Kapitel 16: Mödrarnas sal

Det var mörkt i de trånga gångarna och det var tur att Amandus och Arthur hade Kurt att följa, annars hade med största sannolikhet gått vilse i katakomberna under staden Sorta.
”Är det långt kvar?” frågade Arthur där han gick sist i det lilla ledet dem bildade.
”Inte speciellt.” svarade Kurt som gick först.
Arthur tyckte att det hade känts som om de hade gått där nere i katakomberna i en minde evighet och hoppades innerligt att hans söner och flickorna inte hittat på något som skulle kunna få dem att stöta på problem, eller att problemen höll sig till sig själva räckte för den delen också.
I just denna gång de befanns sig så fanns det inga synliga rester till att de skulle befinna sig på ett ställe för de döda. Lik och annat dött störde inte Arthur nämnvärt, men det var alltid en befrielse då det inte fanns något i närheten.
”Hur kommer det sig att Violen har flyttat in i Sortas katakomber?” frågade Arthur då tanken slog honom, ingen vanlig människa skulle vilja vara här nere.
”Wisha bad först Minja om lov och varför hon ville vara här nere har hon inte sagt till oss. Från början var ingen av oss från violen speciellt säkra på oss själva då vi blev tvungna att själva gå i katakombernas mörker.” svarade Kurt samtidigt som han höll en stadig takt. ”Det är något obehagligt att vara en levande bland de döda.”
Arthur hummande medhållande och gick därefter in i Amandus rygg som hade tvärstannat framför honom. Direkt gjorde han sig redo för eventuella attacker och la en stadig hand på det svärd han bar under manteln.
”Vad händer?” frågade han på spänn.
”Vi är framme vid dörren.” svarade Kurt och Amandus masade sig lite åt sidan så att Arthur också kunde se den dörr de hade kommit fram till.
Kurt stod och fumlade med en nyckel och samtidigt så passade Arthur på att studera dörrens snidade yta. Vad han kunde se från Kurts fackla så var hela dörren snidad med drakar i olika rörelser. Var och en av drakarna hade sedan målats i någon av de sju färgerna.
Arthur kliade sig fundersamt i sitt skägg och kunde för allt i världen inte komma på vilken symbolik dörren hade. Det var fler än sju drakar på dörren och allra högst upp på den var det två större drakar snidade, som hade varsin färg som symboliserade det onda och goda, som såg ner på de andra drakarna som tyckes samlas i klungor i varje färg.
Arthur blev givetvis nyfiken på vad som kunde finnas på insidan av dörren och glömde helt bort sig med sitt svärd och vågade sig istället på ett steg fram för att kunna se bättre.
”Den här dörren… Vad menas det med den?” frågade han och vågade sig på att dra ett finger över en av de röda drakarna. Dörren var förvånande nog inte av trä utan den kändes som om den vore gjord av någon metall.
”Det är Violens dörr till kunskapen vi har samlat på oss.” svarade Kurt och Amandus följde sin bror vaksamt med blicken.
”Alla dessa drakar… Alla har dem sin färg, men jag har då aldrig sett annat än gröna drakar i mitt liv.” sa Arthur som var helt fascinerad av dörren. ”Skulle inte förvåna mig i fall Will kanske hade vetat något om detta.” avslutade han med en suck och backade tillbaka ett steg för att låta Amandus få plats till att kunna röra sig igen.
”Tack…”mumlade Amandus och samtidigt knäppte dörren till med ett metalliskt ljud som ekade genom gången de befann sig i.
”Ha! Den dörren tror att den kan överlista mig varje gång.” sa Kurt och svängde upp dörren in i ett till synes stort rum. Visserligen såg man inte mycket av det, men skuggorna runt om facklan i det nya rummet avslöjade att det var en stor yta framför dem.
”Överlista dig?” frågade Arthur då han klev in efter de andra två.
Kurt gav honom bara ett skrynkligt leende innan han gick fram till en skål som såg ut att sitta i väggen i huvudhöjd. Försiktigt satte han ner toppen på facklan i skålen och med ett svischande ljud sprang elden iväg längts väggen och avslöjade sedan en stor tom sal. Arthur och Amandus täckte för sina ögon då ljuset sved till i deras ögon efter att de hade vant sig vid katakombernas mörker.
