Kapitel 26: Möte med andra

Dio suckade där han stod lutad mot en tunna och såg ut över hamnen. Innan han ens hunnit reagera så hade landgången till skeppet, som Den Ledande hade klivit ombord på, dragits undan. Han själv hade befunnit sig för långt ifrån för att kunna göra ens lite åt det. Det hade varit hela två dagar sedan och inget av de skepp som låg inne i hamnen för närvarande skulle lossa än på några dagar. Inte skulle dem heller åt samma håll som Den Ledandes skepp skulle på. Dessa motgångar de möts av sedan guden Sorta hade lämnat av dem irriterade honom märkvärt.

”Elir?” frågade Klovan som stod bredvid och studerade den uppenbart irriterade och tankförsjunkne lille mannen. ”Vad ska vi göra nu?” frågade han då han inte tycktes få kontakt med honom.
Klovan visste att hans idéer sällan var lika bra som Elirens men just nu så hade han god lust till att försöka ta över ledningen. Då den lille mannen inte riktigt var sig själv.
”Jag går och hör mig för om det finns någon med en skaplig karta på terrängen åt det håll skeppet skulle åt.” sa han sakligt och rätade på sig för att gå iväg. Men innan han ens hunnit ta ett steg så slet Eliren tag i hans kåpa och höll honom på plats.
”Du kommer inte gilla det här. Men jag tror vi tillfälligt bör byta om från våra kåpor.” sa Eliren samtidigt som han släppte taget om Klovan igen.
Skeptiskt kollade Klovan ner på Eliren med sina blå ögon.
”Du sa vad?” frågade han för att verkligen förstå att han hade hört den lille mannen rätt.
Eliren mötte Kolvans blick och vek inte av ens lite då deras ögon möttes. Klovan kunde inte låta bli att bli imponerad av den lille mannens mod. Inte många vågade möta hans blick på det viset. Dem flesta brukade rygga undan från hans isblå ögon då han fäste blicken i dem. Men han visste att Eliren var speciell på sitt sätt, han var trots allt Den Ledandes högra hand.
”Vi bör byta kläder.” sa Eliren och Klovan hajade till. Den lille mannen menade bara att dem behövde ett klädbyte?
”Så länge vi inte bryter Sortas order.” sa han och nickade åt Eliren som först då tog sig klumpigt bort från tunnan han stått lutad mot.
Utan några fler ord för tillfället följde Klovan Eliren in på stadens gator, där dem de två senaste dagarna hade gått ett antal gånger. Var det inte för att fråga folk om orten eller eventuella resvägar så var det för att samla enklare information om det som pågick i staden Sorta.
Nyheten om belägringen av den Gula orden hade ännu inte nått till denna staden. Klovan kunde inte förstå hur men vågade sig på att gissa att det var gudens verk. På något sätt måste han ha hållit informationen om sitt nederlag hemligt? Fast på samma gång var det också troligare att Violen var de som stod bakom att ordet inte spred sig riktigt än. För vad vore inte mer frustrerande än att om man belägrar en fiende också får en fiende i ryggen på samma gång?
Klovan hajade till då Eliren stannade tvärt framför honom.
”Vad är det Elir?” vågade han sig på att fråga samtidigt som han lutade sig till den lille mannens axel för att kunna höra honom ordentligt då det var en hel del andra ljud omkring dem längst med gatan.
De befann sig på en av de större vägarna i den lilla staden Storn. Försäljarna var i full gång med att sälja dagens fångst dem fått upp från sjön Jorma. Stadens byggnader bestod av trä och man kunde tydligt se att invånarna var noga med att hålla sina bostäder i topptrim. Även om man inte hade vidare kunskaper inom det så såg det ut som om samtliga byggnader var nybyggda, eller i alla fall lagade.
”Jag tror jag känner igen de där männen.” sa den lille mannen och pekade menande på tre män som stod vid sidan om vägen och samtalade med varandra. De tycktes inte märka sin omgivning nämnvärt. Annars hade de garanterat reagerat på Elirens finger som riktats mot dem.
”Vilka är dem?” frågade Klovan som inte var det minsta överraskad av att Eliren kände igen folk, inte heller att dem kunde befinna sig på denna plats.
”Några från Andebro.” svarade Eliren på Klovans fråga innan han i maklig takt närmade sig de tre, som först nu lade de märke till de gulkåpade Eliren och Klovan.
Det tycktes som att dem funderade på vad dem skulle göra, stanna eller springa. Men trots att dem uppvisade uppenbar oro så stannade de kvar och mötte Eliren och Klovan med artiga nickar då de kommit fram till dem. Ingen av dem bar några tecken på att tillhöra Sorta orden, så Kolvan imponerades av Elirens ansiktsminne.
