Kapitel 14: Fången

”Så detta är vad Klovan drog hit?” frågade en myndig röst.
”Ja.” svarade en annan röst.
”Och det har inte visat några tecken på att vakna än?” frågade den första rösten.
”Nej…” svarade den andra rösten osäkert.
”Synd, hade inte skadat att veta vad den kunnat göra innan vi skär halsen av den vid lunch senare i dag.” sa den första rösten innan det ekade mellan stenväggarna av steg som tog sig därifrån.
Då stegen inte längre kunde höras frågade den andra rösten försiktigt. ”Är du vaken än?”
William som nyligen hade fått tillbaka sitt medvetande låg tyst på det kalla golvet och blundade med hopp om att rösten som antagligen tilltalade honom skulle tröttna och gå därifrån eller något. William visste inte var han var ännu, men med tanke på att golvet uppenbarligen var av sten och att det tydligen sträckte sig en bit kunde bara tolkas som att han hade blivit placerad i ett fängelse, eller en onödigt stor sal vilket knappast var troligt med tanke på hur skrovligt golvet var.
Då William tyckte att det lät som att rösten kom bakifrån honom så kostade han på sig att försiktigt öppna ögonen.
”Hej där!” sa ett par suddiga, smutsiga och magra fötter till honom.
Han blinkade förvånat och sneglade upp mot den person som fötterna tillhörde.
”Har han vaknat?” frågade rösten bakom William.
William fick då se en mager man med svart flottigt hår som ramade in ett avlångt ansikte med vita ögon. ”Du är väl vaken?” frågade mannen och lutade sig så långt fram som handfängslen tillät. Mannens båda armar var fast i varsin kedja som satt i den gråa stenväggen bakom honom. Då William inte svarade så puttade den fängslade mannen till honom med sin ena fot.
”Hallå? Är du stum?” frågade han och gav William ett brett flin med gula tänder som hade sett bättre dagar.
”Låt han sova om det är det han vill.” sa rösten bakom William och därefter så kunde William höra stegen av ett par fötter eka bort från hans plats.
”Äää-” William hostade ofrivilligt till då han hade försökt prata. ”Är han borta?” fick han sedan fram hest och tyst. ‘Har en känsla av att min hals inte mår så bra…’ tänkte han för sig själv.
Mannen som satt framför William fortsatte bara att flina dumt åt honom.
”Det är ingen idé att du försöker hålla en konversation med den mannen…” sa en annan mansröst någonstans åt det håll Williams huvud pekade åt.
Mödosamt riktade William blicken åt den nya rösten. Samtliga muskler värkte och hans nya läge på golvet gjorde det kallare för honom.
”Det är inte ofta vi får se såna som du här nere.” sa den nya mansrösten. ”Om det nu har varit någon här tidigare vill säga. Vad heter du?” William kunde se en man som var runt hans fars ålder sitta och hänga mot ett järngaller som löpte från väggen till något som såg ut att vara mer galler fast med grindar i.
William tröttade på att ligga där på golvet och tog sig mödosamt och sakta upp i en sittande ställning då smärtan i hans kropp var bedräglig.
”Ser ut som att du har ont.” sa mannen i den andra cellen. William såg ner på sig själv och förstod nu varför han tyckte det var så kallt. Allt han hade på sig var en lång, kortärmad brun tunika och hela han var täck av grått damm.
Han funderade på om han skulle svara på den andre mannens påstående men valde istället att tyst studera honom och sina omgivningar.
Det stod klart för William att han befann sig i en fängelsehåla och cellerna hade inga väggar som gav dem någon form av skydd från insyn från korridoren eller de andra cellerna utan alla väggar utom ytterväggarna bestod av järngaller. Av vad han kunde se så var det kanske fyra eller fem celler och han var i en av de mittersta och det var tydligen bara han och de två männen här.
”Jag gissar på att du inte är speciellt pratsam av dig, med tanke på hur du ser ut. Hur länge har du varit fånge hos den gula orden egentligen?” sa mannen på andra sidan gallret. Mannen som satt i samma cell som William fortsatte bara att stirra på William med sitt leende.
William vände sin uppmärksamhet mot mannen. Vad han kunde urskilja så var mannen renrakad och även han såg ut att ha vita ögon. Han såg ner på sig själv och försökte avgöra hur han såg ut egentligen, det var ingen lätt uppgift då han inte hade sina glasögon. Fundersamt började han att känna sig för på golvet med hopp om att kanske stöta på dem.
”Vad letar du efter?” frågade den renrakade mannen i cellen bredvid. William valde att inte svara på frågan utan tyst fortsatte han att känna vidare på golvet.
”Är du blind eller något?” frågade den renrakade mannen och vände sig om mot gallret för att kunna se William bättre. William stannade upp med en suck och såg mot mannen.
”Inte helt.” fick han hest fram som svar på frågan.
”Så du kan prata?” sa mannen med ett leende. ”Vad heter du pojk?”
William bara stirrade på mannen med ett irriterat uttryck och svarade inte. Istället så valde han att känna vidare på golvet.
”Bara så att du vet så finns det inget på golvet.” sa mannen och valde att sätta sig så att han lutade sidleds mot gallret som skilde de två cellerna åt.
William stannade upp och gned sig irriterat i pannan. ”Tack.” sa han hest och sneglade på den leende mannen som än satt som när han först hade flinat åt William.
”Är det något som är fel på honom?” kraxade William fram innan han vände sig helt mot den leende mannen.
”Han har alltid varit sådan, i alla fall under min tid här.” svarade den skallige mannen. ”Men har du ett namn pojk?”
William såg åt den skallige mannen. ”Varför detta intresse för mitt namn?” kraxade han hest fram.
”För att namn roar mig.” svarade den skallige mannen roat.
‘Det skulle inte förvåna mig om båda männen här är helt vrickade, hittills har det verkat så…’ tänkte William för sig själv innan hasade sig fram i sittande ställning mot den flinande mannen.
‘Jag borde verkligen inte göra det här, men jag känner att jag måste då det bara är något som är fel på denna mannen. Jag bara må-‘ Williams tankar avbröts av den skallige mannen.
”Om jag vore du så skulle jag inte röra honom frivilligt. Han luktar, det kan man känna ända hit.”
William gav den skallige mannen en irriterad blick men fortsatte sedan med vad han höll på med och la sina händer på mannens axlar. Den leende mannen tycktes inte reagera utan satt fortfarande helt still och flinade. William slöt ögonen och koncentrerade sig på mannen. Allt han hann känna var mannens axlar, innan kände sedan kände en svidande smärta som for som en rysning genom honom och han drog sig hastigt tillbaka från mannen. Snabbt hasade han sig bak på golvet, bort från den leende mannen.
”Vad är det för fel på honom?” frågade han hest.
”Sa ju att jag inte hade rört honom frivilligt.” sa den skallige mannen samtidigt som han kröp längst med gallret för att komma jämsides med William. ”Vad är ditt namn pojk?” frågade han igen.
”William…” svarade William osäkert.
”Det duger inte, ditt fulla namn, annars är det inte rent spel.” sa mannen och la huvudet mellan två galler och stirrade roat på William.
”William Arthursson.” sa han och grimaserade snett.
”Och din mor?” frågade mannen.
William sneglade osäkert på den skallige mannen innan han vände blicken helt mot den flinande mannen.
”William Arthursson Maireson?” frågade han osäkert och bröt inte blicken från den flinande mannen som fortfarande inte gjorde något. Något var uppenbart helt fel med honom. Då William hade börjat känna genom honom så hade han möts av en ilsken kyla som kändes som att den hade velat dra med honom in i ett mörker.
”Ah. Den William!” sa den skallige mannen som att han hade kommit på något viktigt och lutade sig bak från gallret.
Osäker sneglade William på mannen.
”Här ta emot.” sa den skallige mannen och kastade över något mot William. Fumlande fångade han det och såg överraskat ner på det han fångat. En vattenlägel.
”Jag gissar på att du är törstig. Ditt namn säger mig allt och jag vet att Agenkha aldrig skulle förlåta mig om jag lät Sorta Orden ta död på dig.” sa mannen där han satt och log snett åt William.
”Ta död på mig?” frågade William hest innan han försiktigt öppnade vattenlägeln och kikade in i den för att verkligen kolla att den och dess innehåll verkligen fanns där i hans händer.
”Ja. Du var avsvimmad då Den Ledande och hennes husdjur var här och hälsade på dig. Jag gissar på att hon inte tyckte om ditt utseende för utan att blinka, fast nu såg jag inte om hon gjorde det, så beordrade hon din avrättning lagom till lunch i dag.” svarade den renrakade mannen med ett leende och pekade bort längst väggen där man kunde se en smal ljustrimma leta sig in i fängelsehålan.
William tog djupa klunkar av vattnet och av någon anledning så kändes det som om vattnet i lägen inte tunnades ut. Misstänksamt sänkte han lägeln och sneglade på den skallige mannen.
”Jag fick den av en kär vän men har ingen användning för den själv så som du har.” sa mannen då han ställde sig upp i den andra cellen. ”Och om du trär dess snöre om din hals så ska du se att den passar utmärkt där.”
William såg studerande ner på lägeln innan han följde den mystiske renrakade mannens råd och trädde snöret över huvudet på sig. I den stund som snöret hamnade om halsen på William så skimrade den till och plötsligt höll han en liten vit silverberlock i handen.
”Det var en man med elementet vatten som skapade halsbandet. Han hade tröttnat på att fånga upp vatten från var han än gick så han skapade sig en tingest som skulle göra det åt honom. Det var några år den och ingen har använt den sen min vän dog så man kan nog påstå att den har samlat på sig en del vatten genom åren.” sa mannen och borstade av sina kläder.
William såg undrande på mannen. Av någon anledning så såg mannens kläder mycket nya ut, som om de precis skulle ha kommit ut från tvätten.
”Hur länge har du varit här?” frågade William och kände sig lättat då han började få tillbaka rösten tack vare vattnet.
”Sen dem kastade in dig. Jag blev nyfiken.” svarade mannen och ställde sig och lutade nonchalant mot gallret mellan deras celler.
”Vem är du?” frågade William och vände sin uppmärksamhet mot den skallige mannen.
”Det vore i sanning ett stort risktagande för mig, men idiotförklarande för dig om jag skulle tala om det för dig lille Will.” sa mannen då han puttade sig bort från gallret och vände ryggen till William. ”Om jag vore du så skulle jag göra något åt situationen du är i för stunden. Men kom ihåg det, att om någon tar den där berlocken från dig så kommer den inte finnas längre. Det ar det som var så fyndigt med min väns påhitt, den skulle bara passa vissa personer. Inte gynna alla.” sa mannen och tog några strosande steg i cellen bort från William.
”Jag får en känsla av att ni tänker ge er av…” sa William misstänksamt till mannen.
”Kanske det, ska vi slå vad?” frågade mannen och vände sig roat mot William. William blinkade då osäkert. om han inte misstog sig så var mannen nu två celler bort från hans egen.
”Åh just det, att den flinande mannen pratade och rörde sig, jag kunde helt enkelt inte låta bli.” sa den skallige mannen och William riktade snabbt sin uppmärksamhet mot den flinande personen.
”Vad menar du?” sa han frågade och sneglade efter den skallige personen. William ryckte till och vände sig helt mot de andra cellerna. Hur han än kisade eller försökte fokusera blicken så kunde han helt enkelt inte längre se den skallige mannen.
‘Han sa att han kände Agenkha?’ tänkte William för sig själv. ‘Vem vid alla färger var han?’
William hann inte tänka speciellt mer på den mystiske mannens koppling till Agenkha, som mannen hade sagt så borde han verkligen göra något åt sin nuvarande situation. Med vattenlägeln så skulle han nog kunna komma långt. Fundersamt såg han bort mot den flinade mannen.
Utan ett ord ställde han sig vingligt upp, det kändes som om hans kropp hade använts som slagpåse och han grimaserade illa då han ostadigt haltade fram mot den flinade mannen. Denna gången la han inte händerna på mannens axlar, utan istället så tog och satte sitt pek och långfinger på mannens hals.
Mannen rörde fortfarande inte en min och William lät sin hand falla ner längst sidan på sig då han fann att mannen var minst lika kall som stenarna i golvet och väggarna. Med andra ord mannen var död. Inte undra på att det hade varit så obehagligt att försöka känna igenom mannen efter några eventuella skador.
Han sneglade återigen åt det håll som den skallige mannen varit men fann ingen där.
‘Så den mannen kan manipulera döda?’ frågade William sig själv med tanken. ‘Inte undra på att han gav mig rysningar…’
Han såg fundersamt ner på den flinande, döda mannen. ‘Du lär inte behöva dem där längre…’

Till Williams stora irritation så hade den döda mannen varit mycket stel och luktat som minst tio gödselstackar ihop klämda i en liten skrubb. Som i sin tur hade gjort det mycket mödosamt för honom att få av den döde hans byxor så att han själv kunde ha något att kyla sig med.
”Tack.” viskade han till den döde, såg till att fylla upp sina vattenresurser med berlocken som kunde bli en vattenlägeln innan han vände sin uppmärksamhet till låset på grinden till hans cell.
Han böjde sig fram och kikade genom nyckelhålet och slogs av tanken att nu hade det varit bra med Valentins kunskaper och skicklighet med lås. Men efter som att han för tillfället var själv- Han tog ett försiktigt grepp on berlocken och tittade på den. ‘Om jag bara… Det har funkat förr.’ Han hade inte gjort detta exakt, men principen var den samma. Han drog av sig berlocken och hällde sedan vatten i låset och fokuserade sig på sitt element och drog undan all värme från vattnet till sig själv.
Det resulterade också i vad han hade hoppats på, det bildades ett fint lager med is över hela låset. Han log för sig själv, mumlade något om att om han bara hade kunnat hela sig själv, innan han tog ordentligt med sats och sedan rusade mot grinden för att sen sparka till den med alla de krafter han kunde uppbåda i sitt nuvarande tillstånd. Till hans stora frustration så fick han inte upp grinden på första försöket, utan det dröjde ytterligare tre och ett halvt försök innan han till slut fick upp sin cell.
Han visste att han hade väsnats en del så han valde att stå still en stund i öppningen och lyssna efter eventuella förhinder som hade kunnat ha hört honom. Men med den biten hade han i alla fall turen på sin sida. Han suckade lättat och klev ut i den princip insyns generösa korridoren.
Han såg först åt det håll som fotstegen inte hade gått åt och till hans besvikelse så kunde han bara se stenvägg i slutet av korridoren. Så han vände sig åt det håll där han med säkerhet kunde stöta ihop med någon om de fick för sig att besöka fängelsehålorna där han befann sig.
William sneglade mot ljusgluggen och gissade på att det redan var gryning och om han kände sin far och bröder rätt så skulle det inte förvåna honom om de ställde till med något olycksbebådande då de skulle upptäcka att han var borta. Tyst smög han mot den dörr som de tidigare fotstegen antagligen hade använt då de hade lämnat korridoren.

Kapitel 13: Den Ledande

Det var en stor sal med en öppen golvyta och längst med väggarna fanns det gulmålade pelare som höll upp taket och samtidigt bildade små korridorer så att den som ville kunde gömma sig. I den pelargång som var närmast den stora dubbel porten som vette ut mot gatan stod två personer och pratade. Den ena var nästan två huvuden längre än den andre, blond och blåögd. Den kortare av dem båda hade sitt tunna gråa hår uppfångat i nacken och hans ögon var bruna. Båda männen bar Sorta Ordens gula kåpor.
”Den Ledande kan inte ta emot dig nu Klovan.” sa den mindre mannen. ”Du kommer alldeles förtidigt på morgonen för att det ska vara vettigt.”
”Jag tror Den Ledande kan uppskatta den fångst jag gjort.” sa den store blonde mannen menande.
Den mindre mannen fnittrade oroande innan han tog ett stadigt grepp om Klovans kåpa för att inte tappa balansen.
”Om du tror dina fångster av Mavils kan göra Den Ledande nöjd denna tidiga timma så tror jag knappast du kommer långt med den tanken.” sa den lille mannen och släppte taget om Klovan. Då han skulle till att vända sig om la Klovan en stor hand på mannens axel och hindrade honom från att göra så.
”Men lyssna på mig elir.” bad Klovan irriterat till den lille mannen.
”Jag har lyssnat förr så många gånger, men jag vet att Den Ledande inte vill bli stöd i sin sömn för ännu en Mavil som råkar ha kunskapen att göra något trick där du blir förstummad av vad han kan göra. Du vet att magi är av ondo och därför bör du inte fascineras så av den.” sa den lille mannen samtidigt som han borstade bort Klovans hand från sin axel.
”Men det är inte en Mavil jag har fått tag i denna gång!” sa Klovan försvarande men också för att försöka få den eliren att lyssna på honom.
Den lille mannen vände sig irriterat mot Klovan. ”Räcker det inte med att du väckt mig denna tidiga timma? Du måste dra upp Den Ledande för en av dina värdelösa fångster nu igen?” sa eliren som nu var mycket irriterad.
”Det är en Mavick!” sa Klovan och han lät sig le då han såg hur eliren tappade hakan åt hans ord.
”En Mavick?” frågade den lille mannen skeptiskt.
”En Mavick.” svarade Klovan konfirmerande.
Den lille mannen tycktes fundera där han stod och studerade sina fingrar han hade flätade.
”Är du säker på att det är en Mavick?” frågade den lille mannen till slut.
”Du minns pojken Nalor?” frågade Klovan med ett flin.
”Jag minns den ynglingen, inte vidare klipsk av sig… Om det inte vore för hans mor så-” eliren avbröts av Klovan.
”Mavicken helade honom.”
Eliren stirrade misstänksamt på Klovan som för tillfället såg ut som ett förvuxet barn som väntade på att få beröm.
”Men den pojkens sår var väl så pass infekterade så att inte ens våra egna läkekunniga kunde göra något?” frågade eliren skeptiskt.
”Dem hade gissat på att han hade veckan ut på sig att leva.” svarade Klovan fortfarande med sitt flin.
”Jag vill se denna Mavick först. Vad jag vet så kan du ha hittat en tillräkligt gammal Mavil för att han skulle kunna se ut som en Mavick…” sa den lille mannen och studerade Klovan.
”Jag ska visa dig, och jag kan lova dig att detta fynd verkligen är en Mavick.” sa Klovan och började gå åt det håll som fängelsehålorna låg åt.

Klovan gick först med en fackla för att lysa upp vägen för dem och precis efter honom kom eliren.
”Bäst för dig att denna morgon inte är bort kastad…” muttrade eliren där han gick. Det var tydligt att den lille mannen hade någon form av krämpa då han haltade när han gick.
”Du ska se elir att detta är ett sällsynt fynd. Bara för att vara på säkra sidan så skickade jag iväg Antonio för att kolla upp om det var en av de personer som han påstod sig ha mött i blockaden i går kväll.” sa Klovan.
”Jag måste erkänna att jag aldrig gillat Antonio, han ser konspirationer i allt som rör sig… Som han senaste påfund. Den här så kallade Violen… I bland undrar jag om den gossen har rätt nyanser på sina färger…” mumlade eliren där han haltade fram. Klovan valde att inte kommentera den lille mannens ord utan gick tyst vidare och snart var det framme vid en ännu tyngre trädörr som många aldrig någonsin skulle få se i hela sitt liv.
”Du har den inte med dem andra fångarna?” frågade eliren med en underton av konstaterande.
”Ville visa den för Den Ledande. Det var det som var tanken.” svarade Klovan då han mödosamt drog upp dörren för eliren att gå in genom den.
Innanför dörren var ett litet kalt rum. På mitten av golvet låg en person insvept i en brun mantel och på vardera sida om honom satt en man med ett svärd redo att dras.
”Inte behövde du väl ha så hög bevakning på en medvetslös?” frågade eliren då han steg fram mot personen på golvet.
”Med tanke på att jag inte vet vad han kan göra så ville jag vara på säkra sidan…” svarade Klovan då han själv klev in i rummet och därefter drog igen dörren efter sig.
”Jag antar att jag kan berömma dig för din försiktighet med sånt som fascinerar dig.” sa den lille mannen samtidigt som han satte sig på huk bredvid den medvetslösa personen. ”Lever han ens?”
Klovan grymtade till och klev fram till personen och puttade till honom med foten så att han hamnade på rygg. ”Sist jag kollade så gjorde han det.”
Eliren drog försiktigt bort luvan från ansiktet på personen och fick ett något lömskt leende över sig då han såg att personen i fråga var en ung pojke med kritvitt hår. Försiktigt plockade han av pojkens halvrunda glasögon och räckte över dem till Klovan som stod bredvid honom. Där efter öppnade han ett av pojkens ögon och kunde då konstatera att han hade vita ögon och samtidigt fortfarande var vid liv. Utan att säga mer så knäppte han upp manteln på pojken så att den vita skjortan, som nu var full av mörka fläckar, blev synlig.
”Du har strypt honom…” sa eliren kort då han såg de breda blåmärkena på pojkens hals.
”Jag var tvungen att lugna honom på något vis snabbt, innan han orsakade någon allvarlig skada.” svarade Klovan och vek ihop glasögonen han hade fått och drog in dem innanför kåpan och stoppade undan dem någonstans under den.
”Du sa att han helade Nalor… Vad för skada är det du syftar på? För om jag inte minns fel så har alla magibrukare någon form av inriktning som är rätt så strikt.” sa eliren samtidigt som han vred på pojkens huvud så att han fick en tydlig synvinkel på hans drag.
”Han visste uppenbarligen en del om närstrid, det kan jag med säkerhet säga då jag kom in i rummet dem var i.” sa Klovan som bara stod och tittade på vad den lille mannen gjorde.
”Har han ett namn?” frågade eliren och såg frågande upp mot Klovan innan han sen ställde sig upp och såg ner på pojken.
”Inte vad jag minns.” medgav Klovan och gned sig oskyldigt i bakhuvudet.
”Vad vet du om honom då?” frågade den lille mannen samtidigt som han gick runt pojken till andra sidan om rummet och studerade honom därifrån.
”Enligt Nalors mor ska han ha bett om dricksvatten innan han helade honom.” svarade Klovan.
”Så vi kan gissa på att hans element är vatten…” sa eliren och böjde sig fram igen. ”Om vi bara låter bli att ge honom vatten så borde han inte kunna ställa till med några magiska besvär… Kasta in honom hos dem andra fångarna, dem kanske kan få liv i honom så att jag kan få ställa lite frågor till honom.” sa eliren och såg fundersam ut. ”Se till att alla hans tillhörigheter skickas till mitt rum. Jag skulle jätte gärna se vad de är för något.”
”Det enda han har på sig är kläderna han har på sig och i fickan hade han en kolbit och ett i hopvikt papper som var tomt.” sa den ena vakten och såg osäkert på eliren.
”Allt.” svarade eliren kort och började röra sig mot dörren till det lilla rummet.
”Han var i sällskap med Värdshus flickan Alanya.” sa Klovan som ännu inte var klar med sin redovisning.
”Alanya?” frågade eliren misstänksamt och stannade upp.
”Dottern till värdshusvärden Amandus Arthursson.” fyllde Klovan i.
”Vart vill du komma med detta? Vad jag vet så svärmar den flickan för vår Nalor. Hon måste ha hittat den här Mavicken i ett desperat försök att få liv i ynglingen igen.”
”Kan så vara, men enligt mina uppgifter så ska det sällskap som Natalia ledde bort från blockaden i går kväll ha innehållit en vuxen man med fyra söner alla klädda som denna.” sa Klovan och pekade på den medvetslösa pojken på golvet. ”Hon ska visst ha tagit dem till Vita Svanen och fadern ska ha presenterat sig som Arthur Arthursson.”
”Var har du fått dessa uppgifter?” frågade eliren då han vände sig helt om mot Klovan.
”Antonio.” svarade Klovan kort.
”Det ante mig…” mumlade den lille mannen och sneglade på pojken som vakterna nu hade börjat ta av kläderna på. ”Du sa att han kunde närstrid. Vad baserar du på det?”
”När jag anlände till platsen så hade den avväpnat Leodrin, oskadliggjort Hossen och stod beredd i en stadig stridställning med svärdet den hade tagit från Leodrin. Allt detta trots att den uppenbarligen var mycket utsliten efter helandet av Nalor som den även hade gjort medvetslös på sin säng.” svarade Klovan sakligt.
Den lille mannen funderade och följde vakternas rörelse då dem vek ihop pojkens kläder i en liten hög.
”Dra på den en tunika i alla fall. Vill inte att den dör innan Den Ledande fått göra sitt val för vad som ska hända med den.” sa eliren och viftade åt pojken på golvet. ”Nu ska jag försöka att varsamt väcka Den Ledande utan att reta upp någon…”
”Var det allt?” frågade Klovan som inte var beredd på att den lille mannen skulle gör honom till viljes.
”Det var allt.” svarade eliren och vände sig om mot dörren och Klovan öppnade sen tyst dörren åt eliren och lät honom kliva ut innan han vände sig till vakterna.
”Släng in honom hos Flinet…” sa Klovan beordrande innan han själv följde eliren ut ur rummet och stängde dörren om pojken och hans två fångvaktare.
”Vem vet Klovan. Den Ledande kanske belönar dig denna gången.” sa eliren då han gick först i den mörka stenkorridoren.

