När Valentin öppnade ögonen nästa morgon så väntade han sig inte att han skulle få se William stå lutad över Vidars säng medan han viskade något till hans rygg. Utan ett ord satte han sig upp i sängen och gav dem en något oroad blick. Han var precis på väg att fråga vad dem viskade om då Vidar rullade runt i sin säng och stirrade rakt upp på William som rätade på sig något.
”Kan du verkligen lova mig att jag ska slippa vara med om något sådant igen?” frågade Vidar medan han hasade sig upp i sittande ställning och såg upp på William.
”Kan inte lova något, men kan alltid be dem att inte görs något sådant igen eller så… ehm… så kanske jag kan hota dem med något?” sa William något osäkert samtidigt som han rös till då tanken tydligen inte lockade honom nämnvärt.
Valentin som nu satt upp i sin säng lyssnade på sina bröder utan ett ord. Han visste inte vad som hänt fullt ut i går kväll, men det hade tydligen satt Vidar ur gängorna rejält och nu visste tydligen William om det också? Utan att märkas så smög han upp bakom William och överraskade båda bröderna med att slå sig ner i Vidars fotände.
”Vad är det jag inte vet egentligen?” frågade han undrande och båda William och Vidar gav Valentin en fundersam blick. ”Vad?” frågade Valentin då de tydligen inte ville tala om det för honom.
”I går…” började Vidar tvekande och såg bort från sina bröder medan han talade. ”Så såg jag något jag aldrig i hela mitt liv någonsin borde fått se.”
Valentin gav Vidar en undrande blick och sneglade på William som bara stod där tyst och rättade tills sina glasögon. ”Vad var det?” frågade Valentin och såg på Vidar som fortfarande envisades med att titta bort. ”Så illa kan det väl ändå inta ha varit?” frågade han vidare med en skeptisk min.
”Inte för dig kanske, men att bli trängd av tre nakna kvinnor är inte riktigt min grej.” fick Vidar ur sig och tittade oskyldigt ner på sina händer han höll i knät och kramade om filten han fortfarande hade lindad om sig.
”Du blev trängd av dem nakna?” frågade Valentin och kunde inte riktigt tro på att han hört rätt. ”Nakna?” frågade han igen då han verkligen inte kunde förstå sin broders ord. Visst hade han skymtat en del hud på kvinnorna, men helt nakna hade dem väl inte varit? Men innan Vidar hann svara, eller William göra något annat än bara stå där och se mållös ut så knackade det på dörren till deras hytt.
Alla tre ryckte till, Vidar såg ut som om han ville springa därifrån – och det var en mycket sällsynt syn. William såg bara malplacerad ut medan Valentin var den som med en undrande min gick över golvet i rummet för att öppna dörren.
Försiktigt gläntade han på dörren och fick se kaptenen utanför med sitt typiska busiga leende då hon tittade på Valentin när hon hade en idé.
”Ge mig en liten stund bara…” sa han något oartigt och stängde dörren för kaptenen innan han gick över till sin packning och bytte om från sina sovkläder.
”Vem?” vågade sig Vidar på att fråga medan han såg på Valentin med en uppenbarligen orolig min.
”Kaptenen…” svarade Valentin enkelt innan han vände ryggen till sina bröder återigen och gick bort till dörren. ”ses senare…” sa han halvt om halvt oengagerat innan han öppnade dörren och gick ut ur rummet, lämnade sina bröder till att diskutera vad det nu var involverade i för samtal. Men det som fick Valentin att undra, var det att Vidar hade sagt att tjejerna varit nakna. Varför hade tjejerna varit nakna för Vidar? Valentin förstod inte vad som hade hänt.
På kaptenens läppar satt ett litet överraskat leende.
”Var kommer detta bryska humör ifrån?” frågade hon och Valentin hajade till då han upptäckte att han faktiskt inte var ensam.
”Vanan att alltid vara med mina bröder.” svarade han med en liten suck och vände sig om mot kaptenen, även om det inte var helt rätt så var det delvis sant.
”Säg mig Sharly, skulle det finnas en möjlighet för mig att få en dag ledigt från min närvaro hos er? Eller i alla fall en stund på dagen?” frågade Valentin samtidigt som han gav kaptenen ett charmerande leende, vågade sig på att testa hennes gränser något.
”Kapten Sharly om jag får be.” svarade kaptenen lite lätt retsamt samtidigt som hon gav Valentin en blinkning och lutade sig mot väggen för att komma närmare honom. ”Men det skulle nog kunna diskuteras och även bli genomförbart mot en mindre byteshandel.”