”Vad för er hit?” frågade Eliren och Klovan stod endast tyst bakom och följde det som hände. De tre männen såg osäkra ut tills det att den man som hade brunt rufsigt hår bugade sig lätt för Eliren.
”Vi söker efter en Mavil i sällskap av Mavicks, Elir.” sa mannen som uppenbarligen visste vem Eliren var och Elirens ögonbryn for upp förvånat över hans svar.
”Bara det?” frågade den lille mannen något skeptiskt.
Klovan kunde förstå hans misstanke. Med tanke på vad som hänt i Sorta då dem lämnade staden. Dem hade ju kunnat vara på jakt efter de kvarvarande av deras order.
”Bara det.” svarade mannen kort och såg undrande mellan Eliren och Klovan. ”Är det något annat vi bör veta?” vågade sig mannen på att fråga.
”Vi är personligen på väg efter en Mavick i alla fall. Kan ju hända att han var i sällskap av andra.” sa Eliren medan han fundersamt gned sig om hakan.
”Hur många var de Mavick ni följer och hur såg dem ut?” frågade Klovan rakt på sak medan Eliren stod tyst och lyssnade samtidigt som han funderade.
”Tre unga män, mer eller mindre pojkar.” svarade en av dem andra männen. ”Vi vet dock inte om hur det var med den man de kallat för far.”
”Säg mig Elir.” sa den brunhårige och fäste blicken i Eliren. ”Hur kommer det sig att ni befinner er i Storn och inte i Sorta?” frågade han och Klovan kunde inte låta bli att spänna sig under sin kåpa. Hur vågade en underordnad ifrågasätta den näst högst uppsatta inom deras order? Visst var det kanske inte mycket kvar av Sorta Orden just nu. Men Klovan visste i alla fall att om de bara kunde få tag i Den Ledande så skulle deras Order mer eller mindre vara räddad.
”Jag är här för att jag följder Den Ledande.” svarade Eliren och Klovan svalde nästan sin tunga då han överraskades så av Elirens direkta svar. Han hostade till och vände sig bort medan de andra tittande undrande på honom.
”Satte i halsen.” förklarade han sig menande och hoppades att dem inte skulle ana att han faktiskt blivit något överrumplad.
”Men ni sa väl att ni följde en Mavick?” frågade den brunhårige och släppte inte Klovan med blicken, vilket irriterade Klovan.
”Ja och han i sin tur tog med sig Den Ledande.” svarade Eliren enkelt som om det inte var mer med det.
”Vänta. Vad?!” frågade den man som var blond av de tre. ”Är Den Ledande bortrövad av en Mavick?!” frågade han överraskat och alla tre männen tittade på Eliren med förvånade uttryck medan Klovan mer eller mindre blängde på den lille mannen.
”Elir.” sa Klovan kort och dem tre andra frös till då dem hörde hans röst. Precis som hans bestämda ögon så var det inte många som missade vad han sa då han väl var alvarlig. ”Kan jag få byta ett par ord med er?”
”Det behövs inte Klovan. Du vet gott och väl att endast vi två inte kommer klara av den här färden själva. Vi behöver hjälp av trogna följare till Sorta Orden.” sa den lille mannen och fäste blicken på dem andra tre som fortfarande stod helt still och bara tittade på dem. ”För visst är ni trogna Sorta?” frågade Eliren de tre och pekade först på den brunhårige.
”Jag Bruno Samsson är en trogen tjänare till Sorta.” sa han och Eliren pekade på den blonde, vars hår var tunt men välvårdat.
”Jag Divanis Lovsson är en trogen tjänare till Sorta.”
”Jag Kebol Elvinsson är en trogen tjänare till Sorta.” sa den tredje mannen samtidigt som han rättade till sitt mörkbruna hår efter att Eliren pekat på honom också. Men innan någon han säga något mer så pekade Eliren menande på Klovan.
”Jag Klovan Faviosson är en trogen tjänare till Sorta.” svarade han med ett brett leende medan han såg på dem andra. Var det något han var stolt över så var det hans tro till guden de följde. Rättvisa och renlighet var det som tilltalade honom mest av de olika gudarnas inriktningar.
”Klovan Faviosson?” frågade Kebol skeptiskt medan alla tre männen mer eller mindre glodde på Klovan som stod där med ett självsäkert leende på läpparna.
‘Så dem vet vem jag är?’ tänkte han och mötte självsäkert deras blickar.
