Kapitel 7: Den Vita Svanen

Sällskapet hade anlänt till värdshuset Den Vita Svanen precis innan solens sista strålar försvunnit ner bakom horisonten. Hästarna hade fått en varsin plats i stallet och nu satt fadern med sina söner och flickan vid ett runt bord och tittade undrande på Natalia som hade tagit dem dit. Alla utom Natalia hade sina luvor fortfarande uppdragna.
”Det var hit vi skulle.” sa fadern kort. Varför de satt vid ett bord var för att de väntade på ägaren som var den som höll i rummen och för tillfället så var han tydligen ute på ett ärende.
”Visste väl att du skulle till din brors värdshus. På det sättet är du lätt att läsa. Annars hade du nog aldrig satt din fot i Sorta.” sa Natalia med ett hånflin och lutade sig över bordet. ”Du kanske vill presentera mig ordentligt för dina söner nu? och så måste jag bara fråga, hur hann du och Maire med fyra söner på så kort tid?”
Fadern skrattade till innan han slog näven i bordet med en ljudlig dunk. Flickan var den enda som ryckte till och förutom sällskapet runt bordet så var det inga andra i matsalen.
”Maire och jag blev välsignade med trillingar, flickan är inte min.” svarade fadern samtidigt som han såg ner i bordet. ”Vi fann henne på vägen och Valen ville ha henne med sig.”
”Så var det inte riktigt va?!” utbrast Valentin i ett försvarsläge och blängde en kort stund på sin far innan han slog ner blicken i bordet även han. Fadern var uppenbarligen mycket irriterad för tillfället.
”Mitt namn är William, han är Valentin, flickan bredvid är än så länge bara Åkerdotter och han som tydligen har förälskat sig i dig är Vidar.” sa William och pekade på dem i tur och ordning så att Natalia skulle få sin presentation.
”Förälskat sig?! Säg att du skojar med mig Will? Ser du inte vad jag ser?” frågade Vidar och lutade sig själv fram mot bordet samtidigt som han fäste blicken i Natalia. ”Hennes s-” han avbröts av att dörren till matsalen öppnades och in kom en man i rufsigt grått hår och skäggstubb. Mannen stannade upp och såg först undrande på sällskapet innan kan sken upp i ett leende.
”Arthur och mina brorssöner!” sa han och gick upp till bordet dem satt vid. ”Jag gissar på att ni vill låna ett eller två rum nu igen?”
Fadern grep tag om armen på sin bror som ställt sig över axeln på honom. ”Två dubbla och ett enkel…” sa han irriterat och såg upp på sin brors mörkbruna ögon.
”Irriterad i dag Arthur? Ska jag gissa på att du inte fått tillräkligt med sömn nu igen?” sa värdshusvärden med ett flin till sin bror. ”Men räds icke mina brorsöner, Farbror Amandus ska ordna de- Vänta nu… Två dubbla och ett enkelt?”
Värdshusvärden såg undrande på sällskapet som satt runt bordet.
”Har du en fjärde son?” sa han och tittade undrande på flickan som fortfarande hade likadana kläder som sönerna.
”Nej din dummer… Hon är en flicka som har slagit följe med oss, där av ett ensam rum….” svarade fadern ännu mer irriterat än förut. ”Om du skulle vara så snäll?”
Värdshusvärden sa inte mer utan gick bara tyst från bordet och vidare in i ett annat rum så att sällskapet runt bordet blev ensamma igen.
”Far?” frågade Valentin sin far då han kunde känna hur flickan fann faderns irritation mycket oroande.
”Vad är det Valen?” svarade han och gned sig i pannan.
”Är det okej om jag och Åkerdotter gör oss i ordning i våra rum redan nu?”
Fadern såg upp på Valentin med en överraskad blick och nickade sedan jakande till svar. Valentin ställde sig då upp och tog ett försiktigt grepp om flickans ena arm så att hon också skulle komma med honom. Först såg hon undrande upp på honom innan hon fattade situationen och ställde sig hon också.
”Jag följer också med.” sa William samtidigt som han ställde sig upp från bordet. ”Med er tillåtelse far.” sa han uppfostrat och såg på fadern som hade återgått till att stirra ner i bordet. Trots att William inte fick något svar så följde han Valentin och flickan ut ur matsalen. Vidar valde att stanna.

När Valentin, William och flickan hade lämnat rummet så såg fadern upp mot Natalia igen.
”Jag förstår fortfarande inte…” sa han där han tittade på henne under luvan.
Natalia såg undrande på Vidar som fortfarande satt och stirrade på henne, undrande såg hon ner på sig själv och kunde inte förstå vad för intressant det var han såg på henne.
”Jag ska förklara, om din son kan sluta stirra på mig.” sa hon och Vidar tyckes inte ens ha hört vad hon sagt då han inte bröt blicken det minsta.
”Lägg upp ditt svärd på bordet så att han kan undersöka det, om jag inte såg fel så var det special tillverkat?” svarade fadern och sneglade på Vidar.
Natalia såg ner på sitt svärd som hängde på hennes höft. Hennes orsak till att hon bar svärd var den att; man vet aldrig. Utan ett ord så kopplade hon loss skidan med svärdet och la det sedan på bordet framför Vidar som hela tiden hade blicken fäst på svärdet.
”Får jag?” frågade Vidar då hon släppt svärdet.
”Varsågod…” svarade hon och Vidar började girigt undersöka svärdet och skidans alla detaljer.
”Det lär hålla honom upptagen ett tag..” sa fadern och såg upp mot Natalia igen. ”Det sista jag minns om dig var att du reste land och rike runt i sällskap av Malak och samlade fakta och olika skrifter till er framtida bibliotek.”
Nu var Natalia den som såg ner i bordet för att studera träets ådror.
”Det var kanske 5 år sen nu som vi äntligen hade funnit oss en lokal som kunde tjäna som bibliotek. Vi befann oss i Södra Boaria i Sharn. Vi var båda saligt lyckliga och kunde knappt vänta tills vi kunde få chansen till att färdigställa vårt bibliotek. Folket i staden var positiva till vår dröm och de stöttade oss faktiskt…” Natalia stannade upp i berättelsen och en ensam tår trillade ner för hennes kind.
”Det var förvisso snart 17 år vi senast sågs, och det verkar som om färgerna inte har varit speciellt vänliga mot dig dem senaste åren…” sa fadern med hopp om att han kanske kunde trösta henne lite.
”Det har dem i sanning inte varit…” svarade hon. ”Men vi visste inte då vad som skulle ske. Trots att färgerna påstår att dem vill hålla balansen så tycker jag att dem borde kunna medla lite bättre. De såg trots allt till att min bror dog för ett av deras egna påfund…”
”Beklagar.” sa fadern men höll Natalia kvar med blicken.
”Hur som helst, det var 5 år den. Jag och min bror Malak skulle precis till att öppna vårt bibliotek, allt gick som planerat. Vi öppnade givetvis lokalerna för allmänheten i Sharn, folket tyckte fortfarande om idén och de kom till och med och kollade på våra lager av böcker och skriftrullar. Allt var frid och fröjd! Vi hade biblioteket öppet i nästan ett helt år innan en person i en gulkåpa kom på besök. Hittills hade många underliga personer besökt vårt bibliotek, en del hade till och med sig egna böcker vi kunde utöka vårt utbud med.” hon såg upp på fadern. ”Alla i staden visste vad vi var och de hade inte sagt att något var fel med det. Men gulkåpan…” Natalia tystande.
Fadern räckte fram en tröstande hand över bordet till Natalia som försiktigt greppade den. Vidar var fortfarande helt slukad i att undersöka svärdet.
”Gulkåpan talade om för oss att han var från Sorta Orden. Visst hade vi hört om dem tidigare men hittills hade dem bara hållit till i Krack, så varför dem var i Boaria kunde vi inte riktigt förstå och med tanke på att vi visste vad de stod för så blev vi uppriktigt oroliga. Båda jag och Malak var och är ju Mavils…” Natalia såg tyst på fadern med sina bruna ögon.
”Hur har dina ögon ändrat färg?” frågade fadern och studerade hennes ansikte. Än såg hon ung ut, åldern hade inte varit speciellt hård mot henne, inte än i alla fall.
Natalia ryckte till av frågan och tog upp en hand till ansiktet på sig med stannade upp precis innan med den som om hon kom på något.
”Linser…” svarade hon kort och fäste blicken på fadern.
”Att jag inte tänkt på det själv…” sa fadern och suckade ljudligt.
”Vad hände med Malak då gulkåpan hade anlänt?” frågade Vidar med blicken allvarligt fäst på Natalia. Natalia såg bara tyst tillbaka på Vidar och funderade på hur mycket pojken egentligen hade lyssnat på dem.
”Gulkåpan sa det att han hade kommit för att se om ryktena var sanna och därefter hade han gått iväg utan ett ord. Jag och Malak hade vid det laget bestämt oss för att ta en kort semester i något av grannländerna. Samma kväll kom gulkåpan tillbaka tillsammans med några vänner… Vad som hände sen har jag svårt att tala om, men jag skulle nog kunna visa er istället…”
”Visa oss?” frågade Vidar överraskat.

William, Valentin och flickan hade följt efter farbror Amandus till sina rum, flickan hade blivit lämnad i ett enkelrum medan Valentin och William hade tagit ett dubbelrum tillsammans.
”Will? Vad tror du om den där Natalia egentligen?” frågade Valentin.
”Jag heter William för det första och jag tror hon döljer det faktum att hon är en Mavil rätt så bra.” svarade William samtidigt som han rotade igenom sin väska han ställt på sängen.
”En Mavil?” frågade Valentin och slog sig ner på sin egen säng så att han kunde se på William.
”Far sa ju det att han undrade över hennes ögon då vi talat med henne i gränden. Uppenbarligen måste hon ha varit en av fars gamla bekantskaper. Skulle inte förvåna mig om hon är en ur den grupp han ingick i en gång i tiden.”
Valentin hummade för sig själv och sparade lite fånigt med fötterna där han satt. ”Så du säger att hon skulle kunna ha varit en av fars gamla förälskelser? Vilket inte är allt för bra..”
William vände sig om mot sin bror och svingade en bok efter hans huvud vilket Valentin duckade enkelt.
”Vid alla färger! Nej ditt pucko, jag vet inte hur din hjärna fungerar. Om man lyssnar på dig för länge så skulle man väl tro att alla skulle vara förälskade i varandra och att till och med stenar har känslor…” sa William där han stod och oskyldigt rättade till sina glasögon och bläddrade genom boken.
”Är det inte så då?” frågade Valentin och lutade sig fram på sängkanten.
William stannade upp som om han frysigt till is och sen utan ett ord vred långsamt upp blicken på sin bror.
”Säg inte att-” William avbröts av att det knackade på deras dörr. ”Ja?” svarade William så att personen utanför skulle kunna höra.
”Får jag komma in?” kunde då William och Valentin höra flickans röst fråga utanför.
”Kom in.” svarade William enkelt och slog sig själv ner på sin säng då flickan kom in i deras rum.
”Är du inte trött?” frågade Valentin och reste sig upp för att möta henne.
”Inte direkt… Jag fick sova en hel den på Flisan. Jag bara undrade… Var är toaletten?” sa hon och sneglade på William som satt med sin hopslagna bok och trummade med fingrarna på den i sitt knä.
Valentin gav flickan ett leende och lede tyst ut henne ur rummet för att visa henne till toaletten. Han hade trots allt varit där en gång innan så han mindes var den var.
William satt tyst kvar på sängen och såg på dörren då den stängdes. Med en suck la han boken bredvid sig på sängen och la sig sedan ner så att fötterna hängde kvar över sängkanten.
Han studerade taket som var av ett mörkt träslag och följde ådrorna till kvisthål som fyllts igen med något. Han drog av sig luvan då han satte sig upp igen och gnuggade rent sina glasögon på manteln. Han satte på sig dem igen och såg mot dörren och funderade på hur länge dem skulle dröja, det borde trots allt inte ta allt för lång tid.
Så medan William satt där och funderade på alla tråkigheter han kunde komma på så knackade någon försiktigt på dörren. William hajjade till och stirrade först tyst på dörren. Eftersom att han inte svarade så knackade personen på igen.
”Vem där?” frågade då William och drog på sig sin luva igen och gick fram mot dörren.
”Det är jag… Alanya.” kunde han höra en ljus flickröst säga.
William tvekade en kort stund i fall han skulle låta dörren vara stängd, men då skulle han väl höra om det senare. Så han bestämde sig för att öppna dörren på glänt och kika ut genom springan.
”Ja?”
Innan han hunnit reagera så hade Alanya slagit upp dörren för honom och tagit ett stadig grepp om ena hans arm och börjat dra med honom längst korridoren.
”Behöver din hjälp och det är bråttom!” var det enda hon sa och William suckade samtidigt som han tillät sig släpas med av henne.
Han studerade hennes svarta hår som var uppbundet i en hästsvans och hennes simpla klänning som helt enkelt fyllde sin funktion och satt där den skulle. Trotts att hon var huvudet kortare än honom så hade hon staka nypor och var i samma ålder som honom och hans bröder.
”Får jag veta vad det gäller?” frågade han henne. ”För det är inte varje dag som folk släpar runt på mig.”
Alanya hade dragit ner honom i köket och stod nu vid bakdörren och kikade ut genom den. ”Jag behöver dina egenskaper…” svarade hon tyst innan hon svängde upp dörren och drog med sig William ut i gränden. William följde bara tyst med. Om han kände henne rätt så visste hon vad hon höll på med. Samtidigt så kom Valentin och flickan tillbaka till rummet och fann det tomt.

