammanbitna tänder.
”I brunmantel och vit skjorta?” frågade Divanis som om han precis kommit på något.
”Ja.” svarade Klovan kort med sin mörka röst och fäste blicken i Divanis som kröp ihop märkvärt.
”K-kunde han hela?” stammade Divanis fram och höll en skrämd blick på Klovan som tyst nickade.
”D-då k-kan det ha varit den som kallades W-will.” stammade Divanis vidare och sken upp då han tittade på Kebol som även han tycktes reagera på beskrivning.
”Will.” mumlade Klovan något fundersamt. ”Jag tror den där Mavicken som helade Nalor kallade sig själv för William…” sa Klovan tankspritt med ett snett leende på läpparna. Klovan såg dock något fundersam ut medan han mumlade något för sig själv.
”Vad?” frågade Bruno som faktiskt fann den store mannens mumlande relevant.
”Arthursson… jag har för mig att Nalors mor sa att han hade kallat sig för William Arthursson.” svarade Klovan och man kunde tydligt se att han gjorde sitt bästa i att tänka på något som han inte riktigt verkade komma ihåg. ”Vad heter den där Amandus i efternamn, han som äger den vita svanen? Hans dotter hängde ju trots allt med den där Mavicken.”
”Arthursson…” svarade Eliren kort och gav Klovan en fundersam blick. ”Jag tvivlar på att dem kan ha samma far. Men det kan ju hända att dem är relaterade.”
Eliren var något nöjd. Men fortfarande något irriterad över det faktum att – om de vid Andebro hade fångat Mavickarna, så hade dem aldrig fått med sig Den Ledande. Eller var det Klovans fel då han nämnde något om ägaren till den vita svanens dotter?
”Jag undrar fortfarande hur den lyckades fly…” sa Eliren fundersamt och vände blicken åt Klovan som satt och log för sig själv. Eliren var inte säker på om han ville veta vad den mannen tänkte på för stunden.
”Hur som, så är det förmodligen samma Mavick vi följer och jag rekommenderar att vi försöker komma på hur vi ska komma ikapp dem, eller ännu bättre genskjuta dem.” sa Eliren och lutade sig fram över bordet. Trots att han säkerligen skulle kunna komma upp med flertalet planer, så kände Eliren att det hade inte varit helt fel att rådfråga guden Sorta vid det här laget.

Kapitel 25: ”Du vet vad som händer dem?”

Hon log för sig själv där hon satt. Hon hade inget speciellt att oroa sig för. Det fanns inga som ville henne något ont. Inte behövde hon oroa sig för att få tag i mat eller ta hand om sin kropp. Hon hade allt hon behövde. Allt för att ge henne ett friskt liv utan problem.
Hon satt på en scen och kunde se genom det tunna tygskynket som dolde henne och om hon ville så kunde hon se ut på folket som befann sig på andra sidan om det. Dem såg lyckliga ut och hon visste att dem skulle följa henne till världens ände om så krävdes av dem. Hon var inte ensam, det fanns många som brydde sig om henne. Alla ville hennes väl.
Den lille mannen som stod bredvid scenen schasade iväg de andra så att dem blev ensamma kvar. Men de var trots det inte helt ensamma. Den lille mannen visste inte om den blonde som alltid var med henne.
Det spelade ingen roll vad hon gjorde. Hans närvaro hos henne gjorde sig alltid påmind. Det var som om han vore en del av den byggnad de befann sig i. Som om han var luften hon andades, tankarna hon tänkte.
Det vara bara när den lille mannen som alltid tog hand om henne, utförde hennes önskningar och uppdrag inte var i närheten av henne, som den blonde mannen talade till henne.
”Du kan känna dem. Eller hur?” brukade han fråga.
Hon brukade bara nicka som svar.
”Du vet vad som händer dem?” frågade han alltid efter det.
Hon skakade på huvudet, hon visste inte.
”Då är allt bra.” brukade han säga.
Det var då hennes passopp oftast kom tillbaka till hennes närvaro och den blonde mannen tystnade.
Det var inte ofta hon själv sa något. Hon lyssnade mest. För hon visste att om hon sa fel sak så skulle den blonde mannen inte uppskatta det.
En gång när hon var yngre. En gång när hon trodde att han inte lyssnade. En gång när hon trodde att hon var själv med sin passopp. Bara en gång vågade hon be om det.
”Snälla. Får jag gå ut?” hade hon frågat. Hennes passopp hade stirrat på henne som om hon vore en främling. Som om hon var något som inte borde finnas. Som om det hon precis sagt var det absolut fulaste en människa skulle kunnat ha sagt.
Hennes passopp hade bara svarat med ett kort ”Nej.” innan han hade fortsatt med vad han höll på med.
Hon hade då sänkt blicken och önskat att hon inte frågat. För nästan direkt efter hade hon hört den blonde mannen fråga:
”Vill du dö?”
Trots att hon aldrig varit fullt ensam så kände hon ändå som om hon vore instängd i en glasburk. Hon kunde höra och känna alla klart och tydligt. Men det var bara den blonde mannen som såg henne för den hon var. Alla andra såg bara hennes yttre.
Den hon var gillade inte den blonde mannen att se, så hon lärde sig att ljuga.
Försiktigt ändrade hon på sin attityd jämte mot sin passopp. Hon lyssnade mindre och vågade säga mer. Men bara efter att ha frågat den blonde om vad hon skulle säga först. Hon lät sig styras för att få synas. Hon lät sig styras för att hon vågade inte höra honom ställa den frågan igen. Hon ville inte dö.

En morgon flera år senare hade hon vaknat av en obehaglig tystnad. Hon hade sett sig om och försiktigt ropat. Men ingen hade svarat henne.
Den blonde mannen var inte där.
Först hade hon bara suttigt där på sängen och väntat på att någon skulle säga till henne vad hon skulle göra. Just nu hade det inte spelat någon roll vad dem hade bett henne om. För ensamheten i att vara ensam på riktigt skrämde henne.
Hon visste inte hur länge hon hade suttigt där och stirrat ut i tomma luften.
Var befann sig alla?
Hon hade tyst och ensamt gått fram till sin dörr. Försiktigt hade hon lagt handen på handtaget. Utan att den blonde hade bett henne så öppnade hon dörren försiktigt på glänt och kikade ut via springan.
Det enda hon hade sett var vatten. Hon kunde inte förklara det. För i nästa stund hade väggarna runt henne försvunnit och endast dörren och dess gavel var kvar på det öppna havet med en vit himmel.
Hon tvekade. Hon stod som frysen. Det var som om världen hade stannat. Hon var verkligen ensam?
”Hallå?” hade hon vågat sig på att ropa. Ingen hade svarat henne. Hennes ord hade lämnat hennes läppar men det var som om vattnet hade svalt det för henne. Hon hade inte hört sig själv.
”Varför?” frågade en röst bakom henne och snurrade snabbt runt för att se vem som var där. Men det var ingen där.
”Varför?” frågade rösten igen bakom henne och hon förstod inte vad den menade.
”Sorta?” sa hon frågande. Hon visste att hon inte fick. Men just nu var det något som verkligen inte stämde.
”Varför?” frågade rösten åter igen och hon snurrade ännu ett varv för att se vem det var.
Framför henne stod en kvinna.
En äldre dam i en brun enkel klänning. Hon hade inte haft mer än så på sig.
”Varför? frågade hon igen.
”Jag förstår inte.” svarade hon tyst och slog undan blicken.
”Varför gör du så här?” frågade kvinnan och höll sina vita ögon fästa vid henne.
”Jag vet inte.” svarade hon och kunde fortfarande se kvinnan framför sig trots att hon tittade bort. Det var som om hon var bunden till att se på henne.
”Snälla. Låt oss gå.” sa kvinnan och hon kunde se en tår sakta trilla ner för kvinnans kind. ”Snälla.”

Hon hade vaknat med ett ryck efter det och hennes passopp hade tittat undrande på henne och den blonde mannen hade lutat sig över hennes axel och viskat:
”Vart var du?”
Utan att säga något. Utan att tänka på det. Utan att själv bry sig hade hon bara skakat på huvudet åt frågan – drömmen hade inte betytt något.
‘Tack.’ tänkte hon sedan för sig själv innan hon lämnade över sig själv åt den blonde mannen igen.

En man med vita ögon, bunden till eld. En yngling med vita ögon, ännu inte fått reda på att hans element var luft. En ung flicka med vita ögon, elementet eld. Ett par med vita ögon och elementen luft och eld.
En äldre kvinna med vita ögon, bunden till elementet vatten…
”Varför?” hade kvinnan frågat. Hon hade valt att hålla sig kvar vid kvinnan för att följa henne trots att hon inte kunde följa henne fysiskt. Den frågan. Vattnet. Färgen. Det hade inte betytt något.
Hon blev nyfiken. Utan att visa det för den blonde mannen följde hon henne. Med elementet jord så såg hon förnimmelsen av kvinnan då hon leddes bort från henne. Längst med gångar och dörrar hon själv aldrig beträtt följde hon henne.
”Du kan se dem. Eller hur?” den blonde mannens fråga hade skrämt henne men hon nickade tyst på den.
”Du vet vad som händer dem?” frågade han som vanligt och hon frös till då hon kände hur kontakten till kvinnan bröts då hon tappade huvudet.
Den blonde mannen stirrade på henne och väntade på sitt svar och hon skakade sakta på huvudet.
”Då är allt bra.”
Hon valde att följa dem. Hon valde att först nicka och sen sakta skaka på huvudet. Hon valde att ljuga. Hon valde att detta inte var rätt.
Hon kunde inte släppa dem fria. Men hon kunde undvika att se dem.

Då den blonde mannen av någon anledning inte var vid hennes sida lika mycket längre. Det var då hon retades med sin passopp. Det var då hon gav order till dem som lydde henne. Det var då hon vände sig bort från orden: ”Vill du dö?”
När dem fann en pojke som hade vita ögon och vitt hår och ett band minst lika vitt till elementet vatten. När den blonde mannen var någon annanstans och en orangefärg viskade till henne:
”Passa på.”
Det var då när hon hade vuxit upp och nått åldern som kvinna, som hon valde att ta steget utanför. Att ledas av det vita vattnet efter en lätt knuff. Hon visste att hon, enligt Sorta, valde att dö.

Sofia satt på däck med benen vikta under sig och studerade tyst Valentin då han tröstande klappade Alanyas rygg då hon hängde över relingen och hulkade. Hon hade följt vattnet och mött eld och vind. Hon kunde inte låta bli att finna det spännande.
Än hade hon ögonbindeln på sig, den hade hon haft hela sitt liv. Hon hade bara vågat ta av sig den om det varit tillräkligt mörkt kring henne. Även om människor omkring henne nu inte dolde sina ögon, så satt fortfarande rädslan i, att hon personligen skulle få följa dem som visats upp för henne tidigare i livet. Det var en trygghet i att se som hon såg och att se ut som hon gjorde. För henne hade världen öppnat sig även om hon inte såg den med sin syn.
Trots sitt val att se på så kunde hon tydligt känna vinden dra med sig skeppet i en stadig takt. Vinden hade ökat och Alanyas sjösjuka med den. Själv var Sofia glad över att hon inte hade samma problem som den tösen.
”Säg mig Valentin.” började hon lite försiktigt och hon kunde känna att hon hade hans uppmärksamhet riktad mot sig. ”Vem är Zizela?” frågade hon med en ton av nyfikenhet.
”Det skulle jag också vilja veta.” lyckades Alanya klämma ur sig mellan hulkningarna och Valentin kunde inte låta bli att fnissa till åt deras nyfikenhet då han kunde garantera att frågan gällde William.
”Ni vill alltså veta om den av kvinnligt kön som Will håller av så hjärtligt?” frågade han och Sofia kunde känna att han såg mellan de båda.
”Ja!” svarade Alanya då hon var tillfälligt klar och vände sig om för att sedan glida ner på däck bredvid Sofia. Valentin stod upp och lutade sig mot relingen. Sofia väntade bara tyst på hans svar.
”Det var en gång för ungefär fem år sen som-” var allt Valentin hann säga innan han avbröts av en besättningsman som kom gående mot dem.
”Kaptenen kallar er till sig.” var allt han sa innan han lämnade Valentin, Sofia och Alanya för sig själva igen.
Valentin fnös till som av irritation.
”Mina damer får ursäkta mig. Kaptenen tycks redan vilja ha mig i sin närhet.” sa han i något spydig ton och Sofia kunde känna Alanyas förvirring och Valentins uppenbara irriterade steg när han lämnade dem ensamma.
”Han verkar inte gilla kaptenen i dag.” sa Sofia och vände sig om mot Alanya som kämpade mot sin sjösjuka.
”Jag som… ville veta hur.” sa Alanya och svalde innan hon fortsatte. ”Zizela och Will är relaterade till varandra. Vem hon är.”
Än hade dem inte fått veta mycket. Inte mer än vad Will hade velat berätta för dem i alla fall och det hade inte varit mycket han sagt heller. Så allt dem visste var att Zizela bodde i Maalzat inte långt från brödernas hem och att Will tydligen var förälskad i henne trots att han gjort sitt bästa i att förneka det, men båda Alanya och Sofia kunde tydligt tolka honom som att han var det.
”Jag vill ha Will.” var allt Alanya hann säga innan hon på nytt stod lutad över reglingen och hulkade.
”Jag med. ” svarade Sofia där hon satt kvar och såg ut att stirra ner i sitt knä genom ögonbindeln. ”Men han är så ung.” fortsatte hon och hon kunde känna hur Alanyas nyfikenhet blev riktad mot henne.
”Hur gammal är du egentligen?” frågade hon och för tillfället hade hon glömt sin sjösjuka och gled ner bredvid Sofia igen.
”Är det viktigt?” frågade Sofia med ett leende vänd mot den nyfikna Alanya.
”Kanske.” svarade Alanya simpelt och kunde själv inte låta bli att le.
”äldre än dig och bröderna, men fortfarande yngre än era fäder.” sa Sofia och fnissade till då hon kunde tydligt känna att svaret irriterade Alanya då hon något disträ lät sina naglar spela på däckets träyta.
”Men seriöst.” halvt bedjande Alanya och Sofia visste att hon verkligen var nyfiken på hennes ålder.
”Jag är seriös.” svarade Sofia på det och lutade sig bak så att hon kunde dra fram benen och ha dem framför sig i stället. ”För mer än så vet inte ens jag.”
Sofia kunde känna att Alanya blev förvånad.
”Så du vet inte hur gammal du är? Hur många år du är?” frågade hon skeptiskt och Sofia visste att hon gjorde sitt bästa att syna henne då hon kunde känna hur skeptiskt hon var. ”Är du säker på att du inte vet?” fortsatte Alanya att fråga då Sofia inte gav henne ett riktigt svar.
”Dio kanske vet.” svarade Sofia till slut och skeppet krängde till av en kraftig vindstöt. Men innan Alanya hann ställa fler frågor var hon lutad över relingen igen. ”Men jag kommer nog inte kunna få några svar från honom i alla fall.” sa Sofia och avslutade samtalet med en suck.
Även om Alanya var den hon var så visste hon att detta var något hon antagligen inte skulle gå djupare in på, då det var tydligt att Sofia faktiskt inte ville tala om det.