På kaptenens läppar lekte ett busigt leende samtidigt som hon lutade sig närmare Valentin som lyssnade med ett uttryck av likgiltighet. Valentin kunde bara ana vad det var Kaptenen önskade av honom.
”Låt oss säga-” Var allt kaptenen hann säga innan Arthur och Amandus kom gående mot dem och påkallade deras uppmärksamhet. Kaptenen vände sin uppmärksamhet mot de båda äldre bröderna med ett charmerande leende då de kom fram till dem.
”Valentin och Kapten Sharly. God morgon.” hälsade Amandus hjärtligt medan Arthur nickade medhållande.
Sharly nickade lätt tillbaka och tog samtidigt ett steg bak från Valentin som även han log åt sin far och farbror.
”Ska Valentin få lära sig något nytt och spännande i dag?” frågade Amandus med uppriktigt nyfikenhet medan Arthur stod tyst bredvid och studerade väggarna i den smala skeppskorridoren.
”Tanken var att jag skulle försöka.” svarade kaptenen med ännu ett leende och Amandus nöjde sig med det svaret, trots att det var samma svar han fått hittills ombord, som varje gång han hittills frågat. Arthur visste redan sanningen till Valentins lärlingsplats hos kaptenen, då Valentin redan första natten ombord på skeppet hade förklarat överrenskommelsen han hade med kaptenen för att sällskapet skulle få följa med ombord på Markattan.
”Se till att det blir en bra lektion!” sa Amandus hjärtligt och gick vidare med Arthur i släptåg efter sig.
Valentin såg på medan de försvann bort i korridoren innan han vände blicken tillbaka på kaptenen.
”Vad var din idé för att gå med på min önskan?” frågade Valentin och det busiga leendet dök återigen upp på Sharlys läppar.
”Den lilla rosa.” sa kaptenen och leendet breddades medan hon såg på Valentin, vars uttryck endast kunde avläsas som att detta skulle plåga honom.
”Som ni önskar kapten.” sa han sedan teatriskt och bugade sig djupt. ”Allt för att min dam ska hålla sig glad.”
Valentins besvärade leende gjorde att det värkte i kinderna på honom. Han såg ner på sig själv och hoppades innerligt att inga fler från sällskapet än hans far utanför rummet någonsin skulle behöva veta vad det var han fick stå ut med i kaptenens hytt.
Kaptenen Sharly hade själv bytt om till en nästan identisk kreation som Valentin bar.
”Gillar du den inte?” frågade kaptenen och slätade till dem korta rosa tyllkjolarna på sin i övrigt mycket tajta klänning. Den lämnade inte mycket över åt fantasin av kaptenens kroppsform. Samma sak gällde den klänning Valentin hade på sig och som toppen på kakan hade Kaptenen satt en rosa blomma i håret på honom, som utan skavanker matchade klänningen.
Valentin hade redan första dagen ombord på skeppet fått reda på att kaptenen egentligen var en man, som bara råkade gilla att sy och klä sig, samt agera som en slampig kvinna. Tydligen visste samtliga besättningsmän ombord också om det. Enligt vissa av besättningsmännen som Valentin lyckats tala med på egenhand, verkade de vara lättade av att sällskapet var ombord, då kaptenen tydligen i vanliga fall hade struttat runt fritt på däck i sina olika kreationer och även från gång till gång fått utvalda besättningsmän att klä ut sig dem med. Men just nu hade kaptenen Valentin att klä upp. Fast ibland kom det några som ville vara med, då de uppenbarligen också gillade att klä upp sig – det brukade sluta i att de under kaptenens ledning sedan hade en dansuppvisning efter kaptenens tycke. Men en sak som kaptenen hade varit noga med var att han skulle kallas hon, för han vägrade vara annat än en hon. Men den enda anledningen till att det hölls hemligt för sällskapet ombord, var för att Valentin verkligen hade gått ner på sina bara knän inför kaptenen och bett om att inte behöva visa upp det för dem.
”Den är något tajt.” smågnällde Valentin medan han försökte se sig själv över axeln för att rätta till en skavande kant på klänningen.
”Det ska den vara.” sa kaptenen menande medan hon gick fram till Valentin och hjälpte honom med den skavande kanten.
