Kapitel 19: Det är ett A och ett läger

När flickan inte längre såg Valentin och dem andra så vände hon frågande sin uppmärksamhet mot fadern som tycktes ha riktigt bråttom. Hon snubblade med och hade han inte hållit i henne så skulle hon nog aldrig klarat av att hålla hans takt utan att springa. Hon hade lust att fråga honom, men av någon anledning så antog hon att han skulle bli irriterad av hennes fråga, då hon var rätt så säker på att hans brådska hade med William och allt det att göra.
På vägen stannade Arthur till och tillfälligt släppte sitt grepp han hade haft om flickan och gick fram till ett av de få stånd som var bemannade. Flickan följde tyst efter och Arthur utbytte några snabba ord med mannen i ståndet som inte intresserade flickan nämnvärt. Istället så hade hon fått syn på en rundad sten som reflekterade ljuset i sig.
”Vad är det?” frågade hon utan att tänka sig för.
Båda mannen och Arthur såg frågande på det hon pekade på. Mannen fick ett lurigt leende då han vände blicken tillbaka mot Arthur som surmulet avbröt den andre mannens tillfälligt lyckligt humör med ett allvarlig ”Nej.” Flickan kom då på sig själv och backade undan ett steg och såg oskyldigt ner på sina skor och tänkte inte mer på den tingesten.
Försiktigt sneglade hon upp då mannen i ståndet räckte över ett litet brunt paket till Arthur som han sen stoppade in innanför manteln. Han tackade mannen och tog på nytt tag i flickans arm och började gå i samma takt som innan.
Flickan tyckte att det kändes som om de hade gått i nästan en timma innan Arthur stannade till och ställde sig så att han lutade mot den gulbruna mur som omgav staden.
”Nu ska vi bara vänta på Aman och Wisha…” sa han ut i luften. Flickan gissade på att det var menat till henne då det inte fanns några andra personer som kunde höra dem.
”Aman?” sa hon frågande då hon inte kunde dra sig till minnes vem det kunde vara.
”Ah, förlåt. Amandus menade jag givetvis.” rättade han sig och fortsatte att spana in i staden mellan husen. ”Snabbare att tala om och med folk om man ger dem ett smeknamn eller en förkortning av det.”
Flickan såg upp på Arthur och kikade smått oskyldigt in under kanten på faderns luva. Om hon bara tänkte sig honom utan skägg så skulle han nog kunna vara en vuxen avbild av de tre bröderna.
‘Så det är så som Valentin och dem andra två kommer se ut då dem blir äldre?‘ frågade hon sig själv och kunde inte låta bli att le finurligt för sig själv.
Det hann gå rätt så lång tid utan att något speciellt hände. Flickan som hade tröttnat på att stå hade istället satt sig ner på huk bredvid fadern och sedan börjat rita i sanden. Hon såg undrande upp och mötte faderns blick då han höll fram det lilla paketet framför näsan på henne.
”Till dig…” sa han och riktade tillbaka uppmärksamheten in mot staden efter att hon försiktigt hade tagit emot det. ”Om färgerna vill det så kommer Will tillbaka och då kan det vara en fördel om du har dem. Även annars också…”
Flickan såg ner på paketet i sin hand och öppnade det sedan varsamt. Hon höll upp innehållet i ljuset och studerade det en stund.
”Det ser ut som Williams glasögon, fast inte riktigt.” sa hon konstaterande och vek ut bågarna försiktigt så att hon kunde sätta på sig dem. Glasen var fyrkantiga och bågarna var mörka och otroligt lätta.
”Det är bara ett par läsglasögon, vet inte din styrka än, men tänkte att ett par som inte är så mycket starkare än Wills kunde nog passa dig.” sa Arthur utan att se på flickan som försiktigt satte glasögonen på sin näsa.
Världen som hon alltid sett den tycktes på något vis bli mycket klarare och fundersamt såg hon ner på det hon ritat i sanden och hon fascinerades smått av att sanden hon ritat i bestod av riktigt små stenar. Hon hade alltid kunnat känna dem, men hennes syn hade alltid visat sand eller likande som en grynig massa. Fundersamt drog hon handen över sin ritning och plattade till sanden så att den blev till en slät yta.
