Kapitel 23: Vidars nya besvär

Solen stod lågt på den klarblå himlen och färgade horisonten i en mörkröd färg. Den ljusa tremastaren Markattan guppade lugnt fram med hjälp av svala brisen som förde skeppet åt norr på sjön Jorma. På grund av den svaga vinden så hade de endast kommit halvvägs över sjön de tre senaste dagarna och om vädret höll i sig som det gjorde så väntade sig inte annat än att de skulle få segla in på floden Ferr fören först om ytligare tre, eller till och med fyra dagar.
Samtliga ombord på skeppet kunde njuta av solen och den lätta brisen. Men Arthur och Amandus stod istället ofta vid reglingen i fören och pratade lågs sinsemellan då det var den enda plats de kände att de kunde prata någotsånär ostörda på.
Vidar som inte hade något speciellt för sig på skeppet, då besättningen var fullskalig, hade inga extra uppgifter att syssla med. Därför stod han själv vid reglingen på skeppet och tittade på solen som var på väg ner. William hade ockuperat den hytt han fått tillsammans med Vidar och Valentin till sina studier med Åkerdotter. Alanya och Den Ledande som bestämt sig för att kallas Sofia deltog dem också. Men Vidar gissade på att det mest berodde på att dem ville ha koll på William i flickans sällskap.
Namnet som Den Ledande hade valt till sig själv hade hon hört en förbi passerande säga då de var på väg till skeppet i Storn. Enligt henne så dög vilket namn som helst, hon gillade tydligen inte tanken på att kallas Den Ledande. För det hade hon lagt bakom sig sa hon.
Precis innan avfärden så hade de sålt hästarna och det var något sorgligt, men Åkerdotter verkade ta det värst då hon hade fattat tycke för Flisan och skiljdes ogärna från stoet. Valentin hade tröstat henne och lovat att då de väl kom hem till Maalzat så skulle hon få möta hans valack som väntade på honom.
Det var inte mer än så och de hade alla välkomnats ombord på skeppet. Även om besättningen senare fick veta vad dem var för något så var det inga tvister då det fanns Mavil med i besättningen.
Men det som fick Vidar att fundera mest på var det att Valentin spenderade en hel del tid tillsammans med kaptenen på skeppet och enligt honom så var det för att han skulle få chansen att lära sig om kaptens yrket, men i Vidars ögon så var det något mysko med det påståendet då Valentin aldrig tidigare hade visat något intresse för någon form av disciplinariskverksamhet. Samt att han hade hört andra prata om kaptenen och vad förslags person hon var, gjorde Valentins påstående ännu mer misstänksamt.
Han tog en djup suck och stirrade ner på vattenytan som skvalpade lätt mot skråvet. Han var inte van vid båtresor, men han blev i alla fall inte sjösjuk som Alanya som ändå hade bestämt sig för att vara med vid Åkerdotters undervisning.
”Så här står du och hänger.”
Vidar sneglade sig över axeln på sin bror Valentin och suckade igen.
”Så du är ledig nu?” frågade Vidar uttråkat.
”Det kan man väl påstå.” svarade Valentin och ställde sig bredvid och lutade sig själv över reglingen för att stirra ner på vattnet.
Vidar sneglade undrande på sin bror, av någon anledning så verkade Valentin inte vara lika pigg som han brukade vara.
”Vad har du fått lära dig dem senaste dagarna?” frågade Vidar uppriktigt intresserad av svaret samtidigt som han försökte läsa av sin brors reaktion i väntan på svar på frågan, trots att det inte var hans starka sida att förstå sig på andra.
”Att alla kvinnor inte är vad de ser ut att vara.” svarade han bara trött utan att visa några speciella reaktioner. Vidar fnös till av besvikelse och undrade om han hade missat något i sin brors svar.
”Där ser man…” sa han något besviket och stirrade ner på ytan igen.
Solens strålar var mycket långa nu och det var endast en liten del av dem som fortfarande gav ljus till dagen. Vidar sneglade upp på horisonten innan han vände sig helt om och tittade upp på den klara himlen som började mörkna i brist på solljus.