Eliren stod själv utanför en gulmålad dörr och knackade på den mycket försynt. Det kom inget svar från insidan av dörren men trots det så öppnade den lille mannen dörren försiktigt på glänt.
”Den Ledande?” frågade han tyst innan han öppnade upp dörren så pass att han kunde klämma sig in i rummet. Väl inne i rummet så stängde han tyst igen dörren efter sig för att inte släppa in mer ljus än det som bildades från ett ensamt stearinljus på en elegant snidad piedestal vid väggen.
”Den Ledande?” viskade eliren försiktigt då han närmade sig en stor himmelsäng som stod mitt i rummet.
”Vad vill du elir?” hördes en sömndrucken röst från sängens alla lakan. Samtliga tyger i och på sängen var gula. Även träramen var gulmålad.
”Jag kommer med nyheter.” svarade den lille mannen osäkert.
”Åh?” sa rösten under lakanen och personen rullade runt i sängen för att sedan kika fram på den lille mannen från fotändan. Men fortfarande helt täck av lakan.
”Klov-” eliren blev avbruten
”Säg inget mer! Han har hittas sig ännu en Mavil?” frågade rösten strängt från sin plats i sängen.
”Nej… Den Ledande, han har funnit oss en Mavick.” svarade eliren och tog ett ofrivillig steg bakåt.
”Jasså?” frågade rösten under lakanen, uppenbarligen intresserad. ”Så du menar att den förvuxna drummeln äntligen gjort något rätt?”
Personen i sängen satte sig upp och lät lakanen glida av så att man kunde se en ung naken mulattkvinna sitta i sängen.
”Kom hit Dio”. sa hon halvt kurrande då hon ställde sig på alla fyra och sen vikande den lille mannen till sig.
Eliren svalde och tog ett osäkert steg fram mot himmelsängen och kvinnan i den.
”Närmare.” sa hon lockande och den lille mannen följde hennes order och stannade en bit framför sängen och såg osäkert ner på den välformade kvinnan vars ljusa chokladbruna hud glittrade i det svaga ljusskenet och hennes svarta lockiga hår som hängde trasligt ner över axlarna på henne tyckes suga upp det lilla ljus som rörde vid det.
Smidigt sträckte hon ut en hand och greppade ett tag om elirens gula kåpa och drog honom därefter till sig så att han stod precis intill sängen och tittade sedan in i elirens bruna ögon med sina vita ögon.
”Är du snäll och räcker mig min kåpa?” viskade hon i elirens öra då hon ställde sig på knä i sängen och smekte honom ömt på kinden. Igen svalade den lille mannen osäkert och svarade sedan med ett hest ”Ja.”
Då kvinna släppte taget om hans kåpa så gick han med huvudet bland molen bort till det skåp där hennes kläder och likande förvarades.
”Glöm inte min ögonbindel.” sa kvinnan påminnande då hon satte sig på kanten av sängen.
Eliren kunde dra sig till minnes de dagar som var innan det var denna kvinna som var Den Ledande. Innan hon fick rollen så var det hennes båda föräldrar som delade på rollen och han hade hört historier från den tidigare eliren, som även var hans nu bortgångne mentor, att före dem var de fyra stycken som delade på rollen som Den Ledande i Sorta Orden. Och enligt hans mentor hade samtliga som hade rollen som Den Ledande i Sorta Orden haft vita ögon, med andra ord, de hade alltid varit Mavil. Det som skilde dem från andra Mavil man kunde stöta på ute i världen var att de var ättlingar till de fem som Sorta själv hade utnämnt till att utgöra grunden till sin order och deras blod sades vara rent. Så den kvinna som satt på sängkanten var en direkt ättling från de fem som bildade Sorta Orden från början.
Eliren tillät sig att fundera på hur den nuvarande Den Ledande skulle kunna lämna över sin roll till en avkomma då det bara fanns hon kvar med blodet från de fem.
”Kommer du med mina saker snart?” frågade kvinnan ljuvt och gäspade stort för den lille mannen.
Utan att svara henne så tog han fram en gul kåpa och en ögonbindel i samma gula färg ur skåpet innan han vände sig om för att gå fram till sängen och kvinnan igen.
”Säg mig Dio. Hur ser denna Mavick ut?” frågade hon kuttrande och sträckte sig efter sin kåpa han hade över ena armen.
”Det är en ung pojke med vita ögon, kort och tovigt vitthår.” sa eliren samtidigt som han sträckte fram hennes kåpa till henne.
”Mmhm…” sa hon mumlande och drog därefter på sig sin kåpa. och rättade till sin luva. ”Är han mycket ung?”
Eliren stannade tveksamt upp då han räckte fram hennes ögonbindel. ”Varför detta intresse för hans ålder?” frågade han misstänksamt och suckade ljudligt då hon gestikulerade till honom att binda ögonbindeln på henne.
Elirens roll i Sorta Orden har alltid varit att vara en passopp till Den Ledande och samtidigt vara en bra rådgivare och ett bud.
”Bara nyfiken.” sa hon och gav den lille mannen ett finurligt leende då han var klar med hennes ögonbindel och tog ett steg bak från henne.
”Du vill inte ha något på dig under kåpan?” frågade han och räckte fram en arm till henne som stöd.
”Behövs inte.” sa hon avfärdande då hon ställde sig upp och tog ett stadigt grepp om elirens arm. ”Det är bara du och jag som vet om att jag är naken här under i alla fall.” sa hon roat och eliren rodnade ofrivilligt.
”Som ni önskar.” sa han sedan kort då han började att leda kvinnan mot dörren i rummet för att sedan ta henne att titta på den Mavick Klovan hade fångat åt Sorta Orden.

Kapitel 12: Kurt

Valentin stannade till i trappan på väg upp till övervåningen och stirrade uttryckslöst ner på trappstegen framför sig. Om han hade förstått vad som precis hänt så hade folk från blockaden följt efter dem till värdshuset och William som inte var kvar på värdshuset hade tydligen blivit tillfångatagen på ett brutalt sätt av dem.
Han gick i maklig takt upp för trappan och fann sig snart utanför den dörr han var menad att dela med William. Han öppnade dörren utan ett ord och fick se att Åkerdotter satt vaken på hans säng och tittade frågande på honom. Han gick tyst in i rummet och slog sig sorgset ner på sängen bredvid flickan.
”Är det något som är fel?” frågade hon försiktigt och sneglade på honom.
”Jag vet inte än…” svarade han med en sorgsen ton och såg tillbaka på flickan. ”Jag tror att Will är illa ute…” sa han och slog ner blicken i sitt knä.
Försiktigt drog flickan av Valentins luva så att hon kunde se honom ordentligt. ”Vem sa det?” frågade hon och ryckte sedan till då hon såg hans händer. Försiktigt flyttade hon sig från honom.
”Vart ska du?” frågade han undrande och såg upp mot flickan som nu var i fotändan av sängen.
”Vad har du gjort?” frågade hon chockat och pekade på hans händer.
Valentin lyfte upp sina händer och studerade dem kort. ”Det måste vara från Antonio… Jag glömde att han lyckades bloda ner mig en del.” sa Valentin innan han ställde sig upp och gick förbi flickan till en byrå med ett tvättfat som stod i rummet. ”Kände att jag var tvungen att göra något då jag såg vilket läge Farbror och Alanya var i…”
”Och William?” frågade flickan och såg på då Valentin drog av sig manteln och började till att tvätta av sig blodet på armarna. Han stannade upp och drog tag i sin skjorta.
”Det är just typiskt att den skulle bli nedfläckad också…” sa han och drog den över huvudet och släppte ner den på golvet bredvid manteln.
”Men William?” sa flickan från sin plats på sängen medan Valentin tvättade av sig.
”Jag vet inte…” svarade han och vände sig om efter sin packning. ”Just nu så får vi hoppas på att han ännu lever. För om jag förstod vad som hände nere i matsalen så har Sorta Orden tydligen fått tag i honom. Jag har inte hunnit fråga Farbror mer om saken, men tänkte att jag skulle lugna ner mig först…” sa han och hukade sig.
Flickan reste sig från sängen och satte sig på huk bredvid Valentin medan han rotade runt i sin packning på golvet. Osäker på sig själv så tog hon ett försiktigt grepp om Valentins arm.
Valentin fortsatte att rota men sneglade snabbt på flickan. ”Vad?” frågade han kort och fick upp en mörk tunika ur sin packning.
Flickan släppte hans arm och gned oskyldigt sig egen arm.
”Jag… Jag vet inte…” svarade hon och satte sig ner på rumpan. Valentin vände sig om mot henne och såg på henne med huvudet på sned.
”Tack i alla fall.” sa han innan han reste sig upp och drog på sig överdelen.
Flickan satt kvar på golvet och följde honom med blicken då han började gå runt i rummet rastlöst.
”Vill du att jag ska fråga?” frågade hon och Valentin stannade upp och såg ner på henne.
”Det vore en idé…” sa han och sträckte ut en hjälpande hand till flickan och hjälpte henne sedan upp från golvet. Därefter så gick han mot dörren och skulle precis till att öppna den.
”Vänta!” ropade flickan och Valentin vände sig frågande om. ”Din mantel.” sa hon och räckte fram den mot honom efter att ha plockat upp den från golvet.
”Tack.” sa han och tog emot den från henne. Han drog på sig manteln och tvekade då han skulle öppna dörren.
”Åkerdotter?” sa han och såg på flickan över sin axel.
”Ja Valentin?” svarade hon och gjorde några små schasande rörelser så att han skulle öppna dörren någon gång.
”Jag tänkte på det, det ligger just nu två lik nere i matsalen och -”
”Två?!” avbröt flickan Valentin med att utropa.
Oskyldigt gned han sig i bakhuvudet och nickade.
”Var det inte bara en?” frågade hon misstänksamt.
”Antalet spelar ingen roll, jag ville bara tala om för dig att det finns döda människor där nere så att du är medveten om det och inte får dig en chock eller likande. För allt i världen vad jag vet så kanske du blir lamslagen då du ser en död människa…” sa han halvt mumlande då han sirrade på dörrhandtaget han hade lagt en hand på.
”Alla överlevde inte på arbetsfarmen…” viskade hon som svar på hans oro.
”Va?” sa Valentin som inte riktigt hade uppfattat vad hon sagt.
”Inget… Jag ska nog klara av det utan några svårigheter.” sa flickan och gav Valentin ett fånigt leende.
”Aha…” svarade Valentin osäkert och öppnade till slut dörren och gick ut från rummet.
Då de kom ner i hallen så satt Alanya precis utanför dörren till matsalen och stirrade trött ner i sitt knä.
”Alanya?” frågade Valentin, mest för att fånga hennes uppmärksamhet.
Frågande såg Alanya upp på Valentin och flickan. ”Vad gör ni här nere?”
”Vi tänkte fråga vad som hänt egentligen.” sa flickan och Valentin slog undan blicken.
”Jag vet inte vem du är, men eftersom att du är i sällskap av Valentin så antar jag att det gäller Will.” sa Alanya och fäste blicken i flickan.
”William.” sa flickan kort.
”Vad?” frågade Alanya som inte riktigt förstod vad flickan menade.
”Han heter William, inte Will…” förklarad flickan sig.
”Det har inte med saken att göra.” fräste Alanya till och gav flickan en varnande blick.
”Han insisterade på det så jag tänkt -” hann flickan säga innan hon blev avbruten.
”Det har fortfarande inget med saken att göra just nu! Vet du vad som hänt?! Nej det har du inte! Det är därför som du kommer och ställer frågan! Lär dig att lyssna innan du öppnar din käft!” morrade Alanya till då hon ställde sig upp och hytte mot flickan.
”Alanya…” sa Valentin varnande och fäste blicken hotfullt i sin kusin.
”Jaja, jag fattar. Av någon anledning så är denna flicka din tillfälliga sköld eller något. Det som är felet med er män. Ni kan aldrig göra något själva!” sa Alanya och såg överlägset på dem båda.
Därefter så ryckte både Alanya och Valentin häftigt till då flickan utdelade en svidande örfil till Alanya.
”Jag är med och frågar i Valentins ställe för att han ska få chansen att lugna ner sig. Jag bryr mig inte om vem du är eller vad du tror dig vara. Men om du skulle vara så vänlig och tala om för oss vad som hänt med William!” sa flickan som uppenbarligen hade tappat tålamodet med Alanya.
Alanya gned sig om sin kind och sneglade sårat på flickan samtidigt som dörren till matsalen öppnades.
”Vad gör ni här ute egentligen?” frågade Amandus då han stoppade ut sitt huvud i hallen och stirrade på ungdomarna.
”Inget…” svarade Alanya och slog ner blicken i golvet.
”Vi diskuterar.” svarade flickan och mötte Amandus blick.
Amandus blinkade frågande och såg från flickan till sin dotter men en undrande min.
”Jasså?” sa han frågande i hop om svar.
”Jag och Valentin undrar vad som hänt med William egentligen.” förklarade flickan.
Det ryckte till i Amandus ena mungipa och han såg oroat mot Valentin.
”Allt vad jag vet så lyckades Sorta Orden få reda på att han är en Mavick och sedan har de förhoppningsvis tagit honom tillfånga.” svarade Amandus och klev ut i hallen till ungdomarna.
Flickan såg mot Valentin för att se om han godtog svaret från sin farbror.
”Förhoppningsvis?” frågade Valentin och fäste blicken oroande i sin farbror.
”Förhoppningsvis.” upprepade sig Amandus och slog ner blicken.
”Är det verkligen allt? Ni hade inte tänkt göra något?” frågade Valentin och slog ut med armarna.
”Violen vet redan…” svarade Amandus och stängde matsalsdörren efter sig. ”Jag föreslår att vi väntar på svar på dem, då de ska ha folk-… en människa på insidan av Sorta Orden.”
”Varför för ni ett sådant liv i hallen? Jag och far kan ju inte sova då ni har era släktdrama.” sa Vidar roat där han stod i trappen och hängde på räcket.
”Vidar!” utropade Valentin överraskat.
”Det är mitt namn.” sa han roat och gick ner helt för trappan men valde att sedan luta sig mot trappräcket.
”Arthur är vaken?” frågade Amandus och såg på Vidar med en allvarlig blick.
”Det var mer eller mindre han som sparkade ut mig från sovrummet för att se vad ni bråkade om.” svarade Vidar och gäspade stort.
”Jag gissar att det är bäst att vi får det här undanstökat så får vi se vad vi kan göra sen då Violen hört av sig.” sa Amandus och gjorde tydliga schasande rörelser mot Vidar och trappen.
”jaja… Men Far sa till Natalia att vi inte skulle bestämma något förrän solen gått upp. Dessutom så borde det väl vara rätt så många timmar kvar till gryning.” sa Vidar och började segt att gå upp för trappen.
”Hämta honom nu!” sa då Amandus men sån pondus så att Vidar sprang upp för trappen för att hämta sin far.
Flickan, Valentin och Alanya såg undrande på Amandus som tydligen vart riktigt nära till att tappa humöret.
”Förlåt mig, men den pojken går mig alltid på nerverna. Skulle inte förvåna mig om det är för att han påminner så mycket om Arthur…” sa Amandus och öppnade upp dörren till matsalen. ”In med er, jag tror det är bättre om vi sitter ner då vi talar om detta.”
”Liken?” sa Valentin frågande och grep tag om flickans arm så att hon inte kunde gå in i matsalen.
Amandus vände sig mot Valentin med ett lugnade leende. ”Detta är ett värdshus, vad tror du om mig egentligen?”
Osäkert släppte han taget om flickans arm och dem gick alla in i matsalen där det inte fanns det minsta tecken på att någon skulle ha blivit dödad där inne.
”Hur?” frågade Valentin som var uppriktigt förvånad.
”Jag har mina hemligheter.” svarade Amandus.

Arthur, far till William, Valentin och Vidar satt och kramade om sina händer tyst där han satt på andra sidan om bordet till sin bror Amandus som ägde värdshuset Vita svanen i staden Sorta. Mellan dem på vardera sida runt bordet satt Valentin, Åkerdotter, Vidar och Alanya och studerade dem.
”Så… Will är förhoppningsvis fångad av Sorta Orden och Violen, som fått en av sina på insidan av orden dödade, ska se vad dem kan göra? Vansinne…” sa Arthur och såg upp på sin bror Amandus med en farlig blick.
”Allt vad jag och Alanya kunnat göra utan dig och dina söner.” svarade Amandus på det och vek inte av en millimeter med blicken då han såg tillbaka på Arthur.
”Hur länge kan vi behöva vänta?” frågade Arthur sakligt.
”Det vet nog bara gudarna…” svarade Amandus och gav ifrån sig en ljudlig suck.
Utan ett ord så puttade Åkerdotter till Valentin så att hon fick hans uppmärksamhet, därefter pekade hon mot ett fönster som vette ut mot gatan utanför. Det hade börjat ljusna och det var flickans andra natt tillsammans med sällskapet som de inte hade fått sig en full natts sömn. Valentin nickade bara som svar och vände därefter tillbaka sin uppmärksamhet mot sin far och farbror som för stunden såg ut att vara försjunkna i djupa grubblerier.
Det kändes som en evighet tills det knackade tyst på dörren till matsalen. Alla vid bordet ryckte till, men bara Amandus ställde sig upp och gick bort till dörren och öppnade den försiktigt.
Först tycktes Amandus stelna till av personen han mötte på andra sidan dörren.
”Mitt namn är Kurt och…” Amandus lutade sig fram mot personen och sällskapet runt bordet kunde höra att något viskades till honom.
Först då öppnade Amandus dörren fullt och visade mannen in för att slå sig ner vid bordet han också.
Arthur som satt med ryggen till dörren såg undrande på sina söner då de båda sänkte blicken hotfullt mot den nyanlände. Tyst kikade han sig själv över axeln och fick se en äldre man klädd i en gul kåpa med luvan uppdragen närma sig deras bord.
Amandus var framme rätt så fort vid bordet och drog stadigt fram en stol till gubben.
”Detta är Kurt från Violen.” sa han och satte sig därefter på sin egen stol igen.
”Jag vet att det inte är min sak att ifrågasätta, men är det verkligen så bra att du besöker oss personligen?” frågade Arthur och såg undrande på gubben. Man såg inte mycket av honom, utan det som avslöjade att han var en äldre man var hans hållning, skrovliga röst och hans rynkiga haka som kikade fram under luvan.
”Jag valde att komma personligen då det står klart att Sorta Orden redan vet vilka som är inblandade i Violen. Samt att jag tänkte höra mig för om ni vet var Natalia kan ha tagit vägen. Allt vad jag har fått reda på i Orden är att de skulle ha skickat någon efter henne som tydligen inte kommit tillbaka än.” svarade gubben med sin skrovliga röst och drog där efter av sig luvan så att han avslöjade ett väderbitet ansikte och huvud som pryddes av några grå tunna hårslingor. Han ögon var bruna och hans ålder kunde inte tolkas som annat än förbi 60.
”Natalia är död.” svarade Amandus. ”Även de som kom efter henne är döda.”
Gubben såg på Amandus med överraskning. ”Hur då?” var det enda han fick fram då han fick nyheten.
”Hennes följeslagare hittade henne och med turen på min sida så föll de båda ihop innan de kunde åstadkomma någon mer skada.” sa Amandus och sneglade samtidigt på Valentin som hade blicken stadigt fäst på gubben.
”Jag tror jag förstår,” svarade gubben Kurt och slog ner blicken i bordet framför sig.
”William?” frågade till slut flickan som inte kunde hålla sig längre.
”Hur är det med min Will?” frågade Alanya snabbt där efter.
Samtliga runt bordet såg undrande på Alanya men sa inget för att rättade henne. Den enda som tyckes ha något emot vad hon sa var flickan som tyst mumlade ”William…”
”Ja, pojken som visade sig vara en Mavick…” svarade gubben som om han pratade om gamla goda minnen. ”Allt jag kunde få reda på om han är att dem tydligen tänkte hålla en offentlig avrättning för pojken i dag vid lunch.”
”Så han lever?!” frågade Valentin häftigt och ställde sig upp och stirrade rakt på gubben.
”Så vitt jag kunde få reda på.” sa gubben och besvarade Valentins blick. ”Men från det jag hörde så var han tydligen illa däran…”
Valentin satte sig tyst ner igen och alla såg oroat på Kurt som såg sig om på sällskapet han delade bordet med.
”Jag vet inte om Natalia har sagt något till er, men Violen kan behöva hjälp.” sa Kurt.
”Det ligger just nu i båda vårt intresse att se Sorta Orden på fall, eller i alla fall att kunna ruska om dem ordentligt i grundvallarna…” sa Arthur med en oroande ton som avslöjade att han var fast besluten att få sina ord att bli till verklighet.