Kapitel 24: En rosa blomma

När Valentin öppnade ögonen nästa morgon så väntade han sig inte att han skulle få se William stå lutad över Vidars säng medan han viskade något till hans rygg. Utan ett ord satte han sig upp i sängen och gav dem en något oroad blick. Han var precis på väg att fråga vad dem viskade om då Vidar rullade runt i sin säng och stirrade rakt upp på William som rätade på sig något.
”Kan du verkligen lova mig att jag ska slippa vara med om något sådant igen?” frågade Vidar medan han hasade sig upp i sittande ställning och såg upp på William.
”Kan inte lova något, men kan alltid be dem att inte görs något sådant igen eller så… ehm… så kanske jag kan hota dem med något?” sa William något osäkert samtidigt som han rös till då tanken tydligen inte lockade honom nämnvärt.
Valentin som nu satt upp i sin säng lyssnade på sina bröder utan ett ord. Han visste inte vad som hänt fullt ut i går kväll, men det hade tydligen satt Vidar ur gängorna rejält och nu visste tydligen William om det också? Utan att märkas så smög han upp bakom William och överraskade båda bröderna med att slå sig ner i Vidars fotände.
”Vad är det jag inte vet egentligen?” frågade han undrande och båda William och Vidar gav Valentin en fundersam blick. ”Vad?” frågade Valentin då de tydligen inte ville tala om det för honom.
”I går…” började Vidar tvekande och såg bort från sina bröder medan han talade. ”Så såg jag något jag aldrig i hela mitt liv någonsin borde fått se.”
Valentin gav Vidar en undrande blick och sneglade på William som bara stod där tyst och rättade tills sina glasögon. ”Vad var det?” frågade Valentin och såg på Vidar som fortfarande envisades med att titta bort. ”Så illa kan det väl ändå inta ha varit?” frågade han vidare med en skeptisk min.
”Inte för dig kanske, men att bli trängd av tre nakna kvinnor är inte riktigt min grej.” fick Vidar ur sig och tittade oskyldigt ner på sina händer han höll i knät och kramade om filten han fortfarande hade lindad om sig.
”Du blev trängd av dem nakna?” frågade Valentin och kunde inte riktigt tro på att han hört rätt. ”Nakna?” frågade han igen då han verkligen inte kunde förstå sin broders ord. Visst hade han skymtat en del hud på kvinnorna, men helt nakna hade dem väl inte varit? Men innan Vidar hann svara, eller William göra något annat än bara stå där och se mållös ut så knackade det på dörren till deras hytt.
Alla tre ryckte till, Vidar såg ut som om han ville springa därifrån – och det var en mycket sällsynt syn. William såg bara malplacerad ut medan Valentin var den som med en undrande min gick över golvet i rummet för att öppna dörren.
Försiktigt gläntade han på dörren och fick se kaptenen utanför med sitt typiska busiga leende då hon tittade på Valentin när hon hade en idé.
”Ge mig en liten stund bara…” sa han något oartigt och stängde dörren för kaptenen innan han gick över till sin packning och bytte om från sina sovkläder.
”Vem?” vågade sig Vidar på att fråga medan han såg på Valentin med en uppenbarligen orolig min.
”Kaptenen…” svarade Valentin enkelt innan han vände ryggen till sina bröder återigen och gick bort till dörren. ”ses senare…” sa han halvt om halvt oengagerat innan han öppnade dörren och gick ut ur rummet, lämnade sina bröder till att diskutera vad det nu var involverade i för samtal. Men det som fick Valentin att undra, var det att Vidar hade sagt att tjejerna varit nakna. Varför hade tjejerna varit nakna för Vidar? Valentin förstod inte vad som hade hänt.

På kaptenens läppar satt ett litet överraskat leende.
”Var kommer detta bryska humör ifrån?” frågade hon och Valentin hajade till då han upptäckte att han faktiskt inte var ensam.
”Vanan att alltid vara med mina bröder.” svarade han med en liten suck och vände sig om mot kaptenen, även om det inte var helt rätt så var det delvis sant.
”Säg mig Sharly, skulle det finnas en möjlighet för mig att få en dag ledigt från min närvaro hos er? Eller i alla fall en stund på dagen?” frågade Valentin samtidigt som han gav kaptenen ett charmerande leende, vågade sig på att testa hennes gränser något.
”Kapten Sharly om jag får be.” svarade kaptenen lite lätt retsamt samtidigt som hon gav Valentin en blinkning och lutade sig mot väggen för att komma närmare honom. ”Men det skulle nog kunna diskuteras och även bli genomförbart mot en mindre byteshandel.”
På kaptenens läppar lekte ett busigt leende samtidigt som hon lutade sig närmare Valentin som lyssnade med ett uttryck av likgiltighet. Valentin kunde bara ana vad det var Kaptenen önskade av honom.
”Låt oss säga-” Var allt kaptenen hann säga innan Arthur och Amandus kom gående mot dem och påkallade deras uppmärksamhet. Kaptenen vände sin uppmärksamhet mot de båda äldre bröderna med ett charmerande leende då de kom fram till dem.
”Valentin och Kapten Sharly. God morgon.” hälsade Amandus hjärtligt medan Arthur nickade medhållande.
Sharly nickade lätt tillbaka och tog samtidigt ett steg bak från Valentin som även han log åt sin far och farbror.
”Ska Valentin få lära sig något nytt och spännande i dag?” frågade Amandus med uppriktigt nyfikenhet medan Arthur stod tyst bredvid och studerade väggarna i den smala skeppskorridoren.
”Tanken var att jag skulle försöka.” svarade kaptenen med ännu ett leende och Amandus nöjde sig med det svaret, trots att det var samma svar han fått hittills ombord, som varje gång han hittills frågat. Arthur visste redan sanningen till Valentins lärlingsplats hos kaptenen, då Valentin redan första natten ombord på skeppet hade förklarat överrenskommelsen han hade med kaptenen för att sällskapet skulle få följa med ombord på Markattan.
”Se till att det blir en bra lektion!” sa Amandus hjärtligt och gick vidare med Arthur i släptåg efter sig.
Valentin såg på medan de försvann bort i korridoren innan han vände blicken tillbaka på kaptenen.
”Vad var din idé för att gå med på min önskan?” frågade Valentin och det busiga leendet dök återigen upp på Sharlys läppar.
”Den lilla rosa.” sa kaptenen och leendet breddades medan hon såg på Valentin, vars uttryck endast kunde avläsas som att detta skulle plåga honom.
”Som ni önskar kapten.” sa han sedan teatriskt och bugade sig djupt. ”Allt för att min dam ska hålla sig glad.”

Valentins besvärade leende gjorde att det värkte i kinderna på honom. Han såg ner på sig själv och hoppades innerligt att inga fler från sällskapet än hans far utanför rummet någonsin skulle behöva veta vad det var han fick stå ut med i kaptenens hytt.
Kaptenen Sharly hade själv bytt om till en nästan identisk kreation som Valentin bar.
”Gillar du den inte?” frågade kaptenen och slätade till dem korta rosa tyllkjolarna på sin i övrigt mycket tajta klänning. Den lämnade inte mycket över åt fantasin av kaptenens kroppsform. Samma sak gällde den klänning Valentin hade på sig och som toppen på kakan hade Kaptenen satt en rosa blomma i håret på honom, som utan skavanker matchade klänningen.
Valentin hade redan första dagen ombord på skeppet fått reda på att kaptenen egentligen var en man, som bara råkade gilla att sy och klä sig, samt agera som en slampig kvinna. Tydligen visste samtliga besättningsmän ombord också om det. Enligt vissa av besättningsmännen som Valentin lyckats tala med på egenhand, verkade de vara lättade av att sällskapet var ombord, då kaptenen tydligen i vanliga fall hade struttat runt fritt på däck i sina olika kreationer och även från gång till gång fått utvalda besättningsmän att klä ut sig dem med. Men just nu hade kaptenen Valentin att klä upp. Fast ibland kom det några som ville vara med, då de uppenbarligen också gillade att klä upp sig – det brukade sluta i att de under kaptenens ledning sedan hade en dansuppvisning efter kaptenens tycke. Men en sak som kaptenen hade varit noga med var att han skulle kallas hon, för han vägrade vara annat än en hon. Men den enda anledningen till att det hölls hemligt för sällskapet ombord, var för att Valentin verkligen hade gått ner på sina bara knän inför kaptenen och bett om att inte behöva visa upp det för dem.
”Den är något tajt.” smågnällde Valentin medan han försökte se sig själv över axeln för att rätta till en skavande kant på klänningen.
”Det ska den vara.” sa kaptenen menande medan hon gick fram till Valentin och hjälpte honom med den skavande kanten.
Valentin gav kaptenen en undrande blick och kunde inte förstå varför hon tyckte om att klä upp sig på detta viset. I hennes vanliga kläder så kunde man i alla fall tro att hon var en kvinna, men ju tajtare kläder hon valde att ta på sig, desto mer såg man att hon var en man då det inte fanns några antydningar till kvinnliga former.
”Så där ja!” utropade kaptenen exalterat medan hon trippade bak några steg från Valentin för att se honom bättre. ”Allt som hade behövts nu hade varit något längre hår på dig, och du hade varit helt fantaskiskt vacker.”
Valentin visste inte om han kunde hålla med om det men kunde ändå inte låta bli att le åt kaptenens exalterade tillstånd. Trots att kaptenen var långt ifrån Valentins normala bekvämlighets typ av människa, lika så för så många andra, så hade denna speciella person en lätt positiv inverkan på honom trots allt.
”Upp med handen och peka på din egen haka så sött du kan…” sa kaptenen och Valentin kunde inte låta bli himla med ögonen då kaptenen inledde sin posering av honom. Efter lite rättningar av hans position var kaptenen äntligen nöjd med sitt verk då hon noggrant studerade Valentin framför sig.
”Jag önskar jag kunde föreviga dessa ögonblick.” sa kaptenen med en djup suck innan hon lät Valentin släppa den posering han höll.
En man som ansett sig extremt maskulin hade aldrig ens gått med på att själv, eller ens låta en annan man i sin närhet posera och klä sig så som Valentin gjorde nu. Även om det tog emot i honom själv så såg han inget farlig i det. Det var ett billigt pris att betala för resan, bakom dörrarna till kaptenens hytt – det hade alltid kunnat ha varit värre.
”Okej. Du kan ta av dig den där nu.” sa kaptenen och flaxade nonchalant med en hand åt Valentin medan hon trippade iväg till sitt skrivbord som var dolt under en hög av papper.
Valentin dolde en oskyldig grimas medan han kämpade med snörningen han hade på ryggen. Trots att han ville få av sig ”den lilla rosa” så snart som möjligt så kunde han inte låta bli att fastna med blicken på kaptenen som dansade runt skrivbordet och letade bland sina papper. Det skulle inte förvåna Valentin det minsta i fall hon hade kommit upp med ännu en kreation hon skulle till att sy till honom och sig själv.
Av någon underlig anledning så var hon alltid själv tvungen att klä upp sig i identiska kläder som dem andra hon klädde upp. Valentin kunde inte förstå varför.
”Ah här är den!” utropade hon samtidigt hon slet upp ett papper så att flera andra virvlade iväg från skrivbordet. Valentin hajjade till och drog snabbt av sig klänningen han hade lyckats få upp snörningen på så att han endast stod i ett par kalsonger med blomman kvar i håret. Utan några ord så började han gå bort till sina kläder medan kaptenen skuttade upp jämsides med honom och visade pappret för honom.
”Vad tycker du?” frågade kaptenen och log ett förväntansfullt leende åt Valentin som bara stirrade på kaptenens senaste idé hon ritat upp på pappret. Hennes kunskaper i teckning var inte dem bästa, men trots det så rös Valentin till då han såg vad som var på bilden. Det var hittills den värsta och mest pinsamma kreation kaptenen hade kommit upp med.
”Tror du dem andra skulle uppskatta att se den på mig?” frågade hon och Valentin såg undrande på kaptenen. Så det var inte han som skulle tvingas ha den på sig?
”Jag tror dem flesta skulle kunna uppskatta den.” sa han uppriktigt då han visste att majoriteten av besättningen ombord avgudade sin kapten på så många vis. Inte bara för att hon var så speciell med sin hobby i sömnad och klädval, men också att när det väl gällde så kunde hon agera och vara som en av det bästa kaptenerna man kunde hitta i den här världen.
”Tack!” sa hon kort och skuttade tillbaka till sitt skrivbord och började krypa runt på golvet i sin rosa klänning för att plocka upp alla papper som hade lämnat skrivbordet.
Valentin tog fundersamt på sig sina egna kläder och var för stunden lättad över att hon inte hade sagt att hon velat se honom i det hon ritat. Det sista han ville var att posera i endast kvinnounderkläder – men om det kom på tal så skulle han nog ge med sig i det sammanhanget också. För trots kaptenens lätta personlighet så ville inte Valentin veta vad som skulle kunna hända om han nekade henne det nöjet. Någon ur besättningen hade viskat om en man som motsatt sig kaptenen och därefter inte fått vara kvar på skeppet, mitt på dem djupaste vattnen de passerat vid tillfället, dagar från närmsta kust. När kaptenen var på dåligt humör kunde hon ibland mumla om kölhalning och det var inte heller något Valentin kände för att prova på.
”Är jag fri nu?” frågade han försiktigt och kikade runt kanten på skrivbordet där kaptenen kröp runt på alla fyra och samlade ihop papper.
”Du kan gå.” sa hon utan att ens se på honom och Valentin visste att hon antagligen hade fått ännu en idé hon skulle kunna skapa och klä honom i.
Valentin var snabb med att lämna hytten och tog ett djupt andetag av lättnad väl utanför dörren. Nu tänkte han ta sig till sina bröder och se vad dem hade för sig. Förhoppningsvis så hade William antagligen fått upp Vidar ur sängen.

