Kapitel 21: En order till en order

När Eliren såg hur Den Ledande hjälpte den unga vithåriga pojke ur sin garderob och därefter drog honom med sig ut ur rummet, så visste gubben direkt att detta skulle bli en mycket spännande tid i hans liv och inte på det positiva hållet. Även om hon hade bett honom att sitta kvar och vara tyst så räknade han först till hundra innan han bröt hennes order och skickade folk efter dem båda. Trots att pojkens avrättning stod redo på torget och att folk följde dem så lyckades de komma undan.
Eliren satt vid sitt pappersdränkta skrivbord i sitt eget gemak med ansiktet i händerna och muttrade för sig själv. Det hade hunnit gå ett helt dygn sedan den Ledande försvann och inte nog med det, en armé som påstod sig slåss för magins frihet hade intagit staden och belägrat Sorta Ordens tempel.
Anhängarna till Sorta Orden hade vid detta tillfälle antingen lämnat över sig till armén eller så stod de fast vid sin tro och försvarade templet så gott de kunde. Men samtliga försvararna ville ha Den Ledandes välsignelse och Eliren visste att deras moral skulle sjunka drastiskt om de visste att hon vid detta tillfälle inte längre befann sig i templet.
Det knackade plötsligt på dörren och Eliren försköt sina deprimerade tankar och vände sig undrande om och såg på dörren.
”Vem där?” frågade han med en suck och visste att den tillfälliga frid han hade fått var slut.
”Elir, det är jag Klovan.” sa en bekant mansröst från andra sidan dörren.
”Kom in…” muttrade Eliren för sig själv och viftade den blonde mannen till sig då han öppnade dörren. Klovan klev fram till den lille gubben på stolen och såg menande ner på honom. ”Vad vill du?” frågade eliren.
”Jag ville meddela dig om att vi nu har bommat igen samtliga gångar till katakomberna, porten står fast och de fönster som fanns tillgängliga att nå med stegar är även de förbommade.” svarade Klovan och sträckte på sig som om han förväntade sig beröm för det han utfört.
”Bra…” svarade Eliren och viftade lätt på ena handen för att få den store blonde mannen att backa undan en bit från honom. När Klovan väl förstått vad den lille gubben ville så ställde sig Eliren upp och gick förbi Klovan och stannade så att de båda hade ryggarna mot varandra. ”Förvänta dig ingen klar seger i denna strid, magibrukarna har oss instängda som råttor och det är bara en tidsfråga innan de röker ut oss ur våra hålor.”
Eliren suckade djupt, sträckte på sig så gott han kunde och gick sedan ut ur sitt rum med Klovan tätt efter sig. Den lille gubben gick med stadiga steg mot templets stora sal, där han även hade beordrat samtliga att infinna sig efter att förberedelserna blivit slutförda.
Det var en besvikelse för Eliren att kliva in i salen och se de femtiotal som stod framför honom och väntade på det han hade att säga. De fyllde inte ens upp salen och antalet såg så mycket patetiskt ut då salen lämnade så mycket tom yta öppen. Hade man velat så skulle salen inte ha varit riktigt full fören det befann sig runt ett tusental personer i den.
Utan ett ord så gick han mot den lilla scen som fanns i den bortre ändan av salen. Han gick förbi de som samlats och ingen sa ett endaste ord tills det att han satte upp en fot på första steget som skulle leda honom upp på scenen.
”Är Den Ledande i säkerhet?” var det en av de samlade som frågade, med uppenbar oror i rösten.
Eliren frös till på trappsteget och skulle precis till att vända sig om då han såg en siluett bakom det skynke som Den Ledande alltid satt bakom då hon tog audienser eller bara helt enkelt kände för att sitta där.
”Vem där?” viskade han tyst så att de andra inte skulle höra och då kunde samtliga i salen höra en grov mansröst skratta till bakom skynket. Samtliga i salen blev på helspänn och fäste sina blickar allvarligt på skynket som borde dölja deras älskade Den Ledande.
”Den Ledande är i säkerhet, än så länge.” sa rösten bakom skynket och siluetten ställde sig upp. ”Jag måste säga att jag är imponerad över er tillgivenhet för den kvinnan. Men som ni säkert vet så är hon endast en ättling till de första som var Den Ledande för denna Order.”
De som samlats vågade inte säga emot rösten som talade det lät som om han hånade dem. Klovan hade ställt sig med de andra och Eliren stod kvar i trappan och såg på siluetten med en känsla av obehag.
”Det verkar som om Wisha har tagit till vissa extrema åtgärder för att försöka behålla balansen mellan de som brukar magi och de som inte gör det…” siluetten klev närmare skynket tills det att personen i fråga stod precis bakom det. ”Jag måste medge att det kan vara en rättvis åtgärd, men det är inte riktigt hennes stil att ta till sådana metoder.”
Mannen bakom skynket satte sig ner på knä och såg ut att se ut på de samlade i salen utan ett ord. De som samlats i salen vred på sig och man kunde se att de var mycket osäkra på om de verkligen ville vara där just nu.