”Nu ska vi bara få Wishas uppmärksamhet, så kanske hon kan hjälpa oss sedan.” sa Kurt och gick ut mitt på golvet i salen.
Både Arthur och Amandus såg sig förundrat omkring då de vant sig vid ljuset. På golvet var det mosaik i olika färger som bildade ringar som minskade till en punkt mitt i salen. Den punkten var skinande vit och väggarna runt om var minst lika svarta som ljuset i en sluten grotta. Men det som verkligen fick de två bröderna att tappa hakan var det konstverk som var målat i taket.
På var sida om salens tak så var det två stora drakar som såg ut som de högst upp på dörren dem hade bakom sig. En som var svart med ett aggressivt uttryck och den vita hade ett lugn över sig. Mellan sig så fanns det sju drakar i den sju färgerna som såg ut som om de inte kunde bestämma sig i fall de skulle till den vita eller den svarta. Bakgrunden på målningen skiftade i solens färger den lämnade efter sig vid gryning eller skymning.
”Wisha kallar denna sal för mödrarnas sal. Jag vet inte riktigt varför…” sa Kurt som nu stod på den vita cirkeln mitt på salens golv och såg på Arthur och Amandus. ”Dörren in hit har ibland som ett eget liv där låset inte vill känna igen min nyckel.” Fortsatte Kurt med en kort suck.
”Du är redan tillbaka.” hördes plötsligt en kvinnoröst från dörren de kommit in från.
Frågande vände sig Amandus medan Arthur kastade sig runt med handen redo på svärdet.
”Tänka sig att två bröder kan vara så olika.” sa kvinnorösten och in i salen klev en person dold under en mörkmantel. ”Och du Kurt borde veta vid det här laget att Wisha inte alltid lyssnar på dig och det är sällan hon ens svarar dig. Du har så sällan rätt sinnesstämning.”
Kvinnan gick fram mot Arthur och Amandus och drog därefter av sig sin luva så att hennes ansikte blev synligt. Amandus slappnade av något då det var alv kvinnan som han mött tidigare tillsammans med Alanya och Arthur såg undrande på sin bror innan han själv vågade sig på att ta av handen från sin svärdsknapp.
”Förlåt mig min fröken.” svarade Kurt och backade undan från den vita cirkeln.
Alv kvinnan passerade Arthur och Amandus utan ett ord och gick själv fram till cirkeln och ställde sig i den. Hon vände sig så att hon inte såg på någon utav männen och vände sedan upp blicken samtidigt som han sträckte upp armarna mot taket. Arthur såg undrande på men då han såg att Kurt höll upp en hand för sina ögon som för att skydda dem så hajade han till och vände sig undrande mot Amandus samtidigt som ett vitt ljus spred sig genom rummet så att han inte kunde se något.
Det kändes som om han ryckte till och plötsligt stod han i det rum som Natalia hade visat honom och Vidar med sina illusioner. Framför honom stod alv kvinnan som hade klivit in i salen han borde ha befunnit sig i.
”Det är du!” sa han överraskat och pekade rakt på alven som bara gav honom ett varmt leende.
”Har ni mött varandra innan?” frågade Kurt som stod precis bredvid honom.
Undrande såg han sig om och konstaterade att det bara var han, alven och Kurt i rummet.
”Varför är inte Amandus här?” frågade Arthur och vände uppmärksamheten mot alven.
”För att han inte har den gåvan som ger honom rätten att vara här.” svarade den röst som han tidigare hade hört i Natalias berättelse.
Arthur tänkte efter en kort stund. ”Du menar de vita ögonen?”
Alven nickade som svar och Kurt såg oroat på Arthur som såg mycket fundersam ut.
”Säg mig Wisha. Varför tar du oss hit istället för att prata med oss direkt i salen tillsammans med Amandus? För du är väl Wisha?” frågade Arthur misstänksamt.
”För att dem andra färgerna inte ska höra oss. Sorta Orden är ett delikat ämne som inte många av oss uppskattar på samma sätt som Sorta själv.” svarade rösten.
”Wisha?” frågade Kurt som om han hade kommit på något mycket viktigt som han inte insett innan.