”Kanske ska tala om för Will och dem andra att solen snart gått ner. Annars kan jag tänka mig att vi aldrig skulle får tillbaka våran hytt så att vi kan sova.” sa Vidar och sneglade återigen på Valentin som faktiskt tittade tillbaka på sin bror.
”Kan vara en bra idé.” svarade han och sträckte på sig och blängde för en stund intensivt på Vidar.
”Ehm…” var det enda Vidar osäkert fick fram då Valentin blängde på honom.
”Vad skulle du säga om jag gjorde- ” var allt Valentin han fråga innan kaptenen för skeppet kom fram till de båda bröderna.
”Så det är här du gömmer dig?” frågade kaptenen roat och ställde sig även hon vid räcket, men bredvid Valentin med ryggen mot vattnet.
Valentin hummade bara till svar och slog ner blicken på vattnet igen och Vidar följde undrande sin brors reaktion innan han såg upp på kaptenen och gav henne ett leende.
”Så Valen har försökt att smita från sin läromästare?” frågade han roat och lätt retsamt.
”Det kan man väl påstå.” svarade kaptenen med ett leende och sneglade på Vidar där hon stod. ”Av någon anledning så verkar han inte gilla det jag har att lära honom.” sa hon med ett något lömskt leende.
”Han har aldrig varit typen för att lära sig något disciplinerat.” svarade Vidar på det och vände sig om mot kaptenen så att han kunde se henne utan att behöva vrida på huvudet efter henne.
”Han lär sig snabbt även om allt inte tycks roa honom.” svarade kaptenen och följde Vidars exempel och ställde sig så att hon kunde se honom bättre.
”Jag står faktiskt här i mellan er och hör er utmärkt…” små gnällde Valentin där han stod och studerade vågorna som även de nu hade börjat mörkna då solen nästan hade försvunnit ner bakom horisonten.
”Man vet aldrig.” sa Vidar retsamt och la en hand på sin brors axeln, mest bara för att han visste att det skulle reta Valentin lite extra.
Kaptenen stod bara tyst och tittade nyfiket på innan hon tyckes komma på en genial plan.
”Vad säg som att Vidar skulle gå i lära hos mig också?” frågade hon och Vidar log vid frågan men hann inte svara innan Valentin vände sig om mot kaptenen med en vred min.
”Jag tror inte att det är en sån bra idé.” sa han vresigt och vände sig in mot skeppet. ”Han är inte riktigt sån.” avslutade han och tittade på Vidar som stod och såg ut som ett frågetecken.
”Så jag får inte lära mig vad det innebär att vara kapten på ett handelsfartyg?” frågade han uppriktigt sårad av sin brors ord, varför skulle inte han få lära sig det Valentin fick lära sig.
”För alla kunskaper inte passar någon vars högsta dröm är att ingå i hovets livvakt.” svarade Valentin och vände sig istället mot Vidar. ”Tro mig…” viskade han innan han gick iväg över däck.
Vidar såg bara undrande efter sin bror och kunde absolut inte få någon ro i tankarna om vad hans bror hade menat. Han litade på honom, men något var inte riktigt rätt. Det var som om han hade blivit nekad något han verkligen ville, som om hans liv vore över. Han hade en tendens att bli deprimerad då det var något som inte gick som han ville.
”Så du vill bli en soldenär?” frågade kaptenen nyfiket.
Vidar hajjade till och såg undrande på kaptenen som hon vore ett magiskt väsen som dykt upp framför honom då hans tankar avbröts.
”Ja?” svarade han frågande, osäker på vad som hände egentligen.
”Varför det?” frågade kaptenen med en uppriktigt nyfikenhet och synade honom från topp till tå.
”Varför inte?” svarade Vidar nonchalant och ryckte på axlarna. ”Antagligen mest för att det är det enda jag vet att jag skulle vara bra på.”
”Jasså?” frågade kaptenen för att få en förklaring.
