Kapitel 18: Många dumma frågor.

Alanya gick först med stolta steg då Vidar, Valentin och flickan följde henne. Hon var stolt för att hon fick vara den som visste och ledde. För henne var det en dröm att få vara den som styr, hon kunde inte vänta på den dagen då hon själv skulle få ta över Den vita svanen efter sin far.
”Är det långt kvar?” frågade Vidar.
”Kom vi inte överens om att jag inte skulle säga något om vägen?” svarade Alanya med en fråga på Vidars fråga.
”Jo men… Jag kan inte låta bli att fråga…” svarade Vidar på det och slog oskyldigt ner blicken i marken.
”Är inte det era fäder?” frågade flickan plötsligt och pekade på ett sällskap på tre som såg sammanbitna ut och var på väg åt deras håll.
”Är du säker på att du ledde oss rätt?” frågade Vidar Alanya besviket då han bröt upp från dem för att möta Arthur, Amandus och den tredje personen de hade i sitt sällskap. ”Far!” ropade han för att fånga deras uppmärksamhet.
Arthur stannade upp och såg sig undrande om då han hörde Vidars röst och såg snabbt sin son då det var väldigt lite folk på gatorna. Han sa något till Amandus och alven som för övrigt hade dolt sig minst lika väl under sin mantel som Arthur själv var dold. Tack vare att Amandus gick öppet synligt var det som hade gjort att flickan kunde känna igen dem.
Arthur gick dem till mötes medan alven och Amandus stod kvar på vägen och såg sig undrande om.
”Bad inte jag er om att stanna vid tunnorna?” frågade Arthur allvarligt då han kom fram.
”Vi kan inte bara sitta still och vänta på att ni ska komma tillbaka hur som helst trots allt. Du ska veta att Andebro letar efter ett par Mavick.” svarade Vidar som svar på tal och var minst lika allvarlig som sin far.
”Andebro?” frågade Arthur osäkert på om han hade hört rätt vad hans son sa. ”Varför skulle dem vara efter Mavick? Vi har väl inte rört om i deras intressen?”
”Vi slog ihop två och två då folk från Andebro letar efter Mavick och Åkerdotter känner igen dem som vakter från den arbetsfarm hon arbetade på.” svarade Valentin och rättade till sin luva då han såg sig osäkert om.
”Det kan förklara den biten…” svarade Arthur med en ljudlig suck.
Flickan och Alanya hade hamnat bredvid varandra bakom Vidar och Valentin då de talade med sin far. Undrande såg de på varandra då även de kom på tanken att det faktiskt var väldigt folktomt på kajen där de befann sig.
”Var är alla?” frågade flickan och Alanya svarade med att bara rycka på axlarna.
Då Bröderna och fadern hörde flickans fråga så såg dem sig om ordentligt och såg sedan tillbaka på varandra.
”Det är väldigt lite folk…” sa Vidar konstaterande och Arthur vinkade dem andra till sig.
”Vet ni vad som försiggår?” frågade Arthur sin bror och alven då dem anslöt sig till dem. Som svar ruskade dem båda på huvudet.
”Kanske det är någon stor händelse som händer nu igen. Brukar inte Sorta Orden rätt så ofta locka till sig folk till avrättningstorget då de har någon att avrätta offentligt?” frågade Alanya som nonchalant stod och studerade sina naglar. Samtliga i sällskapet stod tysta vid hennes ord och undrande såg hon upp och upptäckte att alla andra stirrade stumt på henne. Sakta gick det upp ett ljus för henne och hon kom på det faktum som var orsaken till att de sprang runt på Sortas gator med lite sömn i kroppen.
”William…” sa hon och mötte oroat sin fars blick.
”Fördömda mörker!” svor Arthur till och ryckte tag i sin brors arm. ”Hästarna, ta dem till den västra porten så ses vi där.” sa han och släppte sin brors arm.
”Jag följer med Amandus.” sa alven och fäste en allvarlig blick på Arthur under sin luva.
”Som ni önskar…” muttrade Arthur och vände uppmärksamheten till ungdomarna. ”När, runt vilken tid brukar de hålla avrättningarna?” frågade han och fäste blicken i sin brorsdotter Alanya som nu såg mycket oroad ut.