”Ja?” svarade rösten och alven fäste en stadig blick på den gamle Kurt.
”Är du Wisha? Jag menar, den lila gudinnan Wisha?” frågade Kurt som inte visste vad han skulle tro.
”Jag får en känsla av att Ni inte är här för att bevisa vem du är. Som jag tolkar det så behöver du vår hjälp och därför väljer att hjälpa oss.” sa Arthur och tog ett allvarligt steg fram mot alven som inte rörde en min.
”Du har rätt Arthur Arthursson.” svarade rösten och alven vände sig om mot det skrivbord hon hade bakom sig. ”För att göra mig så kortfattad som möjligt…” sa rösten och alven tog upp ett pappersark från skrivbordet. ”Med hjälp av Violen så är mina förberedelser redo för att sättas i verket mot Sorta Orden. Men jag behöver en människa eller alv, vilket som, som har kunskapen och erfarenheten av att leda.” sa rösten och alven räckte fram pappret till Arthur som misstänksamt tog emot det.
Han såg ner på pappret och ryckte till då han förstod vad siffrorna stod för.
”Detta är koordinationer och antal?” sa han frågande samtidigt som han sa det som ett påstående.
”Ja.” svarade rösten kort.
”Du menar att du har gjort i ordning förberedelserna för ett krig mot Sorta och allt du väntat på för att starta det är att hitta någon som kan leda dina trupper?” Arthur var inte alls säker på vad han skulle tro då alven bara nickade kort.
”Du sa vad?!” utropade Kurt och tog själv ett steg fram mot alven. ”Jag förstår inte! Har du alltid haft planer på att starta ett krig mot Sorta Orden?”
”Natalia och Nocklar är döda och dem är inte dem enda Mavil som fått sina liv avslutade av Sorta Orden. Balansen måste återställas.” sa rösten.
”Jag är på väg hem med mina söner, vi har bara råkat hamna mitt i smeten av någon anledning. Jag har inte tid att föra ett gudomligt krig. Finns det ingen annan du kan använda?” frågade Arthur som hade blivit smått irriterad.
”Jag behöver din erfarenhet.” sa rösten kort och alven såg menande på honom.
”Man kan inte få erfarenhet om man inte fått lära sig och utöva det man vill och kan.” svarade Arthur på det och suckade ljudligt. ”Men som jag förstår det så har du en eller flera kandidater som du antagligen har som reserv till att leda din armé.”
”Tre.” svarade rösten på det och alven drog fram stolen från skrivbordet och slog sig ner på den.
”Din tanke är att sätta igång detta i dag? På sin höjd imorgon?” sa Arthur med blicken fäst på alven.
”Ja.” svarade rösten kort.
”Så låt mig träffa dem så kan vi se vad jag kan göra, för jag vill inte bli bunden till ett krig nu. Inte då jag är bunden av andra plikter.” sa Arthur och alven gav honom ett lättat leende och omgivningen tycktes rycka till och skimra. I nästa sekund så stod de åter i mödrarnas sal.
Amandus som hade varit ensam den stund som de andra tre hade varit i det lilla kontorsrummet hoppade till där han suttit på golvet i väntan på att de andra skulle komma tillbaka.
”Vad händer?” frågade Amandus och såg undrande på de andra tre i salen.
”Wisha ska visa oss vägen till Sortas överraskning som jag tror kan bli en mycket bra avledningsmanöver.” svarade Arthur och räckte fram en hand till sin bror för att hjälpa honom upp från golvet.
Kurt stod bara stumt och stirrade på alla andra som om det han hört och sett absolut inte kunde vara sant. Så utan fler ord från sällskapet följde Arthur och Amandus efter alven medan Kurt stod kvar och stirrade upp i taket med ett fundersamt uttryck över sig.

Kapitel 15: Andebro

Vidar, Valentin, Alanya och Åkerdotter satt tysta och uttråkade på en varsin tunna i en varsin mantel och tittade ut över vattnet i Sortas hamn. Solen var en bra bit upp på himlen och de låga vågorna glittrade hypnotiskt av solens strålar.