Kapitel 11: Violen

Alanya såg sig oroat om mot Nalors hus och undrade hur det gick för William där inne. Det kändes inte rätt av henne att vara den som kom undan då hennes kusin var kvar där inne och hon misstänkte att han inte kunde ha den enklaste av situationer framlagda framför sig. Hon förstod inte riktigt vad som hänt, men hon visste att William antagligen behövde hennes hjälp.
Hon såg på gulkåpans rygg medan han drog henne med sig på dem mörka gatorna i Sorta. Hon visste att det var sent och det skulle inte förvåna henne det minsta i fall hennes far letade efter henne i detta nu.
”Vänta lite!” sa hon och stretade emot så att mannen stannade upp och vände sig argt om mot henne.
”Vad är det?” frågade han ilskt.
”Far lär inte vara hemma nu. Han letar säker efter mig nere vid hamnen.” sa hon vilket antagligen var sant. Just nu så kände hon att hon själv behövde finna sin far så snart som möjligt. Han visste nog ett och annat som skulle kunna hjälpa William.
Gulkåpan suckade ljudligt och ställde om kursen mot hamnen. ”Bäst för dig att du har rätt…” muttrade han samtidigt som han fortsatte dra Alanya efter sig.
Det dröjde inte allt för lång tid innan de fann Amandus som halvt hysteriskt letade efter sin dotter.
”Alanya! Din dumma flicka! Vet du vad- Vem är du?” var det första Amandus sa då de sprang in i varandra.
”Åh han bara tog mig till dig.” sa Alanya charmerande och ställde sig bredvid sin far med ett fånigt leende. ”och nu är jag hos dig och därför så är hans uppdrag slut.”
”Håll ett öga på er dotter Arthursson…” sa gulkåpan innan han med raska steg gick bort längst gatorna.
”Hur kommer det sig att du fick en eskort av en från Sorta Orden?” frågade Amandus och sneglade på sin dotter som stirrade efter gulkåpan tills hon inte längre kunde se honom.
Hon vände sig då häftigt mot sin far och slet tag i hans bruna tunika.
”Jag har ett stort problem pappa! Dem har Will!”
Amandus stirrade stumt på sin dotter. ”Säg det där igen…” sa han och hoppades på att han hade hört fel.
”Dem har Will!” upprepade hon sig och frustrerat gnuggade sig om huvudet så att hennes frisyr blev alldeles förstörd.
”Dem?” frågade Amandus för att klargöra vissa fakta för sig själv.
”Sorta Orden…” svarade Alanya med ett snett leende och en bekymrat rynkad panna.
”Så du säger att Sorta Orden har lyckats få tag i min brorson som också är en Mavick vilket är mer eller mindre det som Sorta Orden mest av allt vill utrota?”
”Mhm.” svarade hon jakande och tog ett stadigt grepp om sin fars arm och såg sorgset upp mot honom. ”Det är mitt fel… Men vi måste hjälpa honom!”
”Jag förstår…” svarade Amandus och såg upp åt det håll som gulkåpan hade försvunnit. ”Låt oss prata med Violen.” sa han och vände om åt ett helt annat håll.
”Nej far! Vi hinner inte, vi måste rädda honom nu!” utropade Alanya och försökte dra sin far åt andra hållet. Han stannade upp och såg besviket på sin dotter.
”Du vet att vi inte har en chans mot Sorta Ordens utvalda själva.”
”Vi måste försöka!” sa Alanya i en desperat ton. ”Om vi inte gör något snabbt så kommer dem säkert att döda honom!”
Amandus såg allvarlig ner på sin dotter.”Om han inte redan är död…”
Alanya stannade upp i sina försök att dra iväg med fadern och släppte honom bestört. ”Säg inte så… Säg absolut inte så!” nästan skrek hon och måttade några slag efter sin far.
Amandus backade bara undan och såg på sin dotter som var farligt nära att bryta ihop.
”Låt oss gå till Violen först.” sa han. ”Med tur så kan de säkert hjälpa Will, om han fortfarande är vid liv vill säga.”
”Sluta säga så….” sa Alanya och sjönk deprimerat ihop mitt på gatan.
”Jag vet inte hur detta kunnat ske, men nu får vi ta en sak i taget.” sa Amandus sakligt och började gå igen. ”Om Will är död så kommer Arthur aldrig förlåta oss.”

Det tog inte speciellt lång tid för dem att nå det lilla hus som Violen kallade för högkvarter. Det var inte många som visste om det, men Amandus råkade tillhöra en av de få. Värdshusvärdar var som ett släkte för sig.
Han knackade ljudligt på dörren. Det kom inga svar men trots det presenterade han sig.
”Amandus Arthursson från Den Vita Svanen och hans dotter Alanya.”
Alanya tyckte att det tog en evighet innan dörren till slut öppnades av en äldre kvinna.
”Amandus?” frågade hon och kikade fram på honom under kanten på sin huva. ”Vad för dig hit denna sena timme?”
”Jag vill diskutera färger och speciellt dem lila nyanserna.” sa han och kvinna hajjade till och höll upp dörren för dem.
”Kom in.” sa hon steg åt sidan för dem.
Amandus gick in med säkra steg medan Alanya smög osäkert tätt efter sin far .
Inne i huset var det inrett på ett varmt och behagligt sätt. Även om väggarna såg dystra och grå ut i det svaga stearinljuset i rummet så gissade Alanya på att dem antagligen var mycket ljusare i dagsljus. Längt med väggarna stod det varierande möbler och på golvet låg en stor matta som täckte hela golvet och längst in i rummet fanns en liten kokvrå där man kunde laga mat. Rummet, eller huset för den delen var inte större än så.
”Är det inte tråkigt att bo här?” frågade Alanya samtidigt som hon kikade fram på kvinnan som bara besvarade hennes fråga med ett litet leende.
”Bry dig inte om henne. Får jag träffa Violen?” frågade han kvinnan med en bedjande röst.
Kvinnan som fartfarande inte svarade dem gick bort till hörnet vid kokvrån och drog upp kanten på mattan så att en lucka blev synlig.
”Violen väntar er inte. Men då du kommer denna sena timme med sådana oroväckande ord så tror jag att dem kan ta emot dig i alla fall.” sa kvinnan och drog upp luckan så att en stege kunde skymta ner i ett mörker som tycktes tystare än något mörker som Alanya någonsin sett i sitt liv.
”Tack.” svarade Amandus bara kort och påbörjade sin klättring ner i mörkret. ”Du väljer själv om du stannar här, eller följer med mig. I vilket fall som helst så får du inte ens viska om detta ens för en myra.”
Alanya nickade till svar och gjorde sig redo att följa sin far ner i mörkret. Kvinna såg på dem med ett oroat leende och gav Alanya en tröstande klapp på axeln. Försiktigt såg hon på kvinnan innan det var hennes egen tur att ta sig ner för stegen.
”Tack, tror jag.” sa hon då kvinnan stängde luckan efter henne. Hon kände sig fram efter stegen och kom sen ner i ett upplyst rum där fadern stod och pratade med några.
Längst väggarna i rummet var det hyllor upphängda och på dem hyllorna stod det ett varierande antal ljus i olika längd och tjocklek. Samtliga ljus var tända så därför blev detta källarutrymme upplyst med en behaglig värme.
Tyst gick Alanya och ställde sig bredvid sin far och studerade de två personer han talade med. Det ena var en tillsynes ung man med ljust hår som hängde samlat i en hästsvans i nacken på honom, hans ögon var vita vilket avslöjade att han var en Mavil. Hans kläder var simpla och färglösa vilket tycktes passa honom.
Den andra personen var en ung alv kvinna som hade sitt svarta hår uppsatt i en knut och hennes ögon såg ut att vara lila. Alanya såg lite extra på alv kvinnan då det inte var så speciellt ofta som hon fick se folk från den rasen. Inte i Sorta i alla fall. För av någon anledning så ansåg Sorta Orden att alver var magiska väsen. Alanya förstod inte hur det kom sig, för den enda skillnaden hon kunde se mellan en alv och en vanlig människa var att alver hade de typiska spetsiga öronen och att de var något smalare.
”…med andra ord så har vi kommit till er med bedjan om hjälp.” sa fadern och bugade sig kort för personerna.
”Vi förstår, men vad förväntas vi göra åt denna situation?” frågade mannen och sneglade på Alanya som fortfarande stod och stirrade på alven. ”Om jag har förstått detta rätt så har er brorson, som är en Mavick, hamnat i händerna på Sorta Orden?”
Alanya ryckte till, som om hon vaknade ur en dröm.
”Jag tog med honom hem till min skadade pojkvän och han helade honom och det var då som Nalors mor sprang iväg och sen kom flera gulkåpor och Will lyckades få dem att lämna tillbaka mig till pappa och sen när jag hittat pappa så tyckte han att vi skulle gå till er…” sa hon och slog ner i golvet.
De två från violen såg tyst på varandra och funderade en stund. Alven slöt sedan ögonen och såg nästan ut som om hon sov.
”Hur ser denna Will ut?” frågade alven.
”Vit hår, vita ögon och huvudet längre än mig. Han ska vara klädd i en vit skjorta, ett par mörka byxor och en brun mantel med luva… Åh! Och just det ja, han har glasögon som är halvrunda.” svarade Alanya med hoppfull röst.
”Jag kan inte se honom, och inte känna honom heller för den delen…” sa alven och slog upp ögonen och fäste dem allvarligt på Alanya. ”Om ni har otur så kan det vara så att han är-”
”Säg det inte!” utropade Alanya så att hon avbröt alven. ”Jag vägrar tro på att det är sant tills det att jag själv fått se det!”
Alven nickade till medhållsamt och såg på mannen bredvid sig. ”Vad tror du?”
”Hur menar ni?” frågade han undrande. ”Dem enda vi har på insidan är Natalia och Kurt… Om jag minns rätt så har inte dem speciellt stora friheter.”
”Dem kanske har hört något?” sa Alanya hopfullt och tog ett ivrigt steg fram mot mannen.
Mannen och alven stod tyst en stund och tittade på Amandus och Alanya.
”Med lite tur så…” sa alven och vände sig så att hon alvarligt mötte Amandus blick. ”Gå hem för i natt. Vi skickar förbi någon så snart vi kan och vet mer.”
”Tack.” sa Amandus kort och bugade sig djupt för dem.
”Vad?!” utbrast Alanya. ”Är detta allt vi kan göra?!” frågade hon och pekade på sin far och sig själv.
”Samtliga i Sorta borde veta vem Värdshusvärden till Den Vida Svanen är och därav hans dotter också.” svarade alven i en sakligton.
”Orättvist…” mumlade Alanya då hon insåg att om hon skulle lyckas åka fast för något dumt så skulle hela staden veta vem hon var. ”Varför ska just jag vara dotter till en värdshus ägare…”
Amandus la en road hand på sin dotters huvud och rufsade om håret på henne ännu mer. ”För annars hade säkerligen staden vetat om dig i alla fall med tanke på din personlighet.” sa han med ett varmt leende till sin dotter.
”Vad ska det betyda?” frågade hon och slog undan sin fars hand.
”Om ni ursäktar så har ni gett oss ett uppdrag och jag ska nu se vad vi kan göra åt det.” sa mannen och bröt upp från sällskapet och gick iväg i rummet och tycktes försvinna in i mörkret i ett av hörnen.
”Borta?” sa Alanya frågande.
”Vi befinner oss i en av de äldre katakomberna som sträcker sig under staden Sorta, varför Sorta ville ha Minja så nära inpå har jag aldrig riktigt förstått.” förklarade alven innan även hon bröt upp med Amandus och Alanya och följde den ljushårige mannen in i mörkret.
”Minja?” frågade Alanya och såg upp mot sin far.
”Om jag inte minns fel så ska hon vara den mörkblå färgens gudinna, det ska även vara hon som har hand om de döda och natten.” förklarade Amandus samtidigt som han gick fram till stegen och började klättra upp för den.
Alanya stod kvar och såg undrande på sin far. Det tog något lång tid för henne att inse att dem befann sig för tillfället i något som kallades katakomber.
‘Katakomber?!?!?! Katakomber betyder döda människor!’ utan mer eftertanke på det så var hon snabbt precis i hälarna på sin far som klättrade med saklig takt på stegen.
”Snabba dig på!” kved hon och Amandus bara skrattade åt sin dotter.

De hade inte sagt ett ord på väg hem till värdshuset. Men då de väl kom fram till ytterdörren så vände sig Amandus allvarligt mot Alanya.
”Nu kommer den svåra biten. Ska vi meddela Arthur om vad som hänt eller ska vi låta honom sova och sen ge honom den dåliga nyheten det första vi gör imorgon?”
”Vad sägs om att vi låter dem sova? Dem kan väl ändå själva inte ta sig an hela Sorta Orden själva?” frågade hon förslagsvis och stirrade ner på sina sandalklädda fötter.
”Det låter i sanning som det vettigaste vi kan göra nu. Så får vi hoppas på att Violen hittar någon form av nyheter eller likande…” sa Amandus då han öppnade dörren till sitt värdshus och gick in med sin dotter Alanya i släptåg efter sig.
”Får jag berätta då? Det är trots allt mitt fel at det hänt.” sa Alanya medan hon följde fadern som styrde sina steg mot matsalen. Han stannade till mitt i dörröppningen och överraskat stötte Alanya in i hans rygg.
”Natalia?” sa fadern frågande och gick fram kvinnan som satt och hängde över bordet. ”Gick inte du hem då Arthur och hans son bröt upp med dig?” sa fadern frågande och ruskade om henne.
Amandus ryckte till sig sin hand som om han hade bränt sig och stirrade stumt på Natalia.
”Vad är det pappa?” frågade Alanya och såg undrande på Natalia. ”Är det något som är fel?”
Utan att svara sin dotter så tog han sin hand och la den försiktigt i pannan på Natalia.
”Det kan inte vara sant…” viskade han och tog ett osäkert steg bak.
”Åh jo! Det är det.” sa plötsligt en röst från en av de tätare skuggorna i matsalens hörn. Häftigt vände sig Amandus om och fick då se en person i gul kåpa ställa sig upp från sin stol.
”Det är bra att du är tillbaka igen. Säg mig Arthursson. Personerna som Natalia hade med sig hit, är dem kanske kvar här på värdshuset? Vill helst inte väcka folk i onödan förstår du.”
Amandus svalde osäkert. ”Du menar sällskapet på fem personer hon kom hit med?”
”Just precis dem, av någon anledning så ville hon inte tala om för mig vart er bror tog vägen. Så jag bad för hennes person och lät henne möta Minja denna ljuva natt.”
Amandus såg på den döda Natalia som låg över bordet som om hon sov. Försiktigt sneglade han mot dörren till matsalen och fann att Alanya inte stod kvar. Han suckade lättat för sig själv men ryckte till då han kunde höra ett dämpat mumlande, som om någon försökte få tyst på någon. Med hjärtat i halsgropen vände han sig sakta om och fick se hur Alanya hölls fast av en yngling, även han i en gul kåpa.
”Du måste förstå oss rätt Arthursson, vi har börjat tröttna på Violens drag mot oss. De ordnar så att så många Mavils glider ur händerna på oss. Det gillar inte Den ledande.” sa gulkåpan i hörnet då han gick fram mot Amandus.
”Vem är du?” frågade han kort och sneglade mot sin dotter som envist försökte streta emot personen som höll henne.
”Mitt namn är inte viktigt, men efter som du frågar så kan jag väl dela med mig av det. Men bara på ett villkor.” sa mannen och stannade upp en bit från Amandus.
”Vilket?” frågade Amandus trotsigt.
”Att du samarbetar med mig såklart.” svarade mannen lömskt.
”Du vill att jag ger upp min bror till er order?”
”Precis!” svarade mannen och började att strosa bort mellan borden mot den yngling som höll en uppretad Alanya. ”Annars vet jag inte riktigt vad jag skulle råka göra.” sa han då han drog fram en liten, men synligt vass dolk från ärmen på sin kåpa.
Amandus knöt nävarna i rent ursinne då han såg på mannen. ”Ge mig ditt namn så ser vi vad jag säger sen.”
”Åh? Du tror dig ha rätten att förhandla med mig i detta läge?” Mannen stannade upp och såg rakt på Amandus med ett brett flin.
Mannen var precis på väg att säga något mer men fick plötsligt ett besvärat uttryck över sig då han hackigt försökte vända sig om.
”V-vem, h-hur?” var det enda mannen fick fram innan han med en suck gled ner på golvet. Bakom mannen blev då en person som var helt dold i en brun mantel synlig.
”När jag vaknade och upptäckte att Will inte var tillbaka än, inte ens i Åkerdotters rum så bestämde jag mig för att gå ner för att se om han kanske hittat något hörn att läsa i nu igen. Men istället fick jag se något annat som gjorde mig än mer upprörd.” sa den mantel klädde personen och styrde stegen mot den gulkåpade ynglingen. ”Om jag vore du så skulle jag släppa henne omgående.”
Ynglingen fick ett irriterat uttryck över sig och puttade Alanya allt vad han kunde rakt på mantelpersonen. Stadigt fångade mantelpersonen upp henne innan hon slog i golvet och samtidigt så drog ynglingen fram ett svärd.
”Återigen så ger jag dig ett förslag som gör att jag inte ska behöva döda dig.” sa personen i manteln och gav Alanya en lätt knuff i riktning mot sin far.
Ynglingen och mantelpersonen stod tysta en bra stund. Men tystande gjorde också att ynglingen blev osäker på sig själv vilket resulterade i att han började skaka i sin svärdshand.
”Nalor…” viskade Alanya i famnen på Amandus som undrande såg ner på sin dotter. ”Jag visste inte…” sa hon och kramade om fadern så att hon dolde ansiktet i hans tunika.
Personen i mantel bröt upp från sin attackställning och ställde sig bara rak i ryggen och med armarna i kors samtidigt som han stirrade på ynglingen som visat sig heta Nalor.
”Du heter alltså Nalor?” frågade personen i manteln. Ynglingen blev nu ännu mer osäker. ”Du kanske vet vad han på golvet ville oss. Antonio hette han visst? Vi stötte ihop med honom vid blockaden som hölls nu i kväll. Trodde aldrig att jag skulle springa in i honom igen, än mindre döda honom…”
”Han tänkte se om den Mavick vi fann tidigare kanske hade något att göra med de som Natalia släppte igenom. Eftersom att fadern hade samma efternamn som värdshusvärden och den Mavick vi fann var i sällskap med Alanya.” svarade ynglingen och hade nu börjat skaka häftigt av rädsla.
”Ah… Så om jag förstår dig rätt så har nu Sorta Orden fångat en Mavick som råkade befinna sig i sällskap med Värdshusvärdens dotter? Hur kommer det sig att den personen valde att ens avslöja sig från början?” frågade personen i manteln och tog ett stöddigt steg fram mot ynglingen.
”För att han helade mig.” svarade ynglingen.
Personen i manteln stannade upp och ynglingen backade osäkert upp mot väggen bakom sig då han kände på sig att det han sagt hade retat upp mantelpersonen.
Utan ett ord drog personen fram sina händer från under manteln och gjorde så att fingrarna knakade ett i taget. Sedan tog han några långsamma steg fram mot ynglingen och stannade precis utom räckhåll för hans svärd.
”Det låter på dig att det skulle vara min bror dem har fången…” sa personen i manteln och puttade ynglingens svärd åt sidan så att han själv kunde komma ännu närmre. ”Säg mig Nalor. Var är han nu?”
Nalor som blivit så pass rädd att han inte längre kunde tänka klart, släppte sitt svärd och drog upp armarna för ansiktet på sig själv.
”Klovan tog med sig honom till templet…” svarade Nalor och började tyst glida ner på golvet längst med väggen. ”Snälla, döda mig inte!”
Personen i manteln fnös till. ”Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt gillat vad Sorta Orden står för. Visst finns det folk som nyttjar magi till ondska, men att utrota allt som har med magi bara för att en handfull personer gör något ont är fel. Det borde ge alverna eller något annats släckte för den delen, rätten att utplåna människan.”
Personen i manteln satte sig på huk framför Nalor och drog försiktigt ner hans armar från ansiktet så att han kunde varsamt borsta bort några hårtestar som hade letat sig ner i ansiktet på honom.
”Du borde klippa dig…” sa personen i manteln och Nalor vågade sig på att se in under luvan på manteln.
Han frös till och tårar började rinna ner för hans kinder. ”Du är han. Du är tillbaka från de döda!” sa Nalor och spärrade upp ögonen i skräck då han fick se personen under manteln.
Igen så stelnade personen till under manteln och istället för att varsamt borsta bort lite osynligt damm från knät på Nalor och tog han ett stadigt grepp om halsen på ynglingen.
”Tillbaka från de döda?” frågade han sammanbitet och tryckte upp Nalor mot vägen. Nalor kved till men efter som att han fortfarande kunde andas så höll han händerna nere i ett försök att inte reta upp personen mer.
Personen i manteln slog ner blicken så att det såg ut som om han sörjde då han satt där och höll ett stadigt grepp om Nalor.
”Det är bäst för din order att Will fortfarande lever…” sa han innan rykte till med handen så att Nalors nacke knastrade till oroväckande.
Utan några fler ord släppte personen taget om Nalors hals och såg på då ynglingen föll ihop lealöst på sida. Han ställde sig sedan upp och tycktes hela tiden ha blicken fäst på Nalor. Han stod där en stund och stirrade på liket han hade framför sig.
”Förlåt att jag har smutsat ner ditt värdshus farbror…” sa han och vände sig om mot Amandus som paralyserat stod med Alanya stadigt i sin famn och stirrade på det som hade hänt.
”Vem?” var det enda som Amandus fick fram då personen i manteln började röra sig mot dörren ut till hallen.
”Jag är Valentin…” svarade personen i manteln då han passerade utan att se upp på sin farbror.
Då Valentin lämnat matsalen så slappnade Amandus av något och släppte på greppet om sin dotter.
”Jag vet inte vad min bror tränat sina söner till att göra, men jag får en känsla av att de kan vara minst lika hänsynslösa som Arthus själv då det kommer till strid.” sa han och såg ner på sin dotter som undrande såg upp på sin far med tårar i ögonen.
”William också?” frågade hon samtidigt som hon hoppades att det inte var så.
”Det skulle inte förvåna mig…” svarade han och klappade henne försiktigt på huvudet. ”Vi kanske borde hoppas på det i nuläget…”

Kapitel 10: En Mavick!

