Kapitel 27: Göra sig redo för färd.

Eliren, Klovan, Bruno, Divanis och Kebol stod redo utanför det lilla värdshuset de hade övernattat på. Solens första strålar var precis på väg upp över horisonten. Det var en ljummen morgon som lovade att vädret skulle till att bli varmt.
”Ni två får gå till stallarna för att se vad ni kan få tag på, eller helt enkelt få reda på.” sa Bruno och gav Divanis och Kebol en menande blick. ”Nu!” ropade han till och de två idioterna for iväg tätt intill varandra åt fel håll. Bruno suckade ljudligt och gav dem en menande blick då dem sprang förbi efter att ha insett sitt misstag.
”Ni får ursäkta dem Elir.” sa Bruno beklagande då de hade försvunnit utom syn- och hörhåll.
”Inget ni kan rå på.” svarade han menande medan han i sitt stilla sinne tänkte på Klovan han faktiskt hade bredvid sig. Uppenbarligen hade den store mannen roats av Divanis och Kebols misstag.
”Men var finner vi lättast sådant vi behöver för vår resa?” frågade Eliren som faktiskt erkände, även om inte öppet, att han faktiskt inte besatt just de kunskaperna.
”Jag vet en liten affär som säljer mest skräp. Men om man inte är petig så har den det mesta till ett billigt pris.” svarade Bruno och manade på Eliren och den uppenbarligen dagdrömmande Klovan.
De behövde inte gå långt för att komma till den nämnda affären. Trots att det var en tidig timma denna morgon så hade vissa affärer och stånd redan börjat öppna upp sina verksamheter. Flest var dem som sålde fisk och annat dem hade dragit upp ur sjön Jorma. Även den affären som de var där för att kolla i hade öppnat sin dörr.
Bruno gick in först och tycktes säker på sin sak då han gick fram till mannen bakom disken. Eliren imponerades av hans självsäkerhet och Klovan brydde sig inte, utan fastnade vid ett rack med gamla rostiga svärd i.
”Jag behöver filtar, vattenläglar, lätt kappsäck och minst fem ombyten av kläder till vuxna män.” sa Bruno och mannen bakom disken tittade först frågade upp från sitt papper han hade framför sig.
”Bruno?” frågade han och sken sedan upp i ett brett flin då Bruno hade nickat jakande till svar.
”Broder!” utbrast mannen och gick runt disken för att omfamna Bruno som gick honom till mötes.
Eliren var inte alls lika imponerad längre och han rynkade lätt på näsan då han faktiskt kunde se vissa likheter mellan Bruno och hans bror.
Bruno hade sitt bruna hår och hans bror hade istället ett stort brunt skägg istället för hår på huvudet, uppenbarligen var hår på huvudet ett minne blott för honom.
”Men Bruno. Vad gör du här? Vad hände med ditt kall?” frågade den skäggige brodern och gav Eliren och Klovan undrande blickar. ”För du lär ju knappast ha lämnat din order för kärleken.” sa han och blinkade menande till Eliren som inte var det minsta road av mannens skämt.
Klovan stod vid racket med vapen intill ytterdörren och synade dess innehåll. Eliren suckade något medan Bruno och hans bror var upptagna med att diskutera priser och varor. Istället såg sig Eliren om och undrade verkligen vilka människor som skulle vilja köpa det som fanns synligt på hyllorna som täckte dem annars mörka och fönsterlösa väggarna.
Gamla slitna träbestick, trätallrikar, stenar av okänt syfte och ursprung, massa slitna rustningar och vapen. Eliren sneglade på Bruno samtidigt som han funderade på vad det var för typ av varor han skulle lyckas köpa av sin bror. Han hoppades innerligt att det inte var något av det som fanns synligt i affären.
”Vad kostar detta?” Frågade Klovan oväntat som vänt sig mot Bruno och hans bror med ett tillsynes otjänligt svärd, enligt Eliren, i sina händer.