”Vart sa du att far och farbror tog vägen nu igen?” frågade Vidar lågt till Alanya som satt mellan honom och Valentin. Flickan satt på tunnan bredvid Valentin, närmast den större gatan som ledde in i staden igen.
”Sluta fråga det. Pappa sa att jag inte fick säga något till någon och då tänker jag hålla på det.” morrade Alanya irriterat till Vidar som rastlöst satt och sparkade med sina fötter på sin tunna.
”Men jag vill veta… Snälla kusin? Söta rara?” Fortsatte Vidar med att säga i sina försök att få ur Alanya någon form av information i vart Amandus, Arthur och Kurt hade kunnat ha tagit vägen.
”Glöm och dröm!” svarade Alanya irriterat och blängde på den otålige Vidar som hade lyckats skaka ner sin luva så att han inte såg något längre.
”All denna väntan gör mig galen…” muttrade Vidar.
”Du menar värre än innan?” frågade Valentin och lutade sig fram på sin tunna så att han kunde se Vidar ordentligt. ”Och just nu ser du verkligen inte klok ut…”
Valentin lutade sig tillbaka igen och sneglade på flickan som var mycket upptagen med att studera så många människor hon kunde. Det var ännu inte många ute, men det var tillräckligt för att man skulle kunna försvinna i folkmängden om man bara ville.
”Jag behöver inte se klok ut, det är Wills uppgift.” sa Vidar och lutade sig fram för att se vart Valentin hade tagit vägen.
”Om du säger det så…” mumlade Valentin som svar utan att släppa flickan med blicken.
”Jag är den modige så jag måste se modig och stark ut, du är… Hm… Jag vet! Charmören! Han som alltid får kvinnorna och sånt på fall.” sa Vidar och tyckte att han var mycket fyndig.
”Och sånt?” frågade Valentin och riktade sin uppmärksamhet mot sin bror.
”Nu är ni fåniga.” sa Alanya och sträckte ut sina ben rakt ut i luften och höll dem där. ”Du är pajasen.” sa hon vänd till Vidar. ”Och du är den lömske.” fortsatte hon vänd mot Valentin. ”Will är den godhjärtade snyggingen.” Alanya tog ner sina ben och sneglade på bröderna.
”Jag tror du har fått Will på hjärnan…” sa Valentin och vände sig helt mot flickan. ”Eller vad säger du?” frågade han i ett försök i att engagera henne i deras samtal.
Flickan reagerade inte det minsta på vad Valentin sa utan satt helt stelt som om hon frusit till is.
”Åkerdotter?” frågade Valentin oroat, vilket fick Vidar och Alanya att också rikta sin uppmärksamhet mot flickan.
”Dem är här.” sa hon tyst, knappt hörbart med en ton av rädsla. Sakta höjde hon en hand och pekade bort på två personer som stod mitt i gatan och såg sig om som om de letade efter något.
”Dem?” frågade Vidar från sin plats och såg undrande på de två flickan hade pekat ut.
”Vakter från farmen.” svarade flickan och vände sig bort från vägen så att hon istället var vänd mot de andra tre.
”Farmen?” frågade Vidar vidare.
Valentin knöt nävarna under sin mantel och spände sig irriterat, knappt märkbart gjorde han sig redo till strid men ryckte till då Vidar la en hand på hans axel. Alanya såg bara överraskat på Vidar då han sträckte ut armen bakom henne.
”Vi bör inte göra något förhastat. Med tanke på att vi smälter in rätt så bra på våra tunnor i våra mantlar så tycker jag inte att vi bör ställa till med en scen.” sa Vidar sakligt innan han släppte Valentins axel var på han sedan knäppte Alanya i pannan då hon inte hade slutat stirra på honom.
”Vad skulle det vara bra för?!” morrade hon irriterat och Vidar roade sig med att ge henne en lättspark på foten närmast sig. ”Vad är ditt problem?!” sa hon nu irriterat och hade höjt rösten så pass att folk sneglade på dem.
”Du är mitt problem!” svarade Vidar roat så att han också skulle höras och gav henne en till spark.
”Sluta!” utbrast Alanya irriterat och sparkade tillbaka efter Vidar som fnissandes drog upp fötterna så att hon missade honom. Folk omkring sneglade som hastigast på dem innan de sedan gick vidare med sina egna göranden och låtanden.