William som inte hade en aning om vart Alanya tog honom, följde bara tyst efter henne. Nu hade hon släppt honom så att han fick följa henne av egna krafter. Hennes hästsvans guppade där hon gick i raskt takt framför honom och han själv var ännu dold under mantelns luva.
Det tog ett tag för dem innan Alanya stannade till utanför ett grönmålat stenhus och hon knackade stadigt på dörren och talade om för de där inne att hon var tillbaka nu. Försiktigt öppnades dörren och en äldre kvinna kikade ut på dem. Hon gav Alanya ett varmt leende men stelnade till då hon såg William i sin mantel.
”Han är okej, han är min kusin.” sa Alanya då hon märkte kvinnans osäkerhet.
”Vad ska din kusin vara bra för?” frågade kvinnan och sneglade på William.
”Han vet hur man sköter sår och sånt.” förklarade hon kort och tog tag i dörren innan kvinnan hann ångra sig på något vis. ”Du vet att jag vill din son väl.”
Kvinnan suckade och släppte dörren så att Alanya kunde öppna upp den och sedan gå in med William efter sig. William stannade till på tröskeln och bugade sig djupt för kvinnan.
”Mitt namn är William Arthursson, det är en ära att få besöka ert hem.” sa han artigt och då han rätade på sig igen så stod kvinnan och stirrade förvånat på honom.
”Andra seder och bruk.” förklarade Alanya samtidigt som hon slet tag i Williams arm och drog honom med sig in i huset. William som inte alls förstod vad som var fel med att vara artig sneglade frågande efter kvinnan samtidigt som Alanya stannade framför en ny dörr. Återigen knackade hon.
”Nalor?” sa hon försiktigt då ingen på insidan svarade. ”Är du vaken?”
”Om han sover så kan han inte svara…” sa William sakligt som dessutom började bli rätt så trött på allt. utanförvarning sparkade Alanya till William på smalbenet vilket resulterade i att han svor till och grimaserade illa samtidigt som han försökte lyfta upp sitt ben för att krama om det.
”Det där förtjänade du.” sa hon innan hon försiktigt öppnade dörren till rummet.
Ljuset i rummet var dunkelt då det kom från en sotig lampa som stod i fönstret på andra sidan om rummet. Alanya gick tyst in och gick fram till sängen som stod precis under fönstret och satte sig på huk bredvid. William tog försiktigt ett steg in och kunde direkt känna i sin omgivning att den person som låg på sängen antingen var dödligt sjuk eller svårt skadad.
”Jag gissar på att du vill att jag hjälper honom.” sa han och haltade fram till sängen. William såg ner på en ung man som låg under flera filtar och svettades häftigt.
”Vad är det som har skett?” frågade han och kvinnan dök upp i dörröppningen bakom dem.
”Han misslyckades med sitt uppdrag han hade blivit tilldelad.” sa hon och kom in i rummet med en balja med kallt vatten och trasor. Även hon gick upp till sängen. Utan ett ord så ställde hon ifrån sig baljan på sängbordet bredvid och baddade försiktigt den unge mannens panna.
”Nalor har alltid varit noga med att utföra sina uppdrag utan att avvika det minsta, men denna gången så skulle han fånga någon men misslyckades. Hans uppdragsgivare ansåg att det var ett hån och lät därför piska honom som straff. Det var väl inge större problem än så, för han kunde ta sig hem, men såren var djupa och de har blivit infekterade…” förklarade kvinnan samtidigt som hon fortsatte badda hans panna. ”Hittills har ingen läkare eller örtkunnig lyckats hjälpa honom. Det enda dem säger är att det är vad han förtjänar.”
William såg undrande på den unge mannen då han inte kunde se hur någon som följde sina order till punkt och pricka kunde vara någon som förtjänade att bli så pass sjuk att han låg inför döden.
”Om jag kan få titta på honom… Så ska jag se vad jag kan göra.” sa han och Alanya flög upp från golvet och kramade hårt om honom.
”Tack kusin! Tusen tack!” sa hon lyckligt och släppte honom sen snabbt. ”Förlåt att jag inte väntade på att du skulle komma tillbaka innan jag fann någon annan att älska.” sa hon sedan skamset och slog ner med blicken.
William stirrade på sin kusin och rös vid tanken på att hon precis hade erkänt att hon hade förälskat sig i honom sen sist dem sågs.
”Ah… så bra. Det är ingen fara.” sa han dumt och rös till igen.
”Du är väl inte sårad nu?” frågade hon försiktigt och såg upp på honom med en oskyldig blick.
”Inte alls…” svarade William och rättade till sina glasögon under luvan. ”om du ursäktar mig så skulle jag vilja se såren först.”
Med gemensamma krafter så vände de på den Nalor så att han hamnade på mage och William fick klart för sig att kvinnan var Nalors mor och Alanya var hans flickvän sen ett tag tillbaka.
Försiktigt var han den som lindade av trasorna som täckte såren och grimaserade vid synen av de svullet röda och variga såren som täckte den unge mannens rygg.
”Har ni dricksvatten?” frågade han sedan modern som såg förvånat ner på honom där hon stod bredvid och tittade på.
”Ja, det har vi.” svarade hon enkelt.
”Om ni skulle vara så vänlig.” bad William och vände tillbaka uppmärksamheten mot den såriga ryggen. ”Alanya. Hur bra känner du dessa människor?” frågade han och vände blicken mot sin kusin.
Kvinnan gick iväg för att hämta vattnet som William bett och Alanya såg undrande på William.
”Rätt så bra… Hur så?”
”Vi är trots allt i Sorta och man vet aldrig vad folk kan tro om sådana som mig.” sa han och tog en av trasorna och började försiktigt badda den unge mannens rygg med vattnet. Mannen kved till men William fortsatte med att tvätta hans rygg. Han fick en känsla av att varken Alanya eller modern hade vågat sig på att tvätta hans rygg då det tycktes vara mycket smärtsamt för mannen.
Modern kom snart tillbaka med vattnet och räckte fram det till William som tog emot det med en tacksam nick.
”Vad tänker du göra med det?” frågade Alanya nyfiket.
”Dricka det.” svarade William kort och började fylla på sina egna vätskeresurser medan modern och Alanya såg bestört på.
”Du ska väl hjälpa honom?” frågade Alanya bestört då hon såg hur William tömde kannan modern hade räckt till honom.
”Ja.” svarade han enkelt och ställde ifrån sig kannan bredvid baljan. Utan ett ord ställde han sig upp bredvid sängen och tog ett stadigt grepp om axlarna på Nalor.
Därefter så kände han med hjälp av vätskorna i mannen hur såren på Nalors rygga såg ut, hur de var. Fortfarande tyst så lät han sin magi glida över från sig själv och in i Nalor för att hela hans sår på ryggen.
Modern som såg på drog förvånat efter andan då hon såg hur såren sakta men säkert slöt sig på sin sons rygg och Alanya slog lyckligt ihop händerna och med ett stort leende åt att hennes älskade helades.
Det tog sin lilla tid för William att hela Nalor, men då han väl var klar så släppte han axlarna på honom och föll tillbaka på golvet med en trött suck.
”Jag är klar nu…” sa han trött och såg hur Alanya kastade sig på Nalor som vaknade till på sängen.
”H-Hur?” frågade modern med ett oroande skrämt tonläge.
Alanya som inte hade märkt hur rädd modern hade låtigt tog ett stadigt tag om luvan på William och avslöjade hans vita hår och ögon för de andra i rummet.
”För att min kusin är en Mavick!” sa hon stolt och vände sig tillbaka mot Nalor som tycktes vakna till ordentligt.
William gjorde en sned grimas och skulle precis till att dra på sig sin luva igen då Nalor i sängen ryckte till och satte sig chokat upp då han såg på William.
”Är det var jag tror det är?” frågade han och puttade undan Alanya och satte sig olyckbådande på sängkanten med blicken stadigt fäst på William.
William stannade upp med sina händer och vände blicken mot en upprörd Alanya. ”Hur bra sa du att du kände dem?” frågade han och hörde hur modern som varit bakom honom sprang iväg någonstans.
Alanya hann inte svara innan Nalor hade ställt sig vingligt upp framför William som satt på golvet.
”Det bästa vore om du vilade dig ett tag.” sa William i ett försök att undvika den kommande situationen som han anade skulle komma till att ske. För i Sorta var trots allt inte magi speciellt accepterat.
”En Mavick.” var det enda Nalor fick fram samtidigt som han satte sig på huk onödigt nära William och stirrade honom i ansiktet. ”Hur är det möjligt?” sa han undrande och petade försiktigt på Williams hår som i övrigt var så pass rufsigt så att det stod åt alla håll.
Alanya satt bara tyst på golvet och stirrade då Nalor tog ett stadigt grepp om huvudet på William som då svalde osäkert.
”Han helade dig.” sa Alanya och Nalor vände blicken mot henne.
”Du tog alltså hit honom?” frågade han och släppte taget om William och vände sin uppmärksamhet mot Alanya. ”Jag måste tacka dig. Med detta så kan jag ställa allt till rätta igen!” sa han och William ryste ofrivilligt till och gjorde några hafsiga försök till att hasa sig undan från Nalor.
”Du stannar där du är.” sa Nalor och grep tag om Williams ena arm.
William som blivit torr i munnen efter att ha helat Nalor såg undrande upp mot baljan på sängbordet. Nalor följde hans blick och drog slafsigt ner baljan och höll fram den till William.
”Du ser törstig ut.” sa Nalor med ett obehagligt flin och skakade till baljan med det smutsiga vattnet mot William.
”Kanske det…” svarade William och såg ner på det grumliga vattnet med avsmak.
”Om jag gissar rätt så är ditt element vatten.” sa Nalor samtidigt som han lät lite av vattnet ur baljan rinna ner i knät på William som trotsigt såg tillbaka mot honom.
”Jag varnar dig…” sa han och vinklade sin blick så att han såg på Nalor precis ovanför sina glasögon.
”Nalor sluta! Han hjälpte dig ju!” utbrast Alanya och slog undan baljan för honom.
Nalor såg då uppretat på Alanya och grep tag om hennes handled och drog henne närmare.
”Vet du vad magi gör med världen, med oss som bor i den? Den förvränger oss och styr oss bort från det som är sant!” sa han då han lutade sig fram så att han var precis i ansiktet på henne.
”Nalor… Du skrämmer mig.” sa hon och försökte slå undan blicken från honom.
William som blivit lätt lättad över att han inte längre vad den som fick uppmärksamheten riktad mot sig passade på att ändra läge på sina fötter och därefter sparka till Nalor så pass att han tappade taget om Alanya och föll över på sida.
”Man ska behandla kvinnor med respekt!” sa han samtidigt som han ställde sig upp och därefter drog upp Alanya från golvet.
Nalor satte sig vingligt upp på golvet och fäste en blick med förakt på William.
”Vad vet såna som du om respekt och värderingar?” frågade Nalor där han satt på golvet och vinglade.
”Jag vet uppenbarligen mer än dig.” svarade William och tog ett stadigt grepp om midjan på Alanya och började gå mot dörren i rummet. Men han hann inte speciellt långt då Nalor kastade sig om fötterna på honom så att han fälldes och drog otursamt med sig Alanya i fallet. På något vis så lyckades han vrida sig så att Alanya landade på honom och han själv lyckades få sig en hårdsmäll i bakhuvudet av golvet.
Ofrivilligt så stönade han till då omvärlden svartnade till för honom en kort sekund och sen lämnade en obehagligt snurrig känsla då han fick tillbaka hörseln och synen igen. Han gissade på att han hade svimmat till en kort stund för nu såg han hur Alanya stod upp och puttade bak Nalor mot hans säng.
Snurrigt satte sig William och höll en hand för bulan han fått i bakhuvudet. I detta tillfället så ångrade han sig att han hade följt med Alanya. Det var nästan som om oturen balade upp sig för William för han kunde nu höra hur ett flertal personer sprang genom huset mot rummet de befann sig i.
”Alanya!” ropade han efter sin kusin då han ostadigt ställde sig upp. Alanya reagerade och knuffade hårt till Nalor så att han föll baklänges ner på sin säng och William visste inte om det var tur eller inte men Nalor slog i huvudet i väggen under fönstret och blev medvetslös. Vid detta tillfälle så vände sig William med stöd av Alanya mot dörren och möte ett flertal personer klädda i gula kåpor.
”Du måste skoja med mig?” viskade William då han kom på sig med att hans luva var långt i från uppdragen på hans huvud.
”E-en Mavick!” utbrast en an männen och drog häftigt sitt svärd och riktade mot William och Alanya.
”Vid alla färger… ” svor William till innan måttade en spark på baljan så att den flög rakt mot gulkåporna. Flera av dem flyttade sig men den personen som stod längst bak hann inte reagera innan den slog i skrevet på honom. Den mannen vek sig dubbel samtidigt som han höll sig för skrevet och grimaserade. William flinade samtidigt som han släppte taget om Alanya och lyckades på något vingligt vis få tag i den första personens svärd utan att skada sig eller någon annan.
Han fick ett stadigt grep om svärdet och höll det riktat som gulkåporna som samtliga andra hade dragit sina vapen. De var fem stycken, en som låg och jämrade sig på golvet och en som han hade snott svärdet i från och tre fullt stridsdugliga personer. Han gissade på att en av dem var en kvinna då hon såg ut att vara något kortare och smidigare än dem andra.
”Orättvist…” viskade han och kunde känna hur Alanya hade tagit tag i kläderna på ryggen på honom.
”Om ni ursäktar mig så har jag inget otalt med Sorta Orden och vill inte ha det heller. Så om ni bara hade velat vara så vänliga att flytta er ur vägen så att jag min vän här kan lämna detta rum så skulle jag bli uppriktigt tacksam.” sa William och avslutade sitt lilla tal med av svaja till.
”För mig ser du inte ut att ha rätt att säga något om hur din situation ser ut.” sa kvinnan av gulkåporna samtidigt som hon klev fram och mötte William med svärdet.
William svor för sig själv i sitt inre och ställde sig så pass stadigt han kunde för att möta den stundande attacken.
”STOPP!” hördes plötsligt en grovmansröst bakom gulkåporna och till Williams stora fasa så klev en stor kraftig man fram bakom dem. Han var minst två huvuden högre än William och var tvungen att ducka för dörrposten då han klev in i rummet.
”Jag föreslår att du lägger ner ditt vapen och följer med oss tyst utan ett ord till.” sa mannen och sänkte blicken så att han kunde möta Williams som med en surmulen blick sneglade över sina glasögon. Utan ett ord drog han fram Alanya så att hon hamnade i hans famn. Överraskat såg hon upp på William och rodnade ofrivilligt.
”Låt flickan gå i alla fall. Hon har inget med mig att göra.” sa han och knuffade henne fram mot gulkåporna och den store mannen.
Mannen fick ett brett leende och drog överlägset en hand genom sitt blonda korta hår innan han lutade sig fram mot Alanya och såg studerande på henne med sina blå ögon.
”Jag antar att det finns lite ädelmod i såna som dig.” sa han och tog tag om Alanyas ena arm och drog henne till mannen utan vapen. ”Lämna tillbaka henne till sin far på Vita Svanen och säg åt gubben att hålla ett bättre öga på sin dotter.”
”Ja Herrn!” svarade gulkåpan till svar och sneglade på William innan han drog med sig Alanya därifrån.
”Jag är nyfiken.” sa den blonde mannen och tittade på den utslagne Nalor som låg halv nacken på sin säng. ”Vad har hänt här?”
”Jag helade honom och han blev något påstridig av tacksamhet så jag blev tvungen att lugna ner honom.” svarade William och vek inte av ens en millimeter med svärdet han höll.
”Du helade honom?” frågade mannen. ”Med andra ord så använde du magi.”
”Så kan man också se på saken.” svarade William trotsigt och blev tvungen att blinka hårt för att kunna fokusera synen på mannen som stod framför honom.
”Jag gissar på att det har tagit ut sin rätt på dig.” sa mannen och lutade sig fram mot William och mötte hans blick på nära håll.
”Ja-” var det enda William hann svara innan den stor vuxne mannen hade med en hand tagit ett stadigt grepp om halsen på William som överraskat flämtade till och tappade svärdet då han drog upp båda sina händer till mannens hand för att försöka lätta på trycket.
”Såna som du borde inte finnas.” sa mannen och höll William så att han precis kunde känna golvet under sina fötter. I ett desperat försök att komma loss då det började till att svarta för ögonen på honom så måttade han en stadig spark efter mannen skrev. Tydligen så satt oturen fortfarande i för William för han missade med flera decimeter.
”Zizela… ” var det enda som William kunde få fram innan det mörknade för honom på riktigt.