”Lunch…” svarade Alanya osäkert och Arthur svor tyst till så att ingen annan hörde honom.
”Ta oss till torget, så kan vi se vad vi kan göra.” sa Vidar som allvarligt hade vänt sig mot Alanya.
Arthur såg bara tyst på sin son innan han ljudligt suckade. ”Jag lämnar den biten till er, jag ska försöka vara snabb och så får vi hoppas på att tiden är på vår sida.”
Vidar och Valentin bugade sig respektfullt för sin far medan flickorna dumt stod och stirrade på vad dem gjorde.
”Kan Åkerdotter följa med dig?” frågade Valentin då han kände på sig att det vore bättre att få bort henne från ett torg för avrättning än att dra med henne in i mörkret.
Arthur nickade bara som svar och flickan hajade till då fadern tog ett stadigt tag om hennes arm och drog med henne bort från Valentin, Vidar och Alanya.
”Om det inte gäller Will så ses även vi vid den västra porten.” sa Arthur och gick med stadiga, raska steg med flickan snubblandes efter sig.
”Farbror Amandus måste ha lärt dig något om överlevnad då det gäller.” sa Vidar allvarligt till Alanya och gjorde en gest för henne att visa vägen för dem åter igen.
”Ett och annat kan jag nog…” svarade Alanya på det påståendet och började själv att snabbt gå åt det håll som torget låg åt.
Osäkert såg sig Valentin över axeln för att se sin far och flickan försvinna bort mellan några hus.
’Hoppas dem inte kommer stöta på några problem.’ tänkte Valentin och följde sin bror och Alanya åt andra hållet.

William muttrade då kvinnan bredvid honom inte svarade på hans fråga utan svarade bara med fler frågor eller med kryptiska svar.
”Vad är det du heter?” Försökte han igen.
”Vad betyder ett namn egentligen?” frågade hon som svar.
”Okej… jag ger mig. Vem är du och varför vill du inte tala om ditt namn för mig, om du har någon orsak till det så kan jag alltid respektera det.” sa William som började bli ordentligt irriterad då de satt där och tryckte bakom ett par trä lådor.
”Jag är en del av Sorta Orden.” svarade hon och vände sig frågande mot honom. ”Varför ska man ha ett namn?”
William höll sig från att skrika rakt ut i frustration, det vore inte speciellt vidare att sitta och skrika då de faktiskt var eftersökta.
”Är det något som är fel? Varför sitter vi bara här?” frågade kvinnan och gjorde en ansats till att ställa sig upp men hindrades av William som drog ner henne till marken igen och höll henne stadigt mot väggen.
”Inte vill du göra sådant här?” frågade hon och kuttrande drog en hand längst kinden på han då han sneglade runt kanten på lådorna. Irriterat fångade han upp hennes hans med sin fria och vände sig mot henne.
”Vad är det för fel på dig? Förstår du inte att om någon kommer på oss här-”
”…så kommer dem tro att vi är två gulkåpor som vill ha lite kul i en gränd.” avbröt kvinnan med att säga till William som bara stirrade på henne.
Han suckade och släppte taget om henne helt och vände henne ryggen för att göra ett nytt försök att snegla runt kanten.
”Du kanske har rätt… Låt oss hoppas på att du har rätt.” sa han och kunde se hur gulkåporna som hade följt efter dem hade stora problem med att ta sig fram på torget.
”Varför gillar Sorta Orden inte Mavil och Mavick egentligen?” frågade William, mest för att ställa frågan till sig själv.
”För att Sorta bad oss att rensa för att återställa balansen.” svarade kvinnan som hade krupit upp bredvid William.
Osäkert såg William på kvinnan bredvid sig. ”Vem är du i Sorta Orden?” frågade han prövande. Den frågan kanske kunde ge honom några vettiga svar från kvinnan.
”Dio kallar mig för Den Ledande, lika så gör alla andra. Dem kallar mig det bara för att mina föräldrar innan mig var Den Ledande.” svarade kvinnan och backade bak då det tydligen inte intresserade henne att kika fram runt kanten.
William bara blinkade dumt och sneglade på kvinnan då hon backade tillbaka till väggen bakom honom.
”Du säger att du är den som leder Sorta Orden?” frågade William osäkert och backade han med.