Medan Vidar satt och retade Alanya så satt Valentin och studerade de båda männen som flickan hade pekat ut. De hade tittat åt deras håll, men det verkade som att de avfärdade att sällskapet skulle kunna vara av intresse för dem. De dröjde inte länge innan de försvann bort i folkströmmen.
”Dem är borta nu.” viskade Valentin till flickan och tog ett försiktigt grepp om hennes ena hand.
”Säkert?” frågade hon och sneglade sig över axeln.
”Din Idiot!” gormade Alanya bakom Valentin innan hon med ett ljudligt kras lyckades välta den tunna som Vidar hade suttit på. Lyckligtvis så var den tom så de skulle i alla fall inte få några problem med ägaren.
Vidar slutade dock inte att reta henne där utan det hela slutade med att Vidar tog sig en löprunda med en irriterad Alanya efter sig. Valentin och flickan såg smått oroat efter dem då de försvann i folk mängden längst med kajen.
”Jag tror Alanya har rätt i att Vidar är en idiot…” muttrade Valentin och vände sig tillbaka mot flickan som nu satt stelt och stirrade på något som fanns åt det håll Vidar och Alanya hade försvunnit på.
”Är dem tillbaka?” frågade Valentin tyst.
”Nej… Det är två andra.” svarade flickan minst lika tyst tillbaka.
Valentin vände sig åt det hållet han också och kunde tydligt urskilja två personer som såg sig om.
”Kan dem verkligen vara ute efter dig?” frågade han tyst och sneglade på flickan.
”Jag vet inte, men dem kommer definitivt från arbetsfarmen jag levde på. Jag känner igen dem.” svarade flickan samtidigt som hon slog ner blicken så att hon doldes helt av sin mantels luva.
Valentin såg själv ner och funderade en stund. Då han och hans bröder och far först hade stött ihop med flickan så hade de trots allt lyckats avslöja för de två männen som hållit henne fången att de var Mavick.
”Vad var det för personer som tvingades arbeta på arbetsfarmen?” frågade han tyst och såg undrande på hennes luva.
”Oönskade, föräldralösa, såna med vita ögon.” svarade hon och såg undrande upp på Valentin och mötte hans blick. ”Vad tänkte du?”
”Bara Mavil?” frågade han och tog ett försiktigt grepp om hennes ena arm för att göra sig redo att eventuellt springa iväg då han kände sig något omringad av män som gick runt på gatan och letade efter något eller någon.
”Faktiskt.” svarade flickan och såg på Valentin då han såg sig omkring.
”Säger dig namnet Andebro något?” frågade han samtidigt som han hoppade ner från sin tunna.
”Faktiskt.” svarade flickan och hoppade ner bredvid Valentin.
”Det förvånar mig inte…” sa han och tog med ena armen ett stadigt grepp om midjan på flickan och började dra henne med sig längst med kajen. ”Om vi bara ser oskyldiga och närgångna ut så tror jag dem kan välja att inte kolla närmare på oss.”
”Okej…” svarade flickan osäker och lät Valentin leda.

Vidar sprang med hurtiga steg men han var noga med att Alanya var efter honom. Han hade sicksackat ett bra slag och han märkte att hans kusin hade börjat tappa fart. Han stannade till, såg sig lurigt om efter en ny väg, samtidigt som han lät Alanya hinna i kapp honom något. Då hon nästan var framme vid honom så satte han av in i en av de trängre gränderna på Sortas gator.
Alanya som hade börjat bli irriterad för att hon inte hann i fatt honom morrade för sig själv där hon flåsandes jagade honom och följde honom in i gränden. Precis då hon kommit in i grändens skugga så var det någon som slet tag i henne och höll henne stadigt över munnen för att hålla henne tyst.
”Det är jag.” viskade Vidar bakom henne. Tyst släppte han taget på henne och hon vände sig frågande mot honom.
”Vad var det bra för?” frågade hon smått irriterat.
Utan ett ord så fångade han upp ena hennes hand och ställde sig precis framför henne så att hon vart tvungen att se upp på honom. Därefter tog hans sin fria hand och la den om axlarna på henne.