Valentin kom fram till deras egen hytt och knackade lätt på dörren och inväntade svar. Då flertalet röster svarade honom att han kunde komma in så öppnade han dörren försiktigt på glänt och stoppade in huvudet för att se vilka som var där inne.
Runt det bord som stod där inne satt William bredvid Åkerdotter och pekade ner i sidorna på en bok. På vardera sida om dem två satt Arthur och Amandus på var sida och blängde varnande på Alanya och Sofia som gjorde allt annat än se oskyldiga ut. Valentin blev något misstänksam då han närmade sig bordet och först då upptäckte han Vidar som stod i ett av hörnen i rummet och iakttog alla andra som om han vaktade dem, men av någon anledning verkade han bli road av att Valentin anlänt.
”Hur går det?” frågade han försynt och stannade upp mellan sin far och William. Ingen verkade bry sig om att han existerade utan var tydligt uppslukade av varandras minsta rörelse. Förutom William och flickan som intensivt studerade bokens innehåll då hon gjorde stapplande försök att läsa ur den.
”Redan klar hos kapten Sharly?” frågade Amandus från andra sidan bordet som hajjade till då han fäste blicken på Valentin.
”Fick ledigt i dag.” förklarade han sig kort och såg på var och en av dem runt bordet som nu alla hade uppmärksamheten riktad mot honom. Till och med flickan stirrade smått dumt på honom. Valentin anade att det var något i görningen och kände sig något uttittad innan samtliga fäste blicken på boken framför flickan. Det gällde antagligen något som Valentin inte skulle gilla.
Men trots att flickan gjorde allt hon kunde för att fokusera på boken så kunde Valentin känna av en gnista av munterhet riktad mot honom. Även om ingen sa vad det gällde så gissade han på att han skulle få reda på det senare.
”Om du inte har något speciellt för dig just nu så skulle jag uppskatta om du kunde hjälpa oss lite.” sa Arthur menande och gav Amandus ett ögonkast.
”Självklart far.” svarade Valentin undrande.
”Skulle du kunna roa Alanya och Sofia?” frågade Arthur och gav Valentin en menande blick, som verkligen bad om hans hjälp. Något som Valentin inte var van vid.
”Roa som i sällskapa?” frågade Valentin för att klargöra att han hade förstått sin fars order till honom.
Arthur nickade bara medan han gav Alanya och Sofia en varnande blick. Alanya och Sofia såg inte lika roade ut längre.
”Visst. Följ med mig mina damer.” sa Valentin och sträckte ut en gentlemannahand mot en överraskad Alanya. Alanya som blivit tagen med överraskning tog hans hand och han drog försiktigt upp henne från stolen innan han fångade upp henne med sin arm om hennes liv. ”Ni också.” sa han till Sofia och fullföljde samma gester och därefter ledde ut dem från rummet på var arm. Även om det inte var det han hade velat göra så hoppades han att det skulle vara bättre än att sy, bodera och sen bli uppklädd i alla underliga kreationer Kapten Sharly hade på lur.

Så fort Valentin hade lämnat rummet med en överraskad Sofia och smått muttrande Alanya så slappnade Vidar av i sitt hörn.
”Bättre nu?” frågade Amandus Vidar som bara nickade tacksamt medan han gick fram till bordet. Även om Åkerdotter var kvar i rummet så var dem två största hoten mot honom inte kvar längre.
”I bland är jag tacksam över att Valentin är en så pass bra kvinnocharmör mellan varven. Men jag kan inte låta bli att fundera på var ifrån han fått den där blomman han hade i håret ifrån.” sa Vidar och han slog sig ner vid bordet med dem andra.

Kapitel 23: Vidars nya besvär

Solen stod lågt på den klarblå himlen och färgade horisonten i en mörkröd färg. Den ljusa tremastaren Markattan guppade lugnt fram med hjälp av svala brisen som förde skeppet åt norr på sjön Jorma. På grund av den svaga vinden så hade de endast kommit halvvägs över sjön de tre senaste dagarna och om vädret höll i sig som det gjorde så väntade sig inte annat än att de skulle få segla in på floden Ferr fören först om ytligare tre, eller till och med fyra dagar.
Samtliga ombord på skeppet kunde njuta av solen och den lätta brisen. Men Arthur och Amandus stod istället ofta vid reglingen i fören och pratade lågs sinsemellan då det var den enda plats de kände att de kunde prata någotsånär ostörda på.
Vidar som inte hade något speciellt för sig på skeppet, då besättningen var fullskalig, hade inga extra uppgifter att syssla med. Därför stod han själv vid reglingen på skeppet och tittade på solen som var på väg ner. William hade ockuperat den hytt han fått tillsammans med Vidar och Valentin till sina studier med Åkerdotter. Alanya och Den Ledande som bestämt sig för att kallas Sofia deltog dem också. Men Vidar gissade på att det mest berodde på att dem ville ha koll på William i flickans sällskap.
Namnet som Den Ledande hade valt till sig själv hade hon hört en förbi passerande säga då de var på väg till skeppet i Storn. Enligt henne så dög vilket namn som helst, hon gillade tydligen inte tanken på att kallas Den Ledande. För det hade hon lagt bakom sig sa hon.
Precis innan avfärden så hade de sålt hästarna och det var något sorgligt, men Åkerdotter verkade ta det värst då hon hade fattat tycke för Flisan och skiljdes ogärna från stoet. Valentin hade tröstat henne och lovat att då de väl kom hem till Maalzat så skulle hon få möta hans valack som väntade på honom.
Det var inte mer än så och de hade alla välkomnats ombord på skeppet. Även om besättningen senare fick veta vad dem var för något så var det inga tvister då det fanns Mavil med i besättningen.
Men det som fick Vidar att fundera mest på var det att Valentin spenderade en hel del tid tillsammans med kaptenen på skeppet och enligt honom så var det för att han skulle få chansen att lära sig om kaptens yrket, men i Vidars ögon så var det något mysko med det påståendet då Valentin aldrig tidigare hade visat något intresse för någon form av disciplinariskverksamhet. Samt att han hade hört andra prata om kaptenen och vad förslags person hon var, gjorde Valentins påstående ännu mer misstänksamt.
Han tog en djup suck och stirrade ner på vattenytan som skvalpade lätt mot skråvet. Han var inte van vid båtresor, men han blev i alla fall inte sjösjuk som Alanya som ändå hade bestämt sig för att vara med vid Åkerdotters undervisning.
”Så här står du och hänger.”
Vidar sneglade sig över axeln på sin bror Valentin och suckade igen.
”Så du är ledig nu?” frågade Vidar uttråkat.
”Det kan man väl påstå.” svarade Valentin och ställde sig bredvid och lutade sig själv över reglingen för att stirra ner på vattnet.
Vidar sneglade undrande på sin bror, av någon anledning så verkade Valentin inte vara lika pigg som han brukade vara.
”Vad har du fått lära dig dem senaste dagarna?” frågade Vidar uppriktigt intresserad av svaret samtidigt som han försökte läsa av sin brors reaktion i väntan på svar på frågan, trots att det inte var hans starka sida att förstå sig på andra.
”Att alla kvinnor inte är vad de ser ut att vara.” svarade han bara trött utan att visa några speciella reaktioner. Vidar fnös till av besvikelse och undrade om han hade missat något i sin brors svar.
”Där ser man…” sa han något besviket och stirrade ner på ytan igen.
Solens strålar var mycket långa nu och det var endast en liten del av dem som fortfarande gav ljus till dagen. Vidar sneglade upp på horisonten innan han vände sig helt om och tittade upp på den klara himlen som började mörkna i brist på solljus.
”Kanske ska tala om för Will och dem andra att solen snart gått ner. Annars kan jag tänka mig att vi aldrig skulle får tillbaka våran hytt så att vi kan sova.” sa Vidar och sneglade återigen på Valentin som faktiskt tittade tillbaka på sin bror.
”Kan vara en bra idé.” svarade han och sträckte på sig och blängde för en stund intensivt på Vidar.
”Ehm…” var det enda Vidar osäkert fick fram då Valentin blängde på honom.
”Vad skulle du säga om jag gjorde- ” var allt Valentin han fråga innan kaptenen för skeppet kom fram till de båda bröderna.
”Så det är här du gömmer dig?” frågade kaptenen roat och ställde sig även hon vid räcket, men bredvid Valentin med ryggen mot vattnet.
Valentin hummade bara till svar och slog ner blicken på vattnet igen och Vidar följde undrande sin brors reaktion innan han såg upp på kaptenen och gav henne ett leende.
”Så Valen har försökt att smita från sin läromästare?” frågade han roat och lätt retsamt.
”Det kan man väl påstå.” svarade kaptenen med ett leende och sneglade på Vidar där hon stod. ”Av någon anledning så verkar han inte gilla det jag har att lära honom.” sa hon med ett något lömskt leende.
”Han har aldrig varit typen för att lära sig något disciplinerat.” svarade Vidar på det och vände sig om mot kaptenen så att han kunde se henne utan att behöva vrida på huvudet efter henne.
”Han lär sig snabbt även om allt inte tycks roa honom.” svarade kaptenen och följde Vidars exempel och ställde sig så att hon kunde se honom bättre.
”Jag står faktiskt här i mellan er och hör er utmärkt…” små gnällde Valentin där han stod och studerade vågorna som även de nu hade börjat mörkna då solen nästan hade försvunnit ner bakom horisonten.
”Man vet aldrig.” sa Vidar retsamt och la en hand på sin brors axeln, mest bara för att han visste att det skulle reta Valentin lite extra.
Kaptenen stod bara tyst och tittade nyfiket på innan hon tyckes komma på en genial plan.
”Vad säg som att Vidar skulle gå i lära hos mig också?” frågade hon och Vidar log vid frågan men hann inte svara innan Valentin vände sig om mot kaptenen med en vred min.
”Jag tror inte att det är en sån bra idé.” sa han vresigt och vände sig in mot skeppet. ”Han är inte riktigt sån.” avslutade han och tittade på Vidar som stod och såg ut som ett frågetecken.
”Så jag får inte lära mig vad det innebär att vara kapten på ett handelsfartyg?” frågade han uppriktigt sårad av sin brors ord, varför skulle inte han få lära sig det Valentin fick lära sig.
”För alla kunskaper inte passar någon vars högsta dröm är att ingå i hovets livvakt.” svarade Valentin och vände sig istället mot Vidar. ”Tro mig…” viskade han innan han gick iväg över däck.
Vidar såg bara undrande efter sin bror och kunde absolut inte få någon ro i tankarna om vad hans bror hade menat. Han litade på honom, men något var inte riktigt rätt. Det var som om han hade blivit nekad något han verkligen ville, som om hans liv vore över. Han hade en tendens att bli deprimerad då det var något som inte gick som han ville.
”Så du vill bli en soldenär?” frågade kaptenen nyfiket.
Vidar hajjade till och såg undrande på kaptenen som hon vore ett magiskt väsen som dykt upp framför honom då hans tankar avbröts.
”Ja?” svarade han frågande, osäker på vad som hände egentligen.
”Varför det?” frågade kaptenen med en uppriktigt nyfikenhet och synade honom från topp till tå.
”Varför inte?” svarade Vidar nonchalant och ryckte på axlarna. ”Antagligen mest för att det är det enda jag vet att jag skulle vara bra på.”
”Jasså?” frågade kaptenen för att få en förklaring.
”Ja, du förstår. Precis som min far så har jag elementet luft och med hjälp av det så kan jag… hm… Hur skulle Will ha förklarat det? Omvandla?” sa han frågande med en hoppfullblick på kaptenen som om att hon skulle förstå vad han menade, eller kanske rent av hjälpa honom med hans ordval. Vidar var trots allt inte den mest intellektuella av bröderna. Kaptenen bara ryckte undrande på axlarna som svar. ”Det kan nog bäst beskrivas som att jag omvandlar luften jag bär på och närmast omkring mig så att jag kan bli något starkare och snabbare än vad jag annars är.” avslutade han sin förklaring enkelt.
Vidar stod tyst en stund och såg undrande på kaptenen som tyckes fundera febrilt på något. Men innan hon hann säga något så kom Valentin tillbaka med William i släptåg. Kaptenen sneglade då intresserat på dem då de anslöt sig till henne och Vidar.
Kaptenen vände sig mot Valentin med en något alvarlig min men hann inte säga något innan Valentin surmulet gick fram till kaptenen så att han hamnade precis framför.
”Om du så ens försöker tänka den tanken igen så svär jag vid dem sju färgerna att du skulle ångra dig i fall du yttrade dem orden.” sa Valentin lågt och vresigt till kaptenen så att bara hon skulle höra honom. ”Vad var det du ville visa mig tidigare?” frågade han sedan i normal samtalston.
Vidar gissade att det var för att avleda kaptenen från vad än hon hade tänkt säga, om han kände sin bror rätt så var Valentin väldigt bra på att veta vad folk kunde tänka. Han förstod inte hur men han gissade på att det hade med broderns förmåga att göra även om han bara påstod att han kunde påverka värme omkring sig.
Kaptenen som nu också såg lite vresig ut mumlade något till Valentin innan hon gick förbi honom. Valentin suckade då och följde sedan efter henne.
”Vad handlade det om?” frågade William som inte alls förstått sig på Valentin och kaptenens beteende.
”Vet inte riktigt, men jag gissar att dem två går varandra på nerverna på något vis.” svarade Vidar och vända sig återigen mot relingen.
William sa inget mer om saken utan ställde sig bara bredvid Vidar för att själv stirra på solnedgången som nu nästan var över.
”Hur går det med att lära Åkerdotter?” frågade Vidar efter en stunds tystnad och sneglade på William som tittade tillbaka på sin bror.
”Jag tror jag kommer bli galen på Alanya och Sofia innan den här resan är slut. Så fort jag försöker kika henne över axeln då hon försöker skriva så drar någon av dem tag i min tunika för att hålla mig undan från henne. Hur ska jag klara av att lära någon något om jag har två pilska hyndor som hänger efter mig?” sa William och Vidar kunde se och höra det att hans bror var irriterad på situationen.
”Jag skulle kanske kunna avleda dem på något vis i morgon? Vill inte att du tar för vana att ha ett grovt språk.” sa Vidar med hopp om att det skulle vara hjälpsamt för hans bror och för att retas lite.
”Det vore tacksamt, för snart är min gräns nådd för vad jag står ut med…” svarade William på det och tittade ut över reglingen med en suck.
”Jag som vet var dina gränser går, då jag testat dem själv, kan bara ana hur frustrerande det är för dig.” sa Vidar och log roat åt sin bror. ”Men räds icke kära broder! I morgon ska riddaren Vidar rädda dig från de krävande ungmöerna.” Han avslutade vad han sa med en dramatisk bugning och blinkade retsamt till William som inte var det minsta intresserad av vad hans bror gjorde för tillfället.
”Tack.” svarade han bara kort innan han näst intill hängde sig över reglingen bara för att slippa stå.
”Ursäkta om jag frågar, men du ser något trött ut. Hur kommer det sig att du inte gått och lagt dig än?” frågade Vidar och var uppriktigt oroligt för hur trött William såg ut.
”Därför då jag gick ifrån hytten så var dem tre av kvinnligt kön djupt försjunkna i en diskussion i vad en man tycker om hos en kvinna… Till och med Åkerdotter var aktivt försjunken i samtalet.” svarade han och fortsatte att hänga lealöst över reglingen och stirra ner på vattnet.
”Antar att jag ska se vad jag kan göra för att jaga ut dem åt dig då.” sa Vidar och började med raska steg att gå mot hytte dem skulle befinna sig i.