Kapitel 9: En Illusion

Vidar såg undrande på Natalia som såg mycket fokuserad ut. Fadern satt också tyst med delade med sig av en ofrivillig gäspning.
Natalia sträckte sedan fram sina händer till fadern och Vidar. ”Ta mina händer.” sa hon enkelt och befallande. Fadern och Vidar stirrade tyst på hennes händer innan de försiktigt genomförde hennes order.
Vidar som inte var beredd på vad som skulle hända kände ett obehagligt sug i sin mage som om han föll från hög höjd. Han grimaserade och stannade upp i ett häftigt ryck och fick se en brunhårig man med vita ögon framför sig. Han visste inte hur, men han visste att denna mannen var Natalias bror Malak, en Mavil. Osäkert tänkte han sträcka fram en hand för att hälsa på honom men fann sig oförmögen att röra sig. På något sätt så kunde han inte röra sig själv det minsta.
”Natalia. Vi måste ge oss av så snart vi bara kan, om berättelserna är sanna om den Gula Sorta Orden så förvånar det mig inte i fall de kommer tillbaka redan i kväll.” sa brodern oroat och såg stadigt på Vidar.
Vidar kunde känna hur han grimaserade. ”Men om vi ger oss av nu på direkten så kommer vi inte rädda ens en bok ur vårt bibliotek.” svarade Vidar med en kvinnoröst. Vidar rös ofrivilligt till och visste vide det här laget att Natalia visade dem vad som hände ur hennes synvinkel, i hennes person.
”Det spelar ingen roll. Du vet berättelserna om dem, vi vill inte bekräfta deras ord. Inte med våra egna liv som insats i alla fall.” sa Malak och greppade ett stadigt tag om axlarna på Vidar. Nej det är inte mig han håller, det är Natalia tänkte han och lät sig fångas upp av illusionen som om gav honom.
Natalia slog irriterat bort händerna på sin bror. ”Ge mig en timme så är jag sen redo att ge mig av. Så snabba kan de väl ändå inte vara?” sa hon och hennes bror suckade och lät henne hållas.
‘Om jag bara hade vetat då vad som skulle hända.’ Hörde Vidar en röst i sitt inre. Det måste vara Natalia som kommenterade till sina minnen i illusionen tänkte han.
Natalia gick ifrån sin bror bort i biblioteket och följde raderna med böcker på hyllorna. Här och var stannade hon till och plockade på sig en bok eller skriftrulle. Vidar kunde inte låta bli att tänka att detta vore något för William, han som verkligen älskade allt som hade med fakta och böcker att göra. Det tog inte allt för lång tid innan Natalia hade samlat famnen full och med hastiga steg gick hon tillbaka till där hon hade stått och diskuterat med sin bror. Hon stannade dock upp precis bakom en av bokhyllorna då hon fick se sin bror så öga med öga med kanske tio eller fler personer i klargula kåpor.
”Svärtans fasa…” svor Natalia för sig själv och ställde sig tätt mot bokhyllan och kikade försiktigt fram.
”Var hälsade.” sa brodern vänligt och bugade sig för folket ur Sorta Orden. ”Vad kan jag hjälpa er med denna ljuva afton?”
Den som tycktes vara ledaren av gulkåporna fnös föraktfullt till och mumlade något ohörbart så att brodern grimaserade och de andra gulkåporna skrattade till.
”Vi sysslar tyvärr inte med sådan här.” svarade Malak dem med förakt i rösten.
”Det låter ju inget vidare.” sa gulkåpornas ledare. ”Kanske ni skulle kunna införa något sådant? Din syster skulle nog kunna göra sig gott i den rollen.”
Natalia hade inte hört vad dem sagt, men Malak måste ha tagit illa vid sig av deras ord då han sällan blev arg och just nu såg det ut som om han blivit rasande.
”Om ni skulle vara så vänlig och ge er av, jag har en känsla av att ni inte är här för våra böcker.” sa Malak och hänvisade dem tillbaka mot dörren de hade kommit in via.
”Åh jo, det är vi.” sa ledaren och gjorde en gest till en av gulkåporna bakom sig. Han gick fram bredvid ledaren och tog sedan fram en fackla och en gnisttändare.
”Ni kan inte mena att ni-” hann Malak säga innan han blev avbruten av ledaren som hade smält till Malak över käken. Malak gned sig ömt om hakan och blängde på mannen med facklan medan han tände den.
”Mitt förslag till er är att ni-” denna gången var det ledaren som blev avbruten. Fast nu var det Natalia som störtade fram från sitt gömställe med böcker och andra skrifter flygandes omkring sig medan hon med ett vrål sprang fram mot mannen med facklan. De andra gulkåporna drog sina vapen, ledaren lika så. I ett kaotiskt virrvarr så lyckades Natalia slå facklan ur handen på gulkåpan så att den landade glödande på golvet vid deras fötter. Hennes bror Malak hade själv gått till angrepp mot gulkåporna vilket resulterade i att han blev tillfångatagen med ett svärd under hakan på sig.
Natalia hade vridigt sig tillbaka mot gulkåporna och fått tag i två av dem som efter det skrikigt till av fasa och fallit i hopp på golvet medan de täckt för sina ögon. De andra reagerade snabbt då hon fick tag i en tredje som resulterade i samma reaktion. Utan några ord och med ett stadigt grepp hade två av dem fått tag i Natalia bakifrån och sen tryckt ner hennes ansikte i golvet och hårdhänt sett till att hålla kvar henne där.
”Släpp min syster era avskräden!” hade Malak vrålat och trots svärdet försökt slita sig loss för att hjälpa sin syster. Gulkåporna hade släppt lätt på klingan på hans hals för att inte få honom död än, men lyckades trots det rispa hans hals. Vid det här laget var Natalia så pass frustrerad så att hon ofrivilligt kände hur tårar rann ner för hennes kinder.
”Släpp mig!” sa hon beordrande, vilket gulkåporna givetvis inte lydde. Därefter kunde Natalia känna en kraftig smärta i bakhuvudet och hon gissade på att någon hade slagit till henne i ett försök att få henne att svimma av, vilket inte funkade.
Hon såg sedan ett par gulklädda fötter ställa sig framför henne och hon kunde höra ledarens röst.
”Jag vet inte vad du gjorde med mina män, men detta bevisar bara att den magi ni Mavil besitter hör rör till ondskans mörker.” sa han och satte sig på huk framför henne och männen som höll henne drog upp henne så pass att hon kunde se ledarens ansikte.
”Jag kommer aldrig erkänna era vägar!” kastade hon ur sig föraktfullt och gjorde sig ett försök att spotta i ansiktet på ledaren men missade då männen som höll henne ruskade till henne.
”Ta upp facklan igen Jens.” sa ledaren och hon kunde se hur en av gulkåporna gick fram till facklan och plockade upp den. Kort där efter kunde hon höra hur dem använde gnisttändaren och snart hörde hon sprakandet av elden på facklans topp.
”Snälla, släpp oss i alla fall. Om inte mig så min syster” kunde Natalia höra sin bror vädja.
Ledaren fnös till och hon kunde höra hur någon fick sig en kraftig örfil. Hon gissade på att det var Malak som fick ta emot den.
Bryskt blev hon uppdragen på fötter så att hon kunde se sällskapet och hur gulkåpan med facklan närmade sig deras bokhyllor.
”Nej, snälla…” kved hon och hade god lust att kasta sig över gulkåporna igen men kunde inte då de höll ett alldeles för stadigt grepp om henne. Hon såg mot Malak som stod och koncentrerat stirrade ner i golvet. Hon anade vad han höll på dem och hoppades innerligt att det verkligen inte var fallet, fast det var nog det enda han kunde göra i denna situationen. Brodern drog upp blicken på Natalia och gav henne ett svagt leende och mimade ”Lev väl.” och därefter så tycktes samtliga golvplankor skaka brutalt under fötterna på dem alla.
Natalias fångvaktare tappade greppet om henne och hon sprang vingligt över golvet mot sin bror som fortfarande hölls av gulkåpan med svärdet. Utan ett ord och med en enda rörelse drog gulkåpan svärdet över halsen på Malak.
Natalia stannade upp mitt i språnget och såg sedan sin bror falla handlöst ner på golvet som nu var stilla. Utan en tanke på sin egen säkerhet eller likande så kastade hon sig efter gulkåpan, fick tag i honom och gav även honom en så pass ohygglig illusion så att han inte längre kunde stanna i sina sinnens fulla bruk.
Hon slet till sig gulkåpans svärd och svängde runt med det så att hon mötte de som hade tänkt fånga henne bakifrån. Hon fick då se hur elden gulkåporna anlagt kastade sig fram mellan böckerna på bokhyllorna i hennes och hennes brors bibliotek.
”Nej…” var det enda hon fick fram och hon svängde ovant med svärdet framför sig för att hålla gulkåporna på avstånd. Det vara bara fyra män som stod upp. Resten låg på golvet eller släpades ut från biblioteket av sina vänner.
Ursinnigt viftade hon med svärdet så att hon fick en fri yta vid sin bror.
”Malak!” sa hon hoppfullt och puttade till sin bror med foten.”Upp med dig!” beordrade hon. Hon ville inte tro det hon sett. Hon vägrade tro att det kunde vara sant. ”UPP MED DIG!” vrålade hon och puttade till honom igen.
Återigen började tårarna rinna ner för hennes kinder och bakom gulkåporna framför henne kunde hon se hur elden hade spridigt sig så pass att det nu var omöjligt att rädda ens en bok i biblioteket.
‘Varför lyssnade jag inte…’ hörde Vidar hennes tankar och samtidigt så kastade sig Natalia kort fram efter gulkåporna, gjorde några hugg i tomma luften och slungade sedan svärdet efter deras ledare. Vare sig det var tur eller skicklighet så träffade svärdet i buken på ledaren och kved till och ställde sig på knä med ansiktet i grimaserande smärta.
”Döda henne!” sa han samtidigt som en annan gulkåpa ställde sig bredvid sin ledare och stöttade honom upp på fötter igen. Återigen blev det hela ett slagfällt av oplanerade slag och sparkar och Natalia lyckades faktiskt få undan sina två anfallare och kunde då få ett stadigt grepp om sin bror på golvet och dra honom bort från elden och utgången, mot ett av fönstren på sidan av lokalen. Men en stadig armbåge krossade Natalia rutan och på något vis lyckades hon klumpigt ta sig ut tillsammans med sin brors döda kropp, ofrivillig att släppa den ifrån sig.
Väl utanför så kunde hon höra hur gulkåporna ropade till varandra på framsidan. Tyst la hon sin bror arm över sina axlar och fick honom med sig då hon blåslagen och deprimerad drog sig bort från den dröm hon delat med Malak.
För henne dröjde det inte länge innan de gulkåpor som fortfarande var i stridsdugligtskick kom efter henne.
”Vid alla färger… Vad envisa de ska vara…” sa hon till sin döde bror hon stöttade på sina axlar. ”Nu hade din förmåga att få material att vibrera inte varit så dum…” sa hon och kämpade vidare med tårar som rann ner på hennes kinder samtidigt som gulkåporna kom allt närmare.
”Detta kan jag inte gå med på.” hördes plötsligt en röst och Natalia stannade osäkert upp. ”Släpp din bror och kom till mig. Minja kommer ta väl hand om honom.”
Natalia såg sig om efter vem som hade kunnat talat till henne. Gulkåporna närmade sig och var inte långt från henne. Natalia förstod inte varför men hon antog att hon kunde lita på rösten och la försiktigt ner sin döde bror på marken. Vid det tillfället så kunde hon se hur Malaks kropp blev till en dimma och sveptes iväg av vinden. Hon såg efter dimman som försvann och även gulkåporna som förföljt henne stannade upp och osäkert närmade sig henne.
Tyst vände hon ryggen åt gulkåporna och började gå lugnt åt det håll som hon fick en känsla av att det var rätt håll. Hon stannade plötsligt till och kunde känna värme smyga sig upp runt henne och svepa in henne i en trygghets känsla och utanförvarning så stod hon helt plötsligt någon helt annanstans och mötte en svarthårig alv vars hår satt i en prydlig knut på huvudet. Alvens ögon skimrade i lilla och likaså hade alvens svarta hår även en underlig ton av lila.
”Välkommen Natalia.” kunde hon höra och såg sig förvånat om. Det var nu inomhus, i ett litet rum som var prydligt inrett med ett skrivbord där det låg en massa staplar med böcker samt ett skrivdon och bläck. Väggarna var ljusa och släta och bakom alven var en stängd trädörr. Natalia stirrade tyst på alven och såg att hon hade en mycket simpel brun klänning på sig.
”Det kanske inte är rätt av mig att säga men jag beklagar bortgången av din bror, tiden är annorlunda för mig så jag missade chansen att få hit er båda.”
Natalia grimaserade tyst då hon bara kunde höra en röst men alven rörde inte en min som kunde avslöja att hon sagt något.
”Jag-” började Natalia och ruskade på huvudet för att försöka få rätsida på vad som skedde. ”Vem är du?” fick hon tillslut fram och pekade rakt på alven.
”Jag är Wisha.” svarade den underligt lugnande rösten henne.
”Wisha?” frågade Natalia förundrat. ”Wisha som i den lila färgens gudinna?”
Alven nickade tyst som svar och tog ett försiktigt steg fram mot Natalia som inte kunde annat än stå som fast fryst och stirra på henne.
”Jag behöver din hjälp.” sa rösten och Natalia ryckte undrande till.
”Min hjälp?” sa hon undrande och sneglade på alven som tydligen påstod sig vara Wisha.
”Balansen kräver att jag nu gör något åt Sortas lilla påfund.”
”Sortas?” var det enda som Natalia kunde fråga gudinnan.
”Hans order har tjänat sitt syfte men han är alldeles för fäst vid dem för att göra något själv. Därför så ber jag dig Natalia, att med kunskapen och kreativiteten som jag står för samarbetar med de andra jag valt för att göra något åt Sortas Order och deras hat och hot mot allt vad magi har med att göra. Magi är trots allt kunskap och den behövs i världen för att hålla balansen.” sa rösten och Wisha tog ännu ett steg fram mot Natalia så att hon stod precis framför henne. Lugnt la gudinnan sina händer på Natalias axlar och slöt ögonen.
”Men hur?” frågade Natalia och i nästa stund stod hon i ett nytt rum och mötte blicken från fyra andra personer som såg minst lika vilsekomna ut som hon själv gjorde. Rummet var kalt på möbler och de andra personerna i rummet hade själva de vita ögonen som var typiska för Mavil. Alla hade de olika hårfärger och den som kom närmast vitt var en gråhårigkvinna som hade ett uppgivet uttryck.

Det kändes som om någon hade slagit en tung bok i huvudet på Vidar då han plötsligt satt vid det runda bordet på den Vita Svanen igen.
”Jag måste säga att det var en obehaglig resa.” sa fadern och såg upp på Natalia som hade tårar som rann ner på hennes kinder.
”Jag- Ibland känns det som om det är mitt fel att Malak inte längre är med mig…” sa hon och slog ner blicken i bordet.
”Som jag ser det så var det Sorta Ordens och Wishas tids miss som är boven i dramat.” sa Vidar och gav Natalia ett snett leende då hon såg upp på honom. Utan ett ord sköt han över hennes svärd till henne. ”Jag kan förstå varför du bär detta.” sa han sedan.
”Wisha har i alla fall rätt i att Sorta Orden är fel i sina handlingar… Att Sorta själv kan låta detta ske kan jag inte förstå…” sa Natalia samtidigt som hon sorgset rättade till sin knut i nacken. ”Men det lättaste sättet att motarbeta dem är att lossas vara en av dem och att sen rädda de Mavils vi kan.”
”Med tanke på att ni bara är fem personer så låter det som det vettigaste och effektivaste.” sa fadern och gned sig fundersamt i sitt skägg.
”tyvärr är vi bara fyra kvar i Violen…” sa Natalia och fäste en nyfiken blick på Vidar. ”Har dina söner någon form av magi?”
”Jag kan ana mig till vad du tänker, men jag varnar dig. Det är inget som jag personligen vill.” sa fadern med en varnande ton.
”Jag har samma element och förmåga som far.” avslöjade Vidar och mötte hennes blick allvarligt. ”Jag skulle kunna påstå att Valen har något som liknar din förmåga och Will kan hela.”
Natalia tycktes fundera en stund men innan hon hann säga något så tog fadern till orda.
”Inga beslut i dag. Kom tillbaka i morgon då jag och mina söner behöver en välförtjänad natts sömn och tack för att du räddade oss från blockaden.” sa fadern avslutande och reste sig upp. ”Om du ursäktar mig så måste jag nu leta upp Amandus och be honom visa oss det rum som jag och Vidar säkerligen kommer få dela på.”
Vidar log fånigt åt sin far som bara såg ner på sin son med en trött blick.
”Du har en tendens att snarka…” sa fadern.
”Jag vet.” svarade Vidar lyckligt och ställde sig upp han också. ”Tack.” sa han sen kort till Natalia som satt kvar fundersamt vid bordet.
”Jag kommer förbi i morgon…” sa hon slutligen och de bröt upp. Natalia satt kvar vid bordet medan fadern och Vidar gick ut i det rum som var hallen till värdshuset. I hallen så fanns det en disk bredvid en trappa som ledde upp och Vidar visste att genom dörröppningen bakom disken fanns köket.
Fadern gick fram till disken och lyfte upp en liten järnhammare mellan pekfingret och tummen och knackade den på den tillhörande klockan som stod på disken. Det blev ett ljudligt klang och snart hade Amandus anlänt till disken. Utan ett ord så hade han lett dem till det rum som fanns kvar till dem och pekat på de två dörrar som han lämnat till flickan och bröderna. De låg praktiskt nog mittemot faderns och Vidars rum.
”Om ni nu ursäktar mig så känner jag ett visst behov av att finna min dotter som återigen sprungit iväg någonstans.” sa Amandus och började gå bort från dem genom korridoren.
”Lycka till med att finna Alanya.” sa Vidar och anade att hans kusin återigen hade hittat på något hyss. Visst hade han bara träffat henne en gång tidigare, men redan då så kunde han se att hon var en sådan person som inte kunde sitta still.

Kapitel 8: En arbetsfarm

Valentin och flickan stod och såg sig dumt om i rummet.
”Jag får en känsla av att William inte är kvar här inne.” sa Valentin för att bryta tystnaden.
”Tydligen inte” höll flickan med om vilket resulterade i en längre tystnad där de bara stod där och var osäkra.
”Säg… Åkerdotter, har du kommit på något namn till dig själv än?” sa Valentin och såg på flickan med en uppriktigt nyfiken blick.
Flickan som tycktes bli försjunken i tankar såg fundersamt upp i taket innan hon svarade. ”Jag är inte säker… Jag har ju aldrig tidigare behövt något…” Hon såg på Valentin som gick och satte sig på sin säng och därefter studerade henne.
”Du ser i alla fall inte ut som en Karin… Du är ingen Estelle heller precis. Jag tycker att vem som helst skulle kunna heta Anna, men det är du för speciell för…” sa Valentin och gned sig fundersamt om sin haka.
Flickan stod bara tyst och tittade på Valentin där han satt och rabblade namn på sängen.
”Kandela, Filippa, Ronja, Karolin, Emma, Annika, Julia…” sa Valentin och tystande då han såg att hon bara stod och stirrade på honom. ”Det finns många namn…”
”Där jag kommer ifrån fanns det inte speciellt många som hade några namn och även om den hade namn så kom vakterna ofta på nya åt dem. Såna namn som man egentligen inte vill ha…” sa flickan och slog sig ner på Williams säng och lyfte fundersamt upp boken han lämnat där.
”Vakter?” sa Valentin undrande. ”Var är du ifrån egentligen?”
Flickan såg upp på honom med ett litet snett leende innan hon återgick till att studera de svarta pärmarna på boken. ”Jag tror dem kallade det en arbetsfarm… Dem som vaktade och gav oss uppgifter att utföra. De var också noga med att vi åt minst en gång om dagen och att vi tvättades i alla fall en gång i veckan.”
”Det låter inget vidare måste jag säga.” sa Valentin och funderade på i fall han kanske skulle sätta sig bredvid henne istället.
”Det var dem bra stunderna… Det fanns tidvis då dem glömde ge oss mat eller valde att inte göra det bara för att och om någon gjorde något dem inte skulle, så kunde dem bli bestraffade.” sa flickan med en tonlös röst samtidigt som hon bläddrade genom sidorna i boken hon ändå inte kunde läsa.
”Jag minns en av dem sämre dagarna. Det var egentligen inget stort misstag som en av dem äldre gjorde… Hon snubblade bara så att hon tappade vattnet som vi hade fått i uppgift att hämta den dagen. Ena vakten fick upp henne på benen igen, efter att han vart något elak mot henne först…” flickan såg upp på Valentin som satt tyst på sin säng och lyssnade uppmärksamt på vad hon hade att säga. ”Det är torrt där, det var därför dem blev så sura. Det tar så lång tid att hämta vattnet från floden… Vakterna gillade aldrig att behöva gå den vägen då solen var uppe.”
”Det låter ändå som att det de gjorde inte var rätt.” sa Valentin och gick över till den säng hon satt på och slog sig ner bredvid henne på den.
”Men vi var ju arbetarna. Alla blev vi behandlade lika. Var det någon som sa emot så fanns det en risk att man aldrig fick se dem mer.” förklarade flickan och sneglade på Valentin som satt och stirrade ner i sitt knä.
”Jag måste fråga… Hur kommer det sig att de där männen hade dig i en tunna?” han såg upp på henne och mötte hennes vita blick.
”Jag vet inte vilka dem var, men jag vet att vakterna på arbetsfarmen gav min vistelse i tunnan som straff för det jag gjorde.” sa hon och slog ner blicken på boken igen.
”Vad gjorde du?” frågade Valentin som hade blivit nyfiken och samtidigt var berörd av vad flickan pratade om.
”Jag… Dem tänkte göra… Eller, det var en kväll i alla fall då vi, arbetarna skulle sova i våra baracker. Solen hade redan gått ner så det var mörk ute så det var lite svårt att se då de föste oss in. Kvinnorna och männen sov alltid separat medan vakterna sov i sin egen barack. Jag minns att det fanns de kvinnor som hade sagt att dem sett insidan av vakternas barack och att där inne hade det funnits liknade sängar som denna…” sa flickan samtidigt som hon klappade på sängen hon satt på och la ifrån sig boken med den andra handen. ”Men dem kvinnorna var speciella, dem gillade att bli utvalda. De som inte gillade att bli valda brukade sällan få komma tillbaka till oss dagen efter och som jag sa tidigare, i bland hände det att även de inte kom tillbaka alls.”
Valentin anade var hon var på väg med sin berättelse, även om hon hoppade väldigt i vad hon berättade om så kunde han förstå att det hon varit med om inte var något som många skulle gilla.
”Så, den kvällen hur som helst så var det en av vakterna som drog ut mig ur kön för att komma in i baracken. Han sa det att han ville visa mig något speciellt. Självklart var jag osäker på vad han ville men jag kunde se att det var samma vakt som hade stirrat på mig tidigare på dagen då vi hade haft vårat veckliga bad. Jag trodde nästan att han kanske kunde vara snäll så jag ställde mig tyst bredvid honom och väntade på att han skulle visa mig. Jag blev ju nyfiken. Inte alla vakter som slog till en då man snubblade eller kanske tappade något av det vi fick bära på. Men hursomhelst så när alla var inne och bara vakterna, jag och en till kvinna var utanför så ledde dem oss bort en bit. Kvinnan de hade valt ut verkade inte gilla att vara där så hon stretade emot en massa då de försökte gå med oss. Då var det en av vakterna som drämde till henne hårt i huvudet så att hon tystande. Jag blev rädd, jag ville inte att de skulle göra så med mig så jag valde att gå närmare den vakt som hade valt ut mig. Han verkade bli glad för jag såg att han log i fackelskenet. ” flickan stannade upp i sin berättelse då hon såg att Valentin satt och kramade om byxtyget på sina knän ock stirrade ner på sina händer i något som bara kunde tolkas som ilska.
”Valentin?” frågade flickan osäkert och han ryckte till och såg sorgset upp på henne.
”Ja Åkerdotter?” svarade han och bet sig oskyldigt i underläppen.
”Är något fel?” frågade flickan och la huvudet lätt på sned då hon tittade på honom.
”Dem männen. Vakterna… Jag tror inte jag någonsin kommer gilla dem.” svarade han och slog ner blicken på sitt knä där han nu hade händerna lugnt liggandes.
”Inte jag heller. Inte efter vad dem gjorde mot kvinnan som inte ville bli vald.” sa flickan enkelt och såg upp i tomma luften framför sig. ”De var kanske tio stycken och dem tog oss till kvarnen, den som vi i bland fick dra runt för att snurra. Inte vakterna, utan vi, arbetarna. Vakten som hade valt mig sa till dem andra att de vore nog en bra idé om dem kunde visa mig med kvinnan vad de gillade så att jag kunde hjälpa dem att få det som dem ville. Först tog dem av henne kläderna ock hon rörde sig inte längre. Jag kunde se att hon andades så jag antog att hon kanske sov. Därefter var det en av vakterna som sa att han ville visa hur man besteg en kvinna på riktigt så han drog av sig byxorna och…” flickan tystande och såg på Valentin som nu tittade sorgset på henne.
”Gör alla män så med kvinnor?” frågade flickan och Valentin var osäker på vad han skulle svara så han dröjde en aning med att svara på hennes fråga. Han kunde bara gissa vad dem gjort med den medvetslösa kvinna i flickans berättelse.
”Inte alla, det finns alltid de som inte ens skulle komma på tanken att ens röra en kvinna.”
”Är du en sån?” frågade flickan och såg på Valentin med en nyfiken och hoppfull blick.
Det enda Valentin kunde göra var att sitta och gapa åt hennes fråga. Han var inte speciellt gammal än, 15 år var inte speciellt långt in på livet att leva. Visst fanns det lössläppta ungdomar som sprang runt lite här och var och hade sina affärer. Men det var inget man talade om öppet och det närmsta Valentin själv hade kommit en kvinna intimt var kramar och kanske en charmerande puss på kinden eller två och dem kvinnorna hade varit vuxna kvinnor som han hade charmerat för att få sig något i gengälld, så som en extra godisbit eller likande.
”Jag har aldrig gjort något ont mot en kvinna.” blev hans oskyldiga svar. Flickan satt en stund och studerade honom.
”Men kramen du gav mig kändes lugnande. Är alla kramar så? För på något vis så verkar det inte så.”
Valentin slöt ögonen vid hennes fråga och fick god lust att finna platsen hon varit på, ta sig dit och personligen lära de där vakterna ett och annat om vad som kan hända om man retar upp fel person.
”Men då jag såg vad dem gjorde med henne och dem hade lovat att göra det med mig så ville jag inte vara kvar där längre så jag gjorde det enda jag kunde komma på och det var att sparka den vakten som valt mig och sen springa allt vad jag kunde.” sa flickan och fortsatte på sin berättelse. ”Jag minns att jag inte kom speciellt långt men om jag sparkade dem mellan benen så vek dem sig dubbla och grimaserade, vilket jag hann göra på några av dem innan de fick tag i benen på mig också.”
Valentin såg oroat upp mot flickan och hoppades innerligt att det inte skulle gå längre än så i vad som hänt henne.
”Dem som jag hade sparkat mumlade och svor och sedan beslutade sig vakterna för att slänga ner i något för att jag skulle få lugna ner mig. Efter det minns jag inte mer.” avslutade flickan sin berättelse och såg undrande på Valentin då han gav ifrån sig en suck av lättnad.
”Så dem rörde dig aldrig som dem hade rört kvinnan?” frågade han.
”Inte vad jag vet, för efter det då jag vaknade upp så räddade ni mig.”
Valentin gav henne ett varmt leende innan han omfamnande henne lyckligt. ”Tack och lov att du var smart nog att sparka dem i skrevet och springa din väg!”
Flickan stirrade undrande på baksidan av Valentins luva och besvarade sedan hans kram med en egen. ”Jag tror jag gillar dina kramar.” sa hon och la sin haka på hans axel.
Valentin tvekade i fall han skulle säga något mer om saken men valde att förbli tyst och själv studera tyget på flickans luva.
”Varför känns kramar så bra?” frågade flickan då hon lättade på sitt grepp om Valentin i ett försök att se honom.
”Sluta upp med dina svåra frågor nu, jag vet inte vad jag ska säga dig.” svarade han och omfamnade henne lite hårdare så att hon knappt kunde andas.
Flickan fnittrade till och fick ett finurligt uttryck över sig och nöp till Valentin i sidorna. Valentin som inte var beredd på vad flickan gjorde hoppade till, släppte taget snabbt om henne och kramade sedan om sig själv med ett osäkert flin.
”Vad var det bra för?” frågade han roat.
”Jag ville veta om du var kittlig.” svarade flickan och gjorde en ny kittelattack mot honom. Valentin hasade sig undan på sängen men blev tvungen att ställa sig upp för att undkomma hennes attacker. Skickligt drog han av sig manteln så att han fick sina armar fria och besvarade flickans attacker med att själv kittla henne. Vid det här laget så hade flickan själv tagit av sig sin mantel och de cirkulerade runt varandra mitt på golvet och gjorde små korta utfall mot varandra.
”Ha!” utropade Valentin och kastade sig om höfterna på flickan då hon hade hans säng bakom sig så att hon trillade omkull på den. Fnittrande försökte hon åla sig undan från honom men Valentin visade ingen nåd i sin attack och kittlade henne så pass att hon nästan storknade.
Valentin fick ett stadigt grep om händerna på flickan och satte sig gränsle över hennes ben och kittlade henne roat med sin fria hand.
Valentin stannade upp i sina kittlingsattacker och såg andfått och tyst ner på flickan som låg under honom. Hon såg tillbaka på honom med ett stort leende.
”Det här var kul!” sa hon uppriktigt och drog till sig sina händer då Valentin försiktigt släppte taget om dem.
”Jag håller med dig fullt ut.” sa han och satte sina händer om var sida om flickan huvud och lutade sig fram mot hennes ansikte. Han öppnade munnen för att säga något men hann inte då flickan greppade en stadig kram om hans axlar och drog ner honom på sig.
”Jag gillar dig!” sa hon lyckligt och gosade in sin näsa i hans vita hår.
Valentin som inte alls visste vad han skulle säga eller göra låg med överkroppen kvar på henne och lät sig hållas där. Flickan som kunde känna att han slappnade av vågade sig på att ta ett stadigare grepp om honom och fnittrade till då hon kände att han vände sitt ansikte mot henne.
”Det kittlas på halsen då du gör så där!” sa hon släppte lite på sitt grepp om honom. Valentin rättade till sig så att han la sig bredvid flickan istället och studerade henne då hon vände sig mot honom. De låg tysta en lång stund och bara tittade på varandra, utan ord eller tankar.
Försiktigt tog Valentin sin hand och strök bort en hårslinga som hade krypigt fram i ansiktet på flickan och flickan bara log då hon kände hans hand kittla hennes kind. Flickan la sedan på sig ett riktigt brett flin innan hon kröp upp i famnen på Valentin och kramade om bröstet på honom. Valentin kunde inte annat än le tillbaka och besvara hennes kram.
Det var lugnande för dem båda att ligga där på sängen och hålla om varandra. Det lilla stearinljus som stod på ett av sängborden i rummet hade brunnit ner så pass att ‘änglavakten’ som satt på ljuset slog igen på lågan och det blev mörkt i rummet.
”Jag tror jag är trött…” sa flickan tyst och Valentin hummade bara som svar då han började bli dåsig då han kände doften från flickan i hans famn. Inte långt därefter så hade de båda somnat i armarna på varandra, utan ett bekymmer i världen.