”Vidar?” frågade hon osäkert och försökte ta ett steg bak från honom men han hade ett för stadigt grepp om henne för att hon skulle kunna komma loss om hon inte verkligen försökte.
”Har jag någonsin sagt hur fint ditt svarta hår ligger?” sa han med ett stort flin vilket inte alls passade ihop med det han sa.
”Vidar…” sa Alanya och fick ett buttert uttryck över sig.
”Vad? Det är ju sant.” sa han och lutade sitt ansikte närmare henne.
”Jag svär vid alla möjliga färger att om du inte släpper mig inom det snaraste så kommer du att ångra dig…” sa Alanya.
”Åh men, Alanya. Du ska vet-” Var allt Vidar hann säga innan hans kusin med ett kraftigt ryck drog upp sitt ena knä i skrevet på honom. ”Aj…” mumlade då Vidar sakta släppte greppet om henne för att sätta sig i en hukande ställning då smärtan hon orsakat honom var olidlig.
”Jag är bara trogen en man åt gången, så om du försöker förföra mig eller så igen så lovar jag att inte kommer knäa dig bara en gång.” sa Alanya med ett överlägset leende då hon såg ner på Vidar som ofrivilligt jämrade sig.
”Det var dumt av mig att försöka…” muttrade han och satte sig ner på rumpan och såg oskyldigt upp mot Alanya. ”Men jag vill faktiskt veta vart våra fäder tog vägen.”
Alanyas uppsyn mörknade då hon tog ett hotfullt kliv fram mot Vidar. ”Vad var det du sa?” morrade hon.
Vidar knep snabbt ihop benen och såg trotsigt upp mot henne. Han öppnade munnen för att säga något men förblev tyst då han i ögonvrån skymtade de två männen som flickan hade pekat ut tidigare då dem alla suttit på tunnorna. Utan att bry sig om Alanya som stod med händerna på höfterna och blängde på honom så kröp han iväg mot en låda som stod precis inne i gränden som han kunde gömma sig bakom. Alanya såg då förvånat efter honom, men valde att tyst ställa sig mot väggen precis bakom honom.
Männen hade stannat precis utanför gränden och Vidar var glad då han tydligt kunde höra männens samtal trots folk myllret bakom och omkring dem.
”Så enligt Kebol så ska ynglingarna och gubben som räddade flickan ha tagit sig hit till Sorta. Men troligt är det egentligen att blockaden som var i går ska ha missat dem?” frågade den man som hade brunt rufsigt hår som stod åt alla håll.
”Men om du tänker efter lite så sa faktiskt Divanis att minst två av ynglingarna var…” den andre mannen som hade sin luva uppdragen tystande till viskade ton. ”…mavick. Man vet aldrig vad en sån är kapabel till…”
Den brunhårige hummade medhållande och såg sig sedan undrande om. ”Borde vi inte höra oss för med Orden då? Det känns som en gåsjakt vi aldrig kommer kunna slutföra här om vi inte vet var vi ska leta, dem kanske har hört något.”
”Är du dum på riktigt?!” utbrast mannen med luvan och måttade ett slag mot sin kompanjons axel. ”Du vet väl att Den Ledande aldrig skulle förlåta oss om hon visste att vi avsatt vakter från Andebro?”
”Jag bara säger att dem kanske vet något om dem…” sa den brunhårige mannen försvarande innan de började gå längst med vägen igen. Vidar kikade tyst fram efter männen då dem försvann.
”Andebro? Där ser man…” sa han mest för sig själv.
”Andebro? Vad är det för ett ställe?” frågade Alanya som hade satt sig på huk precis bakom honom.
”Ett av Sorta Ordens påhitt. Men om dem är här och ännu inte vet att deras Order har Will… Så hjälper det oss inte mycket…” sa Vidar och muttrade för sig själv. ”Men det innebär att vi bör vara på vår vakt, det lät på dem som om det är fler av dem som smyger runt på gatorna här i Sorta.”
”Vad tänker du göra?” frågade då Alanya nyfiket.
”Vi ska först hitta Valen och Åkerdotter igen, därefter så kommer du att visa oss vägen till vart våra fäder tog vägen.” sa Vidar samtidigt som han ställde sig upp och drog upp Alanya.