”Jag säger att jag kallas Den Ledande för att mina föräldrar gjorde det.” svarade kvinnan med en suck och vände upp ansiktet mot William.
”Att ställa frågor till dig får oss uppenbarligen inte att komma härifrån, låt oss försöka smyga bort längst den här gränden till den Vita Svanen så kan vi med lite tur stöta ihop med min far och bröder.” sa William och gjorde sig redo att resa sig upp på det såg ut att vara fritt fram för dem.
”Du har familj?” frågade kvinnan och William stannade upp och såg undrande ner på henne.
”Ja.” svarade han kort på hennes fråga och ställde sig helt upp och räckte sedan ner en hand till henne. Hon tog emot hans hand och ställde sig upp hon också.
”Hur är det att ha syskon?” frågade hon nyfiken och la huvudet lätt på sned.
”Du har då inga bekymmer i världen du inte…” muttrade William som svar på hennes fråga utan att svara på den. ”Men just nu så måste vi ta oss härifrån om vi inte vill att jag ska hittas och bli avrättad på det där torget… Då vi har kommit till någon säkrare plats så kan jag försöka svara på alla frågor du kan tänkas ha.”
”Som varför man har namn?” frågade kvinnan då William med en suck började dra henne med sig.
Han tog inte många steg innan han stannade upp och såg på henne. ”Du råkar inte veta om vägen till den Vita Svanen?” frågade han något skamset.
”Till vad?” frågade kvinnan bara som svar på Williams fråga.
”Det var inget…” muttrade han och började gå igen.

Alanya ledde Vidar och Valentin den absolut kortaste vägen hon kunde genom gränder och längst gator mellan stenhusen till avrättningstorget.
”Det heter egentligen inte avrättningstorget, men det kom att kallas så då Sorta Orden håller alla sina avrättningar där. Medan myndigheterna håller till vid sitt herresäte.” sa Alanya bara för att bryta den spända stämning som hon kunde känna kom från sina kusiner som följde henne utan ett ord.
”Det heter egentligen Sorta torget…” fortsatte hon och sneglade sig över axeln och kunde då se att båda två hade ett sammanbitet uttryck över sig och inte på humör för att prata om torg.
Hon suckade för sig själv och skrek överraskat till då två gulbekåpade personer hoppade ut på vägen framför dem.
Både Vidar och Valentin hajade snabbt till och drog bak Alanya så pass oförsiktigt att hon landade på sin bak bakom dem båda bröderna som snabbt hade dragit sina vapen.
I vanliga fall så skulle dem inte ha varit så snabba på att dra sina vapen, men just nu hade dem bråttom för att se att det inte var Williams avrättning, samt att det knappast fanns några andra människor på gatan de befann sig på.
”Brukar inte far säga att man ställer frågor innan man slår in skallen på folk?” frågade den ena gulkåpan då han drog upp händerna som för att visa att han inte hade några vapen.
”Nej… Will brukar.” svarade Valentin osäkert och sänkte sina dolkar.
”Will?!” frågade istället Vidar rakt på sak och sänkte även ha sitt vapen.
Försiktigt lyfte den gulkåpa som talat lite på luvan så att Vidar, Valentin och Alanya kunde se hans ansikte.
”Will!” utropade då Alanya lyckligt och kastade sig upp från marken och hängde sig fast om halsen på en överraskad William. ”Åh vid alla färger! Jag trodde nästan att du var död!” sa hon lyckligt och gosade sitt huvud mot hans.
”Tack…” svarade William kallt på det och Valentin knäppte loss deras kusin från honom.
”Du får förklara den gula kåpan sen, just nu så måste vi möta upp far vid den Västra porten… Inte för att verka petig, men vem är hon?” frågade Valentin och sneglade misstänksamt på kvinnan bredvid William.
”Hon räddade mig och jag vill ställa henne några frågor, så jag tänkte ta med henne en bit.” svarade William och sneglade själv på henne där hon doldes under sin luva, förutom ett finurlig leende som man kunde skymta under kanten.
”Inte ska du väl lämna mig heller, jag hade tänkt att jag skulle följa dig till den dag jag dör.” svarade kvinnan roat.