Kapitel 7: Den Vita Svanen

Sällskapet hade anlänt till värdshuset Den Vita Svanen precis innan solens sista strålar försvunnit ner bakom horisonten. Hästarna hade fått en varsin plats i stallet och nu satt fadern med sina söner och flickan vid ett runt bord och tittade undrande på Natalia som hade tagit dem dit. Alla utom Natalia hade sina luvor fortfarande uppdragna.
”Det var hit vi skulle.” sa fadern kort. Varför de satt vid ett bord var för att de väntade på ägaren som var den som höll i rummen och för tillfället så var han tydligen ute på ett ärende.
”Visste väl att du skulle till din brors värdshus. På det sättet är du lätt att läsa. Annars hade du nog aldrig satt din fot i Sorta.” sa Natalia med ett hånflin och lutade sig över bordet. ”Du kanske vill presentera mig ordentligt för dina söner nu? och så måste jag bara fråga, hur hann du och Maire med fyra söner på så kort tid?”
Fadern skrattade till innan han slog näven i bordet med en ljudlig dunk. Flickan var den enda som ryckte till och förutom sällskapet runt bordet så var det inga andra i matsalen.
”Maire och jag blev välsignade med trillingar, flickan är inte min.” svarade fadern samtidigt som han såg ner i bordet. ”Vi fann henne på vägen och Valen ville ha henne med sig.”
”Så var det inte riktigt va?!” utbrast Valentin i ett försvarsläge och blängde en kort stund på sin far innan han slog ner blicken i bordet även han. Fadern var uppenbarligen mycket irriterad för tillfället.
”Mitt namn är William, han är Valentin, flickan bredvid är än så länge bara Åkerdotter och han som tydligen har förälskat sig i dig är Vidar.” sa William och pekade på dem i tur och ordning så att Natalia skulle få sin presentation.
”Förälskat sig?! Säg att du skojar med mig Will? Ser du inte vad jag ser?” frågade Vidar och lutade sig själv fram mot bordet samtidigt som han fäste blicken i Natalia. ”Hennes s-” han avbröts av att dörren till matsalen öppnades och in kom en man i rufsigt grått hår och skäggstubb. Mannen stannade upp och såg först undrande på sällskapet innan kan sken upp i ett leende.
”Arthur och mina brorssöner!” sa han och gick upp till bordet dem satt vid. ”Jag gissar på att ni vill låna ett eller två rum nu igen?”
Fadern grep tag om armen på sin bror som ställt sig över axeln på honom. ”Två dubbla och ett enkel…” sa han irriterat och såg upp på sin brors mörkbruna ögon.
”Irriterad i dag Arthur? Ska jag gissa på att du inte fått tillräkligt med sömn nu igen?” sa värdshusvärden med ett flin till sin bror. ”Men räds icke mina brorsöner, Farbror Amandus ska ordna de- Vänta nu… Två dubbla och ett enkelt?”
Värdshusvärden såg undrande på sällskapet som satt runt bordet.
”Har du en fjärde son?” sa han och tittade undrande på flickan som fortfarande hade likadana kläder som sönerna.
”Nej din dummer… Hon är en flicka som har slagit följe med oss, där av ett ensam rum….” svarade fadern ännu mer irriterat än förut. ”Om du skulle vara så snäll?”
Värdshusvärden sa inte mer utan gick bara tyst från bordet och vidare in i ett annat rum så att sällskapet runt bordet blev ensamma igen.
”Far?” frågade Valentin sin far då han kunde känna hur flickan fann faderns irritation mycket oroande.
”Vad är det Valen?” svarade han och gned sig i pannan.
”Är det okej om jag och Åkerdotter gör oss i ordning i våra rum redan nu?”
Fadern såg upp på Valentin med en överraskad blick och nickade sedan jakande till svar. Valentin ställde sig då upp och tog ett försiktigt grepp om flickans ena arm så att hon också skulle komma med honom. Först såg hon undrande upp på honom innan hon fattade situationen och ställde sig hon också.
”Jag följer också med.” sa William samtidigt som han ställde sig upp från bordet. ”Med er tillåtelse far.” sa han uppfostrat och såg på fadern som hade återgått till att stirra ner i bordet. Trots att William inte fick något svar så följde han Valentin och flickan ut ur matsalen. Vidar valde att stanna.

När Valentin, William och flickan hade lämnat rummet så såg fadern upp mot Natalia igen.
”Jag förstår fortfarande inte…” sa han där han tittade på henne under luvan.
Natalia såg undrande på Vidar som fortfarande satt och stirrade på henne, undrande såg hon ner på sig själv och kunde inte förstå vad för intressant det var han såg på henne.
”Jag ska förklara, om din son kan sluta stirra på mig.” sa hon och Vidar tyckes inte ens ha hört vad hon sagt då han inte bröt blicken det minsta.
”Lägg upp ditt svärd på bordet så att han kan undersöka det, om jag inte såg fel så var det special tillverkat?” svarade fadern och sneglade på Vidar.
Natalia såg ner på sitt svärd som hängde på hennes höft. Hennes orsak till att hon bar svärd var den att; man vet aldrig. Utan ett ord så kopplade hon loss skidan med svärdet och la det sedan på bordet framför Vidar som hela tiden hade blicken fäst på svärdet.
”Får jag?” frågade Vidar då hon släppt svärdet.
”Varsågod…” svarade hon och Vidar började girigt undersöka svärdet och skidans alla detaljer.
”Det lär hålla honom upptagen ett tag..” sa fadern och såg upp mot Natalia igen. ”Det sista jag minns om dig var att du reste land och rike runt i sällskap av Malak och samlade fakta och olika skrifter till er framtida bibliotek.”
Nu var Natalia den som såg ner i bordet för att studera träets ådror.
”Det var kanske 5 år sen nu som vi äntligen hade funnit oss en lokal som kunde tjäna som bibliotek. Vi befann oss i Södra Boaria i Sharn. Vi var båda saligt lyckliga och kunde knappt vänta tills vi kunde få chansen till att färdigställa vårt bibliotek. Folket i staden var positiva till vår dröm och de stöttade oss faktiskt…” Natalia stannade upp i berättelsen och en ensam tår trillade ner för hennes kind.
”Det var förvisso snart 17 år vi senast sågs, och det verkar som om färgerna inte har varit speciellt vänliga mot dig dem senaste åren…” sa fadern med hopp om att han kanske kunde trösta henne lite.
”Det har dem i sanning inte varit…” svarade hon. ”Men vi visste inte då vad som skulle ske. Trots att färgerna påstår att dem vill hålla balansen så tycker jag att dem borde kunna medla lite bättre. De såg trots allt till att min bror dog för ett av deras egna påfund…”
”Beklagar.” sa fadern men höll Natalia kvar med blicken.
”Hur som helst, det var 5 år den. Jag och min bror Malak skulle precis till att öppna vårt bibliotek, allt gick som planerat. Vi öppnade givetvis lokalerna för allmänheten i Sharn, folket tyckte fortfarande om idén och de kom till och med och kollade på våra lager av böcker och skriftrullar. Allt var frid och fröjd! Vi hade biblioteket öppet i nästan ett helt år innan en person i en gulkåpa kom på besök. Hittills hade många underliga personer besökt vårt bibliotek, en del hade till och med sig egna böcker vi kunde utöka vårt utbud med.” hon såg upp på fadern. ”Alla i staden visste vad vi var och de hade inte sagt att något var fel med det. Men gulkåpan…” Natalia tystande.
Fadern räckte fram en tröstande hand över bordet till Natalia som försiktigt greppade den. Vidar var fortfarande helt slukad i att undersöka svärdet.
”Gulkåpan talade om för oss att han var från Sorta Orden. Visst hade vi hört om dem tidigare men hittills hade dem bara hållit till i Krack, så varför dem var i Boaria kunde vi inte riktigt förstå och med tanke på att vi visste vad de stod för så blev vi uppriktigt oroliga. Båda jag och Malak var och är ju Mavils…” Natalia såg tyst på fadern med sina bruna ögon.
”Hur har dina ögon ändrat färg?” frågade fadern och studerade hennes ansikte. Än såg hon ung ut, åldern hade inte varit speciellt hård mot henne, inte än i alla fall.
Natalia ryckte till av frågan och tog upp en hand till ansiktet på sig med stannade upp precis innan med den som om hon kom på något.
”Linser…” svarade hon kort och fäste blicken på fadern.
”Att jag inte tänkt på det själv…” sa fadern och suckade ljudligt.
”Vad hände med Malak då gulkåpan hade anlänt?” frågade Vidar med blicken allvarligt fäst på Natalia. Natalia såg bara tyst tillbaka på Vidar och funderade på hur mycket pojken egentligen hade lyssnat på dem.
”Gulkåpan sa det att han hade kommit för att se om ryktena var sanna och därefter hade han gått iväg utan ett ord. Jag och Malak hade vid det laget bestämt oss för att ta en kort semester i något av grannländerna. Samma kväll kom gulkåpan tillbaka tillsammans med några vänner… Vad som hände sen har jag svårt att tala om, men jag skulle nog kunna visa er istället…”
”Visa oss?” frågade Vidar överraskat.

William, Valentin och flickan hade följt efter farbror Amandus till sina rum, flickan hade blivit lämnad i ett enkelrum medan Valentin och William hade tagit ett dubbelrum tillsammans.
”Will? Vad tror du om den där Natalia egentligen?” frågade Valentin.
”Jag heter William för det första och jag tror hon döljer det faktum att hon är en Mavil rätt så bra.” svarade William samtidigt som han rotade igenom sin väska han ställt på sängen.
”En Mavil?” frågade Valentin och slog sig ner på sin egen säng så att han kunde se på William.
”Far sa ju det att han undrade över hennes ögon då vi talat med henne i gränden. Uppenbarligen måste hon ha varit en av fars gamla bekantskaper. Skulle inte förvåna mig om hon är en ur den grupp han ingick i en gång i tiden.”
Valentin hummade för sig själv och sparade lite fånigt med fötterna där han satt. ”Så du säger att hon skulle kunna ha varit en av fars gamla förälskelser? Vilket inte är allt för bra..”
William vände sig om mot sin bror och svingade en bok efter hans huvud vilket Valentin duckade enkelt.
”Vid alla färger! Nej ditt pucko, jag vet inte hur din hjärna fungerar. Om man lyssnar på dig för länge så skulle man väl tro att alla skulle vara förälskade i varandra och att till och med stenar har känslor…” sa William där han stod och oskyldigt rättade till sina glasögon och bläddrade genom boken.
”Är det inte så då?” frågade Valentin och lutade sig fram på sängkanten.
William stannade upp som om han frysigt till is och sen utan ett ord vred långsamt upp blicken på sin bror.
”Säg inte att-” William avbröts av att det knackade på deras dörr. ”Ja?” svarade William så att personen utanför skulle kunna höra.
”Får jag komma in?” kunde då William och Valentin höra flickans röst fråga utanför.
”Kom in.” svarade William enkelt och slog sig själv ner på sin säng då flickan kom in i deras rum.
”Är du inte trött?” frågade Valentin och reste sig upp för att möta henne.
”Inte direkt… Jag fick sova en hel den på Flisan. Jag bara undrade… Var är toaletten?” sa hon och sneglade på William som satt med sin hopslagna bok och trummade med fingrarna på den i sitt knä.
Valentin gav flickan ett leende och lede tyst ut henne ur rummet för att visa henne till toaletten. Han hade trots allt varit där en gång innan så han mindes var den var.
William satt tyst kvar på sängen och såg på dörren då den stängdes. Med en suck la han boken bredvid sig på sängen och la sig sedan ner så att fötterna hängde kvar över sängkanten.
Han studerade taket som var av ett mörkt träslag och följde ådrorna till kvisthål som fyllts igen med något. Han drog av sig luvan då han satte sig upp igen och gnuggade rent sina glasögon på manteln. Han satte på sig dem igen och såg mot dörren och funderade på hur länge dem skulle dröja, det borde trots allt inte ta allt för lång tid.
Så medan William satt där och funderade på alla tråkigheter han kunde komma på så knackade någon försiktigt på dörren. William hajjade till och stirrade först tyst på dörren. Eftersom att han inte svarade så knackade personen på igen.
”Vem där?” frågade då William och drog på sig sin luva igen och gick fram mot dörren.
”Det är jag… Alanya.” kunde han höra en ljus flickröst säga.
William tvekade en kort stund i fall han skulle låta dörren vara stängd, men då skulle han väl höra om det senare. Så han bestämde sig för att öppna dörren på glänt och kika ut genom springan.
”Ja?”
Innan han hunnit reagera så hade Alanya slagit upp dörren för honom och tagit ett stadig grepp om ena hans arm och börjat dra med honom längst korridoren.
”Behöver din hjälp och det är bråttom!” var det enda hon sa och William suckade samtidigt som han tillät sig släpas med av henne.
Han studerade hennes svarta hår som var uppbundet i en hästsvans och hennes simpla klänning som helt enkelt fyllde sin funktion och satt där den skulle. Trotts att hon var huvudet kortare än honom så hade hon staka nypor och var i samma ålder som honom och hans bröder.
”Får jag veta vad det gäller?” frågade han henne. ”För det är inte varje dag som folk släpar runt på mig.”
Alanya hade dragit ner honom i köket och stod nu vid bakdörren och kikade ut genom den. ”Jag behöver dina egenskaper…” svarade hon tyst innan hon svängde upp dörren och drog med sig William ut i gränden. William följde bara tyst med. Om han kände henne rätt så visste hon vad hon höll på med. Samtidigt så kom Valentin och flickan tillbaka till rummet och fann det tomt.