Kapitel 6: Sorta

Flickan såg förundrat upp på stenmurarna som omgav staden Sorta.
”Vad höga dem är…” sa hon imponerat och lutade sig åt sidan i sadeln så att hon kunde se Valentin under sin luva bakom sig.
”Andra gången jag rider igenom portarna på denna stadsmuren.” sa han och flickan vände sig framåt igen och utstrålade nyfikenhet och upprymdhet.
Valentin skrattade till och rättade till sin egen luva innan han drog ner flickans för ansiktet på henne.
”Glöm inte att detta är en stad där sådana med vita ögon inte är speciellt välkomna att gå fritt på gatorna.” sa han innan han släppte hennes luva så att hon kunde rätta till den på sig.
”Okej…” svarade hon och Valentin kunde känna hur hon spände sig i famnen på honom.
Det hade hunnit bli skymning och den höga stenmuren målades röd av solens sista strålar för dagen. Grusvägen de befann sig på ledde rakt fram till muren och ett par stora träportar som stod öppna för folk att fritt gå in och ut ur staden.
Fadern hade saktat ner på skritten och såg till att samla dem alla så att de bildade en tät liten klunga.
”Nästa steg är att vi tar oss till Amandus värdshus. Helst ska vi försöka smälta in så mycket det går.” sa han och såg allvarligt på sina söner och flickan.
Att smälta in borde inte vara någon större svårighet för dem om de bara höll sina luvor uppe då de flesta av människorna som begav sig till och från staden hade liknande klädsel som dem.
”Det är tur att folk inte vill visa sig för varandra.” viskade Valentin i örat på flickan som om han hade vetat att hon funderat på varför människorna dolde sina ansikten. ”De döljer sig mest på grund av att de är rädda.”
Flickan såg sig om på människorna omkring dem och tyckte det var extra spännande att studera dem som lämnade staden än dem som höll samma riktning som dem själva.
”Varför det är fler personer som lämnar staden än de som tar sig in i den denna sena timme är för att-” Valentin avbröts mitt i förklaringen av flickan dragit tag i luvan på honom så att han inte såg något.
”Tyst med dig! Vill jag ha ett svar så låt mig ställa en fråga i alla fall.” sa hon bestämt, men ändå så att bara han hörde.
Valentin kom då på sig själv med vad han sysslat med.
”Förlåt…” sa han och kikade fram under luvan på flickan. ”Jag menade inte att…” han tystande av sig själv då hon inte lyssnade på honom. ”Åkerdotter?” frågade han istället och fick en skarp armbåge i bröstet. Han kved till men trots det så verkade hon upptagen med sin uppmärksamhet på annat håll.
”Se där!” sa hon förundrat och pekade på det som var framför dem precis innanför stadens portar.
”Pojkar, jag tror vi borde i lugn takt ta oss åt andra hållet istället…” sa fadern samtidigt som han gjorde halt.
Vidar som hade varit upptagen med att reta William medan han läste såg stumt upp på det som pågick framför dem.
”Vid alla färger… Will!” sa Vidar och gav William en hård knuff.
”Vad är ditt- …Åh, jag förstår…” var det enda William fick fram och Valentin själv tog bara ett stadigt grepp om flickan och stannade Flisan.
”Kanske att det kan gå att ta sig in i staden via den sydvästra porten istället.” sa fadern och började ändra på deras kurs.
”Eller så tar ni raka vägen igenom, men sen så skulle ni ju bara kunna ta er igenom den blockaden om ni inte har något att dölja förståss.” sa en mansröst bakom sällskapet.
Fadern vände helt och personen som talat till dem ställde sig mitt i vägen för honom på vägen.
”Jag måste erkänna att nu är jag mycket nyfiken på er.” sa mannen där han stod med och såg högfärdig ut i sina pråliga kläder i varierande färger som också framhävde hans figur.
”En clown…” viskade Vidar tyst i örat på William som bara blängde på sin bror som svar.
”Så kan Herrn tala om för mig varför ni är ute och reser med fyra unga pojkar i Krack, vart ni är på väg och kanske också vilka ni är?” sa mannen och fäste blicken i fadern som doldes väl under sin luva.
”Vi är på väg hem efter att ha lämnat av en gåva till en vän och jag är Arthur och dessa unga pojkar är mina söner.” svarade fadern mannen.
Flickan satt så tyst hon bara kunde och följde händelsen framför henne med oro. Mannen som stannat dem gav henne en känsla av obehag.
”Mig med…” viskade Valentin i hennes nacke.
Flickan ryckte till överraskat och sneglade bak på Valentin.
‘Tusan! Hur dum får jag bli? Jag börjar känna av henne en aning för mycket. Inte mitt fel att hon är så lätt att läsa av.’ Valentin drog upp en hand och gned sig irriterad i pannan. Visst kunde han läsa av folks sinnesstämningar och därifrån veta vad de tänkte. Men det krävdes att han fokuserade på personen en lång stund. Fast nu med flickan så hade han varit nära henne så pass länge så att han helt enkelt hade gjort det omedvetet istället.
”Vänd om mina vänner, eller ni kanske har något att dölja?” mannen gav dem ett stort flin vilket fick honom att se mycket lömsk ut.
Fadern insåg att de inte hade så många val i denna situation. Blockaden som befann sig precis innanför stadsporten saktade ner folket i deras vandringar ut och in staden. Det var en sådan blockad som kunde vara vanliga i dessa sydliga länder, där man helt enkelt fick folk till att visa sina ansikten för Sorta Orden. Skulle nu sällskapet försöka rida genom blockaden så skulle de garanterat åka fast, men skulle de bryta sig förbi mannen på vägen så skulle de även då räknas som att de erkände att de hade någon form av magi att dölja.
Sorta Orden var en grupp som såg sig som de utvalda att utplåna magin som fanns i världen. För dem så fanns det inget gott i att bruka magi, utan alla som utövade någon form av magi var ondskans avkommor allihop. De ansåg att magin kom från mörkret ur de nio färgerna, att de som utövade magin bara dolde sin ondska bakom ljusets vita färg. Det hade deras gula gud Sorta, som även staden var döpt efter, sagt till dem.
”Låt oss säga att vi hade något att dölja, vad skulle då ske med oss om vi besökte blockaden?” Vidar hade ridit upp jämsides med sin far och såg ner mot mannen. Även om mannen inte kunde se hans allvarlig min så visste han att han att det var en seriös fråga då han hörde hans röst.
”Man skulle ta er till Sorta Ordens tempel.” svarade mannen.
”Inte mer än så?” frågade Vidar och fadern tog ett stadigt grepp om sin sons arm.
”Inte mer än så… Till en början.” Mannens leende var lömskt samtidigt som han tog ännu ett steg fram mot dem. Vidar själv ryckte sig loss från sin fars arm och gled smidigt ner på marken och mötte mannen. Mannen var precis lika lång som Vidar vilket gjorde det möjligt för Vidar att ännu dölja sina ögon för mannen.
”Men om vi skulle ta oss förbi dig?” frågade Vidar samtidigt som hans häst roade sig med att buffa honom i ryggen.
”Ta er förbi mig?” frågade mannen hånfullt. ”Hur då?”
”Jag vet ett sätt som jag skulle kunna prova på, men det är inte speciellt snällt spel av mig att använda det.”
Mannens blick smalnade då han såg på Vidar. ”Vad menar du?” frågade han samtidigt som han tog ett försiktigt steg bak.
”Är du säker på att du vill veta det?” frågade Vidar då han tog ett steg efter mannen. ”Du skulle inte gilla det…”
Mannen började bli uppriktigt osäker och skulle precis till att ställa till en scen så att blockaden kunde se dem, men kom in på andra tankar då någon la en arm om hans axlar och sedan fick något vasst mot vänster sidan av hans revben.
”Om jag vore ni så skulle jag inte göra något dumt.”
Mannen vred långsamt på huvudet mot personen bredvid sig och han stelnade till av skräck då han fick en skymt av personens ögonfärg.
”Vita…” sa han bara tyst och konstaterade att denna person var en av de två söner som suttit på samma häst. ”Mavil.”
Mannen såg tillbaka mot Vidar som hade ett brett flin på läpparna. ”Vänner?”
”V-vänner…” svarade mannen med en röst som bröts av oro.
Försiktigt släppte Valentin mannen och tog ett steg bak från honom.
”Om jag vore ni så skulle jag låta vårt lilla sällskap passera.” sa Vidar och sneglade över sin axel. ”Annars vet jag inte vad min bror skulle kunna ta sig till.” förklarade han samtidigt som han vände sig mot Valentin och sneglade mot mannen med ett överlägset flin. ”Okej?”
Mannens tidigare lömskhet tycktes vara som bortblåst där han stod på vägen mellan Vidar och Valentin. Osäkert drog han handen genom håret och bet sig i läppen. ”J-jag… jag kan se vad jag k-kan göra…”
Vidar tog ett steg fram mot mannen och sträckte ut en hand till honom. Mannen såg osäkert ner på hans hand som om den vore något mycket farligt och räckte sedan sakta fram sin egen och lät den fångas upp av Vidars. Då mörknade Vidars leende och det försiktiga greppet hårdnade om mannens hand och han kved ofrivilligt till då Vidar inte släppte hans hand.
”Försöka duger inte.” sa han allvarligt och tog ännu ett steg fram så att han kunde möta mannens blick. Hans vita ögon skimrade till då han använde sin trollkraft till att få mannen att stå kvar där han var utan att kunna röra en enda muskel. Mannen var nu farligt nära bristningsgränsen, men utan att bry sig så vände Vidar om mannen så att han stod vänd mot Valentin som stod kvar bakom.
Valentin la sina händer på mannens axlar och såg stadigt in i hans ögon. ”Du vill släppa genom oss, visst vill du det?” frågade han.
”J-ja, det vill jag.” svarade mannen samtidigt som han sneglade på folket som passerade på sidorna om dem. ”Ja det ska jag.”
Vidar släppte mannen ur sitt grepp och Valentin backade undan.
”Om ni skulle vilja vara så vänlig.” sa Vidar till mannen som vände sig osäkert mot honom.
Fadern och William hade båda glidit av sina hästar och William hade tagit tyglarna till Flisan som flickan fortfarande satt kvar på. Flickan förstod inte riktigt vad som pågick men hon förstod att nu var det ett sådan tillfälle då hon gjorde bäst i att vara tyst och göra sig så obemärkt som möjligt.
Sällskapet vände om och mötte blockaden med blicken återigen medan de lugnt följde mannen som Valentin hade övertygat med sin magi att; visst kunde mannen få igenom dem utan några svårigheter. Vidar smög upp till Valentin så att de båda gick precis bakom mannen.
”Nu får vi bara hoppas på att han är tillräkligt högt rankad för att kunna släppa igenom oss utan att behöva övertyga någon, för jag har en känsla av att denna mannen inte skulle kunna övertyga ens en snigel att krypa ut ur sitt skal…” sa Vidar.
Valentin sneglade på sin bror under luvan.
”Vad gör vi annars?” frågade Valentin och hoppades att Vidar i alla fall hade någon form av strategisk plan i fall att allt fallerade för dem.
”Kommer dem på oss så följer vi med dem bort från folkmassorna…” viskade fadern som kommit upp bakom de två bröderna. ”Förstått? Vi vill inte att en massa annat folk ska behöva hamna mitt i smeten i fall vi skulle behöva slå oss fria…”
Både Valentin och Vidar sneglade bak på sin far och svarade tyst i kör: ”Ja far.”
William som hade upptäckt att flickan som satt själv i sadeln vinglade som om hon skulle trilla ur sadeln när som helst hade med en butter min och bestämda rörelser tagit sig upp på Flisan bakom flickan för att agera som stöd för henne.
”Vi har inte tid med att du trillar ur sadeln.” hade William sagt och sen styrt upp Flisan jämsides med faderns och Vidars hästar som leddes av dem själva samtidigt som han hade färst sin egens hästs tyglar i Flisans sadel. Flickan själv hade blivit överraskad och visste inte alls hur hon skulle tolka William utan fortsatte bara att vara tyst.
Även om det bara var femtio meter till blockaden så kändes det som en evighet för sällskapet då de följde mannen fram till den. Mannen ledde dem lite vid sidan av, sa några ord till de vakter som stod där och vände sig sedan om och gjorde en gest till sällskapet om att de kunde passera. Dock så han de inte ens ta ett steg innan en man som var klädd i en klargul kåpa kom fram till mannen som skulle släppa igenom dem. Mannen stannade upp helt då den bekåpade mannen viskade något i hans öra innan han backade undan.
Mannen i kåpa vände sig mot sällskapet och ställde sig mitt framför fadern. Lugnt drog han ner luvan på sin kåpa och avslöjade ett par ljusbruna ögon som ramades in av mörkbruna lockar.
”Jag har inget att dölja.” sa mannen som om han läste upp något.
Fadern suckade och drog sedan långsamt upp händerna till sin egen luva. ‘Jag önskar verkligen att mina söner inte hade varit med mig nu…’
Utanförvarning hade Vidar klivit fram bredvid sin far och sedan greppat tag i hans luva så att han inte längre kunde se något.
”Inte vi heller egentligen, men du förstår… Far råkade ut för en olycka i sina yngre dar och det lämnade ett ohyggligt ärr över han övre del av ansiktet och den enda person som någonsin har stått ut med att se honom är vår mo-”
”Nonsens!” utbrast fadern, mycket irriterad över att hans söner hela tiden skulle till att lägga sig i allt som hände.
”Om det inte stämmer, vad är det då som ger er far rätten att dölja sina ögon för oss?” frågade den gulklädde kåpan Vidar som endast delade med sig att ett flin under sin egen luva.
Precis som Vidar var på väg att säga något ytterst olämpligt så dök det upp ännu en person i en gulkåpa.
”Antonio? Vad händer? Har du äntligen stött på motstånd?” sa den nya personen samtidigt som denne ställde sig bredvid den första gulkåpan och såg på sällskapet. ”Låt mig ta dem med mig, jag vet trots allt ett och annat om turister.”
”Natalia! Vad-!” gulkåpan Antonio tystnade då den andra gulkåpan, som visade sig vara en kvinna, drog upp ett finger över hans läppar och hyssade honom.
”Låt mig.” sa hon enkelt och Antonios sätt tycktes mjukna.
”Som du vill…” sa han besviket och vände om tillbaka mot mitten av blockaden.
Flickan satt tyst i famnen på William och följde händelse förloppet förvånat. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad som skedde. Hon hade stor lust att fråga William vad som skedde, men hon var inte så säker på om det verkligen skulle vara så bra med tanke på att detta verkade vara en mycket svår situation. Hon sneglade istället på personerna som fick passera genom blockaden. Folk kom fram till de som blockerade vägen, sa något och visade sina ansikten under luvorna de bar och fick sedan gå vidare som om inget hade hänt.
Vad var det då som gjorde att de inte skulle komma igenom blockaden om allt de behövde göra var att visa sina ansikten?
”Sorta Orden är emot magi.” svarade Valentin tyst nedanför flickan. Han stod där och såg upp mot henne och William med en lätt besviken min.
Flickan hoppade till och sen kom på en genial idé för att testa Valentin och det faktum att han tycktes svara på hennes osagda frågor.
‘Och hur vet dem om folk brukar magi?’ frågade hon sig själv i sitt sinne.
”Ögonen.” svarade Valentin kort som om inget hade hänt.
Flickan såg ner på Valentin och studerade hans bruna mantel han gömde sig under.
‘Hur kommer det sig att du kan läsa mina tankar?’ frågade hon sedan i sitt inre.
Valentin ryckte till och tog ett steg undan från Flisan och såg upp på flickan med en osäker min. William reagerade på Valentin och såg undrande ner på sin bror och vände sedan uppmärksamheten på flickan som fnissade till i sadeln framför honom.
Den gulkåpade kvinnan gick nu fram till pojkarnas far och tog ett stadigt grepp om ena hans hand. Vidar som just nu var den enda som uppmärksammade vad som hände tog försiktigt ett steg bak för att göra sig beredd på eventuella attacker.
”Arthur Arthursson! Vem hade kunnat tro att jag skulle stöta ihop med dig i dessa sydliga trakter! Kom med mig.” sa kvinnan och släppte inte faderns hand samtidigt som hon drog honom efter sig. Vidar tog sin fars hästs tyglar och följde efter och först då så reagerade William, Valentin och flickan. Kvinnan drog med sig fadern som inte sa ett ord utan lät sig dras med av henne. Sönerna var något misstänksamma på situationen och flickan var helt borttappad i vad som hände återigen. När de kommit en bit bort längt med huvudgatan gatan, bort från blockaden så svängde kvinnan in i en gränd mellan de färgglada stenhusen och stannade upp på hela sällskapet kommit in i gränden.
”Är du helt korkad Arthur! Jag vet inte vad du tänker med, men att dra ner ungdomar i dina upptåg kan jag bara inte tillåta!” sa kvinna samtidigt som hon gav fadern en örfil som small till ljudligt i gränden. Kvinnan var nära på att utdela en till örfil till fadern men hindrades av att Vidar riktade sitt tvåhands svärd mot henne och Vidar sina dolkar utan ett ord.
Fadern suckade och puttade försiktigt ner sina söners vapen mot marken då han tog ett steg fram mot kvinnan.
”Tillåt mig presentera mina söner, det var väl mer eller mindre deras idé att försöka ta sig genom blockaden.” förklarade fadern samtidigt som han fäste blicken allvarligt i kvinnan. ”Hade jag inte vart så trött som jag är nu så borde jag ha sett tecknen på en blockad långt innan vi kom fram till Sorta, men mitt omdöme är för stunden lätt fördunklat och säg mig Natalia Gunneldotter, varför bär du Sorta Ordens gula kåpa?”
”Varför tror du?” svarade Natalia och vände ryggen mot sällskapet.
”Sist jag såg dig så jagade du gamla skriftrullar tillsammans med Marak i den lila gudinnan Wishas namn…” sa fadern och la en hand på Natalias axel i ett försök att få henne att vände sig om.
”Marak är död… Dem dödade honom!” sa hon och vände sig häftigt om mot fadern. ”Vet du hur ensamt det har varit?!” Utanförvarning så kastade sig Natalia i armarna på fadern och tog ett stadigt grepp om honom. ”Om du inte hade valt Maire…” viskade hon i axeln på fadern då han var huvudet längre än henne.
Sönerna och flickan följde tyst vad som hände. Försiktigt tog fadern ett stadigt grepp om Natalias axlar och höll henne sedan på en armslängs avstånd och böjde sig sen framåt och mötte hennes blick under hennes luva.
”Men Sorta Orden?” sa han och hon drog av sig sin egen luva då hon såg in under hans.
”För att Wisha bad oss.” sa hon och såg sig om, ”Men vi kan inte tala här, låt oss ta oss till något mer… privat.”
Hennes deprimerade tillstånd hon nyss hade haft var nu som bortblåst och hon drog sen av sig kåpan och avslöjade en mörklila klänning som satt tajt på hennes tunna kropp och på höften hängde en dekorerad skida med ett svärd i. Hennes bruna hår var bundet i en knut i nacken och hennes bruna ögon var livliga. Hon vek ihop kåpan och bar den under armen innan hon började gå genom gränden samtidigt som hon manade sällskapet att följa henne.
Innan fadern han börja gå efter hennes så kom Vidar och Valentin upp på vardera sida om sin far.
”Kan vi verkligen lita på henne?” frågade Valentin och sneglade efter henne.
”Vad jag vet så kan det vara en fälla…” sa Vidar och såg allvarligt på sin far.
”Hade hon verkligen arbetat för Sorta Orden så hade hon dragit av oss luvorna på plats i blockaden och därefter fått oss avrättade omgående. Men det jag inte förstår är hur hennes ögon kan vara bruna…” sa fadern innan han följde efter kvinnan Natalia.
Valentin och Vidar sneglade på varandra och hoppade vigt undan då William hade manat på Flisan att följa fadern samtidigt som han hade de tre andra hästarna i släptåg efter sig. Flickan satt bara tyst i armarna på William och sneglade på Valentin då de red förbi.

Sällskapet hade anlänt till värdshuset Den Vita Svanen precis innan solens sista strålar försvunnit ner bakom horisonten. Hästarna hade fått en varsin plats i stallet och nu satt fadern med sina söner och flickan vid ett runt bord och tittade undrande på Natalia som hade tagit dem dit. Alla utom Natalia hade sina luvor fortfarande uppdragna.
”Det var hit vi skulle.” sa fadern kort. Varför de satt vid ett bord var för att de väntade på ägaren som var den som höll i rummen och för tillfället så var han tydligen ute på ett ärende.
”Visste väl att du skulle till din brors värdshus. På det sättet är du lätt att läsa. Annars hade du nog aldrig satt din fot i Sorta.” sa Natalia med ett hånflin och lutade sig över bordet. ”Du kanske vill presentera mig ordentligt för dina söner nu? och så måste jag bara fråga, hur hann du och Maire med fyra söner på så kort tid?”
Fadern skrattade till innan han slog näven i bordet med en ljudlig dunk. Flickan var den enda som ryckte till och förutom sällskapet runt bordet så var det inga andra i matsalen.
”Maire och jag blev välsignade med trillingar, flickan är inte min.” svarade fadern samtidigt som han såg ner i bordet. ”Vi fann henne på vägen och Valen ville ha henne med sig.”
”Så var det inte riktigt va?!” utbrast Valentin i ett försvarsläge och blängde en kort stund på sin far innan han slog ner blicken i bordet även han. Fadern var uppenbarligen mycket irriterad för tillfället.
”Mitt namn är William, han är Valentin, flickan bredvid är än så länge bara Åkerdotter och han som tydligen har förälskat sig i dig är Vidar.” sa William och pekade på dem i tur och ordning så att Natalia skulle få sin presentation.
”Förälskat sig?! Säg att du skojar med mig Will? Ser du inte vad jag ser?” frågade Vidar och lutade sig själv fram mot bordet samtidigt som han fäste blicken i Natalia. ”Hennes s-” han avbröts av att dörren till matsalen öppnades och in kom en man i rufsigt grått hår och skäggstubb. Mannen stannade upp och såg först undrande på sällskapet innan kan sken upp i ett leende.
”Arthur och mina brorssöner!” sa han och gick upp till bordet dem satt vid. ”Jag gissar på att ni vill låna ett eller två rum nu igen?”
Fadern grep tag om armen på sin bror som ställt sig över axeln på honom. ”Två dubbla och ett enkel…” sa han irriterat och såg upp på sin brors mörkbruna ögon.
”Irriterad i dag Arthur? Ska jag gissa på att du inte fått tillräkligt med sömn nu igen?” sa värdshusvärden med ett flin till sin bror. ”Men räds icke mina brorsöner, Farbror Amandus ska ordna de- Vänta nu… Två dubbla och ett enkelt?”
Värdshusvärden såg undrande på sällskapet som satt runt bordet.
”Har du en fjärde son?” sa han och tittade undrande på flickan som fortfarande hade likadana kläder som sönerna.
”Nej din dummer… Hon är en flicka som har slagit följe med oss, där av ett ensam rum….” svarade fadern ännu mer irriterat än förut. ”Om du skulle vara så snäll?”
Värdshusvärden sa inte mer utan gick bara tyst från bordet och vidare in i ett annat rum så att sällskapet runt bordet blev ensamma igen.
”Far?” frågade Valentin sin far då han kunde känna hur flickan fann faderns irritation mycket oroande.
”Vad är det Valen?” svarade han och gned sig i pannan.
”Är det okej om jag och Åkerdotter gör oss i ordning i våra rum redan nu?”
Fadern såg upp på Valentin med en överraskad blick och nickade sedan jakande till svar. Valentin ställde sig då upp och tog ett försiktigt grepp om flickans ena arm så att hon också skulle komma med honom. Först såg hon undrande upp på honom innan hon fattade situationen och ställde sig hon också.
”Jag följer också med.” sa William samtidigt som han ställde sig upp från bordet. ”Med er tillåtelse far.” sa han uppfostrat och såg på fadern som hade återgått till att stirra ner i bordet. Trots att William inte fick något svar så följde han Valentin och flickan ut ur matsalen. Vidar valde att stanna.