Vidar var inte riktigt beredd på vad han mötte då han klev in i hytten. Ingen av tjejerna märkte då han kom in, eller så brydde dem sig inte. Men dem var alla tre i full färd med att jämföra bröst med varandra. Han kunde inte i sina vildaste fantasier förstå varför dem stod i en liten cirkel utan kläder på överkroppen och visade upp sina bröst för varandra.
Han var precis på att vända i dörren då han hörde Åkerdotter lugnt konstatera att dem hade en betraktare. Alanyas första reaktion var att skrika till och hålla sig för brösten, den Ledande Sofia ryckte till och dolde också sina bröst. Men Åkerdotter vände sig mot Vidar och sa en mening som var en av de sista han ville höra i en sådan situation. ”Varför frågar vi inte Vidar om vem av oss som har dem bästa brösten? Han är ju trots allt en man.”
Vidar stod med ryggen mot dem tre, men han kunde känna deras blickar i ryggen på sig. Dem viskade något sinsemellan och han hoppades innerligt på att de skulle komma överrens om att det inte skulle vara en bra idé.
”Kom hit Vidar och stäng dörren om oss.” sa Alanya med en ovanligt lugn röst.
Vidar kunde känna en svag rysning genom kroppen vid hennes ord och backade först med ryggen mot dem och stängde sedan dörren framför näsan på sig själv. Han stirrade på dörren och de träådror som löpte längst med plankorna den var bygga av. Om han stod still och var tyst så kanske dem skulle förstå hur dem deras idé var.
”Vänd dig om.” kuttrade Sofia med en road röst.
Vidar vrålade i sitt inre och var beredd på att slita upp dörren och springa därifrån. Men en annan del av honom var samtidigt nyfiken på vad som skulle ske här näst. Han slöt ögonen och vände sig om mot tjejerna med ett fånigt leende, men kunde inte se deras uttryck, så det gjorde det inte lika roligt för honom.
Innan han hann reagera så tog någon av dem tag i honom och drog honom in i rummet, rätade upp honom och var sedan tysta ett litet tag.
”Öppna ögonen.” sa Alanya beordrande och Vidar vågade inte riktigt gå emot hennes order så han öppnade ögonen otroligt långsamt och fick se hur Alanya, Sofia och Åkerdotter var uppradade framför honom. Bakom dem fanns dörren till hans frihet.
Alla tre höll för sina bröst men han gissade på att det var för att retas med honom som de nu stod framför honom i bara trosor, förutom Sofia som var helt naken om man inte räknade med ögonbindeln hon ännu hade på sig.
”Vi vill att du ger oss dina uppriktiga åsikter om vad du tycker om våra kroppar.” sa Alanya bestämt och fäste en alvarlig blick på Vidar som bara stod där och såg besvärad ut med ett fånigt leende och försökte titta överallt förutom på dem.
‘Varför?!?!?!’ frågade sig Vidar i sitt inre och vred fast blicken i ansiktet på Alanya med ett brett besvärat flin.
”Bra.” sa hon enkelt och tog ner armarna så att de hängde vid sidan om henne. Sofia och Åkerdotter följde hennes exempel.
Det första Vidar noterade var deras längd, han tänkte inte på det först, men de hade ställt sig i längd ordning. Alanya stod först och var kortast, bredvid henne stod Sofia som var ungerför ett huvud längre än Alanya och sist stod flickan som var lika lång som han själv, ett halvt huvud längre än Sofia. Varför skulle den som var kortast av dem vara den som försöker bestämma allt?
”Ge oss nu dina åsikter.” sa Alanya alvarligt och stirrade på Vidar tillsammans med dem andra två.
”Du är kortast.” sa han med ett påstående och pekade på Alanya. Samtidigt som han försökte att hålla blicken i deras ansikten.
Alanyas blick mörknade, Sofia såg road ut och flickan såg ut som ett frågetecken. Vidar insåg sitt misstag och började flaxa med armarna framför sig som om han skulle kunna sudda ut det han precis sagt. ”Men din längd är en bra längd.” fyllde han i och hoppades att det skulle rädda honom.
”Men inte min?” kuttrade Sofia och ålade sig något för honom vilket fick Vidar att haja till då han av misstag hade synat henne från topp till tå vid hennes fråga.
”Du har en fin hudfärg.” sa han och hoppades på att han hade undkommit hennes vrede eller likande.
”Tack” sa hon kort och gav honom ett flirtigt leende.
”Och jag?” frågade flickan som om hon vore bortglömd.
Vidar öppnade munnen för att säga något smart, men fick inte fram ett endaste ord då han såg flickan i ögonen. Alanya som tycktes bli otålig knäppte till med fingrarna och Vidar blev fri från sin trans och sneglade på henne. Hon hade ställt sig i sin vanliga ‘nu är jag irriterad’ pose och stampade med ena foten i golvet. Vidar tittade snabbt tillbaka på flickan igen men kunde för allt i världen inte komma på något smart att kommentera hennes utseende med.
”Du är en Mavil?” frågade han sedan dumt och slog sig själv för ansiktet i skam över vilken korkad kommentar han kom med.
Vidar visste inte om han hade tur eller inte. Men innan någon av tjejerna hann säga något så knackade det på dörren och man kunde höra Valentins röst utanför dörren. ”Jag kommer in nu.”
Vidar passade på att vända tjejerna ryggen, Sofia täckte sig själv med sina händer och Alanya kastade sig mot dörren med ett dramatiskt ”Neeeej!” Flickan vände sig bara frågande om och såg hur Valentin öppnade dörren som då såg tjejerna och blev högröd i ansiktet och sedan stängde dörren snabbt igen.
Alanya stod som fast frusen i sitt språng och såg sig undrande om över axeln mot Vidar som nu hade satt sig ner på huk och kramade om sina egna knän och knep ihop ögonen samtidigt som han viskade ”Jag är för ung för det här” för sig själv upprepade gånger.
Flickan som var minst berörd av det hela började först att små fnittra men övergick rätt så snart till att öppet gapskratta åt situationen.
Både Alanya och Sofia tittade undrande på flickan där hon stod och gapskrattade. Vidar slutade viska för sig själv och vågade sig på att snegla på den skrattande flickan. Han erkände för sig själv att hon hade ett fin skratt. Men han vågade sig inte på tanken att tänka ut vem av dem som var den vackraste av tjejerna i sällskapet.

Valentin som stod utanför dörren med ryggen mot den sneglade på William han hade bredvid sig.
”Det är INTE säkert att gå in där just nu.” sa han konstaterande och William gav honom en tyst likgiltigt blick.
”Vad gör dem där inne egentligen?” frågade han trött och tog ett steg mot Valentin och dörren.
”Inte den blekaste, men jag gissar på att Vidar inte kommer vara sig själv den närmsta tiden.” svarade Valentin och gav William ett oroat leende.
Innan de hann säga något mer så drog Alanya upp dörren så att Valentin trillade in i rummet och landade pladask på ryggen. Utan ett ord gick hon förbi honom med Sofia och flickan i släptåg. Alla tre hade klätt på sig igen, men Vidar satt kvar i bortre ändan i rummet och blundade hårt.
”Dem har gått nu.” sa William trött då han klev in över Valentin på golvet utan att hjälpa honom upp. Utan fler ord så gick han rakt till den säng som var hans, la sig raklång på den och somnade.
Vidar kikade sig försiktigt över axeln och såg uppriktigt lättad ut då tjejerna hade lämnat rummet.
Valentin tog sig upp från golvet men frågade inte Vidar om vad som hade hänt, om han kände Vidar rätt så skulle han tala om det senare om han nu ville tala om för sina bröder om vilken upplevelse han precis hade varit med om. Så utan mer ord för dagen så tog sig Vidar och Valentin ner i sina egna sängar. Men det var bara Vidar som hade problem med att somna. Varför var alla kvinnor så underliga?

Kapitel 22: Överrenskommet

Flickan satt och såg undrande på dem andra runt bordet. Bordet var runt och de befann sig på ett litet obehagligt litet värdshus i den lilla fiskestaden Storn. Arthur och hans söner hade försvunnit i väg nästan direkt då dem anlänt till värdshuset med löftet om att dem skulle boka ett skepp som skulle ta dem alla vidare upp till huvudstaden Frick i Södra Boaria.
Så tillsammans med flickan runt bordet satt Amandus som försökte lugna ner Alanyas humör då hon hade förstått att dem hade blivit tvungna att överge Den Vita Svanen och inte skulle återvända dit den inom den närmsta tiden till värdshuset. Den Ledande satt bara tyst för sig själv med sin ögonbindel och följde ådrorna på bordsytan med ett finger. De andra få gästerna som befann sig i värdshusets matsal sneglade ogillande på sällskapet, men flickan gissade på att det mestadels berodde på Alanya och hennes tjafsande.
Flickan tröttnade på att studera alla andra och såg istället fundersamt ut genom fönstret där solen stod högt på himlen. Hon hade ännu inte fått se speciellt mycket i sitt liv än, förutom det som funnits på arbetsfarmen och det hon hunnit få se tillsammans med Arthur och sönerna. Men hon tänkte det, om hon fick fortsätta se så mycket nytt hela tiden så skulle hon snart inte lägga märkte till om det var något hon inte sett tidigare. Hennes funderingar avbröts av Den Ledande som ställde en fråga.
”Är dem tillbaka snart?” frågade hon undrande och vände sin uppmärksamhet mot Amandus som var farligt nära bristningsgränsen då Alanya satt med händerna för öronen och lallade ljudligt för sig själv. Amandus reagerade på hennes ord och vände sin uppmärksamhet till henne istället.
”Jag vet inte.” svarade han uppriktigt och då Alanya upptäckte att Amandus inte hade sin fulla uppmärksamhet på henne längre så tystnade hon med en surmulen min och tog försiktigt ner händerna för att kunna höra igen.
”Det var synd, jag har frågor jag vill ställa till min William.” sa då Den Ledande och suckade och vände tillbaka blicken ner i bordet.
”Din William?!” frågade Alanya upprört och tanken på det förlorade värdshuset var som bortblåst. ”Han är min, det får du allt ta och lära dig!” fortsatte hon och slog händerna i bordet och ställde sig upp samtidigt som hon blängde på Den Ledande.
Den Ledande gav Alanya ett leende som syntes tydligt under hennes luvkant. Flickan som anade oråd drog till i sin egen luva och sjönk ihop på stolen med hopp om att Alanya inte skulle dra med henne också. För den senaste tiden så tyckte flickan att det kändes som om Alanya hade utvecklat ett innerligt hat till henne.
Amandus som inte alls hade kontroll på sin dotter i nuläget suckade ljudligt och såg sig ursäktande om på de andra få gäster som delade matsalen med dem. Men just som Alanya var på väg att gå runt bordet mot Den Ledande så öppnades dörren utifrån och in klev en person i brun mantel och utan tveka så närmade han sig deras bord. Alanya frös till i steget och Den Ledande såg också undrande upp då de upptäckte att det var en av bröderna som kommit fram till deras bord.
”Jag hoppas allt gått bra för er.” sa han menande och gav Alanya en varnande blick så att hon långsamt sjönk ner i sin stol igen utan ett ord. ”Om ni ursäktar mig så tänkte jag låna Åkerdotter en stund.”
Flickan hajade till och mötte undrande hans blick.
”Mig?” frågade hon osäkert och kunde se i ögonvrån hur Alanya och Den Ledande tycktes bli lätt irriterade.
”Ja.” svarade brodern enkelt utan att bry sig om dem andra runt bordet och räckte fram en hand till flickan för att ta henne med därifrån.
”Vad ska du med henne till?” frågade Alanya och sneglade undrande på Den Ledande som inte sagt ett endaste ord.
”Jag ska hålla mitt löfte till henne.” svarade han enkelt och eftersom att flickan hade ställt sig upp så var han inte sen med att dra henne därifrån då han helt enkelt inte ville eller hade tid att svara på fler frågor från de runt bordet. Flickan följde undrande med och kunde höra hur Alanya svor till bakom henne då han drog med henne upp mot övervåningen där rummen de hyrt låg.
Flickan stannade till i trappan innan de kommit upp på andra våningen så han inte hade något annat val än att stanna själv.
”Vad?” frågade han irriterat och släppte taget om flickan samtidigt som han gav henne en blick som kunde tolkas som om han hade bråttom och var stressad.
”Vad tänkte du låna mig till?” frågade flickan osäkert då hon förstod att det var William och såg sedan upp på honom i trappen ovanför henne.
”Det förstår du väl… Jag ska lära dig läsa och skriva. Samtidigt ska jag dela med mig av det jag kan inom att hela.” sa han som om det vore det absolut självklaraste i världen.
”Okej…” svarade flickan och släppte ut en lättad suck.
”Vad ska det betyda?” frågade William då han såg hur hon slappnade av.
”Ja, jag trodde du kanske skulle göra något annat…” sa flickan och slog skamset ner blicken.
”Som vad?” frågade William som inte alls förstod vad hon kunde mena.
”Ja, om du vet vad Alanya och den där ögonbindel kvinnan säger så-” flickan blev avbruten.
” Det dem säger är nonsens. Jag älskar ingen av dem och kommer nog aldrig att göra det heller.” sa han med en avslutande ton men tvekade då han såg hur flickan osäkert sneglade på honom. ”Jag älskar inte dig heller…” fyllde han osäkert i och vände sig därefter och började gå upp för trappan med lugna och försiktiga steg.
Först stirrade flickan på honom innan hon med glada steg kom i kapp honom och gav honom ett leende och ett uppriktigt ”Tack!”
”Ingen orsak.” svarade William som själv var uppriktigt lättad över att inte flickan också svärmade efter honom.
Då William ledde in flickan på det rum han delade med Valentin så följde han henne undrande med blicken då hon lyckligt gick in i rummet, som om hon inte hade ett endaste bekymmer i världen. Hon snurrade runt ett varv mellan sängarna och studerade samtidigt de kala och mörka träväggarna som pryddes av små hack och repor. Hon stannade till då hon såg det lilla avlastningsbordet bredvid dörren och William. På bordet stod ett ensamt stearinljus och bredvid det låg Valentins lilla järnpinne som han hade använt till att tända brasor med.
William följde hennes blick och tänkte sig inte för innan han talade högt för sig själv.
”Så Åkerdotter gillar Valentin?”
Flickan frös till och såg upp på William.
”Vad då da?” frågade hon trotsigt och blängde på honom.
”Nej, jag menade inget illa jag ba-” William som hade börjat flaxa med armarna tystnade av sig själv och blinkade dumt då han insett vad hon sagt. ”Du gillar honom verkligen?” frågade han för att verkligen fatta vad hon sa.
” Ja.” svarade hon självsäkert. ”Något som är fel med det?” frågade hon och verkade återigen som om hon var osäker på sig själv och inte ville trampa någon på fötterna.
”Inte alls… Jag väntade mig bara inte att det skulle vara så, vi har ju trots allt endast känt dig dem här tre senaste dagarna.” sa han och tog ner armarna då han hade förstått det hela.
Lättad och samtidigt road över det hela så gick han förbi flickan med ett litet leende till sin egen packning som stod vid den ena sängens fotända. Utan ett ord till den rodnande flickan tog han fram boken han haft framme många gånger tidigare och en liten pinnformad kolbit.
”Låt oss lägga allt privat åt sidan och börja med studierna.” sa han sakligt samtidigt som han ställde sig upp och mötte flickans blick.
”O-okej…” svarade flickan och slog osäkert ner blicken.
Utan fler ord så manade William flickan till att sätta sig på den ena sängen var på han efter det tog fram en liten avlång låda från innandömet på sin mantel. Han brydde sig inte om hennes nyfikna blickar utan öppnade lådan utan omsvep och tog fram ett par halvrunda glasögon som såg ut som dem han hade haft på sig innan han råkade ut för fångenskapen hos Sorta Orden.
”Så… Åkerdotter. Vi börjar med bokstäverna i alfabetet…”