”Han är väl med dig?” Frågade brodern Bruno och man kunde tydligt se på honom att Klovan var den sista han ville reta upp.
”Ja.” svarade Bruno enkelt och grimaserade fundersamt åt svärdet. ”Varför?” Frågade han sedan till Klovan som fick ett litet hemligt leende på sina läppar.
Eliren som kände att detta inte var av minsta intresse för honom vände sig istället för att syna den hylla med träredskap på.
Klovan började ljudligt berätta om svärdet möjliga ursprung med Bruno och brodern, så ingen av dem märkte då Eliren hoppade till av överraskning då en gulhårig nos kikade fram mellan tallrikarna.
Nosen vickade som om den nosade efter något och fram bredvid den dök det upp en liten tass som pekade mot dörren av affären. Eliren nickade till och följde det lilla djurets vilja att han skulle lämna affären.
”Jag behöver pergament.” Sa han som ursäkt innan han haltade ut på vägen utanför och såg sig undrande om.
Utan att bry sig om att Brunos bror hade ropat efter honom att dem säker hade det också så haltade Eliren runt hörnet av huset och in i en smal gränd där den gulblondhårige mannen som kallades sig själv för guden Sorta stod och väntade på honom.
”Ers gudomlighet.” sa Eliren sakligt och gav mannen en något osmidig men djup bugning.
Men innan han hann säga något mer så var guden framme vid honom och lutade sig över honom för att närmare kunna se hans ansikte då han tittade upp.
Ingen av dem sa något till varandra till en början. Men då Eliren kände att det kanske vore bra för honom att få veta vad hans gud ville honom så hann han bara höja frågande på sina ögonbryn innan Sorta tog ett steg tillbaka utan att släppa honom med blicken.
”Du önskade rådfråga mig i något ärende.” sa han utan att blinka medan Eliren själv blev osäker då han endast tänkt tanken i frågan. Han kunde inte låta bli att fundera på hur Sorta kunde veta den detaljen.
”Nå gamle man?” sa guden otåligt och la armarna i kors över sitt bröst.
”Hur ska vi bäst hinna i fatt Den Ledande?” frågade Eliren samtidigt som han kände sig något dum då guden faktiskt hade hörsammat hans tanke.
Sorta såg fundersam ut en stund innan han drog fram en liten skinnpåse ur sin klädnad och höll fram den mot Eliren.
”Du får inte säga något till dem andra. Jag vet att du har engagerat fler än Klovan i jakten på Den Ledande. Jag kan förstå ditt val men om du bara en gång till ser till att bryta ett löfte till mig så kommer du ångra dig grovt efteråt.” sa Sorta och Eliren tog emot skinnpåsen med en rysning då han visste att gudens hotfulla ord var att lyssna till.
Undrande tittade Eliren i påsen och fann att den var tom och såg då frågande upp på Sorta som log åt honom.
”Jag tänkte följa med er.” sa han och pekade på marken innan han skimrade till och den lilla gula råttan satt på marken framför Eliren.
”Påsen är till mig.” sa råttan och Eliren ansträngde sig för att huka sig ner och hålla fram påsen, så att Sorta kunna klättra ner i den.
”Minns vad jag har sagt.” sa guden och dök ner i påsen och drog åt den från insidan.
Eliren lyfte den varsamt och såg undrande på den i sina händer.
Vad ska jag göra med denna? Funderade han innan Klovan kom från runt hörnet och avbröt hans funderingar.
”Elir. Vi är klara.” sa Klovan försiktigt och synade Eliren. Samtidigt vände sig Eliren om mot Klovan samtidigt som han riktigt försiktigt stoppade den lilla skinnpåsen med guden Sorta i innanför den väst han bar.
”Bra.” Var allt Eliren lyckades säga till den fundersamma Klovan som hade det rostiga svärdet hängande vid höften på sig. Det var en trasa löst virad runt det men Eliren såg fortfarande att det var det svärd han hade tittat på inne i affären.