Eliren såg på de som samlats med vände sig sedan självsäkert mot mannen bakom skynket. ”Jag skulle glädjas av att få veta vem ni är.” sa han och tog ett till steg upp för trappan.
Siluetten bakom skynket riktade blicken mot den lille mannen och igen kunde man höra mannens grova skratt.
”Jag måste medge att du roar mig Dio, det är inte många som haft rollen som Elir som har vågat fråga vem jag är.” sa rösten och det var nu som de som samlats i salen tog tysta försiktiga steg bort från scenen, alla utom Klovan som med säkra steg närmade sig scenen istället.
Eliren funderade på vad han skulle göra här näst, det faktum att mannen bakom skynket kunde hans födelse namn oroade honom. För vad han visste så var det bara Den Ledande och den Elir som funnits före honom som vetat om det namnet på honom.
”Vem-” började Eliren att fråga igen innan mannen bakom skynket hyssjade tyst på honom.
”Det är endast de som kallas Den Ledande som får befinna sig bakom detta skynke.” sa mannen och med lite fantasi så kunde man se siluetten le. ”Vet ni varför?” sa mannen och frågan var riktad till samtliga i rummet. Osäkert stannade alla upp och såg på varandra.
”Kom inte och säg att ni aldrig har funderat på hur de som suttit här har sett ut? Om jag hade varit ni så hade jag gjort så mycket jag bara kunnat för att kunna få mig en glimt av alla de som kallats Den Ledande. Speciellt utan den där ögonbindeln dem alltid har burit.” sa mannen och tog ett försiktigt tag om botten på skynket som dolde honom så att hans ben blev synliga. ”Visst är ni nyfikna på hur jag ser ut? På vem jag är?” frågade mannen med en hånfull röst.
Ingen i salen kände för att svara på mannens frågor förutom Klovan som tog ännu ett steg fram mot scenen och med stadig röst svarade ”Ja, det vill vi” på mannens frågor.
Utan att säga något mer så ryckte mannen till i skynket så att det singlade ner på golvet framför honom så att han blev fullt synligt för alla i salen. Eliren blev tvungen att dra av sig den del av skynket han fått över sig innan även han kunde se mannen.
Mannen som satt på scenen och tittade ut på alla hade ett hemlighetsfullt leende på läpparna. Hans gulblonda hår som ut satt uppknutet i en stram men samtidigt prydlig hästsvans. Men det som skiljde honom från alla de folkslag som fanns i världen var hans klargula iris.
Det var nu som samtliga i salen hajade till. Alla utom Eliren satte sig ner på knä och sänkte huvudet för mannen på scenen.
”Sorta?” frågade Eliren och kunde knappast tro sina ögon så han såg på mannen och hans prydliga kläder som mycket väl passade hans figur i både sömnad och färg. Mannen log bara åt Eliren innan han ställde sig upp och såg på de gulkåpade som satt på golvet framför honom.
”Klovan och Dio, jag vill tala med er.” sa guden och viftade de båda männen till sig. Eliren närmade sig osäkert medan Klovan tyckets mycket lycklig och förväntansfull över att få närma sig. Då de båda männen kommit fram så kunde man se att guden var huvudet längre än Eliren och huvudet kortare än Klovan. Utan ett ord la han upp sina armar på de båda männens axlar och drog dem till sig så att de skulle höra honom då han viskade.
”Jag vill att ni två följer Den Ledande.” viskade han och såg på dem båda allvarligt.
”Allt ni önskar” svarade Klovan ambitiöst medan Eliren endast nickade kort som svar.
”Jag har lämnat vägen fri för er två, tanken är att ni ska ge er a redan nu.” sa guden och sneglade åt det håll de resterande stod. ”Se dem andra följarna som ett nödvändigt offer.”
Eliren hajade till och var nära på att protestera åt det han hörde att guden Sorta sa till dem. Guden släppte Eliren axel och höll upp ett varande finger för sina läppar. Innan han sträckte på sig så att han kunde se dem andra.
”Gör er redo manar, om bara ett ögonblick så kommer Wisha och hennes armé att bryta upp portarna till ert gula och helgade tempel. Jag kom för att förvarna er, då jag älskar er alla jämlikt och vill inte se mina anhängare tas med överraskning för att sedan slaktas i de salar som de kallat hem sen den dagen de klivit in innanför dessa portar med den tro jag står för.” sa guden och släppte helt taget om Klovan och Eliren och pekade mot porten som armén utanför nu hade börjat banka på i en rytmisk takt.
”Gör vad ni kan för att försvara dessa salar, för jag är alltid med er.” sa Sorta och vände de samlade ryggen med ett lömskt leende som Eliren hann se en skymt av. ”Följ mig!” sa Sorta samtidigt som han tyckets skimra till och i nästa sekund satt en liten gulaktig råtta på golvet och såg upp på Eliren och Klovan.
De andra i salen märkte inte vad som hände utan de hade samlats vid den stängda porten och försökte hålla igen den med sina egna kroppar för att de utanför inte skulle kunna ta sig in.