Arthur som stod bredvid såg ner på flickan med ett litet leende innan han själv hukade sig och sen gjorde några streck i sanden framför flickan.
”Det är ett A.” sa han och ställa dig upp på nytt igen.
Flickan studerade den bokstav som fadern hade ritat i sanden och följde strecken med sitt finger.
”Så man kan skriva i sand också?” frågade flickan och såg upp mot fadern, som precis som allt annat i hennes omgivning tycktes ha blivit lättare att se.
Fadern log åt hennes ord och mötte roat hennes blick. ”Man kan skriva på och i allt man känner för, fast jag skulle vilja påstå att vatten är en aning svårt att skriva i så att det syns.”
Flickan lyssnade på fadern och log tillbaka mot honom. Av någon anledning så såg han mycket snällare ut då hon hade glasögonen på sig.
”Arthur!” hördes sedan Amandus röst och Alanyas far i sällskap med kvinnan slöt upp med dem i sällskap av sju hästar.
Flickan såg förundrat på alla hästarna och gick sedan fram till den häst hon trodde var Flisan.
”Du ser mycket mjukare ut i verkligheten.” sa flickan till stoet och smekte försiktigt hennes mule. Hästen gnäggade lågt som svar till flickan.
Innan flickan hann reagera så hade Arthur lyft upp henne till kvinnan och sen själv tagit sig upp på den häst som Amandus hade ridigt på. Amandus var den som ensam fick stanna kvar vid Sortas port medan Arthur, flickan och alven red ut ur staden. Han fick stanna för att invänta svar från de andra.

De hade kommit fram till ett läger som flickan själv aldrig hade sett tidigare. Istället för ett tält och några få människor så tyckte hon att det mer eller mindre påminde om en tältstad med tanke på alla tält och folk som befann sig där. Arthur hade nästan direkt försvunnit iväg med kvinnan då dem anlänt och flickan hade blivit lämnad hos en ung man tillsammans med hästarna.
Flickan som inte riktigt visste vad som hände stod först bara vid sidan om och stirrade på ynglingen medan han pysslade med hästarna och rättade till den packning som hängde på dem. Han såg inte riktigt ut som andra människor som hon hade sett förut. I jämförelse med honom så var alla andra kantiga och klumpiga, men det som var den största skillnaden mellan honom och andra människor var hans spetsiga öron och mandelformade ögon.
”Har du vuxit fast där?” frågade han plötsligt och flickan ryckte undrande till och mötte hans blick.
”I-inte direkt…” svarade hon osäker på om det verkligen var rätt sak att svara honom.
Ynglingen bara log åt hennes svar så flickan antog att det kanske var ett bra svar trots allt.
”Mitt namn är Ikkard Levinsson. Trevligt att träffa dig.” sa han och bugade sig för henne. ”Vad kan en ung pojke som du heta?”
Flickan blinkade frågande åt honom och kom på sig med att hon fortfarande hade på sig brödernas reservkläder och luvan så att hennes ögon inte kunde ses.
”Ehm… Jag är inte sån, jag är en Åkerdotter.” sa hon och såg sig undrande omkring.
Alla andra i lägret hade sina ansikten fullt synliga, och bland dem kunde hon se någon enstaka person med vita ögon som vandrade runt i lägret. Hon konstaterade också att samtliga hon kunde se var antingen på väg någonstans, eller plockade med tälten eller packning. Det var som om dem alla förberedde sig för något.
”Åkerdotter?” frågade Ikkard och såg undrande på henne.
”Ja.” svarade flickan kort och drog slutsatsen att här omkring var det nog säkert att visa sina ögon. Så utan att säga något drog och ner sin luva till axlarna så att hennes ansikte blev fullt synligt för Ikkard.
