Flickan satt och såg undrande på dem andra runt bordet. Bordet var runt och de befann sig på ett litet obehagligt litet värdshus i den lilla fiskestaden Storn. Arthur och hans söner hade försvunnit i väg nästan direkt då dem anlänt till värdshuset med löftet om att dem skulle boka ett skepp som skulle ta dem alla vidare upp till huvudstaden Frick i Södra Boaria.
Så tillsammans med flickan runt bordet satt Amandus som försökte lugna ner Alanyas humör då hon hade förstått att dem hade blivit tvungna att överge Den Vita Svanen och inte skulle återvända dit den inom den närmsta tiden till värdshuset. Den Ledande satt bara tyst för sig själv med sin ögonbindel och följde ådrorna på bordsytan med ett finger. De andra få gästerna som befann sig i värdshusets matsal sneglade ogillande på sällskapet, men flickan gissade på att det mestadels berodde på Alanya och hennes tjafsande.
Flickan tröttnade på att studera alla andra och såg istället fundersamt ut genom fönstret där solen stod högt på himlen. Hon hade ännu inte fått se speciellt mycket i sitt liv än, förutom det som funnits på arbetsfarmen och det hon hunnit få se tillsammans med Arthur och sönerna. Men hon tänkte det, om hon fick fortsätta se så mycket nytt hela tiden så skulle hon snart inte lägga märkte till om det var något hon inte sett tidigare. Hennes funderingar avbröts av Den Ledande som ställde en fråga.
”Är dem tillbaka snart?” frågade hon undrande och vände sin uppmärksamhet mot Amandus som var farligt nära bristningsgränsen då Alanya satt med händerna för öronen och lallade ljudligt för sig själv. Amandus reagerade på hennes ord och vände sin uppmärksamhet till henne istället.
”Jag vet inte.” svarade han uppriktigt och då Alanya upptäckte att Amandus inte hade sin fulla uppmärksamhet på henne längre så tystnade hon med en surmulen min och tog försiktigt ner händerna för att kunna höra igen.
”Det var synd, jag har frågor jag vill ställa till min William.” sa då Den Ledande och suckade och vände tillbaka blicken ner i bordet.
”Din William?!” frågade Alanya upprört och tanken på det förlorade värdshuset var som bortblåst. ”Han är min, det får du allt ta och lära dig!” fortsatte hon och slog händerna i bordet och ställde sig upp samtidigt som hon blängde på Den Ledande.
Den Ledande gav Alanya ett leende som syntes tydligt under hennes luvkant. Flickan som anade oråd drog till i sin egen luva och sjönk ihop på stolen med hopp om att Alanya inte skulle dra med henne också. För den senaste tiden så tyckte flickan att det kändes som om Alanya hade utvecklat ett innerligt hat till henne.
Amandus som inte alls hade kontroll på sin dotter i nuläget suckade ljudligt och såg sig ursäktande om på de andra få gäster som delade matsalen med dem. Men just som Alanya var på väg att gå runt bordet mot Den Ledande så öppnades dörren utifrån och in klev en person i brun mantel och utan tveka så närmade han sig deras bord. Alanya frös till i steget och Den Ledande såg också undrande upp då de upptäckte att det var en av bröderna som kommit fram till deras bord.
”Jag hoppas allt gått bra för er.” sa han menande och gav Alanya en varnande blick så att hon långsamt sjönk ner i sin stol igen utan ett ord. ”Om ni ursäktar mig så tänkte jag låna Åkerdotter en stund.”
Flickan hajade till och mötte undrande hans blick.
”Mig?” frågade hon osäkert och kunde se i ögonvrån hur Alanya och Den Ledande tycktes bli lätt irriterade.
”Ja.” svarade brodern enkelt utan att bry sig om dem andra runt bordet och räckte fram en hand till flickan för att ta henne med därifrån.
”Vad ska du med henne till?” frågade Alanya och sneglade undrande på Den Ledande som inte sagt ett endaste ord.
”Jag ska hålla mitt löfte till henne.” svarade han enkelt och eftersom att flickan hade ställt sig upp så var han inte sen med att dra henne därifrån då han helt enkelt inte ville eller hade tid att svara på fler frågor från de runt bordet. Flickan följde undrande med och kunde höra hur Alanya svor till bakom henne då han drog med henne upp mot övervåningen där rummen de hyrt låg.
Flickan stannade till i trappan innan de kommit upp på andra våningen så han inte hade något annat val än att stanna själv.
”Vad?” frågade han irriterat och släppte taget om flickan samtidigt som han gav henne en blick som kunde tolkas som om han hade bråttom och var stressad.
”Vad tänkte du låna mig till?” frågade flickan osäkert då hon förstod att det var William och såg sedan upp på honom i trappen ovanför henne.