”Ja, du förstår. Precis som min far så har jag elementet luft och med hjälp av det så kan jag… hm… Hur skulle Will ha förklarat det? Omvandla?” sa han frågande med en hoppfullblick på kaptenen som om att hon skulle förstå vad han menade, eller kanske rent av hjälpa honom med hans ordval. Vidar var trots allt inte den mest intellektuella av bröderna. Kaptenen bara ryckte undrande på axlarna som svar. ”Det kan nog bäst beskrivas som att jag omvandlar luften jag bär på och närmast omkring mig så att jag kan bli något starkare och snabbare än vad jag annars är.” avslutade han sin förklaring enkelt.
Vidar stod tyst en stund och såg undrande på kaptenen som tyckes fundera febrilt på något. Men innan hon hann säga något så kom Valentin tillbaka med William i släptåg. Kaptenen sneglade då intresserat på dem då de anslöt sig till henne och Vidar.
Kaptenen vände sig mot Valentin med en något alvarlig min men hann inte säga något innan Valentin surmulet gick fram till kaptenen så att han hamnade precis framför.
”Om du så ens försöker tänka den tanken igen så svär jag vid dem sju färgerna att du skulle ångra dig i fall du yttrade dem orden.” sa Valentin lågt och vresigt till kaptenen så att bara hon skulle höra honom. ”Vad var det du ville visa mig tidigare?” frågade han sedan i normal samtalston.
Vidar gissade att det var för att avleda kaptenen från vad än hon hade tänkt säga, om han kände sin bror rätt så var Valentin väldigt bra på att veta vad folk kunde tänka. Han förstod inte hur men han gissade på att det hade med broderns förmåga att göra även om han bara påstod att han kunde påverka värme omkring sig.
Kaptenen som nu också såg lite vresig ut mumlade något till Valentin innan hon gick förbi honom. Valentin suckade då och följde sedan efter henne.
”Vad handlade det om?” frågade William som inte alls förstått sig på Valentin och kaptenens beteende.
”Vet inte riktigt, men jag gissar att dem två går varandra på nerverna på något vis.” svarade Vidar och vända sig återigen mot relingen.
William sa inget mer om saken utan ställde sig bara bredvid Vidar för att själv stirra på solnedgången som nu nästan var över.
”Hur går det med att lära Åkerdotter?” frågade Vidar efter en stunds tystnad och sneglade på William som tittade tillbaka på sin bror.
”Jag tror jag kommer bli galen på Alanya och Sofia innan den här resan är slut. Så fort jag försöker kika henne över axeln då hon försöker skriva så drar någon av dem tag i min tunika för att hålla mig undan från henne. Hur ska jag klara av att lära någon något om jag har två pilska hyndor som hänger efter mig?” sa William och Vidar kunde se och höra det att hans bror var irriterad på situationen.
”Jag skulle kanske kunna avleda dem på något vis i morgon? Vill inte att du tar för vana att ha ett grovt språk.” sa Vidar med hopp om att det skulle vara hjälpsamt för hans bror och för att retas lite.
”Det vore tacksamt, för snart är min gräns nådd för vad jag står ut med…” svarade William på det och tittade ut över reglingen med en suck.
”Jag som vet var dina gränser går, då jag testat dem själv, kan bara ana hur frustrerande det är för dig.” sa Vidar och log roat åt sin bror. ”Men räds icke kära broder! I morgon ska riddaren Vidar rädda dig från de krävande ungmöerna.” Han avslutade vad han sa med en dramatisk bugning och blinkade retsamt till William som inte var det minsta intresserad av vad hans bror gjorde för tillfället.
”Tack.” svarade han bara kort innan han näst intill hängde sig över reglingen bara för att slippa stå.
”Ursäkta om jag frågar, men du ser något trött ut. Hur kommer det sig att du inte gått och lagt dig än?” frågade Vidar och var uppriktigt oroligt för hur trött William såg ut.
”Därför då jag gick ifrån hytten så var dem tre av kvinnligt kön djupt försjunkna i en diskussion i vad en man tycker om hos en kvinna… Till och med Åkerdotter var aktivt försjunken i samtalet.” svarade han och fortsatte att hänga lealöst över reglingen och stirra ner på vattnet.