Valentin suckade för sig själv och såg upp på skeppet han hade framför sig med en besvärad min.
”Så ni vill att jag själv ska försöka övertala kaptenen på skeppet om att ta med oss till Frick?” frågade han sin far och Vidar som stod bakom honom på bryggan och log fånigt åt honom. Båda bara nickade lyckligt som svar på hans fråga var på de sedan schasade iväg honom mot landgången till skeppet i perfekt symfoni med varandra, vilket fick det att se extra löjligt ut.
Valentin muttrade lite för sig själv samtidigt som han gick fram till landgången och såg sedan undrande upp på det ljusa skeppet framför sig. Fadern och Vidar hade tydligen hittat någon ur besättningen och den vägen fått information om hur de skulle handskas med kaptenen på skeppet. Kaptenen skulle tydligen vara en ung kvinna med ett häftigt humör om man inte såg till att tillfredställa henne rätt i hur man bemötte henne. Enligt fadern och Vidar så hade besättningsmannen tydligen varit osäker på hur man exakt skulle gå henne till mötes då han gnällde mycket om hur kaptenen på skeppet hade bestraffat honom då han gjort något fel i hennes närhet.
Valentin sneglade sig över axeln efter fadern och Vidar. Han blev inte det minsta överraskad då dem båda var spårlöst försvunna.
”Bäst för dem att de gör något vettigt…” mumlade Valentin för sig själv samtidigt som han tog sitt första steg upp på landgången.
”Hallå?!” ropade han något försynt då han tog sig ett par steg till uppför den något vingliga plankan som utgjorde landgången. ”Någon ombord?”
Halvvägs upp så dök det upp en ung kvinna som passade in på faderns beskrivning av skeppets kapten.
”Vad vill du?” frågade kvinnan med en barsk och rätt så mörkröst. Hon lutade sig över relingen för att få en bättre blick av Valentin på landgången. Hennes kolsvarta hår hängde i vågor ner över axlarna och ramade in en något kantig käklinje som fick hennes drag att se ut som hon vore för mager för sitt eget ansikte. Valentin visste att det räknades som vackert, men han var inte riktigt säker på om han kunde hålla med om det.
”Jag kommer för att höra mig för i fall jag och mitt sällskap skulle kunna hyra in oss på detta skepp för att ta oss till Frick.” svarade han på kvinnans fråga och stannade upp och gjorde en elegant bugning. ”Jag önskar få tala med kaptenen till detta magnifika skepp.”
”Åh…” svarade kvinnan överraskat och rätade på sig samtidigt som hon dolde sin mun med sin ena hand då hon fnittrade, uppenbarligen road av hans ord. ”Välkommen ombord på Markattan.” sa kvinnan innan hon försvann från relingen så att Valentin inte längre kunde se henne.
Valentin svalde sin osäkerhet och klev upp på Markattans däck och såg sig undrande om efter kvinnan. Han fann henne stå och vinka honom till sig med ett marigt leende intill kaptenhytten. Han sneglade sig omkring på däcket då han gick henne till mötes och funderade smått för sig själv var besättningen egentligen kunde befinna sig.
”Hur kommer det sig att en bemantlad främling med fina ord kommer till mitt skepp en fin dag som denna?” frågade kvinnan roat samtidigt som hon släppte in Valentin i hytten. Utan fler ord stängde hon dörren om dem och gick in efter honom och passade på att öppet syna honom från topp till tå då hon gick förbi runt honom för att komma till det bord som stod fast på mitten av golvet i den rymliga hytten. Utan att vänta på svar från Valentin satte sig kaptenen på kanten av bordet med benen i kors och huvudet på sned. ”Manteln döljer er väl.” sa hon något besviket men gav honom trots det ett charmerande leende.
”Det finns tillfällen då det kan vara en fördel.” svarade Valentin på hennes påstående och gav henne ytligare en elegant bugning. ”Det kan vara en fördel för mig då jag inte vill visa vad jag står för i nya människors sällskap.” sa han till golvet innan han rättade på sig igen och såg hur kaptenen hade ett nöjt leende på läpparna.
”Det säger du?” frågade hon roat och lutade sig fram där hon satt så att Valentin fick fri insyn på den pösiga tunika hon hade på sig. Till Valentins överraskning så kunde han inte se minsta antydan till bröst innanför plagget. Utan ett ord om saken eller vidare tanke på det hela så sträckte han på sig och sneglade sig oskyldigt om i hytten.
De befann sig i ett förrum till själva sovhytten, så det fanns endast bordet i mitten av rummet och längts väggarna var det prydliga fönster man kunde se ut genom. På väggarna som vette mot däck och sovhytten satt det små skåp med luckor ovan och bredvid varandra som samtliga hade snirkliga mönster uthuggna i träet.
”Det kan vara en fördel om jag kunde få veta var ni står i frågan.” sa han artigt och sneglade på kaptenen från underkanten på sin luva han hade prydligt uppdragen.
”Magi fascinerar mig.” svarade kaptenen utan omsvep. ”Fast vissa män kan vara mer intressanta.”
Hon sträckte på sig igen och var noga med att visa upp sina slanka former för Valentin som inte kunde tolka kaptenen på annat vis än att hon var något av en slampa där hon satt och ålade sig med sin löst sittande vita tunika och svarta tajta bommullsbyxor. Hennes fötter var bara medan hennes ögon ramades in av omsorgsfullt prydligt smink.
”Magin är en del av mig.” svarade Valentin och sneglade allvarigt på kvinnan för att försöka avlösa någon form av reaktion från kaptenen som kunde avslöja för honom i fall hans far och bror hade valt rätt skepp att vilja resa med.
”Fler talet av mina besättningsmän har någon form av anknytning till magi. Må det vara att de själva är mavil eller har en hustru eller syskon hemma med de vita ögonen. De är alla välkomna ombord på mitt skepp om de vill arbeta för lönen de får av mig.” Kvinnan la huvudet på sned och såg något allvarlig ut men samtidigt uttråkad.
Valentin log för sig själv under luvan och kunde känna sig uppriktigt lättad över kaptenens ord.
”De som själva är mavil i besättningen är för stunden under däck då jag är fullt medveten om att Krack inte har de vänligaste bemötandena mot de som har en anknytning till magi. Tanken är att vi ska avsegla redan i morgon bitti för att komma bort från detta vedervärdiga land.” sa kaptenen allvarligt där hon satt på sitt bord med benen i kors.
Valentin började med att buga sig för henne återigen.
”Era ord är lugnande och ger mig modet att tala med er öga mot öga.” sa han artigt och drog långsamt av sig luvan så att hans ansikte blev fullt synligt för kvinnan.
Kvinna tycktes inte bli överraskad då hon fick se honom, utan hon log bara med ett litet lyckligt leende.
”Jag vet inte vad som fick dig att komma till mitt skepp för att vilja åka med oss på vägen, men enligt mig så tror jag det kan vara tur för mig.” sa hon och vinkade Valentin till sig så att han hamnade precis framför henne.
”Hur gammal är du?” frågade hon nyfiken samtidigt som hon tog ett försiktigt grepp om hans haka och vred på hans huvud så att hon kunde se hans käklinje tydligare.
”Femton år.” svarade han kort på hennes fråga och sneglade undrande på henne där hon satt och små log åt honom.
”Hur många och vilka består ditt sällskap av som vill följa med oss på skeppet?” frågade hon halvt om halvt kuttrande.
”Sammanlagt är vi åtta personer, min far, farbror, mina två bröder, kusin och ytligare två vi inte har släktband till.” svarade Valentin och kunde inte uppfatta kvinnan på annat sätt än att hon var intresserad av honom.
”Om jag skulle låta er ta del av resan, hur skulle ni betala oss?” frågade hon då hon släppte hans haka och lutade sig bak på bordet.
”Vi har en del guld och om det skulle behövas så kan nog de flesta av oss hjälpa till med sysslor ombord, sånt som en landkrabba skulle kunna klara av.” sa han och avslutade med ett leende som kaptenen uppenbarligen gillade.
”Detta är ett handelsfartyg, men jag har ingen större last ombord då den redan lastats av. Så det finns gott om plats för dig och ditt sällskap. Men vad skulle du säga om att vi lärde känna varandra lite bättre under resans gång?” frågade hon inbjudande med en blick som avslöjade att hon hoppades på att han skulle gå med på att vara en del av betalningen.
Valentin svalde något nervös för hur han skulle svara henne. Vad hans far och Vidar sagt så var kaptenen tydligen en kvinna som kunde bli lätt ond på en om man nekade henne något hon ville ha.
”Om jag bara går med på det till en viss grad?” frågade han prövande och gav henne ett oskyldigt men vinnande leende.
”Jag kanske inte är din typ?” frågade kaptenen med ett påstående samtidigt som Valentin kunde uppfatta henne som att hon prövade honom.
Valentin kände att han kunde vara henne ärlig och tog ett steg fram mot henne och vinkade henne till sig så att han kunde luta sig fram till hennes öra.
”Jag må vara ung, men jag vet en hel del och ni är en vacker kvinna som inte många män skulle tacka nej till att lära känna.” halvt viskade han i hennes öra och han kunde se att hon rös till vid hans ord. Road över det hela lutade hon sig bak med ett stort leende på läpparna.
”Detta kan bli en spännande resa.” sa hon och blickande flörtigt till Valentin som själv gav henne ett något förförande leende.
”Jag hoppas verkligen att denna kvinna inte har någon konstig fetisch eller likande som skulle få mig att hamna i en obehaglig situation.” tänkte Valentin för sig själv samtidigt som han sträckte på sig och var uppenbart lättad över att kaptenen mer eller mindre skulle tillåta honom och de andra ombord på sitt skepp Markattan.

Arthur och Vidar satt bredvid varandra på kajkanten och sneglade bort på den ljusa tremastaren som Valentin befann sig på.
”Tror du han får ombord oss?” frågade Vidar och sneglade på sin far som log vid frågan.
”Det är din bror och min son Valen som förhandlar åt oss. Det är väl mer eller mindre självklart att han får kvinnan på fall och låter oss åka med. Tror du inte det?” sa fadern och avslutade med en fråga samtidigt som han hela tiden log stolt.
”Det är ju förvisso Valen.” svarade Vidar och log själv fånigt åt vetskapen om att de hade skickat in Valentin till en manslukerska.