”Det kan lätt ordnas.” svarade Vidar och visade tydligt att han höll en hand på sitt svärd.
”Nej…” suckade William.
”Gör det!” manade istället Alanya på Vidar då hon hörde kvinnas ord.
William gav då sin kusin en mycket irriterad blick som fick henne att rysa till av obehag.
”Hade vi inte bråttom någonstans?” frågade William och vände en varnade blick mot Vidar som först då såg till att hans svärd kom utom synhåll helt.
”Som du önskar…” muttrade Vidar och var noga med att hålla ett öga på kvinnan i Williams sällskap.
Alanya var den som återigen fick leda vart och hur dem skulle gå genom staden. Det var trots allt hon som var den som visste hur man skulle ta sig fram i Sorta.
”Vart är vi på väg?” frågade kvinna nyfiket där hon gick och kramade om Williams arm då dem gick.
”Till far.” svarade Vidar kort och visade tydligt att han inte litade på kvinnan det minsta.
En sak som dock underlättade för sällskapet var det att William och kvinnan var klädda i gula kåpor, av någon anledning så blev det inte lika misstänksamt då ett sällskap rörde sig på de nästan folktomma gatorna i sällskap med någon från Sorta Orden vid detta tillfälle. Istället för att nyfiket följa dem med blicken så slog folk istället undan blicken från dem gula kåporna, som för att slippa hamna i någon obehaglig situation.
”Era gula kåpor tycks skrämma folk…” sa Alanya försiktigt och sneglade sig över axeln.
”Just nu är det till fördel för oss.” svarade Vidar konstaterande och sneglade även han bak mot William och kvinnan. ”Speciellt då det är så många olika i rörelse för att hitta mavick.”
”Så det är fler som vill åt min man?” frågade kvinnan kuttrande och vände ansiktet mot William.
”Inte bara Will…” svarade Vidar och gjorde en ogillande grimas innan han vände blicken framåt igen. Valentin gick bara tyst bredvid och iakttog dem andra.

Kapitel 17: Oväntad hjälp av en gul kåpa

William tryckte upp ett öra mot dörren och försökte se om han kunde höra något från andra sidan dörren. Han var inte säker på om det var en lättnad eller inte att han inte hörde ett endaste ljud från andra sidan om dörren. Försiktigt drog han ner handtaget till dörren och det knarrade till lite.
‘Att man aldrig smörjer dörrar till fängelsehålor… Fast det kan ju fungera som en liten larm klocka…’ tänkte han för sig själv då han försiktigt sköt upp dörren som faktiskt inte knarrade.
Utan ett ljud stack han ut huvudet ur dörrspringan och såg sig om efter eventuella faror i korridoren utanför. Då han inte såg någon precis utanför dörren så kikade han bakom dörren och till hans förfäran så stod en person i en gul kåpa och lutade sig mot väggen.
”Jag har väntat på dig.” kuttrade en kvinnoröst under den gula luvan.
William som såg det han minst av allt i denna situation ville se, frös till innan han sakta började backa tillbaka in till fängelsecellerna igen. Han kom inte långt innan en chokladbrun hand greppade om dörren och drog upp den helt så att han inte längre hade något att dölja sig ens lite med.
”Inte ska du tillbaka in dit inte.” sa hon och klev fram mot William som då backade undan från kvinnan. Men han hann inte långt innan hon greppade ett stadigt tag om hans tunikas axel. ”Eftersom att du lyckades ta dig ut därifrån så gissar jag på att du inte är så dum ändå.”
William stirrade överraskat på kvinnan. Hon var något kortare än honom, men trots det så tycktes hon vara mycket äldre än han själv, trots att han inte kunde se henne på grund av hennes luva.
”Du kommer med mig.” sa kvinnan självsäkert tog ett nytt grepp om hans arm istället och började dra honom med sig innan hans ens hade hunnit komma på tanken att streta emot.
Undrande såg hans sig om på väggarna i korridoren, de var odekorerade stenväggar som målats vita. Fast varje gång de passerade en dörr så var dörrarna gulmålade. Varför alla dörrar förutom den som ledde ner till fängelsehålorna var gulmålade kunde William inte förstå vitsen med. Men något som William visste var att det var obehagligt tomt på folk. Han drog sig för att fråga kvinnan om vart alla kunde vara och hoppades istället innerligt att detta inte skulle sluta illa.