Kapitel 6: Sorta

Flickan såg förundrat upp på stenmurarna som omgav staden Sorta.
”Vad höga dem är…” sa hon imponerat och lutade sig åt sidan i sadeln så att hon kunde se Valentin under sin luva bakom sig.
”Andra gången jag rider igenom portarna på denna stadsmuren.” sa han och flickan vände sig framåt igen och utstrålade nyfikenhet och upprymdhet.
Valentin skrattade till och rättade till sin egen luva innan han drog ner flickans för ansiktet på henne.
”Glöm inte att detta är en stad där sådana med vita ögon inte är speciellt välkomna att gå fritt på gatorna.” sa han innan han släppte hennes luva så att hon kunde rätta till den på sig.
”Okej…” svarade hon och Valentin kunde känna hur hon spände sig i famnen på honom.
Det hade hunnit bli skymning och den höga stenmuren målades röd av solens sista strålar för dagen. Grusvägen de befann sig på ledde rakt fram till muren och ett par stora träportar som stod öppna för folk att fritt gå in och ut ur staden.
Fadern hade saktat ner på skritten och såg till att samla dem alla så att de bildade en tät liten klunga.
”Nästa steg är att vi tar oss till Amandus värdshus. Helst ska vi försöka smälta in så mycket det går.” sa han och såg allvarligt på sina söner och flickan.
Att smälta in borde inte vara någon större svårighet för dem om de bara höll sina luvor uppe då de flesta av människorna som begav sig till och från staden hade liknande klädsel som dem.
”Det är tur att folk inte vill visa sig för varandra.” viskade Valentin i örat på flickan som om han hade vetat att hon funderat på varför människorna dolde sina ansikten. ”De döljer sig mest på grund av att de är rädda.”
Flickan såg sig om på människorna omkring dem och tyckte det var extra spännande att studera dem som lämnade staden än dem som höll samma riktning som dem själva.
”Varför det är fler personer som lämnar staden än de som tar sig in i den denna sena timme är för att-” Valentin avbröts mitt i förklaringen av flickan dragit tag i luvan på honom så att han inte såg något.
”Tyst med dig! Vill jag ha ett svar så låt mig ställa en fråga i alla fall.” sa hon bestämt, men ändå så att bara han hörde.
Valentin kom då på sig själv med vad han sysslat med.
”Förlåt…” sa han och kikade fram under luvan på flickan. ”Jag menade inte att…” han tystande av sig själv då hon inte lyssnade på honom. ”Åkerdotter?” frågade han istället och fick en skarp armbåge i bröstet. Han kved till men trots det så verkade hon upptagen med sin uppmärksamhet på annat håll.
”Se där!” sa hon förundrat och pekade på det som var framför dem precis innanför stadens portar.
”Pojkar, jag tror vi borde i lugn takt ta oss åt andra hållet istället…” sa fadern samtidigt som han gjorde halt.
Vidar som hade varit upptagen med att reta William medan han läste såg stumt upp på det som pågick framför dem.
”Vid alla färger… Will!” sa Vidar och gav William en hård knuff.
”Vad är ditt- …Åh, jag förstår…” var det enda William fick fram och Valentin själv tog bara ett stadigt grepp om flickan och stannade Flisan.
”Kanske att det kan gå att ta sig in i staden via den sydvästra porten istället.” sa fadern och började ändra på deras kurs.
”Eller så tar ni raka vägen igenom, men sen så skulle ni ju bara kunna ta er igenom den blockaden om ni inte har något att dölja förståss.” sa en mansröst bakom sällskapet.
Fadern vände helt och personen som talat till dem ställde sig mitt i vägen för honom på vägen.
”Jag måste erkänna att nu är jag mycket nyfiken på er.” sa mannen där han stod med och såg högfärdig ut i sina pråliga kläder i varierande färger som också framhävde hans figur.
”En clown…” viskade Vidar tyst i örat på William som bara blängde på sin bror som svar.
”Så kan Herrn tala om för mig varför ni är ute och reser med fyra unga pojkar i Krack, vart ni är på väg och kanske också vilka ni är?” sa mannen och fäste blicken i fadern som doldes väl under sin luva.
”Vi är på väg hem efter att ha lämnat av en gåva till en vän och jag är Arthur och dessa unga pojkar är mina söner.” svarade fadern mannen.
Flickan satt så tyst hon bara kunde och följde händelsen framför henne med oro. Mannen som stannat dem gav henne en känsla av obehag.
”Mig med…” viskade Valentin i hennes nacke.
Flickan ryckte till överraskat och sneglade bak på Valentin.
‘Tusan! Hur dum får jag bli? Jag börjar känna av henne en aning för mycket. Inte mitt fel att hon är så lätt att läsa av.’ Valentin drog upp en hand och gned sig irriterad i pannan. Visst kunde han läsa av folks sinnesstämningar och därifrån veta vad de tänkte. Men det krävdes att han fokuserade på personen en lång stund. Fast nu med flickan så hade han varit nära henne så pass länge så att han helt enkelt hade gjort det omedvetet istället.
”Vänd om mina vänner, eller ni kanske har något att dölja?” mannen gav dem ett stort flin vilket fick honom att se mycket lömsk ut.
Fadern insåg att de inte hade så många val i denna situation. Blockaden som befann sig precis innanför stadsporten saktade ner folket i deras vandringar ut och in staden. Det var en sådan blockad som kunde vara vanliga i dessa sydliga länder, där man helt enkelt fick folk till att visa sina ansikten för Sorta Orden. Skulle nu sällskapet försöka rida genom blockaden så skulle de garanterat åka fast, men skulle de bryta sig förbi mannen på vägen så skulle de även då räknas som att de erkände att de hade någon form av magi att dölja.
Sorta Orden var en grupp som såg sig som de utvalda att utplåna magin som fanns i världen. För dem så fanns det inget gott i att bruka magi, utan alla som utövade någon form av magi var ondskans avkommor allihop. De ansåg att magin kom från mörkret ur de nio färgerna, att de som utövade magin bara dolde sin ondska bakom ljusets vita färg. Det hade deras gula gud Sorta, som även staden var döpt efter, sagt till dem.
”Låt oss säga att vi hade något att dölja, vad skulle då ske med oss om vi besökte blockaden?” Vidar hade ridit upp jämsides med sin far och såg ner mot mannen. Även om mannen inte kunde se hans allvarlig min så visste han att han att det var en seriös fråga då han hörde hans röst.
”Man skulle ta er till Sorta Ordens tempel.” svarade mannen.
”Inte mer än så?” frågade Vidar och fadern tog ett stadigt grepp om sin sons arm.
”Inte mer än så… Till en början.” Mannens leende var lömskt samtidigt som han tog ännu ett steg fram mot dem. Vidar själv ryckte sig loss från sin fars arm och gled smidigt ner på marken och mötte mannen. Mannen var precis lika lång som Vidar vilket gjorde det möjligt för Vidar att ännu dölja sina ögon för mannen.
”Men om vi skulle ta oss förbi dig?” frågade Vidar samtidigt som hans häst roade sig med att buffa honom i ryggen.
”Ta er förbi mig?” frågade mannen hånfullt. ”Hur då?”
”Jag vet ett sätt som jag skulle kunna prova på, men det är inte speciellt snällt spel av mig att använda det.”
Mannens blick smalnade då han såg på Vidar. ”Vad menar du?” frågade han samtidigt som han tog ett försiktigt steg bak.
”Är du säker på att du vill veta det?” frågade Vidar då han tog ett steg efter mannen. ”Du skulle inte gilla det…”
Mannen började bli uppriktigt osäker och skulle precis till att ställa till en scen så att blockaden kunde se dem, men kom in på andra tankar då någon la en arm om hans axlar och sedan fick något vasst mot vänster sidan av hans revben.
”Om jag vore ni så skulle jag inte göra något dumt.”
Mannen vred långsamt på huvudet mot personen bredvid sig och han stelnade till av skräck då han fick en skymt av personens ögonfärg.
”Vita…” sa han bara tyst och konstaterade att denna person var en av de två söner som suttit på samma häst. ”Mavil.”
Mannen såg tillbaka mot Vidar som hade ett brett flin på läpparna. ”Vänner?”
”V-vänner…” svarade mannen med en röst som bröts av oro.
Försiktigt släppte Valentin mannen och tog ett steg bak från honom.
”Om jag vore ni så skulle jag låta vårt lilla sällskap passera.” sa Vidar och sneglade över sin axel. ”Annars vet jag inte vad min bror skulle kunna ta sig till.” förklarade han samtidigt som han vände sig mot Valentin och sneglade mot mannen med ett överlägset flin. ”Okej?”
Mannens tidigare lömskhet tycktes vara som bortblåst där han stod på vägen mellan Vidar och Valentin. Osäkert drog han handen genom håret och bet sig i läppen. ”J-jag… jag kan se vad jag k-kan göra…”
Vidar tog ett steg fram mot mannen och sträckte ut en hand till honom. Mannen såg osäkert ner på hans hand som om den vore något mycket farligt och räckte sedan sakta fram sin egen och lät den fångas upp av Vidars. Då mörknade Vidars leende och det försiktiga greppet hårdnade om mannens hand och han kved ofrivilligt till då Vidar inte släppte hans hand.
”Försöka duger inte.” sa han allvarligt och tog ännu ett steg fram så att han kunde möta mannens blick. Hans vita ögon skimrade till då han använde sin trollkraft till att få mannen att stå kvar där han var utan att kunna röra en enda muskel. Mannen var nu farligt nära bristningsgränsen, men utan att bry sig så vände Vidar om mannen så att han stod vänd mot Valentin som stod kvar bakom.
Valentin la sina händer på mannens axlar och såg stadigt in i hans ögon. ”Du vill släppa genom oss, visst vill du det?” frågade han.
”J-ja, det vill jag.” svarade mannen samtidigt som han sneglade på folket som passerade på sidorna om dem. ”Ja det ska jag.”
Vidar släppte mannen ur sitt grepp och Valentin backade undan.
”Om ni skulle vilja vara så vänlig.” sa Vidar till mannen som vände sig osäkert mot honom.
Fadern och William hade båda glidit av sina hästar och William hade tagit tyglarna till Flisan som flickan fortfarande satt kvar på. Flickan förstod inte riktigt vad som pågick men hon förstod att nu var det ett sådan tillfälle då hon gjorde bäst i att vara tyst och göra sig så obemärkt som möjligt.
Sällskapet vände om och mötte blockaden med blicken återigen medan de lugnt följde mannen som Valentin hade övertygat med sin magi att; visst kunde mannen få igenom dem utan några svårigheter. Vidar smög upp till Valentin så att de båda gick precis bakom mannen.
”Nu får vi bara hoppas på att han är tillräkligt högt rankad för att kunna släppa igenom oss utan att behöva övertyga någon, för jag har en känsla av att denna mannen inte skulle kunna övertyga ens en snigel att krypa ut ur sitt skal…” sa Vidar.
Valentin sneglade på sin bror under luvan.
”Vad gör vi annars?” frågade Valentin och hoppades att Vidar i alla fall hade någon form av strategisk plan i fall att allt fallerade för dem.
”Kommer dem på oss så följer vi med dem bort från folkmassorna…” viskade fadern som kommit upp bakom de två bröderna. ”Förstått? Vi vill inte att en massa annat folk ska behöva hamna mitt i smeten i fall vi skulle behöva slå oss fria…”
Både Valentin och Vidar sneglade bak på sin far och svarade tyst i kör: ”Ja far.”
William som hade upptäckt att flickan som satt själv i sadeln vinglade som om hon skulle trilla ur sadeln när som helst hade med en butter min och bestämda rörelser tagit sig upp på Flisan bakom flickan för att agera som stöd för henne.
”Vi har inte tid med att du trillar ur sadeln.” hade William sagt och sen styrt upp Flisan jämsides med faderns och Vidars hästar som leddes av dem själva samtidigt som han hade färst sin egens hästs tyglar i Flisans sadel. Flickan själv hade blivit överraskad och visste inte alls hur hon skulle tolka William utan fortsatte bara att vara tyst.
Även om det bara var femtio meter till blockaden så kändes det som en evighet för sällskapet då de följde mannen fram till den. Mannen ledde dem lite vid sidan av, sa några ord till de vakter som stod där och vände sig sedan om och gjorde en gest till sällskapet om att de kunde passera. Dock så han de inte ens ta ett steg innan en man som var klädd i en klargul kåpa kom fram till mannen som skulle släppa igenom dem. Mannen stannade upp helt då den bekåpade mannen viskade något i hans öra innan han backade undan.
Mannen i kåpa vände sig mot sällskapet och ställde sig mitt framför fadern. Lugnt drog han ner luvan på sin kåpa och avslöjade ett par ljusbruna ögon som ramades in av mörkbruna lockar.
”Jag har inget att dölja.” sa mannen som om han läste upp något.
Fadern suckade och drog sedan långsamt upp händerna till sin egen luva. ‘Jag önskar verkligen att mina söner inte hade varit med mig nu…’
Utanförvarning hade Vidar klivit fram bredvid sin far och sedan greppat tag i hans luva så att han inte längre kunde se något.
”Inte vi heller egentligen, men du förstår… Far råkade ut för en olycka i sina yngre dar och det lämnade ett ohyggligt ärr över han övre del av ansiktet och den enda person som någonsin har stått ut med att se honom är vår mo-”
”Nonsens!” utbrast fadern, mycket irriterad över att hans söner hela tiden skulle till att lägga sig i allt som hände.
”Om det inte stämmer, vad är det då som ger er far rätten att dölja sina ögon för oss?” frågade den gulklädde kåpan Vidar som endast delade med sig att ett flin under sin egen luva.
Precis som Vidar var på väg att säga något ytterst olämpligt så dök det upp ännu en person i en gulkåpa.
”Antonio? Vad händer? Har du äntligen stött på motstånd?” sa den nya personen samtidigt som denne ställde sig bredvid den första gulkåpan och såg på sällskapet. ”Låt mig ta dem med mig, jag vet trots allt ett och annat om turister.”
”Natalia! Vad-!” gulkåpan Antonio tystnade då den andra gulkåpan, som visade sig vara en kvinna, drog upp ett finger över hans läppar och hyssade honom.
”Låt mig.” sa hon enkelt och Antonios sätt tycktes mjukna.
”Som du vill…” sa han besviket och vände om tillbaka mot mitten av blockaden.
Flickan satt tyst i famnen på William och följde händelse förloppet förvånat. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad som skedde. Hon hade stor lust att fråga William vad som skedde, men hon var inte så säker på om det verkligen skulle vara så bra med tanke på att detta verkade vara en mycket svår situation. Hon sneglade istället på personerna som fick passera genom blockaden. Folk kom fram till de som blockerade vägen, sa något och visade sina ansikten under luvorna de bar och fick sedan gå vidare som om inget hade hänt.
Vad var det då som gjorde att de inte skulle komma igenom blockaden om allt de behövde göra var att visa sina ansikten?
”Sorta Orden är emot magi.” svarade Valentin tyst nedanför flickan. Han stod där och såg upp mot henne och William med en lätt besviken min.
Flickan hoppade till och sen kom på en genial idé för att testa Valentin och det faktum att han tycktes svara på hennes osagda frågor.
‘Och hur vet dem om folk brukar magi?’ frågade hon sig själv i sitt sinne.
”Ögonen.” svarade Valentin kort som om inget hade hänt.
Flickan såg ner på Valentin och studerade hans bruna mantel han gömde sig under.
‘Hur kommer det sig att du kan läsa mina tankar?’ frågade hon sedan i sitt inre.
Valentin ryckte till och tog ett steg undan från Flisan och såg upp på flickan med en osäker min. William reagerade på Valentin och såg undrande ner på sin bror och vände sedan uppmärksamheten på flickan som fnissade till i sadeln framför honom.
Den gulkåpade kvinnan gick nu fram till pojkarnas far och tog ett stadigt grepp om ena hans hand. Vidar som just nu var den enda som uppmärksammade vad som hände tog försiktigt ett steg bak för att göra sig beredd på eventuella attacker.
”Arthur Arthursson! Vem hade kunnat tro att jag skulle stöta ihop med dig i dessa sydliga trakter! Kom med mig.” sa kvinnan och släppte inte faderns hand samtidigt som hon drog honom efter sig. Vidar tog sin fars hästs tyglar och följde efter och först då så reagerade William, Valentin och flickan. Kvinnan drog med sig fadern som inte sa ett ord utan lät sig dras med av henne. Sönerna var något misstänksamma på situationen och flickan var helt borttappad i vad som hände återigen. När de kommit en bit bort längt med huvudgatan gatan, bort från blockaden så svängde kvinnan in i en gränd mellan de färgglada stenhusen och stannade upp på hela sällskapet kommit in i gränden.
”Är du helt korkad Arthur! Jag vet inte vad du tänker med, men att dra ner ungdomar i dina upptåg kan jag bara inte tillåta!” sa kvinna samtidigt som hon gav fadern en örfil som small till ljudligt i gränden. Kvinnan var nära på att utdela en till örfil till fadern men hindrades av att Vidar riktade sitt tvåhands svärd mot henne och Vidar sina dolkar utan ett ord.
Fadern suckade och puttade försiktigt ner sina söners vapen mot marken då han tog ett steg fram mot kvinnan.
”Tillåt mig presentera mina söner, det var väl mer eller mindre deras idé att försöka ta sig genom blockaden.” förklarade fadern samtidigt som han fäste blicken allvarligt i kvinnan. ”Hade jag inte vart så trött som jag är nu så borde jag ha sett tecknen på en blockad långt innan vi kom fram till Sorta, men mitt omdöme är för stunden lätt fördunklat och säg mig Natalia Gunneldotter, varför bär du Sorta Ordens gula kåpa?”
”Varför tror du?” svarade Natalia och vände ryggen mot sällskapet.
”Sist jag såg dig så jagade du gamla skriftrullar tillsammans med Marak i den lila gudinnan Wishas namn…” sa fadern och la en hand på Natalias axel i ett försök att få henne att vände sig om.
”Marak är död… Dem dödade honom!” sa hon och vände sig häftigt om mot fadern. ”Vet du hur ensamt det har varit?!” Utanförvarning så kastade sig Natalia i armarna på fadern och tog ett stadigt grepp om honom. ”Om du inte hade valt Maire…” viskade hon i axeln på fadern då han var huvudet längre än henne.
Sönerna och flickan följde tyst vad som hände. Försiktigt tog fadern ett stadigt grepp om Natalias axlar och höll henne sedan på en armslängs avstånd och böjde sig sen framåt och mötte hennes blick under hennes luva.
”Men Sorta Orden?” sa han och hon drog av sig sin egen luva då hon såg in under hans.
”För att Wisha bad oss.” sa hon och såg sig om, ”Men vi kan inte tala här, låt oss ta oss till något mer… privat.”
Hennes deprimerade tillstånd hon nyss hade haft var nu som bortblåst och hon drog sen av sig kåpan och avslöjade en mörklila klänning som satt tajt på hennes tunna kropp och på höften hängde en dekorerad skida med ett svärd i. Hennes bruna hår var bundet i en knut i nacken och hennes bruna ögon var livliga. Hon vek ihop kåpan och bar den under armen innan hon började gå genom gränden samtidigt som hon manade sällskapet att följa henne.
Innan fadern han börja gå efter hennes så kom Vidar och Valentin upp på vardera sida om sin far.
”Kan vi verkligen lita på henne?” frågade Valentin och sneglade efter henne.
”Vad jag vet så kan det vara en fälla…” sa Vidar och såg allvarligt på sin far.
”Hade hon verkligen arbetat för Sorta Orden så hade hon dragit av oss luvorna på plats i blockaden och därefter fått oss avrättade omgående. Men det jag inte förstår är hur hennes ögon kan vara bruna…” sa fadern innan han följde efter kvinnan Natalia.
Valentin och Vidar sneglade på varandra och hoppade vigt undan då William hade manat på Flisan att följa fadern samtidigt som han hade de tre andra hästarna i släptåg efter sig. Flickan satt bara tyst i armarna på William och sneglade på Valentin då de red förbi.

Sällskapet hade anlänt till värdshuset Den Vita Svanen precis innan solens sista strålar försvunnit ner bakom horisonten. Hästarna hade fått en varsin plats i stallet och nu satt fadern med sina söner och flickan vid ett runt bord och tittade undrande på Natalia som hade tagit dem dit. Alla utom Natalia hade sina luvor fortfarande uppdragna.
”Det var hit vi skulle.” sa fadern kort. Varför de satt vid ett bord var för att de väntade på ägaren som var den som höll i rummen och för tillfället så var han tydligen ute på ett ärende.
”Visste väl att du skulle till din brors värdshus. På det sättet är du lätt att läsa. Annars hade du nog aldrig satt din fot i Sorta.” sa Natalia med ett hånflin och lutade sig över bordet. ”Du kanske vill presentera mig ordentligt för dina söner nu? och så måste jag bara fråga, hur hann du och Maire med fyra söner på så kort tid?”
Fadern skrattade till innan han slog näven i bordet med en ljudlig dunk. Flickan var den enda som ryckte till och förutom sällskapet runt bordet så var det inga andra i matsalen.
”Maire och jag blev välsignade med trillingar, flickan är inte min.” svarade fadern samtidigt som han såg ner i bordet. ”Vi fann henne på vägen och Valen ville ha henne med sig.”
”Så var det inte riktigt va?!” utbrast Valentin i ett försvarsläge och blängde en kort stund på sin far innan han slog ner blicken i bordet även han. Fadern var uppenbarligen mycket irriterad för tillfället.
”Mitt namn är William, han är Valentin, flickan bredvid är än så länge bara Åkerdotter och han som tydligen har förälskat sig i dig är Vidar.” sa William och pekade på dem i tur och ordning så att Natalia skulle få sin presentation.
”Förälskat sig?! Säg att du skojar med mig Will? Ser du inte vad jag ser?” frågade Vidar och lutade sig själv fram mot bordet samtidigt som han fäste blicken i Natalia. ”Hennes s-” han avbröts av att dörren till matsalen öppnades och in kom en man i rufsigt grått hår och skäggstubb. Mannen stannade upp och såg först undrande på sällskapet innan kan sken upp i ett leende.
”Arthur och mina brorssöner!” sa han och gick upp till bordet dem satt vid. ”Jag gissar på att ni vill låna ett eller två rum nu igen?”
Fadern grep tag om armen på sin bror som ställt sig över axeln på honom. ”Två dubbla och ett enkel…” sa han irriterat och såg upp på sin brors mörkbruna ögon.
”Irriterad i dag Arthur? Ska jag gissa på att du inte fått tillräkligt med sömn nu igen?” sa värdshusvärden med ett flin till sin bror. ”Men räds icke mina brorsöner, Farbror Amandus ska ordna de- Vänta nu… Två dubbla och ett enkelt?”
Värdshusvärden såg undrande på sällskapet som satt runt bordet.
”Har du en fjärde son?” sa han och tittade undrande på flickan som fortfarande hade likadana kläder som sönerna.
”Nej din dummer… Hon är en flicka som har slagit följe med oss, där av ett ensam rum….” svarade fadern ännu mer irriterat än förut. ”Om du skulle vara så snäll?”
Värdshusvärden sa inte mer utan gick bara tyst från bordet och vidare in i ett annat rum så att sällskapet runt bordet blev ensamma igen.
”Far?” frågade Valentin sin far då han kunde känna hur flickan fann faderns irritation mycket oroande.
”Vad är det Valen?” svarade han och gned sig i pannan.
”Är det okej om jag och Åkerdotter gör oss i ordning i våra rum redan nu?”
Fadern såg upp på Valentin med en överraskad blick och nickade sedan jakande till svar. Valentin ställde sig då upp och tog ett försiktigt grepp om flickans ena arm så att hon också skulle komma med honom. Först såg hon undrande upp på honom innan hon fattade situationen och ställde sig hon också.
”Jag följer också med.” sa William samtidigt som han ställde sig upp från bordet. ”Med er tillåtelse far.” sa han uppfostrat och såg på fadern som hade återgått till att stirra ner i bordet. Trots att William inte fick något svar så följde han Valentin och flickan ut ur matsalen. Vidar valde att stanna.

När Valentin, William och flickan hade lämnat rummet så såg fadern upp mot Natalia igen.
”Jag förstår fortfarande inte…” sa han där han tittade på henne under luvan.
Natalia såg undrande på Vidar som fortfarande satt och stirrade på henne, undrande såg hon ner på sig själv och kunde inte förstå vad för intressant det var han såg på henne.
”Jag ska förklara, om din son kan sluta stirra på mig.” sa hon och Vidar tyckes inte ens ha hört vad hon sagt då han inte bröt blicken det minsta.
”Lägg upp ditt svärd på bordet så att han kan undersöka det, om jag inte såg fel så var det special tillverkat?” svarade fadern och sneglade på Vidar.
Natalia såg ner på sitt svärd som hängde på hennes höft. Hennes orsak till att hon bar svärd var den att; man vet aldrig. Utan ett ord så kopplade hon loss skidan med svärdet och la det sedan på bordet framför Vidar som hela tiden hade blicken fäst på svärdet.
”Får jag?” frågade Vidar då hon släppt svärdet.
”Varsågod…” svarade hon och Vidar började girigt undersöka svärdet och skidans alla detaljer.
”Det lär hålla honom upptagen ett tag..” sa fadern och såg upp mot Natalia igen. ”Det sista jag minns om dig var att du reste land och rike runt i sällskap av Malak och samlade fakta och olika skrifter till er framtida bibliotek.”
Nu var Natalia den som såg ner i bordet för att studera träets ådror.
”Det var kanske 5 år sen nu som vi äntligen hade funnit oss en lokal som kunde tjäna som bibliotek. Vi befann oss i Södra Boaria i Sharn. Vi var båda saligt lyckliga och kunde knappt vänta tills vi kunde få chansen till att färdigställa vårt bibliotek. Folket i staden var positiva till vår dröm och de stöttade oss faktiskt…” Natalia stannade upp i berättelsen och en ensam tår trillade ner för hennes kind.
”Det var förvisso snart 17 år vi senast sågs, och det verkar som om färgerna inte har varit speciellt vänliga mot dig dem senaste åren…” sa fadern med hopp om att han kanske kunde trösta henne lite.
”Det har dem i sanning inte varit…” svarade hon. ”Men vi visste inte då vad som skulle ske. Trots att färgerna påstår att dem vill hålla balansen så tycker jag att dem borde kunna medla lite bättre. De såg trots allt till att min bror dog för ett av deras egna påfund…”
”Beklagar.” sa fadern men höll Natalia kvar med blicken.
”Hur som helst, det var 5 år den. Jag och min bror Malak skulle precis till att öppna vårt bibliotek, allt gick som planerat. Vi öppnade givetvis lokalerna för allmänheten i Sharn, folket tyckte fortfarande om idén och de kom till och med och kollade på våra lager av böcker och skriftrullar. Allt var frid och fröjd! Vi hade biblioteket öppet i nästan ett helt år innan en person i en gulkåpa kom på besök. Hittills hade många underliga personer besökt vårt bibliotek, en del hade till och med sig egna böcker vi kunde utöka vårt utbud med.” hon såg upp på fadern. ”Alla i staden visste vad vi var och de hade inte sagt att något var fel med det. Men gulkåpan…” Natalia tystande.
Fadern räckte fram en tröstande hand över bordet till Natalia som försiktigt greppade den. Vidar var fortfarande helt slukad i att undersöka svärdet.
”Gulkåpan talade om för oss att han var från Sorta Orden. Visst hade vi hört om dem tidigare men hittills hade dem bara hållit till i Krack, så varför dem var i Boaria kunde vi inte riktigt förstå och med tanke på att vi visste vad de stod för så blev vi uppriktigt oroliga. Båda jag och Malak var och är ju Mavils…” Natalia såg tyst på fadern med sina bruna ögon.
”Hur har dina ögon ändrat färg?” frågade fadern och studerade hennes ansikte. Än såg hon ung ut, åldern hade inte varit speciellt hård mot henne, inte än i alla fall.
Natalia ryckte till av frågan och tog upp en hand till ansiktet på sig med stannade upp precis innan med den som om hon kom på något.
”Linser…” svarade hon kort och fäste blicken på fadern.
”Att jag inte tänkt på det själv…” sa fadern och suckade ljudligt.
”Vad hände med Malak då gulkåpan hade anlänt?” frågade Vidar med blicken allvarligt fäst på Natalia. Natalia såg bara tyst tillbaka på Vidar och funderade på hur mycket pojken egentligen hade lyssnat på dem.
”Gulkåpan sa det att han hade kommit för att se om ryktena var sanna och därefter hade han gått iväg utan ett ord. Jag och Malak hade vid det laget bestämt oss för att ta en kort semester i något av grannländerna. Samma kväll kom gulkåpan tillbaka tillsammans med några vänner… Vad som hände sen har jag svårt att tala om, men jag skulle nog kunna visa er istället…”
”Visa oss?” frågade Vidar överraskat.