Kapitel 21: En order till en order

När Eliren såg hur Den Ledande hjälpte den unga vithåriga pojke ur sin garderob och därefter drog honom med sig ut ur rummet, så visste gubben direkt att detta skulle bli en mycket spännande tid i hans liv och inte på det positiva hållet. Även om hon hade bett honom att sitta kvar och vara tyst så räknade han först till hundra innan han bröt hennes order och skickade folk efter dem båda. Trots att pojkens avrättning stod redo på torget och att folk följde dem så lyckades de komma undan.
Eliren satt vid sitt pappersdränkta skrivbord i sitt eget gemak med ansiktet i händerna och muttrade för sig själv. Det hade hunnit gå ett helt dygn sedan den Ledande försvann och inte nog med det, en armé som påstod sig slåss för magins frihet hade intagit staden och belägrat Sorta Ordens tempel.
Anhängarna till Sorta Orden hade vid detta tillfälle antingen lämnat över sig till armén eller så stod de fast vid sin tro och försvarade templet så gott de kunde. Men samtliga försvararna ville ha Den Ledandes välsignelse och Eliren visste att deras moral skulle sjunka drastiskt om de visste att hon vid detta tillfälle inte längre befann sig i templet.
Det knackade plötsligt på dörren och Eliren försköt sina deprimerade tankar och vände sig undrande om och såg på dörren.
”Vem där?” frågade han med en suck och visste att den tillfälliga frid han hade fått var slut.
”Elir, det är jag Klovan.” sa en bekant mansröst från andra sidan dörren.
”Kom in…” muttrade Eliren för sig själv och viftade den blonde mannen till sig då han öppnade dörren. Klovan klev fram till den lille gubben på stolen och såg menande ner på honom. ”Vad vill du?” frågade eliren.
”Jag ville meddela dig om att vi nu har bommat igen samtliga gångar till katakomberna, porten står fast och de fönster som fanns tillgängliga att nå med stegar är även de förbommade.” svarade Klovan och sträckte på sig som om han förväntade sig beröm för det han utfört.
”Bra…” svarade Eliren och viftade lätt på ena handen för att få den store blonde mannen att backa undan en bit från honom. När Klovan väl förstått vad den lille gubben ville så ställde sig Eliren upp och gick förbi Klovan och stannade så att de båda hade ryggarna mot varandra. ”Förvänta dig ingen klar seger i denna strid, magibrukarna har oss instängda som råttor och det är bara en tidsfråga innan de röker ut oss ur våra hålor.”
Eliren suckade djupt, sträckte på sig så gott han kunde och gick sedan ut ur sitt rum med Klovan tätt efter sig. Den lille gubben gick med stadiga steg mot templets stora sal, där han även hade beordrat samtliga att infinna sig efter att förberedelserna blivit slutförda.
Det var en besvikelse för Eliren att kliva in i salen och se de femtiotal som stod framför honom och väntade på det han hade att säga. De fyllde inte ens upp salen och antalet såg så mycket patetiskt ut då salen lämnade så mycket tom yta öppen. Hade man velat så skulle salen inte ha varit riktigt full fören det befann sig runt ett tusental personer i den.
Utan ett ord så gick han mot den lilla scen som fanns i den bortre ändan av salen. Han gick förbi de som samlats och ingen sa ett endaste ord tills det att han satte upp en fot på första steget som skulle leda honom upp på scenen.
”Är Den Ledande i säkerhet?” var det en av de samlade som frågade, med uppenbar oror i rösten.
Eliren frös till på trappsteget och skulle precis till att vända sig om då han såg en siluett bakom det skynke som Den Ledande alltid satt bakom då hon tog audienser eller bara helt enkelt kände för att sitta där.
”Vem där?” viskade han tyst så att de andra inte skulle höra och då kunde samtliga i salen höra en grov mansröst skratta till bakom skynket. Samtliga i salen blev på helspänn och fäste sina blickar allvarligt på skynket som borde dölja deras älskade Den Ledande.
”Den Ledande är i säkerhet, än så länge.” sa rösten bakom skynket och siluetten ställde sig upp. ”Jag måste säga att jag är imponerad över er tillgivenhet för den kvinnan. Men som ni säkert vet så är hon endast en ättling till de första som var Den Ledande för denna Order.”
De som samlats vågade inte säga emot rösten som talade det lät som om han hånade dem. Klovan hade ställt sig med de andra och Eliren stod kvar i trappan och såg på siluetten med en känsla av obehag.
”Det verkar som om Wisha har tagit till vissa extrema åtgärder för att försöka behålla balansen mellan de som brukar magi och de som inte gör det…” siluetten klev närmare skynket tills det att personen i fråga stod precis bakom det. ”Jag måste medge att det kan vara en rättvis åtgärd, men det är inte riktigt hennes stil att ta till sådana metoder.”
Mannen bakom skynket satte sig ner på knä och såg ut att se ut på de samlade i salen utan ett ord. De som samlats i salen vred på sig och man kunde se att de var mycket osäkra på om de verkligen ville vara där just nu.
Eliren såg på de som samlats med vände sig sedan självsäkert mot mannen bakom skynket. ”Jag skulle glädjas av att få veta vem ni är.” sa han och tog ett till steg upp för trappan.
Siluetten bakom skynket riktade blicken mot den lille mannen och igen kunde man höra mannens grova skratt.
”Jag måste medge att du roar mig Dio, det är inte många som haft rollen som Elir som har vågat fråga vem jag är.” sa rösten och det var nu som de som samlats i salen tog tysta försiktiga steg bort från scenen, alla utom Klovan som med säkra steg närmade sig scenen istället.
Eliren funderade på vad han skulle göra här näst, det faktum att mannen bakom skynket kunde hans födelse namn oroade honom. För vad han visste så var det bara Den Ledande och den Elir som funnits före honom som vetat om det namnet på honom.
”Vem-” började Eliren att fråga igen innan mannen bakom skynket hyssjade tyst på honom.
”Det är endast de som kallas Den Ledande som får befinna sig bakom detta skynke.” sa mannen och med lite fantasi så kunde man se siluetten le. ”Vet ni varför?” sa mannen och frågan var riktad till samtliga i rummet. Osäkert stannade alla upp och såg på varandra.
”Kom inte och säg att ni aldrig har funderat på hur de som suttit här har sett ut? Om jag hade varit ni så hade jag gjort så mycket jag bara kunnat för att kunna få mig en glimt av alla de som kallats Den Ledande. Speciellt utan den där ögonbindeln dem alltid har burit.” sa mannen och tog ett försiktigt tag om botten på skynket som dolde honom så att hans ben blev synliga. ”Visst är ni nyfikna på hur jag ser ut? På vem jag är?” frågade mannen med en hånfull röst.
Ingen i salen kände för att svara på mannens frågor förutom Klovan som tog ännu ett steg fram mot scenen och med stadig röst svarade ”Ja, det vill vi” på mannens frågor.
Utan att säga något mer så ryckte mannen till i skynket så att det singlade ner på golvet framför honom så att han blev fullt synligt för alla i salen. Eliren blev tvungen att dra av sig den del av skynket han fått över sig innan även han kunde se mannen.
Mannen som satt på scenen och tittade ut på alla hade ett hemlighetsfullt leende på läpparna. Hans gulblonda hår som ut satt uppknutet i en stram men samtidigt prydlig hästsvans. Men det som skiljde honom från alla de folkslag som fanns i världen var hans klargula iris.
Det var nu som samtliga i salen hajade till. Alla utom Eliren satte sig ner på knä och sänkte huvudet för mannen på scenen.
”Sorta?” frågade Eliren och kunde knappast tro sina ögon så han såg på mannen och hans prydliga kläder som mycket väl passade hans figur i både sömnad och färg. Mannen log bara åt Eliren innan han ställde sig upp och såg på de gulkåpade som satt på golvet framför honom.
”Klovan och Dio, jag vill tala med er.” sa guden och viftade de båda männen till sig. Eliren närmade sig osäkert medan Klovan tyckets mycket lycklig och förväntansfull över att få närma sig. Då de båda männen kommit fram så kunde man se att guden var huvudet längre än Eliren och huvudet kortare än Klovan. Utan ett ord la han upp sina armar på de båda männens axlar och drog dem till sig så att de skulle höra honom då han viskade.
”Jag vill att ni två följer Den Ledande.” viskade han och såg på dem båda allvarligt.
”Allt ni önskar” svarade Klovan ambitiöst medan Eliren endast nickade kort som svar.
”Jag har lämnat vägen fri för er två, tanken är att ni ska ge er a redan nu.” sa guden och sneglade åt det håll de resterande stod. ”Se dem andra följarna som ett nödvändigt offer.”
Eliren hajade till och var nära på att protestera åt det han hörde att guden Sorta sa till dem. Guden släppte Eliren axel och höll upp ett varande finger för sina läppar. Innan han sträckte på sig så att han kunde se dem andra.
”Gör er redo manar, om bara ett ögonblick så kommer Wisha och hennes armé att bryta upp portarna till ert gula och helgade tempel. Jag kom för att förvarna er, då jag älskar er alla jämlikt och vill inte se mina anhängare tas med överraskning för att sedan slaktas i de salar som de kallat hem sen den dagen de klivit in innanför dessa portar med den tro jag står för.” sa guden och släppte helt taget om Klovan och Eliren och pekade mot porten som armén utanför nu hade börjat banka på i en rytmisk takt.
”Gör vad ni kan för att försvara dessa salar, för jag är alltid med er.” sa Sorta och vände de samlade ryggen med ett lömskt leende som Eliren hann se en skymt av. ”Följ mig!” sa Sorta samtidigt som han tyckets skimra till och i nästa sekund satt en liten gulaktig råtta på golvet och såg upp på Eliren och Klovan.
De andra i salen märkte inte vad som hände utan de hade samlats vid den stängda porten och försökte hålla igen den med sina egna kroppar för att de utanför inte skulle kunna ta sig in.
Eliren kunde se att dem kämpade med att hålla igen porten och kastade sedan en blick efter Klovan och råttan som smet iväg in i korridoren som fanns bakom scenen. Eliren ville dra sig till minnes att han aldrig tidigare hade sett, eller ens vetat om denna korridor från tidigare. Han vågade inte säga något utan gjorde som hans gud bad honom om och följde med.
Vid det tillfälle som korridoren slöt sig bakom dem så kunde Eliren höra det obehagliga ljudet av när Sorta Ordens tempeldörrar gav vika och släppte in fienden rakt på de få som fanns kvar i salarna och försvarade dem.
Eliren sänkte blicken där han följde Klovan och råttan och bad en tyst bön till Minja i sitt inre. ”Må Minja ta emot deras själar och lindra deras lidande i livet efter detta…” Mer än så vågade inte den lille mannen be om då han hade den gula guden Sorta precis framför sig, den gud han svurit sitt liv till att tjäna.

Korridoren som Sorta ledde de båda männen igenom var mörk och tycktes i stadig takt luta neråt. Stenväggarna övergick från att vara byggda av människohand direkt till att ha blivit uthuggna ur marken. Luften tycktes bli torrare och tyngre för ju längre de gick, men ljuset i tunneln var var stadigt och man kunde se allt klart och tydligt. Det som förvirrade Eliren var att ljuset tycktes komma från Sorta själv, som om guden var en del av dagens ljus och solen själv.
”Det är inte långt kvar nu.” sa Sortaråttan med en liten pipig röst, det var nästan att Eliren inte kunde hålla sig för skratt då han hörde den. Klovan däremot fnissade till men tystnade snabbt i respekt för sin gud, Sorta själv tycktes inte bry sig.
Då de tycktes ha gått i flera timmar så kom de fram till en stängt järnport. Sorta stannade och såg upp mot Klovan. ”Öppna den dörren är du snäll.” sa han med en pipig röst och pekade med en tass på dörren.
”Som ni önskar.” svarade Klovan och klev fram till dörren för att försöka få upp den.
Dörren var grovt rostig och Klovan började med att sopa av det yttersta lagret av rost på handtaget innan han gjorde sig ett försök att vrida om det. Det gick inte som planerat och handtaget lossnade direkt från dörren och Klovan såg ner besviket på handtaget i sin hand.
”Den är gammal, öppna den.” sa den lilla gulaktiga råttan beordrande och pekade återigen på dörren framför Klovan.
Klovan muttrade ett svar innan han kände tyst på dörrens yta. Eliren visste inte vad han skulle tro då Klovan backade undan för dörren för att ta stats mot den. Utan förvarning så stormade Klovan dörren och med ett lyckat knak ryckte den till i gångjärnen så att den hamnade på sned. Utan ett ord om saken ställde sig Klovan rak i ryggen och borstade av rosten från sig gula kåpa innan han puttade till dörren med en lätt hand som då gav vika med en ljudlig duns som ekade in i gången bakom dem.
Det som fanns på andra sidan dörren var stränderna till sjön Jorma och i väster var solen på väg ner och precis under den rödaktiga himlakroppen låg staden Storn.
”Omöjligt!” utropade Eliren förstummat och stirrade på staden. ”Det bör ta minst två dagar att ta sig hit från Sorta, inte en kväll!”
Sorta råttan skrattade till med sin pipiga röst. ”Du tror väl ändå inte att ni har all tid i världen på er att hinna ifatt Den Ledande. Hon befinner sig i den staden tillsammans med den Mavick som tog henne med sig. Se nu till att städa upp efter er ordentligt, det är inte mer än rättvist att det är er tur att få ett övertag på dessa magibrukare.” sa råttan med en allvarligt pipig röst innan han vände sig om mot Eliren och Klovan.
”Du är den med hjärna.” sa råttan sakligt och pekade med en tass på Eliren. ”Du är den med styrkan.” fortsatte råttan och pekade på Klovan. ”Tillsammans vill jag att ni får tag i Den Ledande och sedan tar henne till Andebro, där jag kommer invänta er.”
Mer sa inte Sorta innan han med sitt sken ilade in i gången bakom dem.
Eliren såg undrande upp på Klovan som fundersamt såg in i gången efter Sorta. ”Tror du att vi kan lyckas?” frågade den store blonde mannen och vände sig mot Eliren som såg skeptiskt tillbaka på honom.
”Med turen på vår sida så skulle jag gissa på det, men jag får en känsla av att Den Ledande inte kommer vilja följa med oss frivilligt…” svarade Eliren och suckade.
Klovan såg förskräck ut. ”Vad får dig att säga det?!? Hon blev ju kidnappad av den där vedervärdiga tingesten, varför skulle hon inte med glädje följa oss tillbaka till sina egna, där hon hör hemma?”
Eliren såg upp mot den blonde med ett litet lätt leende. ”Vänta du bara så kommer du förstå det senare, men just nu föreslår jag att vi följer den gula gudens ord…”

Kapitel 20: Elementet och inriktningen är redo att visa sig

Vidar suckade för sig själv. Han var något besviken på att dem hade lyckats missa allt det som faktiskt var intressant i det där lägret. Då dem hade anlänt så hade dem mött upp Åkerdotter och inte kort därefter så hade fadern anslutit sig till dem och fortfarande så hade han inte fått ur William och den mystiska kvinnan något om vad som egentligen hade hänt dem två och allt han hade fått veta av fadern vad han hade gjort i lägret var att han hade deltagit på ett viktigt möte.
Vidar suckade för sig själv igen där han satt i sin sadel och såg de andras ryggar guppa framför honom, av någon anledning så fann han det mycket enklare att tänka om han inte var en av de i det främre i ett sällskap. Deras sällskap hade nu utökats till hela åtta personer då Amandus, Amandus dotter Alanya och den gulkåpade kvinnan hade anslutit sig till dem. Flickan satt återigen i famnen på Valentin, den gulkåpade kvinnan satt bakom Will på hans häst och Amandus och Alanya hade sina egna hästar de hade tagit med sig från Sorta.
Försiktigt sneglade han sig över axeln och kunde då se hur lägret de lämnat bakom sig hade förvandlats till en här som i stadig takt rörde sig åt andra hållet, mot staden Sorta. Han var något glad över att de inte längre var kvar i staden och han hoppades också på att Wisha gjorde rätt i sina handlingar då hon nu var på väg att starta ett krig mot staden Sorta och den gula orden som staden mer eller mindre styrdes av.
Fundersamt såg han framåt igen och studerade Will och kvinnan. Han funderade på om han kanske skulle ta sig upp jämsides med dem och se om han kanske kunde få ur dem något redan nu. Men om han kände sin bror rätt så skulle han inte dela med sig om vad som hänt förrän dem hade slagit läger eller liknande.
”Vad tänker du på?” frågade plötsligt Alanyas röst bredvid honom. Vidar hoppade överraskat till och blängde surt på sin kusin.
”Även om du inte hade skrämt bort mina tankar så hade jag ändå inte delat med mig av dem till dig…” svarade han vresigt och muttrade. Han var sur på allt spännande han missat, alla chanser som han inte skulle få se någonsin igen.
”Vresig du är kusin… Man skulle ju kunna tro att du har en tagg i foten.” sa Alanya till Vidar som nu hade dragit upp axlarna fånigt mycket där han satt och gungade fram och tillbaka i sadeln i takt till hästens skritt samtidigt som han hade ett surmulet uttryck över sig.
”Du kanske skulle prova vara jag för en dag så ska du nog se att jag har rätt att vara lite smågirning just nu.” morrade Vidar som svar och smackade på sin häst att öka på takten så att han kom i kapp Valentin och Åkerdotter.
”Jag skulle inte vilja vara dig även om du så vore den sista människan i världen.” käftade Alanya tillbaka samtidigt som hon red i kapp med honom.
Vidar sneglade sig över axeln och muttrade några ohörbara ord utan mening innan han manade på hästen igen och såg till att komma längst fram i sällskapet tillsammans med sin far och farbror. Valentin och Åkerdotter såg bara efter honom då han red förbi med Alanya i släptåg. Arthur och Amandus tycktes inte ens märka att han hade ridit fram till dem utan de fokuserade bara tyst på vägen framför dem.
”Vänta Vidar! Jag vill prata med dig om något.” ropade Alanya då hon kom i kapp med honom.
”Vad?” frågade han vresigt.
”Här.” sa hon och överraskade honom med att hålla fram ett litet tygpaket till honom.
Misstänksamt sneglade han på henne innan han tog emot det lilla paketet och sedan vecklade upp duken för att se vad den innehöll. I paketet fanns det en stor rund kaka. Han tittade stumt upp på sin kusin.
”Jag har fler om du bara vill hjälpa mig lite.” sa hon kryptiskt samtidigt som Vidar försiktigt tog en smakbit av den mystiska kakan han hade fått av henne.
Den smakade inte som någon kaka han tidigare hade ätit, men han kunde i alla fall inte påstå annat än att den smakade riktigt gott.
”Hjälp med vad?” frågade han osäkert, för då det kom till hans kusin så skulle det kunna vara en fälla för hans del.
”Du kan väl se den där kvinnan som uppenbarligen klänger allt vad hon kan på Will?” frågade hon och sneglade sig över axeln på dem.
”Som om jag skulle ha missat det…” svarade han muttrande och tog en till tugga av kakan.
”Jag skulle behöva din hjälp då jag tvivlar på att Åkerdotter och hennes husdjur ens skulle tänka sig att hjälpa mig i fråga. Far skulle säkert neka att lyssna på mig och den farbror Arthur skulle jag inte ens försöka prata in på detta.” sa Alanya och fäste en stadig blick på Vidar som då rös till av obehag.
”Husdjur…?” mumlade Vidar för sig själv och sneglade bak på Valentin och Åkerdotter som såg ut att vara mycket tillfredsställda med tillvaron.
”Vad sa du?” frågade Alanya och lutade sig fram mot Vidar då hon inte hade hört hans mumlande.
”Vad hade du i åtanke?” frågade han för att avleda henne från att misstänka honom för att ha sagt något dumt om henne. Vilket hon hade gjort många gånger förr då dem träffats och hon inte hade hört vad han sagt. Men då hon hörde hans fråga som fick hon ett lömskt leende och lutade sig mot honom och ondskefullt viskande till Vidar.
”Jag tänkte som så att du och jag skulle-”
”Alanya!” skar Amandus röst genom luften och Alanya och Vidar hoppade båda till och såg undrande mot honom. ”Det där tonläget känner jag igen och om jag känner dig rätt så har du något i kikaren…” sa Amandus och gjorde halt så att samtliga andra i sällskapet också var tvungna att stanna.
”Arthur, tror du att det kan vara en bra idé att ta oss en kort paus för att få i oss något att äta?” frågade Amandus och vände sig om mot sin bror.
”Det ska vi inte behöva stanna för.” svarade Arthur och fäste blicken på Vidar som satt och naggade kanten på kakan han hade fått. ”Du ser ut som en råtta då du gör så där…” sa han med en suck och Vidar svarade med att bara le fånigt och fortsätta tugga på sin kaka som om han vore en gnagare.
”Hur tänkte du då?” frågade Amandus undrande och vände sig om i sadeln för att se dem andra bättre.
”Vidar! Du vet vad som gäller.” sa då Arthur till Amandus irritation. Men Vidar lyssnade på sin far och stoppade undan sin kaka under manteln innan han drog upp en av packsäckarna som hängde på hans häst och började gräva i den.
”En per person? Det är bara frågan om en fika tills det att vi kommer fram till båtöverfarten?” frågade Vidar samtidigt som han drog upp en påse.
”En var räcker.” svarade Arthur för att konfirmera sin sons fråga.
Vidar ryckte bara på axlarna på svar innan han vände runt och därefter red fram till var och en häst och räckte över en varsin brödbit ur påsen han hade dragit fram.
”En brödbit räcker inte…” sa Amandus och såg osäkert ner på den grova brödbit han hade fått.
”Jag fick dem an Levin då vi var i lägret. Tro mig då jag säger att ett sådant bröd räcker och håller länge.” svarade Arthur innan han började tugga på sin brödbit.
”Levin?” frågade Amandus skeptiskt och såg mot Arthur. ”Om jag inte minns fel så är den alven den mest brutala av sitt släkte som finns i den här världen.”
”Du menar stridsdugligaste och ja, han kan även vara en aning brutal i sitt sätt då han sätter den sidan till.” svarade Arthur och suckade åt Amandus.
”Alver brukar i regel vara lugna och försöka hålla sig ur konflikter. Men Levin kunde kasta en ölsejdel i en väns huvud bara för att ’piffa till’ tillvaron lite…” sa Amandus klagande och såg sig om på ynglingarna i sällskapet.
”Han låter spännande.” sa Vidar då han red upp till sin tidigare plats med brödet i båda händerna samtidigt som han luktade på det.
”Inte om du får en ölsejdel i huvudet varje gång han hade tråkigt…” sa Amandus muttrande och drog sig till minnes några av sina yngre dagar.
”Så han brukade ha med sig en ölsejdel ofta?” frågade flickan i Valentins famn nyfiket och fäste blicken i Amandus som ryckte till vid hennes fråga.
Arthur som inte kunde hålla sig för skratt satt dubbelvikt på sin häst och flämtade efter luft samtidigt som alla andra undrande tittade på honom.
”Åh! Vid alla färger, jag kan se honom framför mig där han har en ölsejdel hängandes runt halsen, alltid redo för att kasta den på första bästa person han tyckte såg som svagast ut.” sa Arthur samtidigt som han skrattade.
”Nog, jag är inte så svag…” muttrade Amandus och smackade till och satte sin häst i rörelse igen. Samtliga andra följde hans exempel och Arthur roade sig med att rida upp riktigt nära sin bror och viska med honom. Amandus som inte såg speciellt road ut svarade vresigt på allt Arthur sa till honom.
”Vidar.” viskade Alanya då hon kom upp bredvid sin kusin igen.
Vidar bara tittade undrande på henne samtidigt som han återigen satt och knaprade fånigt på den kaka han fått av henne då han redan hade avslutat sin brödbit.
”Sluta fåna dig och lyssna på mig…” muttrade Alanya då Vidar bara stirrade fånigt på henne som svar.