”Antar att jag ska se vad jag kan göra för att jaga ut dem åt dig då.” sa Vidar och började med raska steg att gå mot hytte dem skulle befinna sig i.

Vidar var inte riktigt beredd på vad han mötte då han klev in i hytten. Ingen av tjejerna märkte då han kom in, eller så brydde dem sig inte. Men dem var alla tre i full färd med att jämföra bröst med varandra. Han kunde inte i sina vildaste fantasier förstå varför dem stod i en liten cirkel utan kläder på överkroppen och visade upp sina bröst för varandra.
Han var precis på att vända i dörren då han hörde Åkerdotter lugnt konstatera att dem hade en betraktare. Alanyas första reaktion var att skrika till och hålla sig för brösten, den Ledande Sofia ryckte till och dolde också sina bröst. Men Åkerdotter vände sig mot Vidar och sa en mening som var en av de sista han ville höra i en sådan situation. ”Varför frågar vi inte Vidar om vem av oss som har dem bästa brösten? Han är ju trots allt en man.”
Vidar stod med ryggen mot dem tre, men han kunde känna deras blickar i ryggen på sig. Dem viskade något sinsemellan och han hoppades innerligt på att de skulle komma överrens om att det inte skulle vara en bra idé.
”Kom hit Vidar och stäng dörren om oss.” sa Alanya med en ovanligt lugn röst.
Vidar kunde känna en svag rysning genom kroppen vid hennes ord och backade först med ryggen mot dem och stängde sedan dörren framför näsan på sig själv. Han stirrade på dörren och de träådror som löpte längst med plankorna den var bygga av. Om han stod still och var tyst så kanske dem skulle förstå hur dem deras idé var.
”Vänd dig om.” kuttrade Sofia med en road röst.
Vidar vrålade i sitt inre och var beredd på att slita upp dörren och springa därifrån. Men en annan del av honom var samtidigt nyfiken på vad som skulle ske här näst. Han slöt ögonen och vände sig om mot tjejerna med ett fånigt leende, men kunde inte se deras uttryck, så det gjorde det inte lika roligt för honom.
Innan han hann reagera så tog någon av dem tag i honom och drog honom in i rummet, rätade upp honom och var sedan tysta ett litet tag.
”Öppna ögonen.” sa Alanya beordrande och Vidar vågade inte riktigt gå emot hennes order så han öppnade ögonen otroligt långsamt och fick se hur Alanya, Sofia och Åkerdotter var uppradade framför honom. Bakom dem fanns dörren till hans frihet.
Alla tre höll för sina bröst men han gissade på att det var för att retas med honom som de nu stod framför honom i bara trosor, förutom Sofia som var helt naken om man inte räknade med ögonbindeln hon ännu hade på sig.
”Vi vill att du ger oss dina uppriktiga åsikter om vad du tycker om våra kroppar.” sa Alanya bestämt och fäste en alvarlig blick på Vidar som bara stod där och såg besvärad ut med ett fånigt leende och försökte titta överallt förutom på dem.
‘Varför?!?!?!’ frågade sig Vidar i sitt inre och vred fast blicken i ansiktet på Alanya med ett brett besvärat flin.
”Bra.” sa hon enkelt och tog ner armarna så att de hängde vid sidan om henne. Sofia och Åkerdotter följde hennes exempel.
Det första Vidar noterade var deras längd, han tänkte inte på det först, men de hade ställt sig i längd ordning. Alanya stod först och var kortast, bredvid henne stod Sofia som var ungerför ett huvud längre än Alanya och sist stod flickan som var lika lång som han själv, ett halvt huvud längre än Sofia. Varför skulle den som var kortast av dem vara den som försöker bestämma allt?
”Ge oss nu dina åsikter.” sa Alanya alvarligt och stirrade på Vidar tillsammans med dem andra två.
”Du är kortast.” sa han med ett påstående och pekade på Alanya. Samtidigt som han försökte att hålla blicken i deras ansikten.