”Vi är nästan framme.” kuttrade kvinnan utan ett se på honom, men tog ett stadigare tag om Williams arm. ”Det kan hända att vi får skynda oss lite, just nu kidnappar jag trots allt dagens huvudperson.”
Ena mungipan på William ryckte till och han såg oroat på luvan som guppade framför honom. Men innan han hann fundera mer på saken så stannade kvinnan, tog upp ett finger läpparna och hyssade åt honom. Därefter drog hon upp en dörr till en smal springa och drog sen in William efter sig.
”Om vi ska lyckas få ut dig med livet i behåll så måste vi trots allt gömma dig på rätt sätt!” sa kvinnan lyckligt, samtidigt som hon släppte taget om William och skuttade fram till en stor garderob. Hon öppnade den på vidgavel och på galgar hängde det ett flertal gula kåpor som den kvinnan själv bar.
William som inte såg någon annan utväg till hur han skulle smita från Sorta Orden, tackade tyst kvinnan i sitt inre och gick fram till henne och garderoben. I vad för rum de kunde vara i visste inte William, då den enda ljuskällan som fanns i rummet var fokuserad på garderoben och utelämnade där med resten av rummet. Tyst ställde han sig bredvid kvinnan då hon lyckligt nynnade medan hon bläddrade mellan kåporna.
”Vilken storlek har du?” frågade hon och vände sig mot William och visade då sitt chokladbruna ansikte som var omringat av svart lockigt hår och ögonen som skymdes av en gul ögonbindel. ”Du kan inte vara så mycket större än mig…” sa hon fundersamt och synade honom innan hon drog fram en av kåporna ur garderoben.
”Den måste passa.” sa hon och gav honom ett varmt leende då hon höll upp den mot bröstet på honom.
Osäkert tog William emot kåpan och såg undrande från kåpan till kvinnan. Allt tydde på att hon kunde se, men ögonbindeln borde vara det föremål som skulle förhindra det. Tyget hon hade för ögonen såg ut att vara alldeles för tjockt för att man skulle kunna se igenom det.
”Först får du ta av dig kläderna du har på dig, dem luktar.” sa kvinnan sakligt och drog till i nederkanten på Williams tunika.
Osäkert såg han ner på sig själv och suckade ljudligt innan med ena handen höll ett stadigt grepp om kåpan och samtidigt började fumla av sig tunikan med den andra. Då han lyckats få den över huvudet på sig själv så såg han oroat upp på kvinnan som gav honom ett nöjt leende samtidigt som hon klev fram mot honom.
Försiktigt sneglade han sig över axeln för att se att det inte fanns något där och kvinnan la sina händer varsamt på hans bröstkorg. Han ryste till och svalde innan han såg tillbaka på kvinnan som fortfarande hade det där obehagligt lyckliga leendet.
”Om Dio visste vad jag gör nu så tror jag att han skulle tycka att jag tappat alla nyanser.” sa kvinnan och drog upp händerna till Williams axlar så att det for en rysning längst ryggen på honom. William kunde hålla med den där Dio om att denna kvinna inte var riktigt rätt i skallen. Försiktigt knuffade hon till berlocken han hade om halsen innan hon drog handen längst armen på honom.
”D-…” Var allt William hann säga innan hon hyssade honom allvarligt.
”Prata inte, det behövs inte.” sa kvinnan och gav honom ett nytt leende.
William som fann situationen mycket obehaglig kunde inte annat än rysa och försöka svälja sin osäkerhet.
”Ta nu av dig dem där vidriga byxorna.” sa kvinnan som inte hade backat det minsta från William utan hade istället tryckt upp honom mot garderobsdörren. Han började till att öppna munnen för att protestera men hyssades återigen av kvinnan som riktade sin uppmärksamhet mot byxorna William hade på sig. ”Av med dem.” sa hon beordrande och drog ner fingrarna längst Williams överkropp. Ofrivilligt röst William till så pass att hela han skakade till.
Kvinnan fnittrade roat till och med en snabb rörelse drog hon till i det snöre som höll upp byxorna på Williams höfter som resulterade i att byxorna med oroande hastighet gled ner till anklarna på honom. Kvinnan backade då undan ett steg och såg ner på William.