Eliren kunde se att dem kämpade med att hålla igen porten och kastade sedan en blick efter Klovan och råttan som smet iväg in i korridoren som fanns bakom scenen. Eliren ville dra sig till minnes att han aldrig tidigare hade sett, eller ens vetat om denna korridor från tidigare. Han vågade inte säga något utan gjorde som hans gud bad honom om och följde med.
Vid det tillfälle som korridoren slöt sig bakom dem så kunde Eliren höra det obehagliga ljudet av när Sorta Ordens tempeldörrar gav vika och släppte in fienden rakt på de få som fanns kvar i salarna och försvarade dem.
Eliren sänkte blicken där han följde Klovan och råttan och bad en tyst bön till Minja i sitt inre. ”Må Minja ta emot deras själar och lindra deras lidande i livet efter detta…” Mer än så vågade inte den lille mannen be om då han hade den gula guden Sorta precis framför sig, den gud han svurit sitt liv till att tjäna.

Korridoren som Sorta ledde de båda männen igenom var mörk och tycktes i stadig takt luta neråt. Stenväggarna övergick från att vara byggda av människohand direkt till att ha blivit uthuggna ur marken. Luften tycktes bli torrare och tyngre för ju längre de gick, men ljuset i tunneln var var stadigt och man kunde se allt klart och tydligt. Det som förvirrade Eliren var att ljuset tycktes komma från Sorta själv, som om guden var en del av dagens ljus och solen själv.
”Det är inte långt kvar nu.” sa Sortaråttan med en liten pipig röst, det var nästan att Eliren inte kunde hålla sig för skratt då han hörde den. Klovan däremot fnissade till men tystnade snabbt i respekt för sin gud, Sorta själv tycktes inte bry sig.
Då de tycktes ha gått i flera timmar så kom de fram till en stängt järnport. Sorta stannade och såg upp mot Klovan. ”Öppna den dörren är du snäll.” sa han med en pipig röst och pekade med en tass på dörren.
”Som ni önskar.” svarade Klovan och klev fram till dörren för att försöka få upp den.
Dörren var grovt rostig och Klovan började med att sopa av det yttersta lagret av rost på handtaget innan han gjorde sig ett försök att vrida om det. Det gick inte som planerat och handtaget lossnade direkt från dörren och Klovan såg ner besviket på handtaget i sin hand.
”Den är gammal, öppna den.” sa den lilla gulaktiga råttan beordrande och pekade återigen på dörren framför Klovan.
Klovan muttrade ett svar innan han kände tyst på dörrens yta. Eliren visste inte vad han skulle tro då Klovan backade undan för dörren för att ta stats mot den. Utan förvarning så stormade Klovan dörren och med ett lyckat knak ryckte den till i gångjärnen så att den hamnade på sned. Utan ett ord om saken ställde sig Klovan rak i ryggen och borstade av rosten från sig gula kåpa innan han puttade till dörren med en lätt hand som då gav vika med en ljudlig duns som ekade in i gången bakom dem.
Det som fanns på andra sidan dörren var stränderna till sjön Jorma och i väster var solen på väg ner och precis under den rödaktiga himlakroppen låg staden Storn.
”Omöjligt!” utropade Eliren förstummat och stirrade på staden. ”Det bör ta minst två dagar att ta sig hit från Sorta, inte en kväll!”
Sorta råttan skrattade till med sin pipiga röst. ”Du tror väl ändå inte att ni har all tid i världen på er att hinna ifatt Den Ledande. Hon befinner sig i den staden tillsammans med den Mavick som tog henne med sig. Se nu till att städa upp efter er ordentligt, det är inte mer än rättvist att det är er tur att få ett övertag på dessa magibrukare.” sa råttan med en allvarligt pipig röst innan han vände sig om mot Eliren och Klovan.
”Du är den med hjärna.” sa råttan sakligt och pekade med en tass på Eliren. ”Du är den med styrkan.” fortsatte råttan och pekade på Klovan. ”Tillsammans vill jag att ni får tag i Den Ledande och sedan tar henne till Andebro, där jag kommer invänta er.”
Mer sa inte Sorta innan han med sitt sken ilade in i gången bakom dem.
Eliren såg undrande upp på Klovan som fundersamt såg in i gången efter Sorta. ”Tror du att vi kan lyckas?” frågade den store blonde mannen och vände sig mot Eliren som såg skeptiskt tillbaka på honom.
”Med turen på vår sida så skulle jag gissa på det, men jag får en känsla av att Den Ledande inte kommer vilja följa med oss frivilligt…” svarade Eliren och suckade.
Klovan såg förskräck ut. ”Vad får dig att säga det?!? Hon blev ju kidnappad av den där vedervärdiga tingesten, varför skulle hon inte med glädje följa oss tillbaka till sina egna, där hon hör hemma?”
Eliren såg upp mot den blonde med ett litet lätt leende. ”Vänta du bara så kommer du förstå det senare, men just nu föreslår jag att vi följer den gula gudens ord…”