”Det förstår du väl… Jag ska lära dig läsa och skriva. Samtidigt ska jag dela med mig av det jag kan inom att hela.” sa han som om det vore det absolut självklaraste i världen.
”Okej…” svarade flickan och släppte ut en lättad suck.
”Vad ska det betyda?” frågade William då han såg hur hon slappnade av.
”Ja, jag trodde du kanske skulle göra något annat…” sa flickan och slog skamset ner blicken.
”Som vad?” frågade William som inte alls förstod vad hon kunde mena.
”Ja, om du vet vad Alanya och den där ögonbindel kvinnan säger så-” flickan blev avbruten.
” Det dem säger är nonsens. Jag älskar ingen av dem och kommer nog aldrig att göra det heller.” sa han med en avslutande ton men tvekade då han såg hur flickan osäkert sneglade på honom. ”Jag älskar inte dig heller…” fyllde han osäkert i och vände sig därefter och började gå upp för trappan med lugna och försiktiga steg.
Först stirrade flickan på honom innan hon med glada steg kom i kapp honom och gav honom ett leende och ett uppriktigt ”Tack!”
”Ingen orsak.” svarade William som själv var uppriktigt lättad över att inte flickan också svärmade efter honom.
Då William ledde in flickan på det rum han delade med Valentin så följde han henne undrande med blicken då hon lyckligt gick in i rummet, som om hon inte hade ett endaste bekymmer i världen. Hon snurrade runt ett varv mellan sängarna och studerade samtidigt de kala och mörka träväggarna som pryddes av små hack och repor. Hon stannade till då hon såg det lilla avlastningsbordet bredvid dörren och William. På bordet stod ett ensamt stearinljus och bredvid det låg Valentins lilla järnpinne som han hade använt till att tända brasor med.
William följde hennes blick och tänkte sig inte för innan han talade högt för sig själv.
”Så Åkerdotter gillar Valentin?”
Flickan frös till och såg upp på William.
”Vad då da?” frågade hon trotsigt och blängde på honom.
”Nej, jag menade inget illa jag ba-” William som hade börjat flaxa med armarna tystnade av sig själv och blinkade dumt då han insett vad hon sagt. ”Du gillar honom verkligen?” frågade han för att verkligen fatta vad hon sa.
” Ja.” svarade hon självsäkert. ”Något som är fel med det?” frågade hon och verkade återigen som om hon var osäker på sig själv och inte ville trampa någon på fötterna.
”Inte alls… Jag väntade mig bara inte att det skulle vara så, vi har ju trots allt endast känt dig dem här tre senaste dagarna.” sa han och tog ner armarna då han hade förstått det hela.
Lättad och samtidigt road över det hela så gick han förbi flickan med ett litet leende till sin egen packning som stod vid den ena sängens fotända. Utan ett ord till den rodnande flickan tog han fram boken han haft framme många gånger tidigare och en liten pinnformad kolbit.
”Låt oss lägga allt privat åt sidan och börja med studierna.” sa han sakligt samtidigt som han ställde sig upp och mötte flickans blick.
”O-okej…” svarade flickan och slog osäkert ner blicken.
Utan fler ord så manade William flickan till att sätta sig på den ena sängen var på han efter det tog fram en liten avlång låda från innandömet på sin mantel. Han brydde sig inte om hennes nyfikna blickar utan öppnade lådan utan omsvep och tog fram ett par halvrunda glasögon som såg ut som dem han hade haft på sig innan han råkade ut för fångenskapen hos Sorta Orden.
”Så… Åkerdotter. Vi börjar med bokstäverna i alfabetet…”
Valentin suckade för sig själv och såg upp på skeppet han hade framför sig med en besvärad min.
”Så ni vill att jag själv ska försöka övertala kaptenen på skeppet om att ta med oss till Frick?” frågade han sin far och Vidar som stod bakom honom på bryggan och log fånigt åt honom. Båda bara nickade lyckligt som svar på hans fråga var på de sedan schasade iväg honom mot landgången till skeppet i perfekt symfoni med varandra, vilket fick det att se extra löjligt ut.
Valentin muttrade lite för sig själv samtidigt som han gick fram till landgången och såg sedan undrande upp på det ljusa skeppet framför sig. Fadern och Vidar hade tydligen hittat någon ur besättningen och den vägen fått information om hur de skulle handskas med kaptenen på skeppet. Kaptenen skulle tydligen vara en ung kvinna med ett häftigt humör om man inte såg till att tillfredställa henne rätt i hur man bemötte henne. Enligt fadern och Vidar så hade besättningsmannen tydligen varit osäker på hur man exakt skulle gå henne till mötes då han gnällde mycket om hur kaptenen på skeppet hade bestraffat honom då han gjort något fel i hennes närhet.