”Klovan som hittills lyckats fånga in ett tjugotal Mavils och minst hundra anhängare till magilära?” fortsatte Kebol med sina frågor och Klovan nickade bara kort på hans fråga. ”Jag trodde då aldrig att jag skulle få möta en sådan framstående man ur Orden.” sa Kebol imponerat.
Eliren fnös till där han stod, tillfälligt bortglömd av dem andra.
”Är det fler från Andebro här?” frågade Eliren och Klovan var den som bröt de andras tre ihärdiga stirrande på honom med att vända blicken mot Eliren istället.
”ehm… Ja.” svarade Bruno som i skam. ”Vi är fyra stycken till.”
”Se till att skicka tillbaka dem till Andebro. Dem behövs där mer än här just nu och se till att nämna att dem inte bör passera via staden Sorta.” sa Eliren säker på sin sak och Klovan nickade bara medhållande och just den nickningen fick de tre andra männen att haja till och buga sig för dem.
”Ja, självklart Elir.” sa Bruno och bugade sig för Eliren. ”Nu Elir?” frågade han och då Eliren viftade till lätt med en hand för att schasa iväg honom så ilade han snabbt iväg för att helt enkelt skicka dem andra tillbaka till Andebro.
Kebol stod bara tyst och stirrade på Klovan som om han vore hans största idol i världen, medan Divanis stod och osäkert sparkade i gruset samtidigt som han stirrade på sitt konstverk.
”Har ni mot förmodan något ombyte som skulle kunna passa mig och Klovan?” frågade Eliren och de båda hajade återigen till och stirrade på den lille mannen som om han vore ett spöke som precis uppenbarat sig för dem.
”T-Tror det.” svarade Divanis och kliade sig osäkert i håret samtidigt han sökte efter Kebols blick, som fortfarande var fäst på Klovan.
”Bra.” sa Eliren kort och manade på Divanis till att ta ledningen och visa dem till deras tänkbara ombyte.

Eliren, Klovan och de andra tre satt runt ett bord på ett värdshus som Bruno hade tagit dem till efter deras ombyte.
”Jag vill inte vara oförskämd Elir… Men skulle jag kunna få veta orsaken till varför dem jag skickade tillbaka inte skulle passera Sorta?” Frågade Bruno mer eller mindre rakt på sak. Han var ledaren till sitt nu delade följe och han var uppenbart inte dum heller. Eliren kunde inte låta bli att gilla honom. Han hade säkerligen mer hjärna den tjockskallade Klovan som säkerligen hade försökt gå på vatten om han inte hade gett honom annat att tänka på då Den ledandes skepp hade kastat loss. Men han kunde heller inte låta bli att undra varför dem av alla befann sig i Storn.
”Säg mig Bruno. Hur kommer det sig att ni till att börja med följer efter Mavil i sällskaps av Mavicks? Hade dem rymt?” Frågade Eliren och tvivlade på att någon lyckats rymma från Andebro tidigare. Även om Bruno inte visade några tecken på obehag eller likande så kunde dock Eliren se dem andra två Kebol och Divans sitta och skruva på sig ordentligt efter hans fråga.
”Dessa två idioter såg till att en ung Mavil undkom oss med hjälp av Mavick gossarna.” svarade Bruno och gav dem en blick som fick dem att se ner i bordet av skam. Kanske var det en dum idé att ha behållit dessa två. Kanske hade det varit smartare att se vilka dem andra hade varit? Gjort var gjort och Eliren trodde inget annat än att han säkert skulle få användning av dessa två spånhuvuden i vilket fall som helst. Man behövde inte alltid en hjärna för att klara sig, det hade Klovan bevisat för honom många gånger. Eliren visste inte varför, men han retade sig ständigt på Klovan. Så när guden Sorta hade valt honom som hans hjälpreda så hade tanken på att inte lyckas med deras uppdrag varit starkt. Men nu var det lugnare.
”Jasså?” Frågade Eliren på Brunos svar och fäste blicken på Kebol och Divanis som såg ut att fundera på om hur dem skulle lyckas smälta och sen rinna ner genom golvplankorna. ”Skulle ni vilja förklara er?” Frågade Eliren och han kunde se i ögonvrån hur Bruno log åt de andras två missöde – att bli utfrågad av Eliren var nog det näst värsta som kunde ske då man lyckats med någon korkad bravad.
”Jo… hon var i en tunna.” Började Kebol och gned sitt mörkbruna hår och sneglade mellan Divanis och Eliren.
”Det var liksom inte meningen att någon skulle ta reda på att vi höll henne där.” fortsatte Divanis berättelsen med blicken fäst i bordet.