”Ta på dig kåpan nu.” sa hon och vände honom ryggen.
William som inte alls visste hur han skulle tolka situationen stirrade på kvinnan då han försiktigt försökte lista ut hur han bäst skulle dra på sig kåpan han fått. Trots att han var totalt ställd och inte kunde komma på en enda vettig tanke så ville han trots det få på sig den förrädiska kåpan bara för att ha något att skyla sig med.
”Skynda på!” sa kvinnan och vände sig irriterat mot honom. Då hon såg att han hade problem drog hon kåpan hur händerna på honom och snart därefter hade han den på sig med luva och allt på plats.
Han muttrade fram ett tyst tack innan kvinnan snabbt knuffade till honom så att han snubblade in i garderoben som hon snabbt därefter stängde om honom. Med en tung duns landade han på garderobens golv med samtliga kåpor över sig.
”Tyst.” viskade kvinna på andra sidan garderobsdörren och William frös till i den obehagliga ställning han hamnat i.
Då han tystnat från sitt stönande och galgarna hade slutat gunga så kunde han höra en svag knackning på dörren till rummet de var i.
”Kom in.” svarade kvinnan på knackningen och William kunde höra hur dörren öppnades och att flera fötter kom in i rummet.
Ingen av de som kommit in i rummet sa något och William rättade till sin ena arm så tyst han bara kunde. Han var inget annat än tacksam då han lyckades förbli tyst på sin plats på golvet av en garderob.
”Vad vill ni?” frågade kvinnan då alla fotstegen stannat upp.
”Fången har rymt.” svarade en mörk mansröst.
”Så vad gör ni här? Se till att fånga honom!” sa kvinnan och William kunde höra hur fötterna trängdes om att komma ut ur rummet för att antagligen ta upp jakten på han själv. Han ryste återigen och hoppade överraskat till då kvinnan slet upp garderoben.
”Kom pojk!” sa kvinnan innan hon oförsiktigt slet ut William ur garderoben som inte kunde hålla sig från att ofrivilligt muttra till då alla hans ömma musklet tycktes värka till ännu mer än tidigare. ”Vi har inte tid att lata oss längre, om du vill härifrån så får vi röra o-” Kvinnan stannade upp i det hon skulle säga och vred huvudet stelt mot dörren där en äldre man stod och höll upp den.
Utan ett ord stängde mannen dörren bakom sig och gick fram mot kvinnan som stod och höll i William för att hon hade försökt få upp honom från golvet.
”Vad tror du att du håller på med?” frågade den lille gubben sårat.
”Något jag borde ha gjort för länge sedan.” morrade kvinnan till och drog till i William så att han inte hade något annat val än att ställa sig upp.
”Vem är detta?” frågade gubben och pekade menande på William.
Beskyddande ställde sig kvinnan framför honom och sträckte ut armarna så att gubben inte skulle kunna få en klar syn av honom.
”Den man jag bestämt mig för att ta.” svarade kvinnan och gick fram mot gubben som då blev tvungen att backa för att inte bli omkullknuffad av kvinnan.
William sneglade osäkert på dem båda och drog till i sin luva så att han var säker på att ingen skulle kunna känna igen honom.
”Varför har jag inte fått höra något om detta?” frågade gubben och satte irriterat händerna på höfterna samtidigt som kvinna schasade bak honom in i rummet.
”För att du inte behöver veta allt.” svarade kvinnan som svar på tal innan och schasat bak honom så pass att hon kunde knuffa omkull gubben på något mjukt. ”Stanna där, så kommer jag snart tillbaka.” sa kvinnan och vände gubben ryggen och gick med stadiga steg fram mot William.
Då hon kom fram till William som osäkert såg ner på henne tog hon ett stadigt tag om hans haka och drog ner hans ansikte till sitt.
”Om du vill leva så gör du som jag säger.” viskade hon innan hon släppte honom igen.
”Dio!” sa kvinnan och vände sig mot gubben. ”Våga inte komma i vägen för mig.”
Gubben låg kvar på vad än det var och såg med en sorgsen min efter kvinnan då hon drog med sig William ut ur rummet. Då det väl var utanför rummet stängde kvinnan dörren och vände sig allvarligt mot William.