Det hade inte varit svårt att transportera allt det de köpt från Brunos bror, Klovan hade mer eller mindre agerat packåsna åt dem och lyckligtvis så hade borden vetat hur man bästa packade allt åt dem. Tydligen visste också Bruno hur, vilket skulle förenkla ytterligare senare när dem skulle använda allt. Det som däremot hade tagit tid var Divanis och Kebol som ännu inte hade kommit tillbaka till värdshuset.
”Jag svär vid mörkrets alla färger att när de där två spånskaften dyker upp igen så ska jag ta reda på vad dem tänker med.” muttrade Bruno där han satt vid bordet mittemot Eliren och Klovan. ”Även den enklaste uppgifterna till dem två kan ta evigheter. Fast skicka iväg dem en och en är dömt att misslyckas.” muttrade han vidare innan han tog en djup klunk från den sejdel han hade framför sig.
”Kanske det har hänt dem något?” frågade Klovan som inte var van att vänta så pass länge, han hade till och med hunnit med att tänka ut vissa scenarier som skulle kunna ha hänt. ”Tänk om dem blivit rånade?” frågade han och Eliren riktade sin uppmärksamhet mot den store blonde mannen efter att skinnpåsen innanför hans väst hade ryckt till ordentligt.
”Kanske skulle ta och kolla upp det…” sa Eliren fundersamt och innan han ens hunnit säga något mer i fråga så ställde sig Klovan upp och såg ner på den lille mannen.
”Jag kan kolla.” sa han och gick raka vägen mot dörren till värdshuset innan varken Bruno eller Eliren hunnit reagera för att neka honom.
Skinnpåsen innanför Elirens väst tycktes lugn, vilket även lugnade Eliren. Fick Klovan en order så kunde man lita på den mannen, men ibland så var hans egna tankar bra de med. Med andra ord så var detta antagligen en av dem bättre idéerna från hans sida då skinnpåsen var lugn. Så det var bara bra att han gick för att leta efter de två.

Klovan klev ut på gatan utanför värdshuset och såg sig om. Han såg varken Divanis eller Kebol. Han rykte lätt på axlarna innan han med lugna steg började gå mot stallarna, som de två tidigare hade begett sig mot. Hela tiden så såg han sig om så att han inte skulle missa de två, noggrant spanade han in i varje gränd han passerade. Han visste trots allt inte hur de två fungerade.
För allt i världen kanske de satt och tryckte någonstans, han hade dock endast haft en person i ett tidigare uppdragsfölje som varit en sådan person. Den människan hade dock inte överlevt ett av deras uppdrag, kanske det var så för Divanis och Kebol nu?
Folk klev åt sidan för Klovan där han gick och såg efter de två. Vem som helst kunde tydligt lista ut att han letade efter någon. Men tack vare det så var det en av de största orsakerna till varför folk undvek honom. För vem vet, kanske han letade efter just dem.
Klovan brydde sig inte nämnvärt, byborna beteende gjorde det bara enklare för honom att leta efter Divanis och Kebol.
Det var inte långt från hamnen, i en något mörkare gränd, som Klovan hittade de två eftersökta idioterna. Fast dem var knappast i skick att bli utskällda.
Divanis låg på mage i leran medan Kebol satt utslagen mot väggen. Ingen av dem rörde en fena och Klovan gick försiktigt fram till dem för att se om de andades i alla fall.
Båda var vid liv men medvetslösa. Fast Divanis var den som såg ut att ha fått mest stryk. Detta irriterade Klovan. Oavsett vem eller vad så uppskattade inte Klovan att någon skadade någon ur den gulaorden. Om detta var för att vanhedra guden Sorta så skulle i alla fall Klovan hämnas denna akt. Men innan han visste om så var fallet så skulle han först behöva fråga Kebol och Divanis om vad som hänt.