Valentin gav kaptenen en undrande blick och kunde inte förstå varför hon tyckte om att klä upp sig på detta viset. I hennes vanliga kläder så kunde man i alla fall tro att hon var en kvinna, men ju tajtare kläder hon valde att ta på sig, desto mer såg man att hon var en man då det inte fanns några antydningar till kvinnliga former.
”Så där ja!” utropade kaptenen exalterat medan hon trippade bak några steg från Valentin för att se honom bättre. ”Allt som hade behövts nu hade varit något längre hår på dig, och du hade varit helt fantaskiskt vacker.”
Valentin visste inte om han kunde hålla med om det men kunde ändå inte låta bli att le åt kaptenens exalterade tillstånd. Trots att kaptenen var långt ifrån Valentins normala bekvämlighets typ av människa, lika så för så många andra, så hade denna speciella person en lätt positiv inverkan på honom trots allt.
”Upp med handen och peka på din egen haka så sött du kan…” sa kaptenen och Valentin kunde inte låta bli himla med ögonen då kaptenen inledde sin posering av honom. Efter lite rättningar av hans position var kaptenen äntligen nöjd med sitt verk då hon noggrant studerade Valentin framför sig.
”Jag önskar jag kunde föreviga dessa ögonblick.” sa kaptenen med en djup suck innan hon lät Valentin släppa den posering han höll.
En man som ansett sig extremt maskulin hade aldrig ens gått med på att själv, eller ens låta en annan man i sin närhet posera och klä sig så som Valentin gjorde nu. Även om det tog emot i honom själv så såg han inget farlig i det. Det var ett billigt pris att betala för resan, bakom dörrarna till kaptenens hytt – det hade alltid kunnat ha varit värre.
”Okej. Du kan ta av dig den där nu.” sa kaptenen och flaxade nonchalant med en hand åt Valentin medan hon trippade iväg till sitt skrivbord som var dolt under en hög av papper.
Valentin dolde en oskyldig grimas medan han kämpade med snörningen han hade på ryggen. Trots att han ville få av sig ”den lilla rosa” så snart som möjligt så kunde han inte låta bli att fastna med blicken på kaptenen som dansade runt skrivbordet och letade bland sina papper. Det skulle inte förvåna Valentin det minsta i fall hon hade kommit upp med ännu en kreation hon skulle till att sy till honom och sig själv.
Av någon underlig anledning så var hon alltid själv tvungen att klä upp sig i identiska kläder som dem andra hon klädde upp. Valentin kunde inte förstå varför.
”Ah här är den!” utropade hon samtidigt hon slet upp ett papper så att flera andra virvlade iväg från skrivbordet. Valentin hajjade till och drog snabbt av sig klänningen han hade lyckats få upp snörningen på så att han endast stod i ett par kalsonger med blomman kvar i håret. Utan några ord så började han gå bort till sina kläder medan kaptenen skuttade upp jämsides med honom och visade pappret för honom.
”Vad tycker du?” frågade kaptenen och log ett förväntansfullt leende åt Valentin som bara stirrade på kaptenens senaste idé hon ritat upp på pappret. Hennes kunskaper i teckning var inte dem bästa, men trots det så rös Valentin till då han såg vad som var på bilden. Det var hittills den värsta och mest pinsamma kreation kaptenen hade kommit upp med.
”Tror du dem andra skulle uppskatta att se den på mig?” frågade hon och Valentin såg undrande på kaptenen. Så det var inte han som skulle tvingas ha den på sig?
”Jag tror dem flesta skulle kunna uppskatta den.” sa han uppriktigt då han visste att majoriteten av besättningen ombord avgudade sin kapten på så många vis. Inte bara för att hon var så speciell med sin hobby i sömnad och klädval, men också att när det väl gällde så kunde hon agera och vara som en av det bästa kaptenerna man kunde hitta i den här världen.
”Tack!” sa hon kort och skuttade tillbaka till sitt skrivbord och började krypa runt på golvet i sin rosa klänning för att plocka upp alla papper som hade lämnat skrivbordet.
Valentin tog fundersamt på sig sina egna kläder och var för stunden lättad över att hon inte hade sagt att hon velat se honom i det hon ritat. Det sista han ville var att posera i endast kvinnounderkläder – men om det kom på tal så skulle han nog ge med sig i det sammanhanget också. För trots kaptenens lätta personlighet så ville inte Valentin veta vad som skulle kunna hända om han nekade henne det nöjet. Någon ur besättningen hade viskat om en man som motsatt sig kaptenen och därefter inte fått vara kvar på skeppet, mitt på dem djupaste vattnen de passerat vid tillfället, dagar från närmsta kust. När kaptenen var på dåligt humör kunde hon ibland mumla om kölhalning och det var inte heller något Valentin kände för att prova på.