Valentin sneglade sig över axeln efter fadern och Vidar. Han blev inte det minsta överraskad då dem båda var spårlöst försvunna.
”Bäst för dem att de gör något vettigt…” mumlade Valentin för sig själv samtidigt som han tog sitt första steg upp på landgången.
”Hallå?!” ropade han något försynt då han tog sig ett par steg till uppför den något vingliga plankan som utgjorde landgången. ”Någon ombord?”
Halvvägs upp så dök det upp en ung kvinna som passade in på faderns beskrivning av skeppets kapten.
”Vad vill du?” frågade kvinnan med en barsk och rätt så mörkröst. Hon lutade sig över relingen för att få en bättre blick av Valentin på landgången. Hennes kolsvarta hår hängde i vågor ner över axlarna och ramade in en något kantig käklinje som fick hennes drag att se ut som hon vore för mager för sitt eget ansikte. Valentin visste att det räknades som vackert, men han var inte riktigt säker på om han kunde hålla med om det.
”Jag kommer för att höra mig för i fall jag och mitt sällskap skulle kunna hyra in oss på detta skepp för att ta oss till Frick.” svarade han på kvinnans fråga och stannade upp och gjorde en elegant bugning. ”Jag önskar få tala med kaptenen till detta magnifika skepp.”
”Åh…” svarade kvinnan överraskat och rätade på sig samtidigt som hon dolde sin mun med sin ena hand då hon fnittrade, uppenbarligen road av hans ord. ”Välkommen ombord på Markattan.” sa kvinnan innan hon försvann från relingen så att Valentin inte längre kunde se henne.
Valentin svalde sin osäkerhet och klev upp på Markattans däck och såg sig undrande om efter kvinnan. Han fann henne stå och vinka honom till sig med ett marigt leende intill kaptenhytten. Han sneglade sig omkring på däcket då han gick henne till mötes och funderade smått för sig själv var besättningen egentligen kunde befinna sig.
”Hur kommer det sig att en bemantlad främling med fina ord kommer till mitt skepp en fin dag som denna?” frågade kvinnan roat samtidigt som hon släppte in Valentin i hytten. Utan fler ord stängde hon dörren om dem och gick in efter honom och passade på att öppet syna honom från topp till tå då hon gick förbi runt honom för att komma till det bord som stod fast på mitten av golvet i den rymliga hytten. Utan att vänta på svar från Valentin satte sig kaptenen på kanten av bordet med benen i kors och huvudet på sned. ”Manteln döljer er väl.” sa hon något besviket men gav honom trots det ett charmerande leende.
”Det finns tillfällen då det kan vara en fördel.” svarade Valentin på hennes påstående och gav henne ytligare en elegant bugning. ”Det kan vara en fördel för mig då jag inte vill visa vad jag står för i nya människors sällskap.” sa han till golvet innan han rättade på sig igen och såg hur kaptenen hade ett nöjt leende på läpparna.
”Det säger du?” frågade hon roat och lutade sig fram där hon satt så att Valentin fick fri insyn på den pösiga tunika hon hade på sig. Till Valentins överraskning så kunde han inte se minsta antydan till bröst innanför plagget. Utan ett ord om saken eller vidare tanke på det hela så sträckte han på sig och sneglade sig oskyldigt om i hytten.
De befann sig i ett förrum till själva sovhytten, så det fanns endast bordet i mitten av rummet och längts väggarna var det prydliga fönster man kunde se ut genom. På väggarna som vette mot däck och sovhytten satt det små skåp med luckor ovan och bredvid varandra som samtliga hade snirkliga mönster uthuggna i träet.
”Det kan vara en fördel om jag kunde få veta var ni står i frågan.” sa han artigt och sneglade på kaptenen från underkanten på sin luva han hade prydligt uppdragen.
”Magi fascinerar mig.” svarade kaptenen utan omsvep. ”Fast vissa män kan vara mer intressanta.”
Hon sträckte på sig igen och var noga med att visa upp sina slanka former för Valentin som inte kunde tolka kaptenen på annat vis än att hon var något av en slampa där hon satt och ålade sig med sin löst sittande vita tunika och svarta tajta bommullsbyxor. Hennes fötter var bara medan hennes ögon ramades in av omsorgsfullt prydligt smink.
”Magin är en del av mig.” svarade Valentin och sneglade allvarigt på kvinnan för att försöka avlösa någon form av reaktion från kaptenen som kunde avslöja för honom i fall hans far och bror hade valt rätt skepp att vilja resa med.