”Allra minst hjälpa henne.” Fortsatte Kebol och avslutade deras patetiskt korta redogörelse. Eliren suckade åt deras ord och la en varnande hand framför Klovan som var uppenbart irriterad och förbannad på dem två.
”Så dem tog henne bara från er?” frågade Eliren och han kunde märka att Klovan fann frågan relevant. Den store blonde var dum av sig, men han var också löjligt lojal till Sorta orden vilket i bland hade hjälpt Eliren att handskas med honom.
”Dem var tre stridsdugliga pojkar och en äldre man som dirigerade dem mot oss två.” försvarade sig Kebol och såg bedjande mellan Eliren och Klovan. ”Vi var långt ifrån redo på att dem skulle besegra oss och ta tunnan för oss…”
Bruno suckade utan att säga ett ord om saken, det var uppenbart att han fann dem två hopplösa.
”Jag förstår.” sa Eliren då han inte fann mer intresse i deras redogörelse. Men med tanke på att dem i alla fall försökte vara en del av dem som försökte lösa problemet de delvis skapat så antog han att dem inte var helt inkompetenta i alla fall. ”Men orsaken till att jag inte ville att dem skulle passera Sorta är för att vår gula order har problem där.”
”Problem?” frågade Bruno och såg undrande på Eliren. Klovan spände sig och dem två idioterna fäste nyfiket blicken på Eliren i väntan på att få veta mer om staden och dess problem.
”Ja, problem… Violen var något större än vad vi hade räknat med.” sa Eliren och Klovan gjorde sitt bästa att inte bli förbannad över påminnelsen om deras nederlag.
”Hur menar ni nu?” frågade Bruno då dem andra två hade förlorat talförmågan.
”För fyra dagar sedan knackade violen på vårt tempels dörr med en armé i hasorna. Jag tror till och med att Wisha var den som hade arrangerat det hela.” sa Eliren och dem två idioterna tappade hakorna och Klovan morrade till av irritation. Bruno bara satt där och lyssnade.
”Det vi först inte visste var att den Mavick vi hade fången lyckades smita precis innan tumultet bröt ut och med sig hade den Den Ledande. Förvirringen var ännu större då torget utanför var förberett för dennes avrättning.” avslutade Eliren med en fnysning.
”Hur såg er Mavick ut?” frågade Bruno.
”En pojke med glasögon och lika lång som Eliren.” morrade Klovan mellan sina hårt sammanbitna tänder.
”I brunmantel och vit skjorta?” frågade Divanis som om han precis kommit på något.
”Ja.” svarade Klovan kort med sin mörka röst och fäste blicken i Divanis som kröp ihop märkvärt.
”K-kunde han hela?” stammade Divanis fram och höll en skrämd blick på Klovan som tyst nickade.
”D-då k-kan det ha varit den som kallades W-will.” stammade Divanis vidare och sken upp då han tittade på Kebol som även han tycktes reagera på beskrivning.
”Will.” mumlade Klovan något fundersamt. ”Jag tror den där Mavicken som helade Nalor kallade sig själv för William…” sa Klovan tankspritt med ett snett leende på läpparna. Klovan såg dock något fundersam ut medan han mumlade något för sig själv.
”Vad?” frågade Bruno som faktiskt fann den store mannens mumlande relevant.
”Arthursson… jag har för mig att Nalors mor sa att han hade kallat sig för William Arthursson.” svarade Klovan och man kunde tydligt se att han gjorde sitt bästa i att tänka på något som han inte riktigt verkade komma ihåg. ”Vad heter den där Amandus i efternamn, han som äger den vita svanen? Hans dotter hängde ju trots allt med den där Mavicken.”
”Arthursson…” svarade Eliren kort och gav Klovan en fundersam blick. ”Jag tvivlar på att dem kan ha samma far. Men det kan ju hända att dem är relaterade.”
Eliren var något nöjd. Men fortfarande något irriterad över det faktum att – om de vid Andebro hade fångat Mavickarna, så hade dem aldrig fått med sig Den Ledande. Eller var det Klovans fel då han nämnde något om ägaren till den vita svanens dotter?
”Jag undrar fortfarande hur den lyckades fly…” sa Eliren fundersamt och vände blicken åt Klovan som satt och log för sig själv. Eliren var inte säker på om han ville veta vad den mannen tänkte på för stunden.
”Hur som, så är det förmodligen samma Mavick vi följer och jag rekommenderar att vi försöker komma på hur vi ska komma ikapp dem, eller ännu bättre genskjuta dem.” sa Eliren och lutade sig fram över bordet. Trots att han säkerligen skulle kunna komma upp med flertalet planer, så kände Eliren att det hade inte varit helt fel att rådfråga guden Sorta vid det här laget.