”Kan du springa?” frågade hon och innan hann ge henne någon form av svar så greppade hon tag om hans ena arm och satte av längst med korridoren.
Av någon anledning så flyttade sig folk ur vägen för dem då de kom och William kunde därefter höra avlägsna fnitter eller viskningar. De sprang inte länge för då de kom ut i en stor sal stannade kvinnan upp och tycktes frågande se sig om.
”Var är dörren?” frågade hon sedan och såg upp mot William trots att hon hade en ögonbindel.
Osäker pekade William på den enda port han kunde se förutom den de hade kommit in genom. Kvinnan följde hans pekfingers riktning med blicken innan hon med en svag sorgsen ton talade till honom igen.
”Kan du visa mig vägen?”
William såg undrande på henne och funderade på i fall det kunde vara ett trick från hennes sida. I fall detta kunde vara ett spel från Sorta Ordens sida bara för att roa sig. Tyst nickade han ja på hennes fråga och kvinnan tog ett försiktigt grepp om hans kåpas ärm.
”Led mig så följer jag.” sa hon och tog ett ostadigt steg närmare William då han försiktigt började gå mot porten.
Då dem hade kommit halvvägs genom den stora salen med de gula pelarna ropade någon bakom dem.
”Vänta!”
Osäkert sneglade sig William över axeln och kvinnan vid hans sida bad desperat om att dem skulle börja springa. William som ännu inte hade lust att i fråga sätta kvinnans vilja till att hjälpa honom gjorde som han blev tillbedd om och började springa samtidigt som han själv tog ett stadigt tag om armen på kvinnan.
Av någon anledning så kändes deras språngmarsch som om den gick i slowmotion samtidigt som dem kunde höra hur rösten beordrade andra att ta fast dem. Väl framme vid dörren tog William ett stadigt tag om den stora porten för att med kraft skjuta upp den, men överraskades av hur lätt den var så att han snavade ut över tröskeln.
Med en ljudlig duns och ett var sitt stön från William och kvinna så landade dem på toppen av en trappa utanför templet som ledde ner till ett stort torg som såg ut att vara i ordningsställt för en avrättning då bödel och publik redan fanns tillgängligt.
”Vad ser du?” frågade kvinna samtidigt som hon tog sig upp på alla fyra och kände sig fram efter William som följde hennes exempel att börja ta sig upp.
”Ett torg.” svarade han hest på kvinnas fråga innan han greppade om hennes hand och drog med henne upp då han ställde sig. ”Det ser ut som om de är redo för en avrättning…” sa han och svalde osäkert.
”Det måste vara din.” sa kvinnan och William stirrade stumt på kvinnan som inte tycktes ha blicken fäst på något speciellt. ”Men ta oss härifrån. För det är inte vad jag önskar.”
William såg stumt på folkmassan som bredde ut sig på torget, sneglade sig över axeln och hoppade överraskat till då de som hade börjat jaga dem snart var ikapp dem.
”Spring!” sa kvinnan manande och ryckte till i Williams arm.Han såg då undrande ner på henne innan han tog ett nytt stadigt grepp om hennes arm och sprang raka vägen ner mot folkmassan nedanför trappan. Till deras stora tur så tycktes folket vara mer upptagna av att ha sin uppmärksamhet riktad mot platån i mitten av torget, så dem märkte inte då det dök in två gulbekåpade personer bland dem. Men då förföljarna kom ut på toppen av trappan och började gorma åt varandra och hastigt ta sig ner för trappan dem också så bröts uppmärksamheten och samtliga på torget riktade sin uppmärksamhet mot dem på trappan istället.
Smidigt lyckades William ta sig fram i folkhögen och var hela tiden noga med att få med sig kvinnan som av någon anledning nu tycktes vara som om hon vore blind.
Tack vare att folkmassan var där på torget och att deras förföljare hade lyckats få uppmärksamheten mot sig så lyckades William ta dem båda in i en mindre gränd där han drog ner kvinnan bakom ett par lådor innan han själv satte sig ner bredvid henne och andades ut efter deras flykt från Sorta Ordens tempel.
”Vem är du?” frågade William osäkert då han kunde andas lugnt igen.