När Valentin, William och flickan hade lämnat rummet så såg fadern upp mot Natalia igen.
”Jag förstår fortfarande inte…” sa han där han tittade på henne under luvan.
Natalia såg undrande på Vidar som fortfarande satt och stirrade på henne, undrande såg hon ner på sig själv och kunde inte förstå vad för intressant det var han såg på henne.
”Jag ska förklara, om din son kan sluta stirra på mig.” sa hon och Vidar tyckes inte ens ha hört vad hon sagt då han inte bröt blicken det minsta.
”Lägg upp ditt svärd på bordet så att han kan undersöka det, om jag inte såg fel så var det special tillverkat?” svarade fadern och sneglade på Vidar.
Natalia såg ner på sitt svärd som hängde på hennes höft. Hennes orsak till att hon bar svärd var den att; man vet aldrig. Utan ett ord så kopplade hon loss skidan med svärdet och la det sedan på bordet framför Vidar som hela tiden hade blicken fäst på svärdet.
”Får jag?” frågade Vidar då hon släppt svärdet.
”Varsågod…” svarade hon och Vidar började girigt undersöka svärdet och skidans alla detaljer.
”Det lär hålla honom upptagen ett tag..” sa fadern och såg upp mot Natalia igen. ”Det sista jag minns om dig var att du reste land och rike runt i sällskap av Malak och samlade fakta och olika skrifter till er framtida bibliotek.”
Nu var Natalia den som såg ner i bordet för att studera träets ådror.
”Det var kanske 5 år sen nu som vi äntligen hade funnit oss en lokal som kunde tjäna som bibliotek. Vi befann oss i Södra Boaria i Sharn. Vi var båda saligt lyckliga och kunde knappt vänta tills vi kunde få chansen till att färdigställa vårt bibliotek. Folket i staden var positiva till vår dröm och de stöttade oss faktiskt…” Natalia stannade upp i berättelsen och en ensam tår trillade ner för hennes kind.
”Det var förvisso snart 17 år vi senast sågs, och det verkar som om färgerna inte har varit speciellt vänliga mot dig dem senaste åren…” sa fadern med hopp om att han kanske kunde trösta henne lite.
”Det har dem i sanning inte varit…” svarade hon. ”Men vi visste inte då vad som skulle ske. Trots att färgerna påstår att dem vill hålla balansen så tycker jag att dem borde kunna medla lite bättre. De såg trots allt till att min bror dog för ett av deras egna påfund…”
”Beklagar.” sa fadern men höll Natalia kvar med blicken.
”Hur som helst, det var 5 år den. Jag och min bror Malak skulle precis till att öppna vårt bibliotek, allt gick som planerat. Vi öppnade givetvis lokalerna för allmänheten i Sharn, folket tyckte fortfarande om idén och de kom till och med och kollade på våra lager av böcker och skriftrullar. Allt var frid och fröjd! Vi hade biblioteket öppet i nästan ett helt år innan en person i en gulkåpa kom på besök. Hittills hade många underliga personer besökt vårt bibliotek, en del hade till och med sig egna böcker vi kunde utöka vårt utbud med.” hon såg upp på fadern. ”Alla i staden visste vad vi var och de hade inte sagt att något var fel med det. Men gulkåpan…” Natalia tystande.
Fadern räckte fram en tröstande hand över bordet till Natalia som försiktigt greppade den. Vidar var fortfarande helt slukad i att undersöka svärdet.
”Gulkåpan talade om för oss att han var från Sorta Orden. Visst hade vi hört om dem tidigare men hittills hade dem bara hållit till i Krack, så varför dem var i Boaria kunde vi inte riktigt förstå och med tanke på att vi visste vad de stod för så blev vi uppriktigt oroliga. Båda jag och Malak var och är ju Mavils…” Natalia såg tyst på fadern med sina bruna ögon.
”Hur har dina ögon ändrat färg?” frågade fadern och studerade hennes ansikte. Än såg hon ung ut, åldern hade inte varit speciellt hård mot henne, inte än i alla fall.
Natalia ryckte till av frågan och tog upp en hand till ansiktet på sig med stannade upp precis innan med den som om hon kom på något.
”Linser…” svarade hon kort och fäste blicken på fadern.
”Att jag inte tänkt på det själv…” sa fadern och suckade ljudligt.
”Vad hände med Malak då gulkåpan hade anlänt?” frågade Vidar med blicken allvarligt fäst på Natalia. Natalia såg bara tyst tillbaka på Vidar och funderade på hur mycket pojken egentligen hade lyssnat på dem.
”Gulkåpan sa det att han hade kommit för att se om ryktena var sanna och därefter hade han gått iväg utan ett ord. Jag och Malak hade vid det laget bestämt oss för att ta en kort semester i något av grannländerna. Samma kväll kom gulkåpan tillbaka tillsammans med några vänner… Vad som hände sen har jag svårt att tala om, men jag skulle nog kunna visa er istället…”
”Visa oss?” frågade Vidar överraskat.

William, Valentin och flickan hade följt efter farbror Amandus till sina rum, flickan hade blivit lämnad i ett enkelrum medan Valentin och William hade tagit ett dubbelrum tillsammans.
”Will? Vad tror du om den där Natalia egentligen?” frågade Valentin.
”Jag heter William för det första och jag tror hon döljer det faktum att hon är en Mavil rätt så bra.” svarade William samtidigt som han rotade igenom sin väska han ställt på sängen.
”En Mavil?” frågade Valentin och slog sig ner på sin egen säng så att han kunde se på William.
”Far sa ju det att han undrade över hennes ögon då vi talat med henne i gränden. Uppenbarligen måste hon ha varit en av fars gamla bekantskaper. Skulle inte förvåna mig om hon är en ur den grupp han ingick i en gång i tiden.”
Valentin hummade för sig själv och sparade lite fånigt med fötterna där han satt. ”Så du säger att hon skulle kunna ha varit en av fars gamla förälskelser? Vilket inte är allt för bra..”
William vände sig om mot sin bror och svingade en bok efter hans huvud vilket Valentin duckade enkelt.
”Vid alla färger! Nej ditt pucko, jag vet inte hur din hjärna fungerar. Om man lyssnar på dig för länge så skulle man väl tro att alla skulle vara förälskade i varandra och att till och med stenar har känslor…” sa William där han stod och oskyldigt rättade till sina glasögon och bläddrade genom boken.
”Är det inte så då?” frågade Valentin och lutade sig fram på sängkanten.
William stannade upp som om han frysigt till is och sen utan ett ord vred långsamt upp blicken på sin bror.
”Säg inte att-” William avbröts av att det knackade på deras dörr. ”Ja?” svarade William så att personen utanför skulle kunna höra.
”Får jag komma in?” kunde då William och Valentin höra flickans röst fråga utanför.
”Kom in.” svarade William enkelt och slog sig själv ner på sin säng då flickan kom in i deras rum.
”Är du inte trött?” frågade Valentin och reste sig upp för att möta henne.
”Inte direkt… Jag fick sova en hel den på Flisan. Jag bara undrade… Var är toaletten?” sa hon och sneglade på William som satt med sin hopslagna bok och trummade med fingrarna på den i sitt knä.
Valentin gav flickan ett leende och lede tyst ut henne ur rummet för att visa henne till toaletten. Han hade trots allt varit där en gång innan så han mindes var den var.
William satt tyst kvar på sängen och såg på dörren då den stängdes. Med en suck la han boken bredvid sig på sängen och la sig sedan ner så att fötterna hängde kvar över sängkanten.
Han studerade taket som var av ett mörkt träslag och följde ådrorna till kvisthål som fyllts igen med något. Han drog av sig luvan då han satte sig upp igen och gnuggade rent sina glasögon på manteln. Han satte på sig dem igen och såg mot dörren och funderade på hur länge dem skulle dröja, det borde trots allt inte ta allt för lång tid.
Så medan William satt där och funderade på alla tråkigheter han kunde komma på så knackade någon försiktigt på dörren. William hajjade till och stirrade först tyst på dörren. Eftersom att han inte svarade så knackade personen på igen.
”Vem där?” frågade då William och drog på sig sin luva igen och gick fram mot dörren.
”Det är jag… Alanya.” kunde han höra en ljus flickröst säga.
William tvekade en kort stund i fall han skulle låta dörren vara stängd, men då skulle han väl höra om det senare. Så han bestämde sig för att öppna dörren på glänt och kika ut genom springan.
”Ja?”
Innan han hunnit reagera så hade Alanya slagit upp dörren för honom och tagit ett stadig grepp om ena hans arm och börjat dra med honom längst korridoren.
”Behöver din hjälp och det är bråttom!” var det enda hon sa och William suckade samtidigt som han tillät sig släpas med av henne.
Han studerade hennes svarta hår som var uppbundet i en hästsvans och hennes simpla klänning som helt enkelt fyllde sin funktion och satt där den skulle. Trotts att hon var huvudet kortare än honom så hade hon staka nypor och var i samma ålder som honom och hans bröder.
”Får jag veta vad det gäller?” frågade han henne. ”För det är inte varje dag som folk släpar runt på mig.”
Alanya hade dragit ner honom i köket och stod nu vid bakdörren och kikade ut genom den. ”Jag behöver dina egenskaper…” svarade hon tyst innan hon svängde upp dörren och drog med sig William ut i gränden. William följde bara tyst med. Om han kände henne rätt så visste hon vad hon höll på med. Samtidigt så kom Valentin och flickan tillbaka till rummet och fann det tomt.

Kapitel 5: Till häst

Flickan satt återigen på Flisan i famnen på Valentin som styrde stoet med en van hand. De red i en lugn takt då nattens händelser hade gjort att fadern inte vågade driva på dem för hårt. Flickan visste inte vad kvinnan Agenkha hade sagt men det hade tydligen fått fart på fadern som då hade bestämt att dem skulle ge sig av med detsamma. För flickan var långa dagar och korta nätter inget nytt, men hon visste att även hon skulle bli minst lika trött som de andra om hon inte fick sova ordentligt åtminstone en natt.
Hon studerade sällskapet framför henne och fann situationen roande med William som hade somnat efter att ha helat Valentin och som ännu inte hade vaknat. De hade satt upp han i sadeln på hans bruna häst och sen bundit fast benen på han så att han inte skulle till att trilla av. Fadern satt stadigt i sin sadel och Vidar verkade vara på väg att själv somna.
”När fick ni senast en full natts sömn?” frågade hon undrande och försökte se på Valentin som satt bakom henne.
”Jag skulle gissa på att det kanske var minst en vecka sen…” svarade han och gäspade sedan stort. ”Förlåt mig, men det börjar ta ut sin rätt.”
Flickan vände blicken framåt igen och studerade istället dem ljusbruna kullarna som dem närmade sig. Vinden var stilla och himlen var klarblå men trots det kunde hon inte låta bli att rysa till. Det hade varit något underligt med den där kvinnan som hade besökt dem i lägret. Hon hade kommit dit med ett budskap till fadern sen hade hon lugnt vandrat in i skogen igen som om inget hade hänt och efter det försvunnit mellan trädstammarna. Ingen av de andra hade sagt något mer om henne och flickan var för osäker för att våga fråga. Men hon lovade sig själv att en dag så skulle hon nog ta reda på vem Agenkha var.
”Fryser du?” frågade Valentin bakom henne och lutade sig frågande fram mot henne.
Det var nära att flickan svarade att det gjorde hon inte men hon ångrade sig i sista stund då hon kunde känna värmen från Valentin mot hennes rygg.
”Kanske lite.” svarade hon oskyldigt och tog modet till sig och lutade sig bak så att hon hamnade i Valentins famn på riktigt. Trots att Valentin visste att hon inte kunde se honom så gav han henne ett varmt leende då han släppte tyglarna med den ena armen som han sedan la försiktigt om livet på flickan.
Flickan fick ett brett leende på läpparna och satt nu så bekvämt så att hon började känna sig dåsig.
”Sov om du kan.” viskade Valentin i hennes öra och hon vågade sig på att sluta ögonen.

Valentin kände att flickans andhämtning lugnades ner och att hon faktiskt hade lyckats somna i hans famn. Tyst suckade han för sig själv och sa sig själv att det skulle han inte göra om annat än i nödfall. Han gillade inte riktigt tanken på att ge sig i kast med att ändra på andras sinnesstämning.
Fundersamt la han tyglarna i den hand han höll om flickan med och borstade undan en hårslinga som hade krypigt fram på hennes kind med sin nu fria hand. Han såg bort på sin far och sina två bröder och undrade i fall han kanske kunde få dem att somna på samma vis som han hade sövt flickan. Om han prövade det på dem så kanske det inte skulle vara lika jobbit för honom då han faktiskt kände dem en aningen bättre. För om han kände personen sen innan så kanske det inte skulle vara lika emotionellt som att ge sig i kast med en främlings sinnesstämning.
Nej det var fel av mig, jag borde int-. Hans tankar avbröts av att flickan gnuggade sig till rätta i famnen på honom och han kom på sig själv med att han rodnade. Jag får skylla mig själv…