”Är jag fri nu?” frågade han försiktigt och kikade runt kanten på skrivbordet där kaptenen kröp runt på alla fyra och samlade ihop papper.
”Du kan gå.” sa hon utan att ens se på honom och Valentin visste att hon antagligen hade fått ännu en idé hon skulle kunna skapa och klä honom i.
Valentin var snabb med att lämna hytten och tog ett djupt andetag av lättnad väl utanför dörren. Nu tänkte han ta sig till sina bröder och se vad dem hade för sig. Förhoppningsvis så hade William antagligen fått upp Vidar ur sängen.
Valentin kom fram till deras egen hytt och knackade lätt på dörren och inväntade svar. Då flertalet röster svarade honom att han kunde komma in så öppnade han dörren försiktigt på glänt och stoppade in huvudet för att se vilka som var där inne.
Runt det bord som stod där inne satt William bredvid Åkerdotter och pekade ner i sidorna på en bok. På vardera sida om dem två satt Arthur och Amandus på var sida och blängde varnande på Alanya och Sofia som gjorde allt annat än se oskyldiga ut. Valentin blev något misstänksam då han närmade sig bordet och först då upptäckte han Vidar som stod i ett av hörnen i rummet och iakttog alla andra som om han vaktade dem, men av någon anledning verkade han bli road av att Valentin anlänt.
”Hur går det?” frågade han försynt och stannade upp mellan sin far och William. Ingen verkade bry sig om att han existerade utan var tydligt uppslukade av varandras minsta rörelse. Förutom William och flickan som intensivt studerade bokens innehåll då hon gjorde stapplande försök att läsa ur den.
”Redan klar hos kapten Sharly?” frågade Amandus från andra sidan bordet som hajjade till då han fäste blicken på Valentin.
”Fick ledigt i dag.” förklarade han sig kort och såg på var och en av dem runt bordet som nu alla hade uppmärksamheten riktad mot honom. Till och med flickan stirrade smått dumt på honom. Valentin anade att det var något i görningen och kände sig något uttittad innan samtliga fäste blicken på boken framför flickan. Det gällde antagligen något som Valentin inte skulle gilla.
Men trots att flickan gjorde allt hon kunde för att fokusera på boken så kunde Valentin känna av en gnista av munterhet riktad mot honom. Även om ingen sa vad det gällde så gissade han på att han skulle få reda på det senare.
”Om du inte har något speciellt för dig just nu så skulle jag uppskatta om du kunde hjälpa oss lite.” sa Arthur menande och gav Amandus ett ögonkast.
”Självklart far.” svarade Valentin undrande.
”Skulle du kunna roa Alanya och Sofia?” frågade Arthur och gav Valentin en menande blick, som verkligen bad om hans hjälp. Något som Valentin inte var van vid.
”Roa som i sällskapa?” frågade Valentin för att klargöra att han hade förstått sin fars order till honom.
Arthur nickade bara medan han gav Alanya och Sofia en varnande blick. Alanya och Sofia såg inte lika roade ut längre.
”Visst. Följ med mig mina damer.” sa Valentin och sträckte ut en gentlemannahand mot en överraskad Alanya. Alanya som blivit tagen med överraskning tog hans hand och han drog försiktigt upp henne från stolen innan han fångade upp henne med sin arm om hennes liv. ”Ni också.” sa han till Sofia och fullföljde samma gester och därefter ledde ut dem från rummet på var arm. Även om det inte var det han hade velat göra så hoppades han att det skulle vara bättre än att sy, bodera och sen bli uppklädd i alla underliga kreationer Kapten Sharly hade på lur.
Så fort Valentin hade lämnat rummet med en överraskad Sofia och smått muttrande Alanya så slappnade Vidar av i sitt hörn.
”Bättre nu?” frågade Amandus Vidar som bara nickade tacksamt medan han gick fram till bordet. Även om Åkerdotter var kvar i rummet så var dem två största hoten mot honom inte kvar längre.
”I bland är jag tacksam över att Valentin är en så pass bra kvinnocharmör mellan varven. Men jag kan inte låta bli att fundera på var ifrån han fått den där blomman han hade i håret ifrån.” sa Vidar och han slog sig ner vid bordet med dem andra.
William, Valentin och Vidar 