William, Valentin och flickan hade följt efter farbror Amandus till sina rum, flickan hade blivit lämnad i ett enkelrum medan Valentin och William hade tagit ett dubbelrum tillsammans.
”Will? Vad tror du om den där Natalia egentligen?” frågade Valentin.
”Jag heter William för det första och jag tror hon döljer det faktum att hon är en Mavil rätt så bra.” svarade William samtidigt som han rotade igenom sin väska han ställt på sängen.
”En Mavil?” frågade Valentin och slog sig ner på sin egen säng så att han kunde se på William.
”Far sa ju det att han undrade över hennes ögon då vi talat med henne i gränden. Uppenbarligen måste hon ha varit en av fars gamla bekantskaper. Skulle inte förvåna mig om hon är en ur den grupp han ingick i en gång i tiden.”
Valentin hummade för sig själv och sparade lite fånigt med fötterna där han satt. ”Så du säger att hon skulle kunna ha varit en av fars gamla förälskelser? Vilket inte är allt för bra..”
William vände sig om mot sin bror och svingade en bok efter hans huvud vilket Valentin duckade enkelt.
”Vid alla färger! Nej ditt pucko, jag vet inte hur din hjärna fungerar. Om man lyssnar på dig för länge så skulle man väl tro att alla skulle vara förälskade i varandra och att till och med stenar har känslor…” sa William där han stod och oskyldigt rättade till sina glasögon och bläddrade genom boken.
”Är det inte så då?” frågade Valentin och lutade sig fram på sängkanten.
William stannade upp som om han frysigt till is och sen utan ett ord vred långsamt upp blicken på sin bror.
”Säg inte att-” William avbröts av att det knackade på deras dörr. ”Ja?” svarade William så att personen utanför skulle kunna höra.
”Får jag komma in?” kunde då William och Valentin höra flickans röst fråga utanför.
”Kom in.” svarade William enkelt och slog sig själv ner på sin säng då flickan kom in i deras rum.
”Är du inte trött?” frågade Valentin och reste sig upp för att möta henne.
”Inte direkt… Jag fick sova en hel den på Flisan. Jag bara undrade… Var är toaletten?” sa hon och sneglade på William som satt med sin hopslagna bok och trummade med fingrarna på den i sitt knä.
Valentin gav flickan ett leende och lede tyst ut henne ur rummet för att visa henne till toaletten. Han hade trots allt varit där en gång innan så han mindes var den var.
William satt tyst kvar på sängen och såg på dörren då den stängdes. Med en suck la han boken bredvid sig på sängen och la sig sedan ner så att fötterna hängde kvar över sängkanten.
Han studerade taket som var av ett mörkt träslag och följde ådrorna till kvisthål som fyllts igen med något. Han drog av sig luvan då han satte sig upp igen och gnuggade rent sina glasögon på manteln. Han satte på sig dem igen och såg mot dörren och funderade på hur länge dem skulle dröja, det borde trots allt inte ta allt för lång tid.
Så medan William satt där och funderade på alla tråkigheter han kunde komma på så knackade någon försiktigt på dörren. William hajjade till och stirrade först tyst på dörren. Eftersom att han inte svarade så knackade personen på igen.
”Vem där?” frågade då William och drog på sig sin luva igen och gick fram mot dörren.
”Det är jag… Alanya.” kunde han höra en ljus flickröst säga.
William tvekade en kort stund i fall han skulle låta dörren vara stängd, men då skulle han väl höra om det senare. Så han bestämde sig för att öppna dörren på glänt och kika ut genom springan.
”Ja?”
Innan han hunnit reagera så hade Alanya slagit upp dörren för honom och tagit ett stadig grepp om ena hans arm och börjat dra med honom längst korridoren.
”Behöver din hjälp och det är bråttom!” var det enda hon sa och William suckade samtidigt som han tillät sig släpas med av henne.
Han studerade hennes svarta hår som var uppbundet i en hästsvans och hennes simpla klänning som helt enkelt fyllde sin funktion och satt där den skulle. Trotts att hon var huvudet kortare än honom så hade hon staka nypor och var i samma ålder som honom och hans bröder.
”Får jag veta vad det gäller?” frågade han henne. ”För det är inte varje dag som folk släpar runt på mig.”
Alanya hade dragit ner honom i köket och stod nu vid bakdörren och kikade ut genom den. ”Jag behöver dina egenskaper…” svarade hon tyst innan hon svängde upp dörren och drog med sig William ut i gränden. William följde bara tyst med. Om han kände henne rätt så visste hon vad hon höll på med. Samtidigt så kom Valentin och flickan tillbaka till rummet och fann det tomt.

Kapitel 5: Till häst

Flickan satt återigen på Flisan i famnen på Valentin som styrde stoet med en van hand. De red i en lugn takt då nattens händelser hade gjort att fadern inte vågade driva på dem för hårt. Flickan visste inte vad kvinnan Agenkha hade sagt men det hade tydligen fått fart på fadern som då hade bestämt att dem skulle ge sig av med detsamma. För flickan var långa dagar och korta nätter inget nytt, men hon visste att även hon skulle bli minst lika trött som de andra om hon inte fick sova ordentligt åtminstone en natt.
Hon studerade sällskapet framför henne och fann situationen roande med William som hade somnat efter att ha helat Valentin och som ännu inte hade vaknat. De hade satt upp han i sadeln på hans bruna häst och sen bundit fast benen på han så att han inte skulle till att trilla av. Fadern satt stadigt i sin sadel och Vidar verkade vara på väg att själv somna.
”När fick ni senast en full natts sömn?” frågade hon undrande och försökte se på Valentin som satt bakom henne.
”Jag skulle gissa på att det kanske var minst en vecka sen…” svarade han och gäspade sedan stort. ”Förlåt mig, men det börjar ta ut sin rätt.”
Flickan vände blicken framåt igen och studerade istället dem ljusbruna kullarna som dem närmade sig. Vinden var stilla och himlen var klarblå men trots det kunde hon inte låta bli att rysa till. Det hade varit något underligt med den där kvinnan som hade besökt dem i lägret. Hon hade kommit dit med ett budskap till fadern sen hade hon lugnt vandrat in i skogen igen som om inget hade hänt och efter det försvunnit mellan trädstammarna. Ingen av de andra hade sagt något mer om henne och flickan var för osäker för att våga fråga. Men hon lovade sig själv att en dag så skulle hon nog ta reda på vem Agenkha var.
”Fryser du?” frågade Valentin bakom henne och lutade sig frågande fram mot henne.
Det var nära att flickan svarade att det gjorde hon inte men hon ångrade sig i sista stund då hon kunde känna värmen från Valentin mot hennes rygg.
”Kanske lite.” svarade hon oskyldigt och tog modet till sig och lutade sig bak så att hon hamnade i Valentins famn på riktigt. Trots att Valentin visste att hon inte kunde se honom så gav han henne ett varmt leende då han släppte tyglarna med den ena armen som han sedan la försiktigt om livet på flickan.
Flickan fick ett brett leende på läpparna och satt nu så bekvämt så att hon började känna sig dåsig.
”Sov om du kan.” viskade Valentin i hennes öra och hon vågade sig på att sluta ögonen.

Valentin kände att flickans andhämtning lugnades ner och att hon faktiskt hade lyckats somna i hans famn. Tyst suckade han för sig själv och sa sig själv att det skulle han inte göra om annat än i nödfall. Han gillade inte riktigt tanken på att ge sig i kast med att ändra på andras sinnesstämning.
Fundersamt la han tyglarna i den hand han höll om flickan med och borstade undan en hårslinga som hade krypigt fram på hennes kind med sin nu fria hand. Han såg bort på sin far och sina två bröder och undrade i fall han kanske kunde få dem att somna på samma vis som han hade sövt flickan. Om han prövade det på dem så kanske det inte skulle vara lika jobbit för honom då han faktiskt kände dem en aningen bättre. För om han kände personen sen innan så kanske det inte skulle vara lika emotionellt som att ge sig i kast med en främlings sinnesstämning.
Nej det var fel av mig, jag borde int-. Hans tankar avbröts av att flickan gnuggade sig till rätta i famnen på honom och han kom på sig själv med att han rodnade. Jag får skylla mig själv…

Solen hade hunnit upp i zenit då William vaknade till på sin valack. Det första han såg var manen på sig häst som gungade hypnotiskt framför honom. Det tog inte lång tid för honom att förstå det faktum att han satt på en hästrygg och att hans far i samarbete med hans bröder hade säkrat honom där med att binda fast benen på honom. Han suckade ljudligt och såg upp på Vidars rygg som gungade fram och tillbaka på den grå skimmer han red på. Han sträckte sen på sig så att det kändes som om alla hans leder knakade i symfoni. Därefter såg han sig om över axeln och fick då se Valentin sitta och sova på hästryggen med flickan i armarna.
William såg ner på sin hästs man igen och tummade lite surmulet på sadelknappen. Han vände upp blicken mot den blå himlen och vågade sig på att fundera på i fall Zizela kanske såg upp mot himlen nu också.
Han sjönk ihop i drömsk ställning där han satt i sadeln och ett leende lekte sig fram på hans läppar då han drog sig till minnes Zizelas röda lockar och klargröna ögon. Han skrattade till för sig själv och kände sig som en förnyad människa.
Han såg sig om efter sin packning på hästen och hittade snart det han letade efter. Försiktigt drog han fram den bok han hade haft framme innan och studerade pärmarna varsamt på den. William rättade till sina glasögon innan han slog upp boken på en utvald sida och satt sedan som slukad då han läste.
”Så du är vaken nu?”
William ryckte till och var nära på att tappa boken men lyckades fånga den innan den for iväg för honom. Han vände sig purket om och gav Vidar en surmulen blick.
”Du var bara tvungen?” frågade han och skakade boken framför näsan på sin bror.
”Alltid då tillfälle ges!” fick han som svar av Vidar som lät sin skimmer sakna ner på farten så pass att han kom jämsides med Valentin och flickan.
”Du tänker väl inte…?” frågade William lite smått oroat. Visst kunde det vara roligt att väcka någon som sov, men två personer på en häst verkade vara väl riskabelt.
Vidar som märkte Williams oro skakade bara lugnande på huvudet innan han stannade Flisan. William valde då själv att stanna upp sin häst och upptäckte att fadern var på väg bak mot dem.
”Det är dags för lunch…” sa fadern trött och hoppade av sin häst. Han gäspade då han tog av betslen på sin häst så att det bara hängde om nacken på den. ”Båda för oss och våra hästar.” sa han och hängde tyglarna på en gles buske, mer för symbolikens skull än att det skulle göra någon verkan i fall hästen fick för sig att gå iväg.
William följde faderns exempel efter att ha tagit sig loss från sadeln och gick sedan och tog hand om Vidars häst. Vidar var upptagen med att fundera på hur han skulle väcka de två sovande turturduvorna utan att få dem att trilla i backen.
”Far?” ropade han lite undrande över axel i hopp om att kanske få hjälp därifrån.
Fadern lunkade trött fram till Vidars sida och tog ett försiktigt grepp om midjan på Valentin.
”Väcker du henne först så borde vi inte ha några större problem med Valen.”
Vidar nickade till svar och knackade sedan lätt på flickans arm.
”Åkerdotter… Åkerdotter.” sa han lugnt och flickan öppnade förvånat ögonen och såg ner på honom. ”Vi har stannat för att få i oss och våra vänner lite mat.” sa han roat och nickade mot Flisan.
Flickan hajade till och satte sig rak i ryggen och kom då på sig med att hon faktiskt hade somnat i famnen på Valentin. Hon vred försiktigt på huvudet då hon kände hur Valentin gled ur sadeln bakom henne. Föst var hon beredd att försöka fånga upp honom, men då hon såg att fadern var den som drog ner honom så lugnade hon sig och började själv fundera på hur hon skulle ta sig ner.
Vidar stod kvar bredvid Flisan och räckte hjälpsamt upp armarna mot flickan. Hon förstod vad han menade och snart var samtliga nere på marken och hästarna fick stå vid vägkanten och mumsa på de spröda växterna som fanns där.
Flickan såg sig och upptäckte att de bruna kullarna som tidigare var på väg mot nu befann sig långt bakom dem.
”Vi har ridigt en bit.” sa hon sakligt och vände sig mot fadern som bryskt ruskade om Valentin så att han skulle vakna. Först blev hon förskräckt över vad hon såg, men då Valentin vaknade och flaxade med armar och ben i vildpanik så kunde hon inte låta bli att fnissa åt hur dumt det såg ut.
”God morgon min sköna.” hånade fadern och räckte fram en vattenlägel till sin honom.
Valentins första reaktion var att slå undan vattenlägeln från sin far och sedan hoppa bakåt från honom ett steg och gjorde sig sen redo för strid. Men då han såg sin far stå och flina åt honom så vände han frågande på huvudet för att se vad det var han hade slagit iväg.
”Ah!” Han kastade sig efter vattenlägen där den låg och sakta men säkert tappades på vatten. ”Vattnet!” utbrast han förfärat då han plockade upp den och kikade ner i den för att försöka se hur mycket det var kvar i den. Uppenbarligen så ville han inte att det gick till spillo.
Flickan följde händelseförloppet innan hon ställde sig och studerade deras nuvarande omgivning. De befann sig på en grusväg som båda sidor omgavs av gröna ängar där det växte en enstaka buske här och var. Hon såg längst med vägen och kunde urskilja något som såg ut som en sjö längre fram.
”Var är vi?” frågade hon ut i luften till ingen speciell.
”Jag skulle gissa på norra delarna av Krack…” svarade William uttråkat då han närmade sig flickan med en vattenlägel och två bitar bröd som han sedan höll fram till henne.
”Aha… Tack.” sa hon och tog emot det han kommit med. Hon började med att lukta på brödet innan hon vågade sig på att äta det. Det värsta hon visste var mögligt bröd, men hittills hade hon bara fått färskt mjukt bröd av fadern och bröderna. Hon såg undrande upp på William som stod kvar och stirrade uttråkat på henne.
”Ja?” sa hon frågande då hon svalt det hon hade i munnen.
”Du kunde inte läsa eller skriva?” frågade han rakt på sak.
”Nej…” svarade flickan och slog ner blicken i marken samtidigt som hon tog en ny tugga av brödet.
”Vill du lära dig?”
Flickan såg undrande upp mot William igen och undrade vad hans bakomliggande motiv till frågan kunde vara.
”Jag-” flickan avbröts innan hon ens hunnit tänka svaret fullt ut av att Vidar kom bakifrån henne och hände en arm över axlarna på henne.
”Will är den bästa läraren du kan tänka dig! Visst, han må vara monotonisk och tråkig. Men han ger inte upp innan du verkligen kan det han lär dig!” Vidar lutade sig lite närmare och viskade roat: ”Fråga mig, jag vet.” Varpå han släppte taget om henne och strosade bort till Valentin som satt på vägen och glufsade i sig sin lunch.
William blängde efter Vidar.
”Inte mitt fel att han aldrig lyssnar på mig från början…” mumlade han för sig själv.
Flickan studerade det hon kunde av Williams ansikte under luvan. Förutom att han såg totalt uttråkad ut så hade han något visst hos sig som gjorde att han såg i alla fall lite snäll ut. Hon tuggade i sig det sista av sitt bröd och tömde vattenlägen i ett svep innan hon hängde den i byxorna på höften.
”Okej. Jag tackar ja till ditt erbjudande!” sa flickan sen med ett leende och räckte fram båda händerna mot William.
”Jag har ett villkor…” svarade han allvarligt och såg ner på hennes händer.
”Ehm.. Vad?”
”Att du kallar mig William och inte Will som alla andra tycks tro att jag heter…” sa han och skakade ena handen med henne.
Flickan log som svar och tänkte att det kanske inte var så farligt att lära sig något av William i alla fall. Även om hon inte förstod hur hon skulle lära sig att läsa eller skriva så kunde det väl inte vara allt för svårt?
William som inte hade släppt taget om hennes hand tog ett nytt grepp om hennes handled istället och drog henne efter sig fram till sin häst och packning. Väl framme släppte han henne för att få båda händerna fria till att gräva i sin packning med.
Flickan stod kvar bredvid och försökte se över axeln på honom då han rotade men misslyckades med sina försök att se något. Istället så vände hon sig om mot hans valacks huvud då hästen nyfiket luktade på henne. Försiktigt drog hon upp en hand och skulle precis till att lägga den på hästens mule då William grep tag om den och drog med henne tillbaka till vägen och ett stenblock som stod längst med. Han satte sig på stenen och såg sen upp mot flickan.
”Sitt!” sa han beordrande och klappade på stenen bredvid sig.
”Ja herrn!” svarade flickan snabbt och satte sig nästan ännu snabbare ner bredvid William.
William stirrade tyst på henne en stund och hon funderade på om hon kanske hade gjort något fel. På något vis så kändes han närvaro hotfull.
”Ja herrn?” sa han frågande då hon slog ner blicken från honom. ”Kom vi inte överrens om att du skulle kalla mig William?”
Flickan såg upp mot honom igen och du höll han fram en bok till henne.
”Den är tom, egentligen skulle jag ha använt den till att skriva ner eventuell fakta jag skulle kunna tänkas komma över. Men hittills har jag inte haft tid med något sådant då far eller mina bröder har krävt varenda vaket tillstånd av mig.”
”Förlåt…” sa flickan då hon varsamt tog emot boken från honom.
”Inte alls. Nu kanske jag kan få chansen till att lugna ner mig lite.” sa han och räckte över en smal kolbit till henne. ”Då vi inte har något bläck så fungerar kol minst lika bra.” förklarade han för henne och instruerade henne att öppna upp boken.
”På första sidan ska jag ha skrivit upp en dikt jag fått av en vän.” sa han och såg ner i boken flickan hade öppnat. ”Vi kan använda den så att du kan lära dig några bokstäver den vägen, till att börja med.”
Flickan såg ner i boken och undrade hur någon skulle kunna läsa det som fanns här. Hon drog upp boken närmare ansiktet för att se om det fanns ett trick till hur man skulle kunna urskilja något på sidan.
William hajjade till och tog försiktigt boken och kolbiten från henne. Först kollade hon sorgset efter dem men höjde sen ett frågande ögonbryn då han ritade ner något i boken. Han stannade upp och sneglade på henne och innan hon hann reagera så höll han boken mitt för ansiktet på henne.
”Hur många streck ser du?” sa han och drog ner boken så att hon precis kunde se honom över boken. Flickan stirrade på boken och kisade sedan dumt innan hon osäkert svarade honom.
”Två…?”
William drog undan boken från hennes ansikte och ställde sig upp så att han kom en liten bit ifrån henne innan han höll upp boken igen. Fast denna gång så var det annorlunda streck i boken han visade upp.
”Hur många?” frågade han.
”Tre.” svarade flickan rätt så säker på sig själv.
William gjorde en fundersam grimas innan han tog av sig sina glasögon och gick sen fram till flickan med dem. Försiktigt drog han ner luvan på henne och flyttade bak hennes hår innan han satte sina glasögon på hennes näsa. Flickan själv satt som förstenad och visste inte alls vad hon väntades göra och igen drog han upp boken i ansiktet på henne.
”Hur många nu då?”
Flickan kunde knappt tro sina ögon då hon tittade på boken sida framför sig. Om hon inte misstog sig så var detta den sida han först hade tryckt upp i ansiktet på henne.
”Fem…” sa hon och vände upp blicken mot William som såg mycket belåten ut.
Han satte sig ner bredvid henne igen och bläddrade tillbaka i boken så att den första sidan i den blev synlig.
”Ser du något speciellt nu?” frågade han och la över boken i hennes händer.
Flickan stirrade ner i boken och lyfte sedan förundrat upp den framför sig med utsträckta armar.
”Det är en massa svarta så krumelurer på den här sidan!” hon vände blicken mot William. ”Kan jag läsa nu?” frågade hon uppriktigt och ett leende kröp sig fram på Williams läppar vilket gjorde att han såg ut som en exakt kopia av Vidar då han flinade.
”Inte än, men det är en början att du kan se vad som står skrivet.” svarade han uppriktigt och plockade varsamt av henne glasögonen och satte tillbaka dem på sin egen näsa.
Ledsamt såg flickan hur strecken på sidan suddades ut till att bli en grå massa som hon först sett då hon tittat i boken.
”Nu är dem borta igen…” sa hon ledset och såg upp mot William igen.
William ställde sig tyst upp och tog boken ifrån henne.
”Som det är nu så kan jag inte lära dig läsa eller skriva… Vi får först se till att göra något åt din syn.” sa William innan han vände sig om från henne och började gå tillbaka till sin häst.
”Vänta!” ropade flickan till och sträckte ut en hans efter honom.
”Ja?” svarade han irriterat då han stannade till och såg bak på henne.
”Hur?” var det enda hon fick fram.
William suckade ljudligt och gick fram till henne igen och höll upp en hand precis framför näsan på henne.
”Säg mig Åkerdotter, är min hand klar eller suddig?”
”Suddig…” svarade hon oroligt och rykte till då han drog tillbaka handen till sig.
”Jag ska tala med far så får vi se hur vi gör.” sa han avslutande och gick iväg från henne.
Flickan slog ner blicken i marken och var nära till att sätta sig rak upp och ner bara för att få känna tryggheten hon kände i sig själv då hon satt ihop krypen och kramade om sig själv. Men hon stannades upp av ett par fötter som ställde sig precis framför henne. Rädd för att någon skulle säga eller göra henne något ont så slöt hon ögonen i hopp om att det inte skulle hända något.
Istället för att något negativt hände henne så drog personen framför henne upp hennes luva och rättade till hennes hår.
”Åkerdotter?” hörde hon Valentins lätt oroade röst fråga henne.
Försiktigt slog hon upp ögonen för att göra sig säker på att det verkligen var han som stod där.
”Valentin?” sa hon frågande och vred undan blicken i lätt skam.
”Sa han något dumt?” frågade han henne ömt och tog ett försiktigt grepp om hennes haka och rätade upp hennes ansikte mot sig.
”Jag vet inte…” svarade hon osäker och sneglade bort efter William som nu stod och talade med fadern.
Vidar kom smygande bakom Valentin och tog ett stadigt grepp on sin brors axlar innan han viskade något i Valentins öra.
”Vad?!” utbrast han häftigt och släppte snabbt taget om flickan som om han hade bränt sig och vände sig om efter Vidar. Vidar hoppade bak några steg, lipade åt sin bror och gick sedan mot fadern och William med ett brett flin.
”I-Inte alls!” sa Valentin generat efter Vidar och kikade sedan oskyldigt bak mot flickan. ”Eller hur?”
Flickan som inte hade en aning om vad Vidar hade viskat till Valentin visste inte ett dugg om hur hon skulle svara.
”Vad?” var det enda hon fick fram. Båda hon och Valentin ställde sig beredda då Vidar kom tillbaka till dem.
”Boklusen som har svårt med orden har tydligen konstaterat att vår vän Åkerdotter behöver glasögon hon också.” sa Vidar och stannade på ett säkert avstånd från dem. ”Och far säger att vi ska börja röra på oss. Med lite tur så borde vi vara framme i Sorta vid skymningen.”
Han vände sig om igen och gick bort mot hästarna. Flickan och Valentin tittade undrande på varandra för en kort stund som kunde kännas som en mindre evighet.
”Det blir nog bra.” sa Valentin och bröt deras tystnad och räckte sedan fram en vänskaplig hand till henne. ”Kom så tar vi oss upp på Flisan igen.” sa han med ett leende och tog ett varsamt grepp om den hand hon erbjöd honom och ledde henne sedan fram till Flisan.