Solen hade hunnit upp i zenit då William vaknade till på sin valack. Det första han såg var manen på sig häst som gungade hypnotiskt framför honom. Det tog inte lång tid för honom att förstå det faktum att han satt på en hästrygg och att hans far i samarbete med hans bröder hade säkrat honom där med att binda fast benen på honom. Han suckade ljudligt och såg upp på Vidars rygg som gungade fram och tillbaka på den grå skimmer han red på. Han sträckte sen på sig så att det kändes som om alla hans leder knakade i symfoni. Därefter såg han sig om över axeln och fick då se Valentin sitta och sova på hästryggen med flickan i armarna.
William såg ner på sin hästs man igen och tummade lite surmulet på sadelknappen. Han vände upp blicken mot den blå himlen och vågade sig på att fundera på i fall Zizela kanske såg upp mot himlen nu också.
Han sjönk ihop i drömsk ställning där han satt i sadeln och ett leende lekte sig fram på hans läppar då han drog sig till minnes Zizelas röda lockar och klargröna ögon. Han skrattade till för sig själv och kände sig som en förnyad människa.
Han såg sig om efter sin packning på hästen och hittade snart det han letade efter. Försiktigt drog han fram den bok han hade haft framme innan och studerade pärmarna varsamt på den. William rättade till sina glasögon innan han slog upp boken på en utvald sida och satt sedan som slukad då han läste.
”Så du är vaken nu?”
William ryckte till och var nära på att tappa boken men lyckades fånga den innan den for iväg för honom. Han vände sig purket om och gav Vidar en surmulen blick.
”Du var bara tvungen?” frågade han och skakade boken framför näsan på sin bror.
”Alltid då tillfälle ges!” fick han som svar av Vidar som lät sin skimmer sakna ner på farten så pass att han kom jämsides med Valentin och flickan.
”Du tänker väl inte…?” frågade William lite smått oroat. Visst kunde det vara roligt att väcka någon som sov, men två personer på en häst verkade vara väl riskabelt.
Vidar som märkte Williams oro skakade bara lugnande på huvudet innan han stannade Flisan. William valde då själv att stanna upp sin häst och upptäckte att fadern var på väg bak mot dem.
”Det är dags för lunch…” sa fadern trött och hoppade av sin häst. Han gäspade då han tog av betslen på sin häst så att det bara hängde om nacken på den. ”Båda för oss och våra hästar.” sa han och hängde tyglarna på en gles buske, mer för symbolikens skull än att det skulle göra någon verkan i fall hästen fick för sig att gå iväg.
William följde faderns exempel efter att ha tagit sig loss från sadeln och gick sedan och tog hand om Vidars häst. Vidar var upptagen med att fundera på hur han skulle väcka de två sovande turturduvorna utan att få dem att trilla i backen.
”Far?” ropade han lite undrande över axel i hopp om att kanske få hjälp därifrån.
Fadern lunkade trött fram till Vidars sida och tog ett försiktigt grepp om midjan på Valentin.
”Väcker du henne först så borde vi inte ha några större problem med Valen.”
Vidar nickade till svar och knackade sedan lätt på flickans arm.
”Åkerdotter… Åkerdotter.” sa han lugnt och flickan öppnade förvånat ögonen och såg ner på honom. ”Vi har stannat för att få i oss och våra vänner lite mat.” sa han roat och nickade mot Flisan.
Flickan hajade till och satte sig rak i ryggen och kom då på sig med att hon faktiskt hade somnat i famnen på Valentin. Hon vred försiktigt på huvudet då hon kände hur Valentin gled ur sadeln bakom henne. Föst var hon beredd att försöka fånga upp honom, men då hon såg att fadern var den som drog ner honom så lugnade hon sig och började själv fundera på hur hon skulle ta sig ner.
Vidar stod kvar bredvid Flisan och räckte hjälpsamt upp armarna mot flickan. Hon förstod vad han menade och snart var samtliga nere på marken och hästarna fick stå vid vägkanten och mumsa på de spröda växterna som fanns där.
Flickan såg sig och upptäckte att de bruna kullarna som tidigare var på väg mot nu befann sig långt bakom dem.
”Vi har ridigt en bit.” sa hon sakligt och vände sig mot fadern som bryskt ruskade om Valentin så att han skulle vakna. Först blev hon förskräckt över vad hon såg, men då Valentin vaknade och flaxade med armar och ben i vildpanik så kunde hon inte låta bli att fnissa åt hur dumt det såg ut.
”God morgon min sköna.” hånade fadern och räckte fram en vattenlägel till sin honom.
Valentins första reaktion var att slå undan vattenlägeln från sin far och sedan hoppa bakåt från honom ett steg och gjorde sig sen redo för strid. Men då han såg sin far stå och flina åt honom så vände han frågande på huvudet för att se vad det var han hade slagit iväg.
”Ah!” Han kastade sig efter vattenlägen där den låg och sakta men säkert tappades på vatten. ”Vattnet!” utbrast han förfärat då han plockade upp den och kikade ner i den för att försöka se hur mycket det var kvar i den. Uppenbarligen så ville han inte att det gick till spillo.
Flickan följde händelseförloppet innan hon ställde sig och studerade deras nuvarande omgivning. De befann sig på en grusväg som båda sidor omgavs av gröna ängar där det växte en enstaka buske här och var. Hon såg längst med vägen och kunde urskilja något som såg ut som en sjö längre fram.
”Var är vi?” frågade hon ut i luften till ingen speciell.
”Jag skulle gissa på norra delarna av Krack…” svarade William uttråkat då han närmade sig flickan med en vattenlägel och två bitar bröd som han sedan höll fram till henne.
”Aha… Tack.” sa hon och tog emot det han kommit med. Hon började med att lukta på brödet innan hon vågade sig på att äta det. Det värsta hon visste var mögligt bröd, men hittills hade hon bara fått färskt mjukt bröd av fadern och bröderna. Hon såg undrande upp på William som stod kvar och stirrade uttråkat på henne.
”Ja?” sa hon frågande då hon svalt det hon hade i munnen.
”Du kunde inte läsa eller skriva?” frågade han rakt på sak.
”Nej…” svarade flickan och slog ner blicken i marken samtidigt som hon tog en ny tugga av brödet.
”Vill du lära dig?”
Flickan såg undrande upp mot William igen och undrade vad hans bakomliggande motiv till frågan kunde vara.
”Jag-” flickan avbröts innan hon ens hunnit tänka svaret fullt ut av att Vidar kom bakifrån henne och hände en arm över axlarna på henne.
”Will är den bästa läraren du kan tänka dig! Visst, han må vara monotonisk och tråkig. Men han ger inte upp innan du verkligen kan det han lär dig!” Vidar lutade sig lite närmare och viskade roat: ”Fråga mig, jag vet.” Varpå han släppte taget om henne och strosade bort till Valentin som satt på vägen och glufsade i sig sin lunch.
William blängde efter Vidar.
”Inte mitt fel att han aldrig lyssnar på mig från början…” mumlade han för sig själv.
Flickan studerade det hon kunde av Williams ansikte under luvan. Förutom att han såg totalt uttråkad ut så hade han något visst hos sig som gjorde att han såg i alla fall lite snäll ut. Hon tuggade i sig det sista av sitt bröd och tömde vattenlägen i ett svep innan hon hängde den i byxorna på höften.
”Okej. Jag tackar ja till ditt erbjudande!” sa flickan sen med ett leende och räckte fram båda händerna mot William.
”Jag har ett villkor…” svarade han allvarligt och såg ner på hennes händer.
”Ehm.. Vad?”
”Att du kallar mig William och inte Will som alla andra tycks tro att jag heter…” sa han och skakade ena handen med henne.
Flickan log som svar och tänkte att det kanske inte var så farligt att lära sig något av William i alla fall. Även om hon inte förstod hur hon skulle lära sig att läsa eller skriva så kunde det väl inte vara allt för svårt?
William som inte hade släppt taget om hennes hand tog ett nytt grepp om hennes handled istället och drog henne efter sig fram till sin häst och packning. Väl framme släppte han henne för att få båda händerna fria till att gräva i sin packning med.
Flickan stod kvar bredvid och försökte se över axeln på honom då han rotade men misslyckades med sina försök att se något. Istället så vände hon sig om mot hans valacks huvud då hästen nyfiket luktade på henne. Försiktigt drog hon upp en hand och skulle precis till att lägga den på hästens mule då William grep tag om den och drog med henne tillbaka till vägen och ett stenblock som stod längst med. Han satte sig på stenen och såg sen upp mot flickan.
”Sitt!” sa han beordrande och klappade på stenen bredvid sig.
”Ja herrn!” svarade flickan snabbt och satte sig nästan ännu snabbare ner bredvid William.
William stirrade tyst på henne en stund och hon funderade på om hon kanske hade gjort något fel. På något vis så kändes han närvaro hotfull.
”Ja herrn?” sa han frågande då hon slog ner blicken från honom. ”Kom vi inte överrens om att du skulle kalla mig William?”
Flickan såg upp mot honom igen och du höll han fram en bok till henne.
”Den är tom, egentligen skulle jag ha använt den till att skriva ner eventuell fakta jag skulle kunna tänkas komma över. Men hittills har jag inte haft tid med något sådant då far eller mina bröder har krävt varenda vaket tillstånd av mig.”
”Förlåt…” sa flickan då hon varsamt tog emot boken från honom.
”Inte alls. Nu kanske jag kan få chansen till att lugna ner mig lite.” sa han och räckte över en smal kolbit till henne. ”Då vi inte har något bläck så fungerar kol minst lika bra.” förklarade han för henne och instruerade henne att öppna upp boken.
”På första sidan ska jag ha skrivit upp en dikt jag fått av en vän.” sa han och såg ner i boken flickan hade öppnat. ”Vi kan använda den så att du kan lära dig några bokstäver den vägen, till att börja med.”
Flickan såg ner i boken och undrade hur någon skulle kunna läsa det som fanns här. Hon drog upp boken närmare ansiktet för att se om det fanns ett trick till hur man skulle kunna urskilja något på sidan.
William hajjade till och tog försiktigt boken och kolbiten från henne. Först kollade hon sorgset efter dem men höjde sen ett frågande ögonbryn då han ritade ner något i boken. Han stannade upp och sneglade på henne och innan hon hann reagera så höll han boken mitt för ansiktet på henne.
”Hur många streck ser du?” sa han och drog ner boken så att hon precis kunde se honom över boken. Flickan stirrade på boken och kisade sedan dumt innan hon osäkert svarade honom.
”Två…?”
William drog undan boken från hennes ansikte och ställde sig upp så att han kom en liten bit ifrån henne innan han höll upp boken igen. Fast denna gång så var det annorlunda streck i boken han visade upp.
”Hur många?” frågade han.
”Tre.” svarade flickan rätt så säker på sig själv.
William gjorde en fundersam grimas innan han tog av sig sina glasögon och gick sen fram till flickan med dem. Försiktigt drog han ner luvan på henne och flyttade bak hennes hår innan han satte sina glasögon på hennes näsa. Flickan själv satt som förstenad och visste inte alls vad hon väntades göra och igen drog han upp boken i ansiktet på henne.
”Hur många nu då?”
Flickan kunde knappt tro sina ögon då hon tittade på boken sida framför sig. Om hon inte misstog sig så var detta den sida han först hade tryckt upp i ansiktet på henne.
”Fem…” sa hon och vände upp blicken mot William som såg mycket belåten ut.
Han satte sig ner bredvid henne igen och bläddrade tillbaka i boken så att den första sidan i den blev synlig.
”Ser du något speciellt nu?” frågade han och la över boken i hennes händer.
Flickan stirrade ner i boken och lyfte sedan förundrat upp den framför sig med utsträckta armar.
”Det är en massa svarta så krumelurer på den här sidan!” hon vände blicken mot William. ”Kan jag läsa nu?” frågade hon uppriktigt och ett leende kröp sig fram på Williams läppar vilket gjorde att han såg ut som en exakt kopia av Vidar då han flinade.
”Inte än, men det är en början att du kan se vad som står skrivet.” svarade han uppriktigt och plockade varsamt av henne glasögonen och satte tillbaka dem på sin egen näsa.
Ledsamt såg flickan hur strecken på sidan suddades ut till att bli en grå massa som hon först sett då hon tittat i boken.
”Nu är dem borta igen…” sa hon ledset och såg upp mot William igen.
William ställde sig tyst upp och tog boken ifrån henne.
”Som det är nu så kan jag inte lära dig läsa eller skriva… Vi får först se till att göra något åt din syn.” sa William innan han vände sig om från henne och började gå tillbaka till sin häst.
”Vänta!” ropade flickan till och sträckte ut en hans efter honom.
”Ja?” svarade han irriterat då han stannade till och såg bak på henne.
”Hur?” var det enda hon fick fram.
William suckade ljudligt och gick fram till henne igen och höll upp en hand precis framför näsan på henne.
”Säg mig Åkerdotter, är min hand klar eller suddig?”
”Suddig…” svarade hon oroligt och rykte till då han drog tillbaka handen till sig.
”Jag ska tala med far så får vi se hur vi gör.” sa han avslutande och gick iväg från henne.
Flickan slog ner blicken i marken och var nära till att sätta sig rak upp och ner bara för att få känna tryggheten hon kände i sig själv då hon satt ihop krypen och kramade om sig själv. Men hon stannades upp av ett par fötter som ställde sig precis framför henne. Rädd för att någon skulle säga eller göra henne något ont så slöt hon ögonen i hopp om att det inte skulle hända något.
Istället för att något negativt hände henne så drog personen framför henne upp hennes luva och rättade till hennes hår.
”Åkerdotter?” hörde hon Valentins lätt oroade röst fråga henne.
Försiktigt slog hon upp ögonen för att göra sig säker på att det verkligen var han som stod där.
”Valentin?” sa hon frågande och vred undan blicken i lätt skam.
”Sa han något dumt?” frågade han henne ömt och tog ett försiktigt grepp om hennes haka och rätade upp hennes ansikte mot sig.
”Jag vet inte…” svarade hon osäker och sneglade bort efter William som nu stod och talade med fadern.
Vidar kom smygande bakom Valentin och tog ett stadigt grepp on sin brors axlar innan han viskade något i Valentins öra.
”Vad?!” utbrast han häftigt och släppte snabbt taget om flickan som om han hade bränt sig och vände sig om efter Vidar. Vidar hoppade bak några steg, lipade åt sin bror och gick sedan mot fadern och William med ett brett flin.
”I-Inte alls!” sa Valentin generat efter Vidar och kikade sedan oskyldigt bak mot flickan. ”Eller hur?”
Flickan som inte hade en aning om vad Vidar hade viskat till Valentin visste inte ett dugg om hur hon skulle svara.
”Vad?” var det enda hon fick fram. Båda hon och Valentin ställde sig beredda då Vidar kom tillbaka till dem.
”Boklusen som har svårt med orden har tydligen konstaterat att vår vän Åkerdotter behöver glasögon hon också.” sa Vidar och stannade på ett säkert avstånd från dem. ”Och far säger att vi ska börja röra på oss. Med lite tur så borde vi vara framme i Sorta vid skymningen.”
Han vände sig om igen och gick bort mot hästarna. Flickan och Valentin tittade undrande på varandra för en kort stund som kunde kännas som en mindre evighet.
”Det blir nog bra.” sa Valentin och bröt deras tystnad och räckte sedan fram en vänskaplig hand till henne. ”Kom så tar vi oss upp på Flisan igen.” sa han med ett leende och tog ett varsamt grepp om den hand hon erbjöd honom och ledde henne sedan fram till Flisan.

Kapitel 4: Agenkha

Först då Valentin och flickan kommit tillbaka till lägret så släppte han greppet om armen på henne. Han gick raka vägen till sin far och viskade något i örat på honom medan William och Vidar satt och torkade sina byxor vid elden.
Flickan tittade först efter Valentin men beslutade sig för att sätta sig vid elden bredvid Vidar en stund. Vidar som hade fokus på Valentin och sin far märkte henne inte först men då han väl upptäckte var hon befann sig så började han rodna och generat se in i elden. Hon såg då på William som satt på andra sidan om elden, även han rodnade och hade istället nervöst börjat plocka med sidorna på boken han använt till att drämma till Valentin med tidigare.
”Pojkar.” sa fadern och vände sig mot elden. ”Om Valentin såg rätt så kan dem vara oss på spåret.”
Vidar och William såg upp och stirrade på sin far. Flickan förstod inte vad som hände så även hon såg på fadern i hopp om att kanske få en förklaring.
”Så… Vad gör vi?” frågade Vidar.
”Som det ser ut nu så behöver hästarna vila och även vi. Vi är alla trötta och jag måste erkänna att även mina bedömningar på denna situationen kan bli fel.” samtliga tyckes fundera och Valentin gick fram till flickan och böjde sig ner mot henne.
”Tills vi vet vad som kommer hända så vill jag att du håller dig nära mig och döljer dina ögon för allt vad du håller kärt.” viskade han i hennes öra innan han reste sig upp igen för att sedan fixa med sin packning som låg precis utanför tältet.
Flickan kramade om sin tomma säck och såg nyfiket på då de andra plockade ihop en del av lägret.
”Säkrast att vara beredd på att ge sig av snabbt.” sa Vidar sakligt till henne då han passerade henne och gick bort mot hästarna som William hade börjat klä på sadlar och betsel.
Efter att ha samlat i hop allt i lägret förutom sovsäckarna så satte sig fadern ner bredvid flickan med en suck och tittade in i elden.
”Om det blir som jag hoppas att det inte blir så kan vi bli tvungna att rida vidare redan i natt…” sa han och vände sig mot flickan. ”Som jag sa till Valen tidigare så är du hans ansvar tills det att vi kommer hem, därför så hoppas jag innerligt att du inte ska bli ett hinder för honom Åkerdotter.”
Flickan studerade fadern och tyckte verkligen att han såg trött ut där han stirrade in i elden. Elden var inte lika stor som då den tändes och istället för att lägga på mer ved så ställde sig fadern upp och såg till att släcka elden istället. Flickan såg tyst och undrande på de glödande kolen som kämpade vidare med sin värme efter att ha fått sina lågor släcka av en massa jord.
”Det är en fördel om vi låter våra ögon vänja sig vid mörkret vi också…” sa fadern då han gick bort till en av sovsäckarna.
Valentin kom tillbaka till flickan och slog sig ner bredvid henne och tittade upp på stjärnorna som var den enda ljuskälla som nu fanns för sällskapet.
”Jag antar att vi måste försöka sova lite i alla fall…” sa han och vände uppmärksamheten till henne.
”Jag kan hålla första vakten.” sa William samtidigt som han gick bort till packningen för att hämta något.
Vidar hade redan krypigt ner i en sovsäck bredvid fadern och hade slocknat som ett ljus och snarkade nu tyst.
”Resten av er bör följa Vidars exempel.” sa fadern innan han la sig till rätta.
Valentin tog med sig flickan till en av de sovsäckar som fanns kvar. Det fanns bara fyra, så att en höll vakt verkade vara ett smart drag från deras sida. Flickan funderade kort på vad som hade hänt om ingen hade behövt hålla vakt samtidigt som hon kröp ner i sovsäcken. Den var varm och mjuk.
”Jag tror aldrig att jag fått sova så här lyxigt förr i hela mitt liv.” sa hon med en glad ton och vände sig om mot Valentin och mötte hans blick. Valentin besvarade hennes leende med ett eget.
”God natt.” sa han enkelt och slöt ögonen efter att flickan själv hade sagt ‘god natt’ till honom.
Flickan låg en stund tyst för sig själv och studerade stjärnorna på himlen.
Kanske är dem inte så dumma trots allt. Hittills har dem ju varit snälla mot mig. Hon sneglade på Valentin som nu sov bredvid henne och bestämde sig själv då för att sluta ögonen.

William hade tagit fram sina två en-hands svärd som han hade lagt på vardera sida om sig där han satt mot en stam och studerade de andra sovande i lägret. Att han tagit nattvakten hade varit ett medvetet val då det tydligen smög runt folk i skogen. Skulle det komma någon så kunde han enkelt väcka sina bröder och sin far då de alla tre var mycket lätt väckta. Medan han själv sov som en stock då han väl hade somnat.
Han studerade sina skor och den varma nattluften fick honom att rysa. I vanliga fall om han hade vart hemma i Maalzat så hade det varit höst nu. Men inte här i detta odrägligt varma och tropiska land som tydligen hatade allt som hade med magi att göra.
Han suckade för sig själv och sneglade på sin omgivning. Han hoppades på att Valentin hade sett i syne borta vid bäcken, eller att de som smugit runt inte skulle visa sig för dem, eller varför inte att de själva skulle ta sig en tupplur innan de gjorde ett eventuellt anfall. I vilket fall som helst så satt han nu där och hade tråkigt i sin tillvaro att hålla sig vaken.
Han visste att om han fick för sig att gå runt för att hålla sig vaken så skulle dem andra vakna precis lika fort som om någon som hade hört en åskskräll. Det hade han lärt sig från de få gånger då de låtigt honom vara nattvakt tidigare.
En annan orsak till att de fick sova och William fick hålla sig vaken var det faktum att fadern och de två bröderna var så mycket bättre på någon form av stridskonst jämte mot hur bra William någonsin skulle kunna bli. William var bunden till elementet vatten vilket gav honom fördelen att han kunde hela. Valentin var bunden till elementet eld och därför så kunde han… William tänkte efter ett tag. Var han nu så pass trött att han inte mindes sin egen bror speciella inriktning?
Han suckade och det enda han kunde minnas var det faktum att Valentin kunde leda om värme via metallföremål vilket kunde få dem mycket varma, som då han tände brasan. Han hade med sin egen värme fokuserat och lett ut värmen till toppen av järnpinnen han haft tills den blivit så varm att omgivningen, vilket var fnösket, tagit eld av hettan. Tur att han inte kunde göra så med större föremål… Eller kunde han det?
William kastade en fundersam blick på den sovande Valentin. Hans bror var som ett mysterium för honom, dels för att han inte hade lärt sig förstå hur elementet eld fungerade ännu och att det enda Valentin pratade med William om var hur uppblåst William kunde vara. Williams blick svalnade då irritationen steg inom honom vid minnet om hur hans bror brukade bemöta honom.
Han såg upp mot stjärnorna igen och lugnade ner sig något innan han sneglade mot Vidar som hade lyckats krypa närmare fadern i sin sovsäck. Vidar var den av dem som mest påminde om fadern då dem båda hade elementet luft som sedan gav dem förmågan att öka sin fysiska styrka och snabbhet med. Elementet luft var även det något som William inte hade fått full förståelse av. Hittills hade han mest kunskap inom sitt eget element och det vara säkerligen bara runt hälften av vad man kunde veta om det.
Han satte sig bekvämare mot stammen och började fingra på sömmarna på sin skjorta under manteln. Han tänkte tillbaka på biblioteket hemma i huset. Det där stora behagliga rummet som hade väggarna täckta av böcker ända upp till taket… Han hade lusläst dem mest intressanta, ögnat igenom några andra och… Han kom på sig med att det fanns böcker där hemma som han inte ens hade slagit upp pärmarna på än. Vilken skam! Då han kom hem så skulle han läsa igenom allihop.
William ryckte till då han såg något som blinkade till i ögonvrån. Han vände sakta på huvudet och kunde urskilja en ljuspunkt som vandrande mellan stammarna på träden en bra bit bort. Tyst och försiktigt satte han sig på huk och greppade sina svärd samtidigt som han fäste blicken på ljuspunkten och spetsade öronen efter eventuella ljud från annat håll.
Det kändes som en evighet hade passerat då ljuspunkten plötsligt böt riktning och istället guppade med en stadig takt väster, snett bort från lägret. William misstänkte att ljuset hade stött på ån och valde att kanske finna en torrare väg över.
William ändrade sin ställning och lutade sig lätt mot trädet han satt vid så att han inte skulle bli så trött i benen allt för fort. Dela om tyngden så ofta du kan pojk, annars kommer du bli stel som ett stenblock om jag känner dig rätt. William muttrade till vid minnet av vad hans far brukade säga till honom då de smög på något. William anade att han hade sig själv att skylla för den kommentaren då en av de första gångerna han hade vart med och övat på att smyga sig på kaniner så hade han suttigt still så pass länge att han hade lyckats få kramp i vaden. Vilket där efter resulterade i att han hade falligt över på sida, gnytt och sen skrämt bort alla kaninerna. Han hade visserligen bara varit 10 år då det inträffade, men fadern hade ändå varit sträng och låtigt William få ett så pinsamt straff han kunde komma på vid det tillfället.
Då hade straffet varit att gå till pigorna i stallet och fråga dem om vad de önskade sig av en man. William hade vid den tiden inte alltid förstått alla kryptiska svar på den tiden, men nu senare i livet så kunde han i bland rodna häftigt vid tanken på vad det var för svar han hade fått.
William kom på sig själv och sökte upp ljuspunkten igen. Den hade kommit närmre nu och var på en stadig kurs rakt mot deras läger.
”Vid alla färger…” muttrade han för sig själv och valde att smyga sig närmre fadern och väcka honom.
”Far…” sa han och pekade tyst bort mot ljuspunkten som stadigt närmade sig.
Fadern puttade först bort Vidar från sig och satte sig tyst upp. Vidar vaknade till av den bryska behandlingen och stirrade tyst på William och fadern en stund innan även han satte sig upp och började krypa upp ur sovsäcken.
Fadern vände sig tyst till Vidar och pekade bort in i skogen mot en punkt som borde vara en plats där ljuspunkten skulle till att passera för att nå fram till dem. Vidar nickade tyst till svar, drog sitt svärd så att det bara blev ett ytters litet rispande ljud då den gled ut skidan och smög sedan ljudlöst bort i mörkret med luvan långt ner i ansiktet.
Fadern såg tillbaka på William och gav han en stadig klapp på axeln innan han vände sig om mot Valentin och flickan. Fadern stannade upp i sin rörelse att ta tag i sonen och såg fundersamt på hur flickan hade lyckats krypa upp alldeles intill Valentin som i sin tur låg och drömde om något som uppenbarligen gjorde honom mycket glad då han flinade som ett fån i sömnen. Fadern skrattade till tyst och tog sedan ett stadigt grepp om axeln på Valentin och ruskade honom lätt.
Valentin for upp i sittande ställning som om han blivit skrämt av något och vände sig mot fadern med en klarvaken blick.