Alanyas blick mörknade, Sofia såg road ut och flickan såg ut som ett frågetecken. Vidar insåg sitt misstag och började flaxa med armarna framför sig som om han skulle kunna sudda ut det han precis sagt. ”Men din längd är en bra längd.” fyllde han i och hoppades att det skulle rädda honom.
”Men inte min?” kuttrade Sofia och ålade sig något för honom vilket fick Vidar att haja till då han av misstag hade synat henne från topp till tå vid hennes fråga.
”Du har en fin hudfärg.” sa han och hoppades på att han hade undkommit hennes vrede eller likande.
”Tack” sa hon kort och gav honom ett flirtigt leende.
”Och jag?” frågade flickan som om hon vore bortglömd.
Vidar öppnade munnen för att säga något smart, men fick inte fram ett endaste ord då han såg flickan i ögonen. Alanya som tycktes bli otålig knäppte till med fingrarna och Vidar blev fri från sin trans och sneglade på henne. Hon hade ställt sig i sin vanliga ‘nu är jag irriterad’ pose och stampade med ena foten i golvet. Vidar tittade snabbt tillbaka på flickan igen men kunde för allt i världen inte komma på något smart att kommentera hennes utseende med.
”Du är en Mavil?” frågade han sedan dumt och slog sig själv för ansiktet i skam över vilken korkad kommentar han kom med.
Vidar visste inte om han hade tur eller inte. Men innan någon av tjejerna hann säga något så knackade det på dörren och man kunde höra Valentins röst utanför dörren. ”Jag kommer in nu.”
Vidar passade på att vända tjejerna ryggen, Sofia täckte sig själv med sina händer och Alanya kastade sig mot dörren med ett dramatiskt ”Neeeej!” Flickan vände sig bara frågande om och såg hur Valentin öppnade dörren som då såg tjejerna och blev högröd i ansiktet och sedan stängde dörren snabbt igen.
Alanya stod som fast frusen i sitt språng och såg sig undrande om över axeln mot Vidar som nu hade satt sig ner på huk och kramade om sina egna knän och knep ihop ögonen samtidigt som han viskade ”Jag är för ung för det här” för sig själv upprepade gånger.
Flickan som var minst berörd av det hela började först att små fnittra men övergick rätt så snart till att öppet gapskratta åt situationen.
Både Alanya och Sofia tittade undrande på flickan där hon stod och gapskrattade. Vidar slutade viska för sig själv och vågade sig på att snegla på den skrattande flickan. Han erkände för sig själv att hon hade ett fin skratt. Men han vågade sig inte på tanken att tänka ut vem av dem som var den vackraste av tjejerna i sällskapet.

Valentin som stod utanför dörren med ryggen mot den sneglade på William han hade bredvid sig.
”Det är INTE säkert att gå in där just nu.” sa han konstaterande och William gav honom en tyst likgiltigt blick.
”Vad gör dem där inne egentligen?” frågade han trött och tog ett steg mot Valentin och dörren.
”Inte den blekaste, men jag gissar på att Vidar inte kommer vara sig själv den närmsta tiden.” svarade Valentin och gav William ett oroat leende.
Innan de hann säga något mer så drog Alanya upp dörren så att Valentin trillade in i rummet och landade pladask på ryggen. Utan ett ord gick hon förbi honom med Sofia och flickan i släptåg. Alla tre hade klätt på sig igen, men Vidar satt kvar i bortre ändan i rummet och blundade hårt.
”Dem har gått nu.” sa William trött då han klev in över Valentin på golvet utan att hjälpa honom upp. Utan fler ord så gick han rakt till den säng som var hans, la sig raklång på den och somnade.
Vidar kikade sig försiktigt över axeln och såg uppriktigt lättad ut då tjejerna hade lämnat rummet.
Valentin tog sig upp från golvet men frågade inte Vidar om vad som hade hänt, om han kände Vidar rätt så skulle han tala om det senare om han nu ville tala om för sina bröder om vilken upplevelse han precis hade varit med om. Så utan mer ord för dagen så tog sig Vidar och Valentin ner i sina egna sängar. Men det var bara Vidar som hade problem med att somna. Varför var alla kvinnor så underliga?