”Bra fråga Åkerdotter, sällan man får chansen att se far så road.” sa Valentin till flickan som undrande såg tillbaka på honom över sin egen axel.
”Men det lät som om det vore så när jag hörde Amandus prata om den där Levin på så vis.” försvarade sig flickan och såg undrande bort efter Arthur och Amandus som red först igen.
Valentin själv sneglade sig över axeln och kunde se Alanya viska något till Vidar som tuggade på en kaka samtidigt som han såg mycket uttråkad ut. Han ryckte bara avfärdande på axlarna och vände sig om efter Will och kvinnan på hästen bredvid dem istället.
”Vad säger du Will? Tror du att ’den där’ Levin gick omkring med en sejdel om halsen på sig?” frågade Valentin sin bror.
William blängde på Valentin då han hörde frågan och suckade åt sin brors dumhet, då han visste att Valentin inte kunde vara riktigt så korkad.
”Om du minns vad far har berättat för oss om sina äventyr då vi var yngre så kanske du kan dra dig till minnes att han och det sällskap han då var beblandad med ofta var med om barslagsmål på grund av en alv som alltid tycktes bli rastlös och uttråkad då han fick bara en droppe sprit i sig.”
”Du ska då alltid ge mig dem längsta svaren.” sa Valentin på det och klappade sedan flickan på huvudet som då undrande såg upp på hans hand.
”Duger det svaret på hur alven Levin kunde vara?” frågade han henne roat.
”Mm… Antar det.” svarade hon med ett leende och såg undrande på William och kvinnan som satt bakom honom. Hon tänkte en liten stund, vilket resulterade att det var tyst i sällskapet, förutom att Alanyas viskande till Vidar kunde höras som man bara fokuserade hörseln på att inte lyssna till hästarnas hovar mot gruset på vägen.
Valentin ryckte något ofrivilligt till då han av någon anledning inte kunde höra flickans tankar för tillfället. Han stirrade på hennes rygg och gjorde ett försök att höra henne igen då han kände en obehaglig rysning av att han försökte.
”Så… Hur lyckades du och William ta er ifrån Orden?” frågade flickan till kvinnan då hon gissade på att det kanske skulle gå lättare för henne att tala med kvinnan istället för med William som på något sätt alltid verkade vara så bitter.
Vidar som då hörde hennes fråga tog resterande av sin kaka och stoppade in den i munnen på Alanya för att få tyst på henne innan han red lite närmare för att höra vad som sades näst. Alanya bara morrade åt han vad han gjort men tuggade trots det i sig kakan för att sedan vänta på Vidar att komma tillbaka till henne, för hon visste att hon hade fångat honom med sin plan.
”Det var han som tog mig därifrån.” svarade kvinnan med ett leende och vände på sitt huvud så att man kunde tro att hon tittade på flickan genom den ögonbindel hon bar. ”Allt jag gjorde var att möta upp honom och låna honom en av mina många kåpor.”
”Så hur tog William er ut då?” frågade flickan vidare och William såg då undrande på flickan som om det var något med henne som var fel.
Valentin stannade Flisan och gled omgående av stoet för att sedan ta några steg undan från flickan och Flisan och sen titta upp på dem båda. William och Vidar stannade även de sina hästar och hade uppmärksamheten fäst på flickan. Kvinnan bakom ryggen på William hade fortfarande kvar sin oseende blick mot henne.
”Vad?” frågade flickan oroligt och mötte undrande deras blickar.
”Vilket är ditt element?” frågade Valentin från marken där han stod och såg upp mott flickan.
”Element?” frågade flickan oroligt.
William gled då av sin häst med en suck och ställde sig bredvid Valentin och viskade honom något i örat. Valentin viskade då tillbaka något till sin bror så flickan gissade på att William hade ställt honom en fråga. Kvinnan som satt kvar på sin häst såg ut att ha tappat intresset för flickan och Vidar anslöt sig till sina bröder. Alanya red då i kapp fäderna för att uppmärksamma dem om att de andra hade stannat.

”Vad är det Valen?” frågade Vidar tyst då han anslöt sig.
”Jag kan inte förklara det, men hon ger mig rysningar och dem är inte så lite obehagliga heller.” svarade Valentin och sneglade oskyldigt mot flickan som satt kvar på Flisan och såg onödigt rädd ut. ”Ni minns då vi var små?”
”Jag minns mycket. Kan du specificera dig?” sa Vidar.
”Du tänker på när vi upptäckte vilket element vi var och en har?” frågade William och försökte rätta till sina glasögon som inte var där dem skulle.
”Precis! Rakt på.” sa Valentin lättat och gav Vidar en konstig blick.
”Vad?” frågade då Vidar sårat.
”Tillsammans med Will kändes det alltid som om jag skulle slockna eller sköljas bort, tillsammans med Vidar så kändes det alltid som om någon försökte blåsa liv i mig, eller helt enkelt blåsa undan mig.” sa Valentin och gjorde en paus för att snegla på flickan. ”Nu med Åkerdotter känns det som då med Vidar, fast på ett mycket svagare men fortfarande obehagligare sätt.”
”Så du gissar på att hennes element kan vara luft?” frågade då William sakligt och tittade även han på flickan.
”Men du säger att det känns svagare och obehagligare, det är ju inte riktigt lika. Kan det inte vara så att hon har elementet jord?” frågade Vidar och tittade på sina bröder.
”Tjockskalle… Om hon hade haft elementet jord så tror jag inte att hon skulle vara så liten.” sa William och blängde på Vidar.
”Tvärtemot käre bror, om du bara tänker efter så kan hon inte ha fått speciellt mycket mat innan hon träffade oss och det kan också vara därför som hennes element inte har visat sig för henne eller någon annan först nu då hon faktiskt har tillräckligt med energi i kroppen.” sa Vidar sakligt och sträckte duktigt på sig.
”Glöm inte att andas då du säger så långa meningar…” muttrade William som svar och såg på Valentin istället.
”Vidar skulle för en gång skull kunna ha rätt Will. Vi vet trots allt inte hur det känns att vara vid någon som har elementet jord som ännu inte kontrollerar det fullt ut.” sa Valentin och såg på sina bröder.
”Jag tror fortfarande på luft.” sa William självsäkert innan han gick fram till Flisan och flickan. Han stannade precis nedanför och sträckte upp båda händerna till henne. ”Låt mig hjälpa dig ner.”
Han tog stadigt emot henne då hon gled av och ställde försiktigt ner henne på marken framför sig.
”Är det något som är fel?” frågade flickan osäkert och sneglade på Valentin och Vidar.
”Jag tror ditt element, samt inriktning är redo att visa sig för dig.” svarade William på det och sneglade sig själv över axeln på sina bröder. ”Vad står ni där borta för, kom hit nu…”
Valentin var den som tvekade mest så Vidar passade på att roa sig med att knuffa brodern framför sig för att komma fram till William och flickan.
”Så, vad vill du att vi ska göra Will?” frågade Vidar där han stod med Valentin framför sig som en sköld.
”Först vill jag att Valentin ställer sig mitt emot Åkerdotter och sen så vill jag att Åkerdotter fokuserar på honom.” svarade William och drog fram Valentin från Vidar till flickan och rätade upp honom så att han stod mitt emot henne som han hade sagt att han vile ha det. ”Om du skulle vara så snäll Åkerdotter.” sa han och gick bak från dem båda några steg.
Flickan bara blinkade dumt då hon tittade på William som såg ut att vänta på något, Vidar såg förväntansfull ut medan Valentin precis framför henne såg inte så lagom nervös ut. Fundersamt la hon huvudet på sned då hon synade Valentin. ’Varför ser han så rädd ut?’ frågade hon sig själv och kom på sig med att kanske prova sig på att fråga honom som hon hade gjort tidigare med tanken. Kanske hade han hört en mycket opassande tanke från henne och där av såg ut som han gjorde. Men det hängde inte ihop med det William hade pratat om, men det var värt ett försök.
’Varför ser du så rädd ut?’ frågade hon i tanken och hoppades på att Valentin skulle höra henne. Men då han inte ändrade minen eller svarade henne så blev hon lite lätt besviken och slog ner blicken i marken. Först då ryckte Valentin till och sträckte osäkert fram en tröstande hand mot flickan.
Flickan såg hans hand och såg upp på honom och mötte hans blick. Hon kunde inte förklara det för sig själv men då hon såg det lilla skavsår han fått på den hand han höll fram till henne så ville hon ta hans hand. Hon gjorde som kändes rätt men Valentin ryckte undan handen i sista stund och såg ånger samt bort från flickan.
”Förlåt…” viskade han och flickan förstod inte alls vad som pågick.
”Hon är en del av vinden.” sa plötsligt kvinnan som suttit på Williams häst, som nu stod precis bredvid William.
Alla såg undrande på henne och flickan fick syn på fäderna och Alanya som var på väg till dem.
”Vad får dig att säga det?” frågade William och på nytt fäste blicken på flickan.
”För jag kan känna att hon inte är jord som ni funderade på först. Om ni bara känner efter ordentligt så kan ni känna att hennes närvaro varierar med hennes andetag.” sa kvinnan och satte sig ner på huk för att börja rita något i sanden. ”Sorta Ordens symbol för elementet vind står för en Mavils andetag. Elden för hettan i kroppen, vatten för vätskan och jord för hur mycket den orkar…”
Kvinnan suddade bort den hon ritat innan någon av de andra ens fått sig en ordentlig titt på det hon ritat.
”Men detta vet ni väl redan?” sa hon frågande och vände upp blicken mot William. ”Något jag fick lära mig i Sorta Orden så var det att garantera deras fångster av folk så att de verkligen hade någon anknytning till ett element och magi.”
”Så därför kan du med säkerhet säga att Åkerdotter har elementet luft?” frågade Vidar och såg undrande på kvinnan där hon satt på marken.
”Ja.” svarade kvinnan självsäker och slog sig ner mer bekvämt på marken.
”Vad tror du Valen?” frågade Vidar sin bror som hade passat på att backa lite från flickan då deras uppmärksamhet hade varit på kvinnan.
”Jag vet inte.” svarade han osäkert och sneglade oskyldigt på flickan.
”Åkerdotter, jag undrar. Vad tänkte du göra då Valentin höll fram sin hand till dig?” frågade William och som stod och sneglade ogillande på kvinnan bredvid honom.
”Jag tänkte ta tag i den bara…” svarade flickan oskyldigt och slog ner blicken i marken igen.
”Valentin, håll fram din hand till Åkerdotter.” sa William beordrande och nu hade Arthur, Amandus och Alanya kommit och anslutit sig till dem.
”Vad betyder namnet Åkerdotter?” frågade kvinnan från marken och såg förväntans fullt upp mot William efter ett svar.
”Inte nu, jag förklarar det för sig sen.” svarade William irriterat på frågan.
”Jag skulle kunna ge er ännu en ledtråd om du svarar på frågan nu.” sa hon med en lockande röst och riktade ett leende till William. ”Söta rara?”
William suckade men såg inget dem kunde förlora på att lyssna på kvinnas syn på saken. ”Som du önskar… Åkerdotter betyder att en flicka inte vet vilka som är hennes föräldrar. Om det är en pojke så heter han Åkersson.”
”Men om dem vet om sina föräldrar?” frågade kvinnan nyfiket.
”Om det vet om ena förälderns namn så använder de det namnet. Som jag till exempel heter Arthursson i efternamn för att jag är min fars son. Min far heter Arthur därför har jag det efter namnet.” förklarade William med en suck.
”Men din mor?” frågade kvinnan som var helt slukat av samtalsämnet.
”Min mor heter Mairie, så om jag skulle uppge mitt absolut fulla namn efter mina föräldrar så skulle det bli William Arthursson Mairiesson. Hade jag varit en flicka så hade det varit min mors namn som var mitt första efternamn och hennes namn hade då avslutats med dotter då jag skulle ha varit hennes dotter. Med andra ord hade det blivit mitt kvinnliga förnamn med Mairiedotter Arthurdotter efter.” sa William med en ton som sa att han nu hade avslutat ämnet. ”Vad mer för ledtråd har du?”
Kvinnan log, nöjd med svaret hon hade fått. ”William kan hålla fram sina händer till flickan, om jag känt rätt så kan du behöva det.” sa hon med ett leende till William som såg skeptiskt på henne.
”Det säger du…” sa han till kvinnan och tog några steg fram till flickan och höll fram sina händer till henne.
Flickan såg bara undrande upp på William men tog sen försiktigt tag i hans händer. Som innan så kunde hon inte riktigt förklara känslan hon kände men något i henne ledde henne till att göra det som helt enkelt bara kändes rätt. Utan ett ord så slöt hon ögonen och tog därefter ett djupt andetag. Hon fokuserade på Williams händer som vilade i hennes och plötsligt så kunde hon känna en känsla av halsont som rev henne i halsen. Men det var inte sin egen smärta hon kände.
Överraskat slog hon upp ögonen och tittade på William med en lätt oroad blick. ”Vad är det som hänt med din hals?” frågade hon honom och hans ögonbryn ryckte till av överraskning.
”Min hals?” frågade han och släppte hennes ena hand för att gnida sig själv i nacken. ”Låt oss säga att jag skaffade mig en ny erfarenhet.” svarade han och sneglade åt det håll hans far var åt. Fadern gjorde inget för att avbryta, han kommenterade inte heller det flickan frågade om.
”Får jag blåsa på den?” frågade flickan och William stirrade på flickan som om hon vore från vettet.
”Vad för nytta skulle det göra mig?” frågade han och försökte försiktigt lossa sin andra hand från flickan, men hon såg till att hålla kvar hans hand.
”Jag kan inte förklara varför, men det känns rätt…” svarade flickan osäkert innan hon tog några steg fram mot William för att komma närmare honom.
Det var då som Alanya inte stod ut längre. Irriterat var hon på väg att klampa in och avbryta William och flickan då flickan hade börjat luta sig närmare honom. Men det som upprörde henne mest var att flickan hade fångat upp Williams båda händer och höll dem ömt mot sitt eget bröst efter det att hon hade gått riktigt nära honom. Alanya kom dock aldrig så långt att hon hann göra något åt saken, för hon missade att kvinnan som satt bekvämt på marken höll ut ett ben i vägen för henne.
Flickan kunde känna vad som var rätt att göra, hon kände smärtan som William hade och blåste sedan på den så att det kändes bättre för honom. Samtidigt kom Alanya snavandes mot flickan och William vilket resulterade i att dem alla tre hamnade på marken i ett virrvarr av armar och ben som trasslade sig ihop med varandra.