Flickan som hittills hade sovit och drömt sköna drömmar om mjuka sovsäckar och hö bäddar vaknade sömndrucket till då hennes kudde hade försvunnit. Först kände hon lite tafatt efter den och fann sedan en tom sovsäck bredvid sig. Det var då som hon vaknade till på riktigt och satte sig upp precis lagom för att se Valentin med dragna dolkar smyga sig in i mörkret mellan stammarna för att möta en ljuspunkt som kom guppandes mot dem.
Hon vände blicken frågande mot William som allvarligt satt och rullade ihop Valentins sovsäck.
”Va-”
”Hyss!” väste William till och höll ett varnade finger över sina läppar och sen skakade på huvudet åt henne.
Hon förstod då att hon skulle vara tyst och kröp så tyst som hon nu bara kunde ur sovsäcken som William sen slet åt sig och började rulla ihop även den. Hon rättade till sina kläder så att de inte satt så konstigt från att hon sovigt i dem och drog sedan bestämt upp luvan så att hon såg ut som de andra, som en mörk gestalt dold under en luva.
Då hon inte längre kunde se Valentin så fokuserade hon blicken efter William som hade smugit bort till hästarna. Flickan förstod inte vad han gjorde där, men trots det så valde hon att så tyst hon bara kunde att själv smyga sig närmare honom.
William reagerade då hon kom och viftade henne till sig och drog sedan ner henne i en hukande ställning mellan sig och det fux färgade stoet Flisa. Återigen tog han upp ett finger till läpparna och hyssade på henne. Fast denna gången så var han till synes mycket lugnare. Hon studerade honom tyst en stund, han verkade spänd men ändå lugn. Hon fick lust att fråga honom vad som skedde men lät bli då han hittills hade gjort det klart för henne att hon måste vara mycket tyst.

Vidar smög med stadiga men tysta steg in mellan stammarna för att genskjuta det som åstadkom ljuspunkten som stadigt närmade sig deras läger. När det var kanske tio meter kvar mellan honom och den som gjorde ljuset så kunde han urskilja att det tydligen var en ljusklädd kvinna som gick genom skogen med en lykta i handen.
Osäker på om personen i fråga hade några onda avsikter eller inte så valde Vidar det säkra före det osäkra och gjorde sig mentalt redo för att ge sig på kvinnan. Av hans erfarenhet så skulle man inte ta kvinnor förgivet. Det hade han fått lära sig den förödmjukande vägen då de ännu hade varit hemma i Maalzat.
När det var bara fem meter kvar mellan honom och kvinnan så stannade hon plötsligt till och vände sitt huvklädda huvud mot den punkt där Vidar gömde sig bakom trädet. Vidar drog sig tillbaka så pass att han bara kunde skymta henne. Han var säker på sig själv att han inte kunde synas i mörkret, hans mantel smälte trots allt in bra i omgivningens färger, vilka var obefintliga i detta nattmörker och gjorde allt svart.
Hon stod där stilla för en stund och Vidar försökte minnas var han tidigare hade sett en sådan ljus klädnad som hon bar. Han kisade efter henne och såg en skugga smyga sig in en bit bakom henne. Han log för sig själv då han gissade på att det var Valentin. Det var inte ofta han fick syn på sin bror då han smög, men de få gånger han gjorde det så var det ofta vid sådana tillfällen då det krävdes att han visste var hans bror var. Han visste inte hur han gjorde det, men det imponerade på honom.
Kvinnan som stått still ett tag med blicken riktad mot Vidar vände sig hastigt och slungade plötsligt iväg lyktan in i mörkret bakom sig. Vidar som förväntade sig ett ljudligt kras och lågor över hela skogen höjde förvånat på ögonbrynen då han bara hörde ett dämpat stön straxt efter en mjukduns. Kvinnan fnittrade till och började röra sig åt det hållet hon hade kastat sin lykta.
Vidar hajade till och drog slutsatsen att hon faktiskt hade träffat Valentin med lyktan, men hur hade hon vetat att han var där? Han själv hade inte hört ett enda prassel från honom och endast fått en sekunds lång skymt av honom.
Kvinnan stannade till vid lyktan som nu låg på marken och puttade på något med ena foten. Vidar morrade till för sig själv och gjorde sig redo för språng.
”Det är bra så Vidar.” sa kvinnan plötsligt och vände sig om mot den plats han befann sig på igen. ”Jag fick in en lyckoträff på Valentin så han är bara lite lätt medvetslös för tillfället.”
Vidar som inte alls var säker på vem kvinnan var eller hur hon kunde känna till deras namn blev lätt frustrerad på situationen. Men han vacklade inte en sekund i sin hukande ställning redo för språng mot kvinnan.
Kvinnan vände ryggen till honom igen och plockade upp lyktan från marken och då kunde Vidar se Valentins gestalt ligga slappt på marken bredvid henne.
”Jag vill bara prata med er far, det är viktigt.” sa kvinnan och ställde sig upp igen och samtidigt drog av sig huvan hon hade haft på sig. ”Jag gissar att du kanske känner igen mig nu?” frågade hon och vände sig om tillsammans med lyktan så att han kunde se hennes ansikte tydligt.
”Agenhka…” mumlade han till för sig själv då han såg hennes silvervita hår som tycktes skifta i blått trots det gula ljuset som lyktan delade med sig av. Han kunde tydligs se hennes ansiktsdrag och isblå ögon som han trodde bara hon kunde ha. Han var nu rätt så säker på att personen som stod där verkligen var Agenkha.
”Nå?” frågade hon och närmade sig Vidars gömsle.
Han ställde sig upp och sopade av den jord och löv som fastnat på hans mantel och klev fram från sitt gömställe för att möta henne.
”Vad är det som gör att du befinner dig i Kracks skogar och inte hemma i Maalzats?” frågade han och försökte snegla åt Valentins håll.
”Som jag sa tidigare så måste jag tala med er far, Hennes Höghet Matrisi har gett mig i uppdrag att förmedla hennes ord till honom.”
Vidar såg tyst på henne en stund innan han svarade henne med en saklig röst.
”Du tycks alltid veta så mycket, hur det kommer sig vet jag inte. Men jag måste fråga, har du stött på någon annan människa eller varelse i skogen som vi bör vara vaksamma mot?”
”Inte som är värda att nämnas” svarade hon enkelt och kom ända fram till honom. ”Så med andra ord så kan ni vara säkra på att det inte sker ett anfall mot er i natt.”
Vidar nickade till svar och bad sedan om hennes lykta med en tyst gest. Hon räckte över den utan tvekan och han vände sig om mot lägret med den varefter han gjorde några morsesignaler med hjälp av ljuset.

Det tycktes ta en evighet innan något hände och plötsligt ställde sig fadern upp och slappnade av. Flickan sucka själv till av lättnad då även William bredvid henne slappnade av. Sen dröjde det inte lång tid innan ljuspunkten i följe av en ljusklädd kvinna och Vidar som släpade en utslagen person på sin rygg dök upp i kanten av gläntan.
Kvinnan lämnade Vidar med sin börda och gick med fasta steg fram till fadern och ledde bort honom till andra sidan av lägret där hon tycktes viska något till honom. Vidar däremot närmade sig flickan och William med den börda han hade på ryggen.
Vidar ställde sig precis framför William och vände sig därefter om så att William kunde få ett stadigt tag i personen på hans rygg.
”Valentin!” utbrast flickan då hon insåg vem det var Vidar bar på. Försiktigt hjälpte hon bröderna att lägga honom ner på rygg på marken.
Utan ett ord blängde William på Vidar i väntan på en förklaring från brodern.
”Agenkha kastade lyktan på honom.” svarade han enkelt samtidigt som William började fnittra för sig själv.
Kan han vara glad? for då genom flickans tankar och såg förvånat på den fnittrande William.
”Ha ha…” sa Vidar sarkastiskt och blängde på William. ”Hade du tänkt göra något vettigt eller hade du tänk stå där och fnittra ett bra tag till?”
”Förlåt, förlåt mig. Men det är bara så roligt att just han skulle lyckas bli utslagen av en sådan attack.” William kunde tydligen inte hålla sig allvarlig i situationen men lyckades i alla fall få stopp på sina fnissningar samtidigt som han satte sig på huk bredvid Valentin.
”Du borde veta att inte många skulle kunna väja för en av Agenkhas attacker, vad de än må vara…” sa Vidar.
Flickan studerade bröderna och såg oroat ner på den medvetslöse Valentin. William tog ett stadigt tag om sin brors axlar och slöt ögonen för en stund. William släppte snart Valentin och såg sedan upp allvarligt på Vidar.
”Jag måste sova nu-” sa han kort och enkelt innan han utanförvarning trillade över på sida och gav ifrån sig några ljudliga snarkningar.
Flickan stirrade dumt på vad som hände och satte sig sedan tyst på huk bredvid Valentin. Vidar som bara stod där och tittade roat på William gjorde en lätt knuff med ena foten i Valentins sida.
”Vakna ditt fån.” sa han och satte sig på huk mellan William och Valentin och petade Valentin roat i pannan.
Valentin öppnade då sömdrucket ögonen och såg sig förvirrat om. Han tycktes komma på sig själv med något och satte sig hastigt upp och mötte undrande flickans blick.
”Vad?” frågade han yrvaket och vände sig om mot Vidar som hade ett stort flin på läpparna.
”Hon.” svarade han kort och pekade bort mot fadern och Agenkha som tyckes vara djupt fokuserade på konversationen dem hade med varandra.
”Agenkha?” frågade han kort och såg upp mot Vidar som nu hade ställ sig upp bredvid den sovande William.
Flickan såg fundersamt upp mot himlen och konstaterade att det hade börjat ljusna. Med andra ord så var det redan gryning.

Kapitel 3: Vid ån

Det var helt mörkt ute, men inte lika mörkt som det hade varit i tunnan. Flickan satt på huk intill den grunda ån och tittade på vattnet medan alla tre bröderna satt och tvättade av sina bara överkroppar. Hon sneglade på dem och kunde konstatera att dem alla tre var mycket lika.
”Vem av er är äldst?” frågade hon nyfiket då hon själv inte kunde gissa sig till det.
Valentin som satt på huk närmast henne tittade undrande på henne.
”Vi är lika gamla alla tre..” svarade William där han satt och nu torkade av sig.
Flickan tittade på bröderna en och en och kliade sig fundersamt i huvudet.
”Men hur…?” fick hon tillslut fram.
” Vi plågade alla vår mor med att vi alla tre hade bestämt oss för att vi skulle bli till tillsammans.” svarade Vidar roat och stänkte vatten på William som hade torkat klart sig själv.
”Med andra ord så är vi trillingar.” la Valentin till och gav flickan ett leende. ”Vi är 15 år gamla och i våra bästa år!”
William som tyst hade börjat torka sig igen fnös till åt Valentins ord.
”Vad är det nu som är fel?” frågade Valentin sin bror och kände hur irritationen smittade av sig på honom.
”Inget…” mumlade William till svar och Vidar roade sig att stänka ner honom igen.
Med ett irriterat vrål kastade sig William på Vidar som båda landade i den steniga ån med kallt vatten. Båda bröderna satte sig upp och såg ner på sina nu dyngsura nederdelar.
”Haha! Boklusen har tappat vettet.” sa Vidar och lipade åt William som såg ut som om han skulle spricka av ilska.
Valentin vände sig mot flickan och såg undrande på henne. ”Vad fick du i säcken av far?” frågade han och såg undrande på den.
Flickan slutade titta på Vidar och William som nu var involverade i ett vattenkrig och vände blicken mot Valentin. Hon tittade dumt på honom en kort stund och kom sen på sig själv och öppnade upp säcken hon hade fått. Hon drog upp en handduk, en vit skjorta, ett par brun byxor, vita strumpor och ett par svarta skor. Samtliga kläder var en exakt kopia av de kläder som bröderna hade.
”Ah! Smart, du är ju i princip lika stor som oss så våra reservkläder borde passa dig.” sa Valentin och räckte fram en tvål till flickan. Flickan tittade på tvålen och tog tveksamt emot den.
”Du ska tvätta dig med den…” förklarade Valentin kort och började torka av sig.
Hon såg ner på vattnet och kastade en nyfiken blick mot William och Vidar som nu hade övergått till att sparka vatten på varandra. Hon fnittrade till och drog sedan sin slitna dressen över huvudet på sig själv.
Först stannade Valentin upp i sina rörelser och sirrade dumt på flickan, kort där efter stannade William upp i sitt ursinniga sparkande av vatten och vände sig om högröd i ansiktet. Då hajade Vidar till och sneglade över axeln men vände snabbt tillbaka huvudet och stirrade på ryggen på William istället.
Flickan stannade upp och såg undrande på dem och då hon mötte Valentins blick så slog han ner den och stirrade ner i ån och yttrade ett knappt hörbart: ”Förlåt, det var inte meningen…”
Hon såg ner på sig själv och undrade vad det var för fel på henne då de inte kunde se på henne. Hon sjönk ihop något och höll om sig själv och tittade ner i åns vatten då en tår trillade ner för hennes kind. Hon snyftade till och vände sig bort från bröderna.
”Vänta, nej!” Valentin sträckte ut en hand efter henne och hon hasade sig undan den.
”Det är uppenbart att det är något med mig som stör er…” sa hon sorgset och kvävde en snyftning. ”Uppenbart att något är fel…”
Flickan kunde höra hur William och Vidar klev upp ur vattnet och sedan gick därifrån efter att gett Valentin en duns i ryggen. En bit därifrån stannade en av dem och hon kunde höra Vidar.
”Förklara för henne, du är trots allt bäst på att förstå dem…” sa han innan hans steg försvann mot lägret.
Flickan sneglade sig över axeln och mötte Valentins oroade uppsyn.
”Mavil?” frågade hon försiktigt.
”Kvinnor… ” svarade han kort.
Hon vände sig mot honom på nytt och såg hopfull ut.
”Så vad är fel på mig?” frågade hon allvarligt.
”Du är naken.” sa han kort och hon kunde se att han egentligen inte ville hålla kvar blicken på henne.
Hon såg ner på sig själv och studerade sin utmärglade kropp. Hon lyfte på ena armen och studerade även den och såg undrande på Valentin då han hade slagit ner blicken i marken.
”Vad är det då som är så fel med mig? Alla andra jag har vart naken framför har inte verkat bry sig om hur jag ser ut, är det verkligen något som inte är fel?”
Valentin såg upp och mötte hennes blick. Han rodnade häftigt och tycktes vara ur balans då det kom till att tänka.
”Inget fel.” sa han kort och höll kvar blicken på hennes ansikte.
”Varför reagerade ni då som ni gjorde?” Frågade hon och visade upp sig för Valentin. ”För uppenbarligen är det något som stör er med mig!”
Valentin såg ner i marken en kort stund innan han snabbt tog sig fram till henne och kramade om henne. Hon ryckte till och gjorde ett lamt försök att ta sig loss ur hans grepp.
”Det är inget fel på dig!” sa han stadigt till nacken på henne samtidigt som han höll ett fast grepp om henne. ”Du är en kvinna. Kvinnor är något som ska vårdas ömt och inte visas upp för allmän beskådning…”
”Då är något fel med mig…” svarade flickan och sjönk ihop i famnen på Valentin.
”Inte alls… Det är bara det… Vi…” han stakade sig på orden.
”Vad är det då?” frågade hon till Valentins nacke. Han var varm att omfamnas av och på något vis så var det tröstande för henne då han höll henne så tätt och stadigt.
Han bytte ömt grepp om henne och höll henne så att han kunde se hennes ansikte.
”Du är den första kvinna jag sett naken och du är vacker!” han kastade ur sig orden och gick tillbaka till den fasta kramen han gett henne innan.
Flickan bara blinkade dumt och förstod inte alls vad han menade.
”Men…” hon hade tappat talförmågan och visste inte längre vad hon skulle tro. Istället sneglade hon på ån där vattnet rann förbi dem i en stadig ström. Försiktigt drog hon upp sina armar och besvarade Valentins kram med en egen. Han kramade då om henne lite hårdare för en kort stund och ett leende lekte sig fram på hennes läppar.
”Jag förstår inte riktigt… Men det är inget fel på mig?”
”Det är inget fel på dig.” svarade han lugnt i nacken på henne innan han försiktigt släppte greppet om henne och sen satte sig tillrätta framför henne. Än rodnade han ordentligt.
Flickan tittade undrande på honom och såg sen ner på sig själv.
”Den enda skillnad jag kan se på oss är att mina bröst är större än dina…” sa hon sakligt samtidigt som hon greppade om dem för att förtydliga för honom vad hon menade.
Valentin tog upp en hand för ögonen på sig och kikade försiktigt fram mellan fingrarna på henne.
”Snälla… Inte så.” sa han ynkligt och försökte vifta bort hennes händer från brösten på henne.
Hon tittade ner på hans viftande hand och greppade tag i den. ”Se själv.” sa hon och drog hans hand upp till brösten på sig själv. Men innan hon han lägga hans hand på plats för att han själv skulle få känna skillnaden på henne och han själv, så slet han sig loss och kastade sig bakåt på marken.
”Nej!” ropade han till och flickan ryckte till överraskat.
Flickan satt som förstenad, hon förstod inte alls vad som var fel. Han betedde sig inte alls som så hon var van vid att andra brukade uppföra sig. I vanliga fall borde han bara ha stått och stirrat på henne, som om hon vore ett boskap eller ett tingest. Han borde vara mer samlad och inte-.
”Det är inget fel på dig! Jag lovar! Men det är så att där jag kommer från så brukar flickor, kvinnor och alla andra av kvinnligt kön alltid ha kläder på sig i manligt sällskap och alla vet att man inte ska visa sig naken hur som helst för att-” han avbröts av att flickan nu hade börjat skratta så hysteriskt att hon vek sig dubbel.
”Du är rolig!” sa hon mellan fnissningarna och såg roat på honom där han låg på rygg och såg undrande på henne.
”Jag tror vi har delade åsikter om humor…” sa han tyst innan även han kom på sig med hur dum han måste se ut då han hade börjat kräla iväg på marken bort från henne.
Valentin satte sig upp och tillsammans satt de där en bra stund och fnissade åt situationen. Det var Valentin som avbröt det roliga med att vara den som började förklara och visa hur hon bäst skulle till att tvätta av sig smutsen som täckte hennes kropp. Givetvis rodnade han fortfarande.
Det dröjde inte allt för lång tid innan de var klara och att flickan hade fått på sig reservkläderna och också fått sitt toviga hår utkammat så att det hängde rakt ner över axlarna på henne. Dem drog på sig sina mantlar och innan Valentin drog på sig sin huva så såg han sig misstänksamt om på omgivningarna omkring dem.
”Är något fel?” frågade flickan och kikade fram under sin luva.
”Nej, jag bara tänkte…” svarade han avfärdande och tog ett stadigt grepp om flickans arm innan han med stadiga steg gick tillbaka mot lägret.