”Ah, en mänsklig Mavil. Det förklarar din luva, men inte dina kläder.” sa han muntert och gav henne ett snett litet leende och blinkade åt henne.
”Lånade.” svarade hon kort och såg nyfiket på Ikkard. ”Är du en annan form av Mavil? Jag menar, du har inte vita ögon med du ser annorlunda ut från andra människor jag mött.”
Ikkard log och gick fram mot flickan.
”Jag ska berätta en hemlighet för dig som dem flesta ändå vet.” sa han och böjde sig fram mot flickan för att komma i samma höjd som henne. ”Jag är inte det minsta magisk, mer än att mitt blod tillhör alvernas släkte.”
”Alvernas släkte?” frågade flickan och mötte undrande Ikkards blick. Ikkard som nu stod med sitt ansikte precis framför flickan log roat och var på väg att säga något mer men avbröts av att någon bakom honom smällde till honom i huvudet.
”Ikkard?!” frågade personen som var skyldig till att ha dunkat honom i huvudet.
Flickan tog nyfiket ett steg bak och sneglade på personen bakom Ikkard. Hon kunde då se en kvinnlig version av Ikkard.
”Vad vill du Lisette?” frågade han irriterat och ställde sig upp rakt och vände sig om mot kvinnan som tydligen hade gett honom en mindre huvudvärk med dunken.
”Vad har jag sagt om att-”
”Jag ska inte beblanda mig med människorna, vi är bara här för att Wisha bad vår far om hjälp med det krig hon tänkte föra…” avbröt Ikkard monotont kvinnan, som om han läste upp något han ofta hade hört eller likande. ”Men jag har tråkigt och om du bara tittar på henne så kan du se att hon inte är en ’Vanlig’ människa.”
Lisette blängde först på Ikkard innan hon sen faktiskt tog hans råd och såg undrande på flickan.
”Mavil…” sa hon konstaterande, inte direkt överraskad. ”Det finns det en hel del människor som är, ger dig ändå inte rätten att…” kvinnan tystande och blickade bort mot något bakom Ikkard och flickan. Flickan som hade hamnat i ett nyfiket tillstånd såg sig undrande om över axeln och fick då se Amandus med Alanya, Vidar, Valentin och två gulkåpor gåendes efter sig. Bakom dem hade himlen börjat mörkna då solen var på väg ner i horisonten på andra sidan lägret.
”Ta reda på vilka dem är och vad dem har för ärende till en ödeslätt som denna.” sa Lisette till Ikkard som surmulet muttrade något men gick ändå iväg med raska steg för att möta upp dem.
”Dem är en del av mitt sällskap.” sa flickan glatt och var beredd på att följa efter Ikkard till dem.
”Du stannar här, jag litar inte på den gula färgen…” sa Lisette och greppade ett stadigt tag om flickans axel. ”Du kanske minns det då du anlände hit, allt du såg var en ödeslätt då du kom hit. Det är jag som väljer vem som ska se genom illusionen och vem som inte ska.”
Flickan såg undrande på Lisette och såg att hon hade också vita ögon. Vilket då blev en skillnad mellan henne och Ikkard förutom deras kön. Fundersamt studerade flickan Lisette som hade en stadig blick fäst på dem andra som närmade sig varandra. Hennes hår var ljusblont och bundet i en tajt hästsvans på hennes bakhuvud och håret räckte trots det ner till hennes skulderblad.
”Är du också en Mavil?” vågade sig flickan på att fråga.
”En alviskt Mavil.” svarade Lisette utan att ta blicken från Ikkard och dem andra som nu stod och pratade med varandra.
Ikkard vände sig snart mot lägret och gjorde en gest till Lisette som då fick ett fokuserat uttryck över sig och därefter viftade Ikkard med sig dem andra att följa honom mot lägret. Amandus och Alanya stod först kvar och bara stirrade medan Vidar, Valentin och gulkåporna följde efter direkt.
Lisette såg ner på flickan och släppte henne så att hon kunde gå dem till mötes och flickan kände sig uppriktigt glad då hon gick för att möta upp dem.