Dagen för sällskapet slutade med att de slog läger, William fick ett par riktiga kläder på sig. Den Ledande fick också ett par riktiga kläder på sig, som Alanya ofrivilligt lämnade ifrån sig. Så innan de skulle säga god natt för dagen så mer eller mindre tvingade Arthur samtliga andra att berätta vad som hänt var och en så detaljerat som möjligt. Då William berättade så satt hans bröder och fnissade åt den delen då Den Ledande hade bytt kläder på honom, men William visade inga tecken på att rodna eller likande – det var trots allt en redogörelse han gjorde.
Flickan som inte vart med om något speciellt utöver det hon varit i Valentins och Arthurs sällskap fick i godan ro sitta och lyssna på alla andra om vad de hade varit med om. Den Ledande berättade vara om Williams fritagning, hon tvär vägrade berätta något utöver det.

Kapitel 19: Det är ett A och ett läger

När flickan inte längre såg Valentin och dem andra så vände hon frågande sin uppmärksamhet mot fadern som tycktes ha riktigt bråttom. Hon snubblade med och hade han inte hållit i henne så skulle hon nog aldrig klarat av att hålla hans takt utan att springa. Hon hade lust att fråga honom, men av någon anledning så antog hon att han skulle bli irriterad av hennes fråga, då hon var rätt så säker på att hans brådska hade med William och allt det att göra.
På vägen stannade Arthur till och tillfälligt släppte sitt grepp han hade haft om flickan och gick fram till ett av de få stånd som var bemannade. Flickan följde tyst efter och Arthur utbytte några snabba ord med mannen i ståndet som inte intresserade flickan nämnvärt. Istället så hade hon fått syn på en rundad sten som reflekterade ljuset i sig.
”Vad är det?” frågade hon utan att tänka sig för.
Båda mannen och Arthur såg frågande på det hon pekade på. Mannen fick ett lurigt leende då han vände blicken tillbaka mot Arthur som surmulet avbröt den andre mannens tillfälligt lyckligt humör med ett allvarlig ”Nej.” Flickan kom då på sig själv och backade undan ett steg och såg oskyldigt ner på sina skor och tänkte inte mer på den tingesten.
Försiktigt sneglade hon upp då mannen i ståndet räckte över ett litet brunt paket till Arthur som han sen stoppade in innanför manteln. Han tackade mannen och tog på nytt tag i flickans arm och började gå i samma takt som innan.
Flickan tyckte att det kändes som om de hade gått i nästan en timma innan Arthur stannade till och ställde sig så att han lutade mot den gulbruna mur som omgav staden.
”Nu ska vi bara vänta på Aman och Wisha…” sa han ut i luften. Flickan gissade på att det var menat till henne då det inte fanns några andra personer som kunde höra dem.
”Aman?” sa hon frågande då hon inte kunde dra sig till minnes vem det kunde vara.
”Ah, förlåt. Amandus menade jag givetvis.” rättade han sig och fortsatte att spana in i staden mellan husen. ”Snabbare att tala om och med folk om man ger dem ett smeknamn eller en förkortning av det.”
Flickan såg upp på Arthur och kikade smått oskyldigt in under kanten på faderns luva. Om hon bara tänkte sig honom utan skägg så skulle han nog kunna vara en vuxen avbild av de tre bröderna.
‘Så det är så som Valentin och dem andra två kommer se ut då dem blir äldre?‘ frågade hon sig själv och kunde inte låta bli att le finurligt för sig själv.
Det hann gå rätt så lång tid utan att något speciellt hände. Flickan som hade tröttnat på att stå hade istället satt sig ner på huk bredvid fadern och sedan börjat rita i sanden. Hon såg undrande upp och mötte faderns blick då han höll fram det lilla paketet framför näsan på henne.
”Till dig…” sa han och riktade tillbaka uppmärksamheten in mot staden efter att hon försiktigt hade tagit emot det. ”Om färgerna vill det så kommer Will tillbaka och då kan det vara en fördel om du har dem. Även annars också…”
Flickan såg ner på paketet i sin hand och öppnade det sedan varsamt. Hon höll upp innehållet i ljuset och studerade det en stund.
”Det ser ut som Williams glasögon, fast inte riktigt.” sa hon konstaterande och vek ut bågarna försiktigt så att hon kunde sätta på sig dem. Glasen var fyrkantiga och bågarna var mörka och otroligt lätta.
”Det är bara ett par läsglasögon, vet inte din styrka än, men tänkte att ett par som inte är så mycket starkare än Wills kunde nog passa dig.” sa Arthur utan att se på flickan som försiktigt satte glasögonen på sin näsa.
Världen som hon alltid sett den tycktes på något vis bli mycket klarare och fundersamt såg hon ner på det hon ritat i sanden och hon fascinerades smått av att sanden hon ritat i bestod av riktigt små stenar. Hon hade alltid kunnat känna dem, men hennes syn hade alltid visat sand eller likande som en grynig massa. Fundersamt drog hon handen över sin ritning och plattade till sanden så att den blev till en slät yta.
Arthur som stod bredvid såg ner på flickan med ett litet leende innan han själv hukade sig och sen gjorde några streck i sanden framför flickan.
”Det är ett A.” sa han och ställa dig upp på nytt igen.
Flickan studerade den bokstav som fadern hade ritat i sanden och följde strecken med sitt finger.
”Så man kan skriva i sand också?” frågade flickan och såg upp mot fadern, som precis som allt annat i hennes omgivning tycktes ha blivit lättare att se.
Fadern log åt hennes ord och mötte roat hennes blick. ”Man kan skriva på och i allt man känner för, fast jag skulle vilja påstå att vatten är en aning svårt att skriva i så att det syns.”
Flickan lyssnade på fadern och log tillbaka mot honom. Av någon anledning så såg han mycket snällare ut då hon hade glasögonen på sig.
”Arthur!” hördes sedan Amandus röst och Alanyas far i sällskap med kvinnan slöt upp med dem i sällskap av sju hästar.
Flickan såg förundrat på alla hästarna och gick sedan fram till den häst hon trodde var Flisan.
”Du ser mycket mjukare ut i verkligheten.” sa flickan till stoet och smekte försiktigt hennes mule. Hästen gnäggade lågt som svar till flickan.
Innan flickan hann reagera så hade Arthur lyft upp henne till kvinnan och sen själv tagit sig upp på den häst som Amandus hade ridigt på. Amandus var den som ensam fick stanna kvar vid Sortas port medan Arthur, flickan och alven red ut ur staden. Han fick stanna för att invänta svar från de andra.

De hade kommit fram till ett läger som flickan själv aldrig hade sett tidigare. Istället för ett tält och några få människor så tyckte hon att det mer eller mindre påminde om en tältstad med tanke på alla tält och folk som befann sig där. Arthur hade nästan direkt försvunnit iväg med kvinnan då dem anlänt och flickan hade blivit lämnad hos en ung man tillsammans med hästarna.
Flickan som inte riktigt visste vad som hände stod först bara vid sidan om och stirrade på ynglingen medan han pysslade med hästarna och rättade till den packning som hängde på dem. Han såg inte riktigt ut som andra människor som hon hade sett förut. I jämförelse med honom så var alla andra kantiga och klumpiga, men det som var den största skillnaden mellan honom och andra människor var hans spetsiga öron och mandelformade ögon.
”Har du vuxit fast där?” frågade han plötsligt och flickan ryckte undrande till och mötte hans blick.
”I-inte direkt…” svarade hon osäker på om det verkligen var rätt sak att svara honom.
Ynglingen bara log åt hennes svar så flickan antog att det kanske var ett bra svar trots allt.
”Mitt namn är Ikkard Levinsson. Trevligt att träffa dig.” sa han och bugade sig för henne. ”Vad kan en ung pojke som du heta?”
Flickan blinkade frågande åt honom och kom på sig med att hon fortfarande hade på sig brödernas reservkläder och luvan så att hennes ögon inte kunde ses.
”Ehm… Jag är inte sån, jag är en Åkerdotter.” sa hon och såg sig undrande omkring.
Alla andra i lägret hade sina ansikten fullt synliga, och bland dem kunde hon se någon enstaka person med vita ögon som vandrade runt i lägret. Hon konstaterade också att samtliga hon kunde se var antingen på väg någonstans, eller plockade med tälten eller packning. Det var som om dem alla förberedde sig för något.
”Åkerdotter?” frågade Ikkard och såg undrande på henne.
”Ja.” svarade flickan kort och drog slutsatsen att här omkring var det nog säkert att visa sina ögon. Så utan att säga något drog och ner sin luva till axlarna så att hennes ansikte blev fullt synligt för Ikkard.
”Ah, en mänsklig Mavil. Det förklarar din luva, men inte dina kläder.” sa han muntert och gav henne ett snett litet leende och blinkade åt henne.
”Lånade.” svarade hon kort och såg nyfiket på Ikkard. ”Är du en annan form av Mavil? Jag menar, du har inte vita ögon med du ser annorlunda ut från andra människor jag mött.”
Ikkard log och gick fram mot flickan.
”Jag ska berätta en hemlighet för dig som dem flesta ändå vet.” sa han och böjde sig fram mot flickan för att komma i samma höjd som henne. ”Jag är inte det minsta magisk, mer än att mitt blod tillhör alvernas släkte.”
”Alvernas släkte?” frågade flickan och mötte undrande Ikkards blick. Ikkard som nu stod med sitt ansikte precis framför flickan log roat och var på väg att säga något mer men avbröts av att någon bakom honom smällde till honom i huvudet.
”Ikkard?!” frågade personen som var skyldig till att ha dunkat honom i huvudet.
Flickan tog nyfiket ett steg bak och sneglade på personen bakom Ikkard. Hon kunde då se en kvinnlig version av Ikkard.
”Vad vill du Lisette?” frågade han irriterat och ställde sig upp rakt och vände sig om mot kvinnan som tydligen hade gett honom en mindre huvudvärk med dunken.
”Vad har jag sagt om att-”
”Jag ska inte beblanda mig med människorna, vi är bara här för att Wisha bad vår far om hjälp med det krig hon tänkte föra…” avbröt Ikkard monotont kvinnan, som om han läste upp något han ofta hade hört eller likande. ”Men jag har tråkigt och om du bara tittar på henne så kan du se att hon inte är en ’Vanlig’ människa.”
Lisette blängde först på Ikkard innan hon sen faktiskt tog hans råd och såg undrande på flickan.
”Mavil…” sa hon konstaterande, inte direkt överraskad. ”Det finns det en hel del människor som är, ger dig ändå inte rätten att…” kvinnan tystande och blickade bort mot något bakom Ikkard och flickan. Flickan som hade hamnat i ett nyfiket tillstånd såg sig undrande om över axeln och fick då se Amandus med Alanya, Vidar, Valentin och två gulkåpor gåendes efter sig. Bakom dem hade himlen börjat mörkna då solen var på väg ner i horisonten på andra sidan lägret.
”Ta reda på vilka dem är och vad dem har för ärende till en ödeslätt som denna.” sa Lisette till Ikkard som surmulet muttrade något men gick ändå iväg med raska steg för att möta upp dem.
”Dem är en del av mitt sällskap.” sa flickan glatt och var beredd på att följa efter Ikkard till dem.
”Du stannar här, jag litar inte på den gula färgen…” sa Lisette och greppade ett stadigt tag om flickans axel. ”Du kanske minns det då du anlände hit, allt du såg var en ödeslätt då du kom hit. Det är jag som väljer vem som ska se genom illusionen och vem som inte ska.”
Flickan såg undrande på Lisette och såg att hon hade också vita ögon. Vilket då blev en skillnad mellan henne och Ikkard förutom deras kön. Fundersamt studerade flickan Lisette som hade en stadig blick fäst på dem andra som närmade sig varandra. Hennes hår var ljusblont och bundet i en tajt hästsvans på hennes bakhuvud och håret räckte trots det ner till hennes skulderblad.
”Är du också en Mavil?” vågade sig flickan på att fråga.
”En alviskt Mavil.” svarade Lisette utan att ta blicken från Ikkard och dem andra som nu stod och pratade med varandra.
Ikkard vände sig snart mot lägret och gjorde en gest till Lisette som då fick ett fokuserat uttryck över sig och därefter viftade Ikkard med sig dem andra att följa honom mot lägret. Amandus och Alanya stod först kvar och bara stirrade medan Vidar, Valentin och gulkåporna följde efter direkt.
Lisette såg ner på flickan och släppte henne så att hon kunde gå dem till mötes och flickan kände sig uppriktigt glad då hon gick för att möta upp dem.