Kapitel 2: Vid en lägereld

Sällskapet hade stannat till i skymningen och de var alla upptagna med förberedelserna för att slå läger på platsen. Vidar tog hand om hästarna, fadern skötte tältet, William hade gått iväg för att hämta vatten och Valentin letade ved tillsammans med flickan.
”Se till att du bara får tag i torra pinnar, det är så jobbigt att få eld på dem annars.” Valentin kastade en blick bak mot flickan som gick och noga valde ut pinnar som hon fann extra torra.
”Spelar det någon roll hur stora de är?” frågade flickan och vände en frågande blick mot pojken som hade stannat upp och stod nu still och tittade på henne. ”Valentin?” frågade hon osäkert och pojken ryckte till ur sin trans.
”Åh förlåt, nej det spelar ingen roll hur stora de är, är dem lite större så kan de med tur brinna längre.” Han vände sig mot henne och såg på hennes cendré färgade hår som hängde tovigt och smutsigt ner över axlarna på henne. Han stannade upp helt i sitt sökande av ved och synade hela flickan. Manteln var det enda som var helt och rent på henne. Hennes armar som höll i veden hade en massa små sår och var täckta av smuts. Hennes ansikte var minst lika smutsigt och hennes nakna fötter såg ut att göra ont med alla skrapsår.
”Hur känner du dig?” frågade han henne och tog några försiktiga steg fram till henne.”Du fryser väl inte, eller har ont någonstans?”
”Hur menar du?” frågade flickan och såg undrande på Valentin.
”Jag menar, alltså… Ehm. Du har ju… eller alltså.” Valentin skrapade ena foten i marken bakom sig och velade med blicken på flickan. ”Dina sår…” fick han till slut fram och vände ner blicken i marken.
Hon såg ner på sina armar och granskade dem en kort stund innan hon svarade. ”Dem är gamla, dem känns inte längre.” Hon såg upp mot Valentin igen och gav honom ett leende för att mildra hans oro, eller hon hoppades i alla fall att det skulle göra det.
Han såg upp på henne och tittade sedan på den veden hon hade samlat ihop.
”Vi kan nog gå tillbaka till dem andra nu, så att vi kan få i oss mat och kanske att vi kan tvätta av oss lite också.” sa han med ett leende och började gå tillbaka mot lägret.
Flickan stannade till och såg på Valentins rygg, han hade fortfarande huvan uppe så han såg lite mystisk ut där han gick.
”Ni tänker väl inte göra något med mig, va?”
Valentin stannade upp och vände sig hastigt om. ”Göra något med dig? Vad, va?”
”Nej jag menar, ni är… Hur ska jag säga…? Snälla?” flickan stakade sig på sina ord och såg på Valentin med en skamsen blick.
Valentin la ner sin skörd av ved och gick försiktigt fram mot flickan som då kramade om sin ved osäkert.
”Jag skulle då aldrig skada någon, som inte förtjänade det förstås…” Han tog ett till steg fram mot henne och la försiktigt sina händer på hennes axlar. ”Vad jag vet så skulle far och mina bröder inte heller göra någon oskyldig något.”
”Hur vet du att jag är oskyldig?” Hon mötte hans blick och höll den stadigt, tillfälligt modig då han inte alls verkade skrämmande för henne.
”Det vet jag inte…” svarade han och slog ner blicken så att hon bara kunde se huvan på honom. ”Kanske du vill berätta om du är skyldig till något?” sa han försiktigt med hopp om att hon verkligen inte skulle vara skyldig till något.
”Det folk hittills har sagt är att jag är skyldig till är att vara en vitögd häxa, eller Mavil… och så brukar dem kalla mig trashank eller slödder, men det kallar dem alla andra också.”
Valentin vände huvudet lätt på sned då han såg på henne, han förstod inte riktigt vad det var hon menade.
”Alla andra..?” frågade han försiktigt.
”Ja, dem andra som jag. Dem som inte har några föräldrar eller någon annan släkting som vill veta av dem…” Hon sa det så kallt, som om det var länge sedan orden hade haft någon verkan på henne. Det lät på henne som om hon hade lärt sig orden utantill, utan att lära sig deras innebörd.
”Så, det finns andra som… Du? Som blir behandlade som om ni vore…” han kom inte på något bra ord, han ville inte såra henne eller riva upp några sår i hennes psyke.
”Ohyra, skräp… eller avskräde.” fyllde hon i sakligt och fäste blicken på Valentin som återigen hade slagit ner blicken i marken.
”Valentin?” sa hon försiktigt, prövande.
”Jag blir så arg då jag hör sånt…” mumlade han och släppte försiktigt taget om hennes axlar. ”Som om det vore något syndigt att vara en Mavil eller Mavick för den delen.”
”Mavick?” frågade flickan försiktigt och Valentin vände upp blicken mot henne igen.
”Du vet väl indelningen? När en människa får sin magi då håret vitnar på dem så kallas dem oftast för magiker, om de nu lever så länge att de kan använda någon form av magi vill säga. Men sen så finns det de som föds med vita ögon så som du. Det är dem som folk har satt namnet Mavil på.” Valentin stannade upp i sin förklaring och såg på flickan efter någon form av reaktion. Men det ända han kunde avläsa var att hon tydligen var intresserad av det han berättade för henne.
”och Mavick?” frågade hon då hon visste att det var dit som han skulle komma med sin förklaring.
”Mavick är de som föds med vita ögon och även håret är vitt vid födseln.” Valentin såg på flickan med en stadig blick innan han bröt ögonkontakten och drog av sig huvan.
Flickan ryckte till och kramade om veden igen.
”Jag trodde att det bara var påhitt…” sa hon och slog ner blicken i skam.
Valentin skrattade till och vände sig om för att plocka upp sin ved igen.
”Människor har alltid varit rädda för det okända, det är därför dem sätter namn utan betydelse på sånt som skrämmer dem. Men du behöver inte vara orolig, dit vi är på väg så är såna som vi högt uppskattade.”
Han lyfte upp veden och gav henne ett leende över axeln samtidigt som han ställde sig upp igen.
”Vi?” Flickan kunde inte riktigt förstå vad han sagt. Var inte de som brukade eller hade tecknen för att kunna använda magi något skamligt?
”Vi.” svarade Valentin kort och började gå tillbaka mot lägret igen. Flickan följde efter och den här gången kände hon att det kanske inte var så farligt att ha dessa pojkar och deras far som sällskap, i alla fall ett litet slag till.
Då de kom tillbaka till lägret så möttes de av William som med bestämda och hastiga kliv närmade sig sin broder med en bok i handen. Han var tydligen upprörd över något.
”Will?” frågade Valentin osäkert och såg ner på den hand som brodern höll boken i.
Utan förvarning smällde William boken tvärs över sin broders ansikte.
”Idiot! Vad tror du att du håller på med? Bara för att vi råkar befinna oss i en liten glänta med några träd kring oss så kan du inte låta omvärlden se vad vi är för något! Inte för än vi är över gränsen i alla fall!”
Valentin gned sin kind och kom då på sig att han inte hade huvan uppdragen. Han drog upp den och kastade veden på sin bror.
”Jag glömde! Du hade ju kunnat påminna mig istället för att försöka slå in skallen på mig!” sa han irriterat till William som hade backat undan från veden han fått kastad efter sig.
”Pojkar…” mumlade fadern för sig själv inne från tältet han hade satt upp. Flickan kunde inte låta bli, utan fnissade till och plötsligt kom en bok flygande förbi henne.
”Du bad om det!” morrade Valentin som tog sig ur sin duckande ställning och kastade sig handlöst efter sin bror.
William som inte hann undan från sin brors anfall föll till marken med en hård duns. Valentin fick ett segervist leende på läpparna samtidigt som han höll fast sin bror på marken med att sitta på honom.
”Nu-” Valentin avbröts av att William fick loss sin ena hand och drämde därefter till Valentin i skallen med ett närliggande vedträ. Valentin svajade till där han satt och puttades till synes lätt av från William som satte sig mumlande upp.
”Din tjockskalle! Är verkligen en smäll i skallen på dig det enda som får någon verkan på dig?!” morrade William till Valentin som hade trillat över på sida och gned sig om huvudet.
Flickan stod bara och tyst tittade på, osäker på om hon verkligen skulle stanna kvar där eller inte.
”Nu har ni båda huvorna nere…” sa Vidars röst bakifrån henne. Flickan snurrade runt hastigt och såg Vidar stå bakom henne med händerna på höfterna med en irriterad uppsyn. ”…och ni slåss utan mig! Det är bara rent och skärt orättvist!”
Vidar kastade sig fram efter sina bröder som snabbt kröp undan samtidigt som dem gjorde slarviga försök till att dra på sig sina huvor.
Flickan stod kvar och följde händelse förloppet av att William och Valentin tycktes gå ihop tillsammans mot brodern Vidar som hade ett brett flin klistrat över hela ansiktet på sig.
”Det räcker nu.” sa fadern samtidigt som han tog sig ur tältet. Han ställde sig upp och såg på sina söner med en irriterad uppsyn. Alla tre bröderna såg på sin far och slog samtidigt ner blicken i marken och svarade i kör. ”Ja far.”
”Bra, då kan vi väl återgå till vad ni höll på med innan? och William jag vill prata med dig…” Fadern gjorde en handrörelse till William som sa honom att han skulle komma närmre.
Vidar gick iväg igen och försvann bland stammarna där det nu hade mörknat ordentligt då solens sista strålar inte nådde lägre än till topparna på de kala träden. Valentin plockade ihop sin utspridda ved och William leddes bort en bit av deras far.
Flickan stod bara och blinkade dumt innan hon hajade till och gick fram mot Valentin.
”Jag tycker att han hade kunnat ha sagt något först…” sa hon och tyckte att brodern William verkade vara något av ett uppkäftigt svin.
”Tro det eller ej, men den där boklusen har svårt med ord mellan varven.” svarade han kort innan han ställde sig upp och mötte hennes blick.
”Boklus?” frågade hon osäkert och la huvudet undrande på sned då hon såg på Valentin.
”Vet du inte vad en boklus är?” Undrade han då.
”Nej, jag trodde han var en Mavick som du. Eller det kanske är ett annat ord för det?”
Valentin kunde inte hålla sig utan började fnittra okontrollerat samtidigt som han gick till mitten av lägret och började göra upp en bas för lägerelden med veden. Det dröjde inte länge fören han satt där och gapskrattade åt vedhögen han fint hade staplat.
Flickan tittade tyst på honom medan hon följde honom och la sen ner sin ved i den utspridda hög han gjort bredvid sig med de pinnar och grenar han inte använt till basen.
”Du är rolig du Åkerdotter. Att vara en bokmal innebär att man läser mycket och ofta.” förklarade han lättsamt och såg upp mot henne med ett leende.
Flickan bröt sin blick från honom och fick ett drömskt och fundersamt uttryck över sig.
”Så han kan läsa?” frågade hon och vände tillbaka uppmärksamheten mot Valentin som helt hade tappat sitt roade tillstånd och såg nu istället något orolig ut.
”Du menar att du inte kan?” frågade han försiktigt.
”Jag vet inte hur man läser.” svarade hon sakligt och satte sig på huk bredvid honom.
Valentin sneglade lite lätt på henne innan han plockade fram en liten läderpung från innanför sin mantel. Han öppnade den och tog fram en liten järnpinne och lite fnöske som han hade där i.
Flickan följde tyst hans rörelser och såg förundrat på då han stoppade in fnösket i den blivande brasan och sen la i sin tur in den ena änden av järnpinnen i det. Han var tyst en stund och innan flickan han reagera så tog fnösket eld.
”Hu- Hur?” stakade hon sig och tittade på en leende Valentin.
”Enkelt, jag bara ledde om en del värme tillsammans med en del koncentration.” svarade han enkelt och det tog inte lång tid innan lägerelden var i full gång.
Flickan satte sig ner i skräddarställning och tittade förundrat på elden.
”Om du vill så kan jag lära dig.” sa Valentin och bröt tystnaden.
”Att göra eld?” frågade flickan överraskat.
Valentin skrattade till.
”Nej, det kan jag inte om du inte är bunden till elementet eld vill säga. Men jag syftade på att jag säkert kan lära dig att läsa.” Han såg på henne med ett uppriktigt leende.
William kom fram till elden och fnös hånfullt till åt Valentins ord.
”Så du tror att du kan lära någon att läsa då du själv knappt kan stava till katt?”
Valentins uppsyn mörknade då han såg på sin bror på andra sidan elden.
”Passa dig…” morrade han och sneglade på elden framför sig.
”Tsk… Sist du försökte dig på något sådant så brände du dig ordentligt.” sa William hånfullt och rättade till sina glasögon under huvan. ”Men för all del, försöka går ju.”
Valentin slog ner blicken och mumlade något om eländiga bröder.
”Åkerdotter.” sa William och fäste blicken i flickan. ”Om du vill så skulle jag kunna lära dig hur man läser och skriver.”
William gned sig generat i bakhuvudet på huvan och kollade oskyldigt in i elden.
Flickan tittade först på den irriterade Valentin och la sen blicken på en uppenbart generad William. Hon hann inte svara eller ens tänka närmare på saken innan Vidar slog sig ner mellan henne och Valentin tillsammans med en träställning med fiskar upphängda på som han ställde över elden.
”Så vad pratar ni om då? För mig ser det ut som om Will försöker hävda sig mot Valen nu igen.” sa han roat och lipade åt sina bröder.
William tycktes bli förolämpad och blicken smalnade då han blängde på Vidar. Flickan sneglade på Valentin på andra sidan om Vidar och såg inte riktigt vad han gjorde eller tänkte då han satt där och muttrade med huvan nerdragen över ansiktet.
”Säg mig Åkerdotter, har ni ett förnamn?” frågade Vidar och samtliga bröder vände en nyfiken blick till henne.
Flickan tittade först ner på sitt knä och sen in i elden, som om hon funderade på vad hon skulle svara.
”Byracka?” sa hon sen frågande och möte Vidars blick.
Vidar slog undan blicken och suckade då han kollade in i elden. ”Jag tycker att alla slags folk ska ha någon form av namn som kan skilja dem ur mängden, om inte annat så borde de som inte har ett förnamn att kalla sitt, ha rätten att själva ta sig ett namn de gillar.” han vände en allvarlig blick mot flickan. ”Så, vad vill du heta?”
Flickan såg undrande på honom, försökte avläsa i fall det var ett trick från hans sida. Hon sneglade på de andra två bröderna som tittade tillbaka på henne med en nyfikna blickar.
”Jag vet inte, jag har aldrig tänkt på om jag gillat något namn på det viset…” svarade hon och såg på Vidar igen.
”Om du fick beskriva dig själv med tre ord? Vad skulle de vara?”
Flickan funderade en stund innan hon svarade osäkert på Vidars fråga.
”Liten, smutsig och oönskad?” sa hon och inväntade svaret som dröjde.
Vidar lutade sig lite närmare flickan och viskade i hennes öra.
”Liten, söt och oturlig, skulle jag vilja säga.” Han drog sig undan från henne och gav henne en blink med ett öga. ”Fast oturlig kan ha vänt till tursam vid det här laget.” sa han med ett leende.
”Du bränner fisken plåtskalle…” muttrade William från andra sidan elden.
Vidar svor till och ändrade om läget på fisken. Samtidigt sneglade flickan mot Valentin på andra sidan om Vidar och funderade på om han kanske visste ett bra namn som hon skulle gilla.
”Hur går det?” frågade fadern då han satte sig på den sidan om elden så att han hamnade mellan Valentin och William.
”Vidar bränner fisken och Valentin tror att han kan läsa…” muttrade William till svar på frågan.
Fadern fäste då en allvarlig blick i sin son som då slog undan blicken och studerade lågorna istället.
”Jag vet att du är frustrerad över situationen Will, men du minns väl meningen med vår lilla resa?”
William såg upp på sin far med ett mulet uttryck.
”Lilla?! Vi har rest minst hundra mil in i tre, inte minst TRE, olika länder som har något emot magi! Och du påstår att jag skulle vara frustrerad?! Skojar du med mig, vi har inte fått sova i en normal säng i snart ett år nu och du tror att jag bara är frustrerad?!” William spände sig och smällde händerna i knät på sig. ”och du sa att det skulle vara en kort resa på bara en vecka! Vad tror-” Han avbröts av fadern.
”Tror du inte att jag känner dig Will? Hade jag sagt annat så hade du väl korsfäst dig själv inne i biblioteket hemma…”
Valentin och Vidar som båda satt och oskyldigt studerade elden fnittrade till åt faderns ord.
”Nog nu. Hur ser fisken ut Vidar?” frågade fadern med blicken vänd åt William som satt och kokade av ilska.
”Den är nog klar nu.” svarade han kort och började servera fiskarna till samtliga runt elden.
Flickan tittade på den fisk hon hade fått och luktade först försiktigt på den. Hon sneglade på dem andra då de högg in på sina fiskar och hon gissade på att det var så man skulle äta denna konstiga maträtt.
”Är det något som är fel?” frågade Valentin flickan bakom ryggen på Vidar.
”Jag har aldrig ätigt något sånt här för…” svarade hon och visade upp fisken för honom.
Vidar lutade sig bak så att han bröt deras synfält av varandra.
”Sitter jag i vägen kanske?” frågade han roat innan backade undan och flyttade sig till andra sidan om flickan.
”Du äter bara köttet på den, försök att inte få i dig benen, det är så otroligt obehagligt om du sätter dem i halsen.” sa Valentin och rättade till sin sittställning så att han kom lite närmre flickan då han visade vad benen i fisken var för något.
Flickan studerade sin fisk en liten stund till innan hon tog en försiktig bit av den. Hon kunde med en gång säga att hon aldrig hade smakar något så gott förut. Hon tog en till bit och grimaserade något då hon brände tungan.
”Den är varm.” sa hon klagande och kom på sig själv och sneglade på dem andra som om det hon sagt var en grov förolämpning mot dem. Men det tycktes inte ta illa vid sig utan log bara mot henne.
”Jag har aldrig smakat annat än bröd och kanske någon gång ibland att vi har fått en kall soppa. Men jag måste säga att detta är något av det godaste jag någonsin har ätigt!” sa hon uppriktigt glad.
Valentin vände sig om mot sin far och fick två brödbitar av honom.
”Tanken var att äta fisk med bröd i dag, men du kanske föredrar bara fisk?” sa han försiktigt och höll fram den ena brödbiten till henne. Flickan tog emot brödbiten som om det vore något mycket värdefullt och ömtåligt hon fått. Hon luktade även på brödet innan hon tog en tugga av det.
”Det är mjuk och smakar sött!” utbrast hon överraskat med hela munnen full av bröd.
Det tog inte lång tid innan kvällsmaten var slut och flickan satt och girigt slickade av sina fingrar på de få eventuella smulor som kunde sitta kvar på dem. Aldrig förr hade hon ätigt en sådan festmåltid.
”Äter ni alltid sån här fin och god mat?” frågade hon fadern med ett leende. ”Jag är jätte tacksam för att jag fick en del av den! Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle få smaka på något så gott.”
Fadern gav henne ett leende och räckte sedan fram en säck till henne.
”Än är vår gästfrihet inte slut” sa han med ett värmande leende och puttade till Valentin. ”Se till att ni alla tvättar av er så lägger vi oss för att sova sen.” Han reste sig och började plocka med de matrester som låg runt lägerelden.
”Ja far.” svarade Valentin som då räckte över sina fiskrester till fadern innan han ställde sig upp och drog med flickan mot det hållet ån i nä

Sällskapet hade stannat till i skymningen och de var alla upptagna med förberedelserna för att slå läger på platsen. Vidar tog hand om hästarna, fadern skötte tältet, William hade gått iväg för att hämta vatten och Valentin letade ved tillsammans med flickan.