”Men pappa har sagt att jag inte får säga något till någon!” sa Alanya och drog sin häftigt till sig sin hand.
”Jag sa inget om att säga något, jag sa att du skulle visa oss.” sa han förklarande och blinkade med ena ögat till henne.
”Ahhh! Smart!” sa hon uppriktigt imponerad och följde honom sedan tyst då han började röra sig ut ur gränden och in på gatorna igen. Om hon visade dem så kunde hon trots allt inte bryta sitt löfte om att inte säga något. För då sa hon ju inget.
”Just ja kära kusin, jag kommer aldrig glömma vad du gjorde och sa till mig.” sa Vidar med ett flin över axeln till Alanya då hon följde honom.
”Om det är ett krig du vill ha…” muttrade hon och gav honom en irriterad och grining min.

Valentin höll ett stadigt grepp om flickan då de stötte ihop med Vidar som hade en irriterad Alanya efter sig när dem var utanför ett litet café som låg mellan de många fiskaffärer som fanns vid Sortas kaj.
Efter att Valentin hade lugnat ner Alanya som var på väg att koka över så satte de sig ner på kajkanten och såg ner på vattnet under dem.
”Männen är från Andebro.” sa Vidar sakligt där han satt med ytterst med Alanya bredvid sig och släppte inte vattenytan med blicken.
”Så mycket har jag också listat ut.” svarade Valentin där han satt ytters på andra sidan och flickan såg undrande på dem båda bröderna.
”Är det mitt fel att dem är här?” frågade hon skamset och Alanya passade på att smyga till flickan en mycket överlägsen blick.
”Nej.” svarade Vidar rakt på sak. ”Det var vi som tabbade oss då vi räddade dig och avslöjade vad vi är för något.”
Flickan såg undrande på Vidar som fortfarande stirrade ner i vattnet. Alanya som då hade tröttnat på att blänga på flickan lutade sig bakåt och såg upp på den blå himlen där också solen närmade sig lunch tid.
”Är det bara jag som börjar bli ordentligt hungrig?” frågade Alanya. Vidar och Valentin riktade sin uppmärksamhet till henne utan ett ord som om det förväntade sig en förklaring. Flickan hade ryckt till vid frågan och såg sen ner oskyldigt i sitt knä.
”En aning.” svarade hon osäker innan han slöt ögonen som om hon väntade på ett slag. Valentin märkte det och gav henne en öm klapp på armen.
”Då får vi ta och göra något åt det.” sa han till flickan och hon vågade sig på att se upp på Valentin. Tyst studerade hon hans ansikte och då hon såg att han log så log hon själv lyckligt tillbaka samtidigt som hon tänkte det, att han var inte så dum trots allt.
”Visst är dem söta tillsammans?” viskade Vidar ljudligt i örat på Alanya som ryckte till då han hade lutat sig fram till henne. Valentin och flickan rykte oskyldigt till då dem hörde Vidars ord och såg sen rakt på honom där han satt och flinade åt dem.
Alanya som hade utvecklat en kortstubin då det kom till Vidar denna morgon passade på att ge han en ljudlig smäll i huvudet.
”Idiot.” sa hon kort och Vidar såg sårat upp på henne.
”Nog nu!” sköt Valentin in då han började ställa sig up. ”Först får vi ta oss något att äta, därefter så…” Fortsatte han och tystnade innan han såg mot Vidar som också hade ställt sig upp.
”Därefter så ska Alanya ta med oss på en givande promenad.” fyllde Vidar i och räckte samtidigt som Valentin räckte fram en hand till flickan, en hand till Alanya för att hjälpa henne upp.
De hittade sig ett stånd som sålde tillagad fisk och Alanya var den som fick betala för kalaset då brödernas ursäkt var att deras far hade hand om deras pengar. Alanya hade muttrat då hon betalat och Valentin hade samtidigt varit noga med att flickan fick en av dem största fiskarna som såldes och inte en av dem futtigare som Alanya hade föreslagit.
Utan några ord då dem gick och tuggade på sina fiskar så följde dem Alanya som med säkra steg ledde dem längst med kajen.