”Fler talet av mina besättningsmän har någon form av anknytning till magi. Må det vara att de själva är mavil eller har en hustru eller syskon hemma med de vita ögonen. De är alla välkomna ombord på mitt skepp om de vill arbeta för lönen de får av mig.” Kvinnan la huvudet på sned och såg något allvarlig ut men samtidigt uttråkad.
Valentin log för sig själv under luvan och kunde känna sig uppriktigt lättad över kaptenens ord.
”De som själva är mavil i besättningen är för stunden under däck då jag är fullt medveten om att Krack inte har de vänligaste bemötandena mot de som har en anknytning till magi. Tanken är att vi ska avsegla redan i morgon bitti för att komma bort från detta vedervärdiga land.” sa kaptenen allvarligt där hon satt på sitt bord med benen i kors.
Valentin började med att buga sig för henne återigen.
”Era ord är lugnande och ger mig modet att tala med er öga mot öga.” sa han artigt och drog långsamt av sig luvan så att hans ansikte blev fullt synligt för kvinnan.
Kvinna tycktes inte bli överraskad då hon fick se honom, utan hon log bara med ett litet lyckligt leende.
”Jag vet inte vad som fick dig att komma till mitt skepp för att vilja åka med oss på vägen, men enligt mig så tror jag det kan vara tur för mig.” sa hon och vinkade Valentin till sig så att han hamnade precis framför henne.
”Hur gammal är du?” frågade hon nyfiken samtidigt som hon tog ett försiktigt grepp om hans haka och vred på hans huvud så att hon kunde se hans käklinje tydligare.
”Femton år.” svarade han kort på hennes fråga och sneglade undrande på henne där hon satt och små log åt honom.
”Hur många och vilka består ditt sällskap av som vill följa med oss på skeppet?” frågade hon halvt om halvt kuttrande.
”Sammanlagt är vi åtta personer, min far, farbror, mina två bröder, kusin och ytligare två vi inte har släktband till.” svarade Valentin och kunde inte uppfatta kvinnan på annat sätt än att hon var intresserad av honom.
”Om jag skulle låta er ta del av resan, hur skulle ni betala oss?” frågade hon då hon släppte hans haka och lutade sig bak på bordet.
”Vi har en del guld och om det skulle behövas så kan nog de flesta av oss hjälpa till med sysslor ombord, sånt som en landkrabba skulle kunna klara av.” sa han och avslutade med ett leende som kaptenen uppenbarligen gillade.
”Detta är ett handelsfartyg, men jag har ingen större last ombord då den redan lastats av. Så det finns gott om plats för dig och ditt sällskap. Men vad skulle du säga om att vi lärde känna varandra lite bättre under resans gång?” frågade hon inbjudande med en blick som avslöjade att hon hoppades på att han skulle gå med på att vara en del av betalningen.
Valentin svalde något nervös för hur han skulle svara henne. Vad hans far och Vidar sagt så var kaptenen tydligen en kvinna som kunde bli lätt ond på en om man nekade henne något hon ville ha.
”Om jag bara går med på det till en viss grad?” frågade han prövande och gav henne ett oskyldigt men vinnande leende.
”Jag kanske inte är din typ?” frågade kaptenen med ett påstående samtidigt som Valentin kunde uppfatta henne som att hon prövade honom.
Valentin kände att han kunde vara henne ärlig och tog ett steg fram mot henne och vinkade henne till sig så att han kunde luta sig fram till hennes öra.
”Jag må vara ung, men jag vet en hel del och ni är en vacker kvinna som inte många män skulle tacka nej till att lära känna.” halvt viskade han i hennes öra och han kunde se att hon rös till vid hans ord. Road över det hela lutade hon sig bak med ett stort leende på läpparna.
”Detta kan bli en spännande resa.” sa hon och blickande flörtigt till Valentin som själv gav henne ett något förförande leende.
”Jag hoppas verkligen att denna kvinna inte har någon konstig fetisch eller likande som skulle få mig att hamna i en obehaglig situation.” tänkte Valentin för sig själv samtidigt som han sträckte på sig och var uppenbart lättad över att kaptenen mer eller mindre skulle tillåta honom och de andra ombord på sitt skepp Markattan.
Arthur och Vidar satt bredvid varandra på kajkanten och sneglade bort på den ljusa tremastaren som Valentin befann sig på.
”Tror du han får ombord oss?” frågade Vidar och sneglade på sin far som log vid frågan.
”Det är din bror och min son Valen som förhandlar åt oss. Det är väl mer eller mindre självklart att han får kvinnan på fall och låter oss åka med. Tror du inte det?” sa fadern och avslutade med en fråga samtidigt som han hela tiden log stolt.
”Det är ju förvisso Valen.” svarade Vidar och log själv fånigt åt vetskapen om att de hade skickat in Valentin till en manslukerska.
William, Valentin och Vidar 