”Se till att du bara får tag i torra pinnar, det är så jobbigt att få eld på dem annars.” Valentin kastade en blick bak mot flickan som gick och noga valde ut pinnar som hon fann extra torra.

”Spelar det någon roll hur stora de är?” frågade flickan och vände en frågande blick mot pojken som hade stannat upp och stod nu still och tittade på henne. ”Valentin?” frågade hon osäkert och pojken ryckte till ur sin trans.

”Åh förlåt, nej det spelar ingen roll hur stora de är, är dem lite större så kan de med tur brinna längre.” Han vände sig mot henne och såg på hennes cendré färgade hår som hängde tovigt och smutsigt ner över axlarna på henne. Han stannade upp helt i sitt sökande av ved och synade hela flickan. Manteln var det enda som var helt och rent på henne. Hennes armar som höll i veden hade en massa små sår och var täckta av smuts. Hennes ansikte var minst lika smutsigt och hennes nakna fötter såg ut att göra ont med alla skrapsår.

”Hur känner du dig?” frågade han henne och tog några försiktiga steg fram till henne.”Du fryser väl inte, eller har ont någonstans?”

”Hur menar du?” frågade flickan och såg undrande på Valentin.

”Jag menar, alltså… Ehm. Du har ju… eller alltså.” Valentin skrapade ena foten i marken bakom sig och velade med blicken på flickan. ”Dina sår…” fick han till slut fram och vände ner blicken i marken.

Hon såg ner på sina armar och granskade dem en kort stund innan hon svarade. ”Dem är gamla, dem känns inte längre.” Hon såg upp mot Valentin igen och gav honom ett leende för att mildra hans oro, eller hon hoppades i alla fall att det skulle göra det.

Han såg upp på henne och tittade sedan på den veden hon hade samlat ihop.

”Vi kan nog gå tillbaka till dem andra nu, så att vi kan få i oss mat och kanske att vi kan tvätta av oss lite också.” sa han med ett leende och började gå tillbaka mot lägret.

Flickan stannade till och såg på Valentins rygg, han hade fortfarande huvan uppe så han såg lite mystisk ut där han gick.

”Ni tänker väl inte göra något med mig, va?”

Valentin stannade upp och vände sig hastigt om. ”Göra något med dig? Vad, va?”

”Nej jag menar, ni är… Hur ska jag säga…? Snälla?” flickan stakade sig på sina ord och såg på Valentin med en skamsen blick.

Valentin la ner sin skörd av ved och gick försiktigt fram mot flickan som då kramade om sin ved osäkert.

”Jag skulle då aldrig skada någon, som inte förtjänade det förstås…” Han tog ett till steg fram mot henne och la försiktigt sina händer på hennes axlar. ”Vad jag vet så skulle far och mina bröder inte heller göra någon oskyldig något.”

”Hur vet du att jag är oskyldig?” Hon mötte hans blick och höll den stadigt, tillfälligt modig då han inte alls verkade skrämmande för henne.

”Det vet jag inte…” svarade han och slog ner blicken så att hon bara kunde se huvan på honom. ”Kanske du vill berätta om du är skyldig till något?” sa han försiktigt med hopp om att hon verkligen inte skulle vara skyldig till något.

”Det folk hittills har sagt är att jag är skyldig till är att vara en vitögd häxa, eller Mavil… och så brukar dem kalla mig trashank eller slödder, men det kallar dem alla andra också.”

Valentin vände huvudet lätt på sned då han såg på henne, han förstod inte riktigt vad det var hon menade.

”Alla andra..?” frågade han försiktigt.

”Ja, dem andra som jag. Dem som inte har några föräldrar eller någon annan släkting som vill veta av dem…” Hon sa det så kallt, som om det var länge sedan orden hade haft någon verkan på henne. Det lät på henne som om hon hade lärt sig orden utantill, utan att lära sig deras innebörd.

”Så, det finns andra som… Du? Som blir behandlade som om ni vore…” han kom inte på något bra ord, han ville inte såra henne eller riva upp några sår i hennes psyke.

”Ohyra, skräp… eller avskräde.” fyllde hon i sakligt och fäste blicken på Valentin som återigen hade slagit ner blicken i marken.

”Valentin?” sa hon försiktigt, prövande.

”Jag blir så arg då jag hör sånt…” mumlade han och släppte försiktigt taget om hennes axlar. ”Som om det vore något syndigt att vara en Mavil eller Mavick för den delen.”

”Mavick?” frågade flickan försiktigt och Valentin vände upp blicken mot henne igen.

”Du vet väl indelningen? När en människa får sin magi då håret vitnar på dem så kallas dem oftast för magiker, om de nu lever så länge att de kan använda någon form av magi vill säga. Men sen så finns det de som föds med vita ögon så som du. Det är dem som folk har satt namnet Mavil på.” Valentin stannade upp i sin förklaring och såg på flickan efter någon form av reaktion. Men det ända han kunde avläsa var att hon tydligen var intresserad av det han berättade för henne.

”och Mavick?” frågade hon då hon visste att det var dit som han skulle komma med sin förklaring.

”Mavick är de som föds med vita ögon och även håret är vitt vid födseln.” Valentin såg på flickan med en stadig blick innan han bröt ögonkontakten och drog av sig huvan.

Flickan ryckte till och kramade om veden igen.

”Jag trodde att det bara var påhitt…” sa hon och slog ner blicken i skam.

Valentin skrattade till och vände sig om för att plocka upp sin ved igen.

”Människor har alltid varit rädda för det okända, det är därför dem sätter namn utan betydelse på sånt som skrämmer dem. Men du behöver inte vara orolig, dit vi är på väg så är såna som vi högt uppskattade.”

Han lyfte upp veden och gav henne ett leende över axeln samtidigt som han ställde sig upp igen.

”Vi?” Flickan kunde inte riktigt förstå vad han sagt. Var inte de som brukade eller hade tecknen för att kunna använda magi något skamligt?

”Vi.” svarade Valentin kort och började gå tillbaka mot lägret igen. Flickan följde efter och den här gången kände hon att det kanske inte var så farligt att ha dessa pojkar och deras far som sällskap, i alla fall ett litet slag till.

Då de kom tillbaka till lägret så möttes de av William som med bestämda och hastiga kliv närmade sig sin broder med en bok i handen. Han var tydligen upprörd över något.

”Will?” frågade Valentin osäkert och såg ner på den hand som brodern höll boken i.

Utan förvarning smällde William boken tvärs över sin broders ansikte.

”Idiot! Vad tror du att du håller på med? Bara för att vi råkar befinna oss i en liten glänta med några träd kring oss så kan du inte låta omvärlden se vad vi är för något! Inte för än vi är över gränsen i alla fall!”

Valentin gned sin kind och kom då på sig att han inte hade huvan uppdragen. Han drog upp den och kastade veden på sin bror.

”Jag glömde! Du hade ju kunnat påminna mig istället för att försöka slå in skallen på mig!” sa han irriterat till William som hade backat undan från veden han fått kastad efter sig.

”Pojkar…” mumlade fadern för sig själv inne från tältet han hade satt upp. Flickan kunde inte låta bli, utan fnissade till och plötsligt kom en bok flygande förbi henne.

”Du bad om det!” morrade Valentin som tog sig ur sin duckande ställning och kastade sig handlöst efter sin bror.

William som inte hann undan från sin brors anfall föll till marken med en hård duns. Valentin fick ett segervist leende på läpparna samtidigt som han höll fast sin bror på marken med att sitta på honom.

”Nu-” Valentin avbröts av att William fick loss sin ena hand och drämde därefter till Valentin i skallen med ett närliggande vedträ. Valentin svajade till där han satt och puttades till synes lätt av från William som satte sig mumlande upp.

”Din tjockskalle! Är verkligen en smäll i skallen på dig det enda som får någon verkan på dig?!” morrade William till Valentin som hade trillat över på sida och gned sig om huvudet.

Flickan stod bara och tyst tittade på, osäker på om hon verkligen skulle stanna kvar där eller inte.

”Nu har ni båda huvorna nere…” sa Vidars röst bakifrån henne. Flickan snurrade runt hastigt och såg Vidar stå bakom henne med händerna på höfterna med en irriterad uppsyn. ”…och ni slåss utan mig! Det är bara rent och skärt orättvist!”

Vidar kastade sig fram efter sina bröder som snabbt kröp undan samtidigt som dem gjorde slarviga försök till att dra på sig sina huvor.

Flickan stod kvar och följde händelse förloppet av att William och Valentin tycktes gå ihop tillsammans mot brodern Vidar som hade ett brett flin klistrat över hela ansiktet på sig.

”Det räcker nu.” sa fadern samtidigt som han tog sig ur tältet. Han ställde sig upp och såg på sina söner med en irriterad uppsyn. Alla tre bröderna såg på sin far och slog samtidigt ner blicken i marken och svarade i kör. ”Ja far.”

”Bra, då kan vi väl återgå till vad ni höll på med innan? och William jag vill prata med dig…” Fadern gjorde en handrörelse till William som sa honom att han skulle komma närmre.

Vidar gick iväg igen och försvann bland stammarna där det nu hade mörknat ordentligt då solens sista strålar inte nådde lägre än till topparna på de kala träden. Valentin plockade ihop sin utspridda ved och William leddes bort en bit av deras far.

Flickan stod bara och blinkade dumt innan hon hajade till och gick fram mot Valentin.

”Jag tycker att han hade kunnat ha sagt något först…” sa hon och tyckte att brodern William verkade vara något av ett uppkäftigt svin.

”Tro det eller ej, men den där boklusen har svårt med ord mellan varven.” svarade han kort innan han ställde sig upp och mötte hennes blick.

”Boklus?” frågade hon osäkert och la huvudet undrande på sned då hon såg på Valentin.

”Vet du inte vad en boklus är?” Undrade han då.

”Nej, jag trodde han var en Mavick som du. Eller det kanske är ett annat ord för det?”

Valentin kunde inte hålla sig utan började fnittra okontrollerat samtidigt som han gick till mitten av lägret och började göra upp en bas för lägerelden med veden. Det dröjde inte länge fören han satt där och gapskrattade åt vedhögen han fint hade staplat.

Flickan tittade tyst på honom medan hon följde honom och la sen ner sin ved i den utspridda hög han gjort bredvid sig med de pinnar och grenar han inte använt till basen.

”Du är rolig du Åkerdotter. Att vara en bokmal innebär att man läser mycket och ofta.” förklarade han lättsamt och såg upp mot henne med ett leende.

Flickan bröt sin blick från honom och fick ett drömskt och fundersamt uttryck över sig.

”Så han kan läsa?” frågade hon och vände tillbaka uppmärksamheten mot Valentin som helt hade tappat sitt roade tillstånd och såg nu istället något orolig ut.

”Du menar att du inte kan?” frågade han försiktigt.

”Jag vet inte hur man läser.” svarade hon sakligt och satte sig på huk bredvid honom.

Valentin sneglade lite lätt på henne innan han plockade fram en liten läderpung från innanför sin mantel. Han öppnade den och tog fram en liten järnpinne och lite fnöske som han hade där i.

Flickan följde tyst hans rörelser och såg förundrat på då han stoppade in fnösket i den blivande brasan och sen la i sin tur in den ena änden av järnpinnen i det. Han var tyst en stund och innan flickan han reagera så tog fnösket eld.

”Hu- Hur?” stakade hon sig och tittade på en leende Valentin.

”Enkelt, jag bara ledde om en del värme tillsammans med en del koncentration.” svarade han enkelt och det tog inte lång tid innan lägerelden var i full gång.

Flickan satte sig ner i skräddarställning och tittade förundrat på elden.

”Om du vill så kan jag lära dig.” sa Valentin och bröt tystnaden.

”Att göra eld?” frågade flickan överraskat.

Valentin skrattade till.

”Nej, det kan jag inte om du inte är bunden till elementet eld vill säga. Men jag syftade på att jag säkert kan lära dig att läsa.” Han såg på henne med ett uppriktigt leende.

William kom fram till elden och fnös hånfullt till åt Valentins ord.

”Så du tror att du kan lära någon att läsa då du själv knappt kan stava till katt?”

Valentins uppsyn mörknade då han såg på sin bror på andra sidan elden.

”Passa dig…” morrade han och sneglade på elden framför sig.

”Tsk… Sist du försökte dig på något sådant så brände du dig ordentligt.” sa William hånfullt och rättade till sina glasögon under huvan. ”Men för all del, försöka går ju.”

Valentin slog ner blicken och mumlade något om eländiga bröder.

”Åkerdotter.” sa William och fäste blicken i flickan. ”Om du vill så skulle jag kunna lära dig hur man läser och skriver.”

William gned sig generat i bakhuvudet på huvan och kollade oskyldigt in i elden.

Flickan tittade först på den irriterade Valentin och la sen blicken på en uppenbart generad William. Hon hann inte svara eller ens tänka närmare på saken innan Vidar slog sig ner mellan henne och Valentin tillsammans med en träställning med fiskar upphängda på som han ställde över elden.

”Så vad pratar ni om då? För mig ser det ut som om Will försöker hävda sig mot Valen nu igen.” sa han roat och lipade åt sina bröder.

William tycktes bli förolämpad och blicken smalnade då han blängde på Vidar. Flickan sneglade på Valentin på andra sidan om Vidar och såg inte riktigt vad han gjorde eller tänkte då han satt där och muttrade med huvan nerdragen över ansiktet.

”Säg mig Åkerdotter, har ni ett förnamn?” frågade Vidar och samtliga bröder vände en nyfiken blick till henne.

Flickan tittade först ner på sitt knä och sen in i elden, som om hon funderade på vad hon skulle svara.

”Byracka?” sa hon sen frågande och möte Vidars blick.

Vidar slog undan blicken och suckade då han kollade in i elden. ”Jag tycker att alla slags folk ska ha någon form av namn som kan skilja dem ur mängden, om inte annat så borde de som inte har ett förnamn att kalla sitt, ha rätten att själva ta sig ett namn de gillar.” han vände en allvarlig blick mot flickan. ”Så, vad vill du heta?”

Flickan såg undrande på honom, försökte avläsa i fall det var ett trick från hans sida. Hon sneglade på de andra två bröderna som tittade tillbaka på henne med en nyfikna blickar.

”Jag vet inte, jag har aldrig tänkt på om jag gillat något namn på det viset…” svarade hon och såg på Vidar igen.

”Om du fick beskriva dig själv med tre ord? Vad skulle de vara?”

Flickan funderade en stund innan hon svarade osäkert på Vidars fråga.

”Liten, smutsig och oönskad?” sa hon och inväntade svaret som dröjde.

Vidar lutade sig lite närmare flickan och viskade i hennes öra.

”Liten, söt och oturlig, skulle jag vilja säga.” Han drog sig undan från henne och gav henne en blink med ett öga. ”Fast oturlig kan ha vänt till tursam vid det här laget.” sa han med ett leende.

”Du bränner fisken plåtskalle…” muttrade William från andra sidan elden.

Vidar svor till och ändrade om läget på fisken. Samtidigt sneglade flickan mot Valentin på andra sidan om Vidar och funderade på om han kanske visste ett bra namn som hon skulle gilla.

”Hur går det?” frågade fadern då han satte sig på den sidan om elden så att han hamnade mellan Valentin och William.

”Vidar bränner fisken och Valentin tror att han kan läsa…” muttrade William till svar på frågan.

Fadern fäste då en allvarlig blick i sin son som då slog undan blicken och studerade lågorna istället.

”Jag vet att du är frustrerad över situationen Will, men du minns väl meningen med vår lilla resa?”

William såg upp på sin far med ett mulet uttryck.

”Lilla?! Vi har rest minst hundra mil in i tre, inte minst TRE, olika länder som har något emot magi! Och du påstår att jag skulle vara frustrerad?! Skojar du med mig, vi har inte fått sova i en normal säng i snart ett år nu och du tror att jag bara är frustrerad?!” William spände sig och smällde händerna i knät på sig. ”och du sa att det skulle vara en kort resa på bara en vecka! Vad tror-” Han avbröts av fadern.

”Tror du inte att jag känner dig Will? Hade jag sagt annat så hade du väl korsfäst dig själv inne i biblioteket hemma…”

Valentin och Vidar som båda satt och oskyldigt studerade elden fnittrade till åt faderns ord.

”Nog nu. Hur ser fisken ut Vidar?” frågade fadern med blicken vänd åt William som satt och kokade av ilska.

”Den är nog klar nu.” svarade han kort och började servera fiskarna till samtliga runt elden.

Flickan tittade på den fisk hon hade fått och luktade först försiktigt på den. Hon sneglade på dem andra då de högg in på sina fiskar och hon gissade på att det var så man skulle äta denna konstiga maträtt.

”Är det något som är fel?” frågade Valentin flickan bakom ryggen på Vidar.

”Jag har aldrig ätigt något sånt här för…” svarade hon och visade upp fisken för honom.

Vidar lutade sig bak så att han bröt deras synfält av varandra.

”Sitter jag i vägen kanske?” frågade han roat innan backade undan och flyttade sig till andra sidan om flickan.

”Du äter bara köttet på den, försök att inte få i dig benen, det är så otroligt obehagligt om du sätter dem i halsen.” sa Valentin och rättade till sin sittställning så att han kom lite närmre flickan då han visade vad benen i fisken var för något.

Flickan studerade sin fisk en liten stund till innan hon tog en försiktig bit av den. Hon kunde med en gång säga att hon aldrig hade smakar något så gott förut. Hon tog en till bit och grimaserade något då hon brände tungan.

”Den är varm.” sa hon klagande och kom på sig själv och sneglade på dem andra som om det hon sagt var en grov förolämpning mot dem. Men det tycktes inte ta illa vid sig utan log bara mot henne.

”Jag har aldrig smakat annat än bröd och kanske någon gång ibland att vi har fått en kall soppa. Men jag måste säga att detta är något av det godaste jag någonsin har ätigt!” sa hon uppriktigt glad.

Valentin vände sig om mot sin far och fick två brödbitar av honom.

”Tanken var att äta fisk med bröd i dag, men du kanske föredrar bara fisk?” sa han försiktigt och höll fram den ena brödbiten till henne. Flickan tog emot brödbiten som om det vore något mycket värdefullt och ömtåligt hon fått. Hon luktade även på brödet innan hon tog en tugga av det.

”Det är mjuk och smakar sött!” utbrast hon överraskat med hela munnen full av bröd.

Det tog inte lång tid innan kvällsmaten var slut och flickan satt och girigt slickade av sina fingrar på de få eventuella smulor som kunde sitta kvar på dem. Aldrig förr hade hon ätigt en sådan festmåltid.

”Äter ni alltid sån här fin och god mat?” frågade hon fadern med ett leende. ”Jag är jätte tacksam för att jag fick en del av den! Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle få smaka på något så gott.”

Fadern gav henne ett leende och räckte sedan fram en säck till henne.

”Än är vår gästfrihet inte slut” sa han med ett värmande leende och puttade till Valentin. ”Se till att ni alla tvättar av er så lägger vi oss för att sova sen.” Han reste sig och började plocka med de matrester som låg runt lägerelden.

”Ja far.” svarade Valentin som då räckte över sina fiskrester till fadern innan han ställde sig upp och drog med flickan mot det hållet ån i närheten låg.

rheten låg.

Kapitel 1: En flicka i en tunna

”Vad ska vi göra med den där flickungen egentligen?” frågade en mörk mansröst.
”Vi skulle kunna sälja henne som träl eller varför inte som en brud till någon stackare som inte skulle ha en vanlig chans till att få sig en brud.” svarade en andra röst hånfullt som avslöjade att den mannen fann situationen roande.
”Hur som helst så måste vi komma på något snart, annars kommer vi aldrig att tjäna något på henne.” sa den första rösten och i mörkret dunkade det till och tillvaron för flickan de talade om blev ostadig. Någon av männen måste ha sparkat till det de hade flickan instängd i. Hon morrade för sig själv och slog en sliten näve mot träet hon var instängd i.
Båda männen tycktes stanna upp utanför träet och flickan satte försiktigt ett öra mot för att höra i fall de var kvar där ute eller inte.
”Så du är vaken nu?” frågade den andra rösten minst lika hånfullt som då han rabblade upp eventuella förslag på vad de kunde göra med henne. Flickan drog bort huvudet från träet och försökte att se träytan framför sig men misslyckades då det var för mörkt för att ens kunna se några konturer inne i hennes tillfälliga fängelse.
”Jag ställde en fråga!” sa den hånfulla rösten och flickans fängelse sparkades till igen av någon av de utanför. ”Nå?!”
Flickan gnydde till och ångrade att hon hade visat att hon var vaken. Hon drog upp knäna och kramade om sig själv där inne i mörkret samtidigt som hon slöt ögonen och önskade att någon kunde komma och rädda henne.
”Vad har ni där i egentligen?” hördes plötslig en tredje mansröst.
De båda rösterna som var skyldiga till att ha flickan i hennes träfängelse dröjde med sitt svar.
”En hund.” sa den mörka rösten men ett tonläge som avslöjade att han uppenbarligen inte uppskattade den tredje röstens sällskap där utanför.
Flickan öppnade ögonen i mörkret och vände huvudet åt det håll hon trodde att den tredje rösten hade kommit från. Kanske skulle den rösten bli hennes räddning från det här fängelset.
”En olydig sådan, så ta dina yngel och fortsätt till vart ni än var på väg!” den hånfulla rösten lät inte lika hånfull längre, utan mannen lät nu irriterad.
”Jag-” flickan avbröts av att hennes fängelse gungade till kraftigt efter att ha tagit emot någon form av smäll.
”Tyst med dig byracka!” morrade den mörka rösten och flickans fängelse gungade till igen.
”Far… Jag tror inte att det är en hund dem har där i.” sa en ung pojkes röst påpekande.
”Inte jag heller Valentin…” svarade den tredje rösten och flickan kunde höra hur människorna utanför förflyttade sig i gruset som knastrade under deras fötter.
”Vad tror en gammal man med en uppbackning av tre pojkar att han kan göra?” frågade den hånfulla rösten, som nu lät som han var säker på sig själv igen.
Någon skrattade till utanför och flickan kunde höra hur hastiga fotsteg av flera personer närmade sig hennes fängelse och att de båda männen som hittills hade hållit henne fången besvarade deras närmanden med att göra ljud som inte kunde tolkas på annat vis än att de drog fram svärd eller liknade.
”Vidar! Ta den mörkhårige för dig själv så får dina bröder öva på att samarbeta tillsammans!” sa den tredje mansrösten sakligt.
”Ja far!” svarade tre pojkröster i kör samtidigt som flickan kunde höra hur stål slogs mot stål utanför hennes fängelse.
Flickan stirrade stumt på mörkret och hoppades innerligt att det nya sällskapet skulle vinna över hennes fångvaktare. De kunde väl inte vara värre än de två som hållit henne fången hittills?
”Will! Minns vad jag har sagt och Valen… hade du tänkt låta Will få sig en ny frisyr eller något?” den tredje rösten som tydligen var far till de som uppenbarligen slogs mot flickans fångvaktare lät lätt frustrerad över situationen som utspelade sig utanför flickans mörker. ”Valen, gå in lågt då han flaxar med svärdet så där.”
Flickan satte försiktigt ett öra mot träet för att lättare kunna höra vad som pågick utanför.
”Ha!” Någon utanför gled till i gruset och flickan hörde hur ett av vapnen drogs mot gruset och sen stoppades av ett annat vapen, det var i alla fall det flickan trodde hände.
”Nu har jag dig Yngel!” ropade den hånfulla rösten till.
”Nu Vidar!” ropade farsrösten till och mannen med den hånfulla rösten svor till ljudligt och kort där efter kunde flickan höra en ljudlig duns av att någon föll.
”Dem…” den hånfulla rösten dog ut på det han hade tänkt säga och det enda han fick fram var: ”Mavick.”
Flickan drog tillbaka sitt huvud och kisade mot träet samtidigt som hon funderade på vad den hånfulla rösten hade kunnat ha sett.
Den mörka rösten svor till och striden utanför tycktes ha stannat till.
”Will!” sa farsrösten.
”Ja far.” svarade en ensam pojkröst som lät som om det som skett inte hade berört honom det minsta, utan det hade mer eller mindre tråkat ut honom.
”Bort från mig ditt monster!” ropade den hånfulla rösten till och flickan kunde höra hur någon hasade i gruset. ”Kom inte närmre din Mavick!”
Någon där ute gnydde till och så började någon med snabba steg ta sig bort därifrån.
”Så säger man väl inte till någon som ska hjälpa dig?” frågade en road pojkröst och den man som hade gnytt tidigare gnydde till igen.
”Låt han löpa Valen, se om du kan få upp den där tunnan istället.” sa fadersrösten sakligt.
”Ja far…” svarade den tredje pojkrösten något besviket.
‘Tunna?’ Flickan i sitt mörker vände blicken upp men såg fortfarande ingenting men hoppades verkligen på att pojken som hette Valen skulle lyckas bryta ut henne ur hennes fängelse.
Mannen med den hånfulla rösten svor, hotade och mumlade en massa samtidigt som någon tydligen kämpade emot något och flickan kunde höra att de inte använde några vapen den här gången.
”Still med dig!” sa den pojkröst som hade haft ett roat tonläge innan. Han måste vara Vidar konstaterade flickan och hörde hur steg utanför hennes fängelse närmade sig.
”Jag är klar, du han släppa honom nu…” sa den uttråkade pojkrösten som flickan trodde tillhörde den som hette Will. Kort där efter kunde hon höra hur ett andra par fotsteg snabbt tog sig från platsen.
Flickan i sitt fängelse suckade till av lättnad och slappnade av något där hon satt och fokuserade sin blick mot det som skulle finnas ovanför henne.
Någon knackade på träet.
”Lever du där inne?” frågade den röst som tillhörde Valen.
Flickan dröjde med sitt svar och funderade på vad hon skulle svara, kanske skulle hon trots allt låtsas att hon var död och sen försöka ta sig ut ur sitt fängelse själv sen då de hade gått, eller kanske skulle hon-. Flickans tankar avbröts tvärt av en ny knackning.
”Hallå där inne, lever du?” frågade Valen igen.
”Nej!” svarade flickan hastigt och kom på sig själv att det var det dummaste svaret hon hade kunnat ge dem där ute, nu visste dem ju att hon levde.
Farsrösten skrattade till och ett andra par fötter närmade sig hennes fängelse. Flickan tänkte febrilt innan de andra paret fötter hade kommit fram till henne.
”Lämna mig bara här så ska jag nog-” flickan avbröts.
”Det låter som en flicka far…” sa rösten som tillhörde Valen.
Det var tyst en stund utanför och flickan drog ihop sig själv och lutade sin rygg mot en avrundad vägg i sitt träfängelse. Hon slöt ögonen och hoppades återigen att allt ont mot henne kunde försvinna. Hon ryckte till då hon hörde att något tog i taken på hennes fängelse med en kraftig stöt.
”Försök att inte böja den nu bara.” sa farsrösten sakligt.
”Nej då far, jag vet nog vid det här laget hur mycket kraft jag kan lägga på mina dolkar innan de förstörs. Jag har trots allt lärt mig det den hårda vägen.” Valens röst lät road mot slutet av vad han sa.
”Så länge jag slipper hela dig igen…” svarade den uttråkade rösten som tillhörde pojken Will.
Det knakade till i taket på flickans fängelse och hon vände upp blicken och såg hur ett starkt ljus kastade sig in genom den springa som bildades. Hon stängde snabbt ögonen och kramade om sina knän ännu hårdare än tidigare.
”Hej där.” sa Valens röst vänligt och försiktigt vände flickan upp blicken mot en ung pojke som doldes helt av en brun mantel med huva.
Han tycktes stanna upp i sina rörelser då han mötte hennes blick och hon kom på sig själv och slog undan blicken från Valen.
”Förlåt…” sa hon försiktigt och såg ner på sina nakna och smutsiga fötter.
”För vad?” frågade Valen och flickan kunde skymta ett leende på pojkens läppar då hon sneglade på honom. Valen tog ett stadigt grepp med ena handen på tunnans kant och räckte sedan ner den andra mot flickan.
”Låt mig hjälpa dig upp.” sa han med en vänlig röst och hon såg upp mot hans ansikte igen. Hon hajade till och stirrade för en kort stund bara på pojken som, liksom hon, hade helt vita ögon.
Hon blinkade först stumt innan hon försiktigt tog ett löst grepp hon Valens hand.
”Är du beredd?” frågade han och greppade ett stadigt tag om hennes hand och sen hjälpte henne upp på fötter och ur tunnan. Flickan såg på sina fyra räddare och konstaterade att dem alla hade bruna mantlar med huvor på sig.
‘Tillhör dem en kult?’ funderade hon för sig själv samtidigt som Valen som hade hjälp henne upp ur tunnan tog av sig en kappsäck han hade haft på ryggen. Han satte sig på huk med den och rotade genom den efter något.
Flickan visste inte vem som var Vidar och Will av de andra två pojkarna men hon ryckte till och backade in i tunnan då ena av dem närmade sig henne.
Valen såg upp mot flickan där han satt på huk och tog ett försiktigt tag om hennes slitna dress hon hade på sig. Hon mötte hans blick och såg tillbaka mot han som närmade sig.
”Han ska bara kolla så att du inte har några allvarliga skador.” sa Valen och Flickan såg ner mot honom igen innan hon kramade om sig själv och kröp ihop något då pojken kom fram till henne.
”Mitt namn är William, och precis som Valentin sa, så vill jag bara se så att allt står rätt till med dig.”
Flickan stirrade på William en till synes lång stund innan pojkarnas fader la en försiktig hand på hennes axel. Flickan ryckte givetvis till och vände blicken mot fadern.
”Mitt namn är Arthur och jag måste be om ursäkt för vårt bryska uppförande, men jag och mina söner vill dig bara väl ska du se.”
Flickan såg tillbaka på William innan hon svarade.
”Okej… Men, inga konstigheter! Okej?”
Pojken William log och petade till något i ansiktet på sig själv. Flickan kunde först när han tagit ännu ett steg närmre henne och lagt sina händer på hennes axlar se att han hade ett par glasögon på sig.
Vad flickan hade fått lära sig så var det bara rika eller adlat folk som hade råd med sådana tillbehör som sades att man skulle kunna se bättre. Flickan ryckte till då det for en rysning genom kroppen på henne och hon såg oroat på William som stod framför henne med ett koncentrerat uttryck och ögonen stängda.
”Jag kan inte finna några fel på henne…” sa han sakligt och slog upp ögonen och mötte hennes blick samtidigt som han släppte hennes axlar.
”Här har du.” sa Valen nerifrån marken vid sin kappsäck och räckte upp en likadan mantel som de andra hade på sig. Flickan såg ner på pojken och tog försiktigt emot manteln och höll den som om den vore ömtålig i sin famn.
”Du hette Valentin?” frågade flickan och såg på pojken då han ställde sig upp bredvid henne.
”Mitt namn är Valentin, det är rätt.” sa han och bugade sig kort för henne.
”Då är han Vidar?” frågade hon osäkert och sneglade på den pojke som stod en bit bort och sparkade i gruset.
”Han är Vidar.” svarade fadern med ett leende till flickan. ”Kanske att ni kan dela mer er av ert namn till oss?”
Flickan såg frågande mot fadern och sneglade kort på pojkarna innan hon slog ner blicken i marken.
”Åkerdotter.” svarade hon kort och kände sig skamsen över att inte ha ett namn så som pojkarna hade.
Fadern tog ett försiktigt tag om flickan haka och vände upp hennes blick så att den mötte hans. Flickan blinkade till då hon såg att även fadern hade vita ögon som henne själv, Valentin och William.
”Har Vidar också vita ögon?” frågade hon och hade helt glömt bort att hon precis hade avslöjat sitt skamliga namn för sällskapet.
Fadern skrattade till och släppte hennes haka.
”Det har han faktiskt.” svarade han med ett leende och såg ner på manteln hon höll i.
Flickan följde hans blick och fumlade på sig manteln så snabbt som hon bara kunde. Den kändes len och varm mot hennes hud. Hon drog den lite tätare om sig.
”Tack!” sa hon uppriktigt och gav dem alla fyra ett leende.
”Ingen orsak.” svarade Valentin och tog sig friheten att dra upp huvan på henne. Flickan mötte hans blick återigen och såg sen frågande mot deras far.
”Det är bäst att vi döljer våra ögon i dessa trakter.” svarade fadern och gestikulerade till Vidar att gå iväg. Vidar bugade sig och gick iväg åt det håll som fadern hade menat. ”Du får följa med oss en bit på vägen tills det att vi kan finna dig en fristad.”
Flickan blinkade till. ‘Fristad?’
”Vad- ?” flickan avbröts.
”Kan vi inte bara ta med henne hem till Maalzat?” frågade Valentin med blicken stadigt fäst på sin far.
Fadern såg tillbaka på sin son och suckade innan han svarade. ”Då är hon ditt ansvar till det att vi kommer hem. Punktslut.”
Valentin sken upp i ett stort leende och såg lyckligt mot flickan som såg undrande tillbaka på honom. Samtidigt kom Vidar tillbaka och efter sig hade han fyra välskötta hästar.
William och fadern tog tyglarna till varsin brun häst och Vidar räckte fram en tygel till Valentin som tog emot dem och ledde sedan fram den fuxfärgade hästen till flickan.
”Jag antar att det enklaste är att du får rida med mig.” sa han och räckte fram en hjälpande hand mot flickan. Flickan bara stirrade på hans hand, sen mot hästen och mötte sen Valentins blick.
”Jag har aldrig ridit förr…” sa hon ynkligt och drog ihop sig något.
”Det är ingen fara ska du se! Jag hjälper dig.” Valentin ställde sig bakom flickan så att hon hamnade mellan honom och hästen. ”Ta tag i sadeln på hästen så lyfter jag upp dig så att du kommer upp på henne.”
”Henne?” frågade flickan och vände huvudet mot Valentin som hade tagit ett försiktigt men stadigt grepp om hennes midja. Flickan tog ett grepp om sadeln och snart var hon uppe på hästryggen.
”Hon heter Flisan.” svarade han simpelt och tog sig lätt upp på Flisan bakom flickan. ”Håll i dig i den knappen så att du inte trillar av så sköter jag resten ska du se.”
Han hade pekat på sadelknappen och tog upp tyglarna innan han satte igång Flisan till skritt, så att han hamnade sist efter de andra i sällskapet.
‘Är det här verkligen rätt nu?’ frågade flickan sig själv och såg på ryggarna av de andra framför henne.
”Var inte orolig, allt ska bli bra ska du se.” sa Valentin bakom ryggen på henne och hon vågade sig på att slappna av något där hon satt på hästryggen med Valentins armar på var sida om sig.