Kapitel 18: Många dumma frågor.

Alanya gick först med stolta steg då Vidar, Valentin och flickan följde henne. Hon var stolt för att hon fick vara den som visste och ledde. För henne var det en dröm att få vara den som styr, hon kunde inte vänta på den dagen då hon själv skulle få ta över Den vita svanen efter sin far.
”Är det långt kvar?” frågade Vidar.
”Kom vi inte överens om att jag inte skulle säga något om vägen?” svarade Alanya med en fråga på Vidars fråga.
”Jo men… Jag kan inte låta bli att fråga…” svarade Vidar på det och slog oskyldigt ner blicken i marken.
”Är inte det era fäder?” frågade flickan plötsligt och pekade på ett sällskap på tre som såg sammanbitna ut och var på väg åt deras håll.
”Är du säker på att du ledde oss rätt?” frågade Vidar Alanya besviket då han bröt upp från dem för att möta Arthur, Amandus och den tredje personen de hade i sitt sällskap. ”Far!” ropade han för att fånga deras uppmärksamhet.
Arthur stannade upp och såg sig undrande om då han hörde Vidars röst och såg snabbt sin son då det var väldigt lite folk på gatorna. Han sa något till Amandus och alven som för övrigt hade dolt sig minst lika väl under sin mantel som Arthur själv var dold. Tack vare att Amandus gick öppet synligt var det som hade gjort att flickan kunde känna igen dem.
Arthur gick dem till mötes medan alven och Amandus stod kvar på vägen och såg sig undrande om.
”Bad inte jag er om att stanna vid tunnorna?” frågade Arthur allvarligt då han kom fram.
”Vi kan inte bara sitta still och vänta på att ni ska komma tillbaka hur som helst trots allt. Du ska veta att Andebro letar efter ett par Mavick.” svarade Vidar som svar på tal och var minst lika allvarlig som sin far.
”Andebro?” frågade Arthur osäkert på om han hade hört rätt vad hans son sa. ”Varför skulle dem vara efter Mavick? Vi har väl inte rört om i deras intressen?”
”Vi slog ihop två och två då folk från Andebro letar efter Mavick och Åkerdotter känner igen dem som vakter från den arbetsfarm hon arbetade på.” svarade Valentin och rättade till sin luva då han såg sig osäkert om.
”Det kan förklara den biten…” svarade Arthur med en ljudlig suck.
Flickan och Alanya hade hamnat bredvid varandra bakom Vidar och Valentin då de talade med sin far. Undrande såg de på varandra då även de kom på tanken att det faktiskt var väldigt folktomt på kajen där de befann sig.
”Var är alla?” frågade flickan och Alanya svarade med att bara rycka på axlarna.
Då Bröderna och fadern hörde flickans fråga så såg dem sig om ordentligt och såg sedan tillbaka på varandra.
”Det är väldigt lite folk…” sa Vidar konstaterande och Arthur vinkade dem andra till sig.
”Vet ni vad som försiggår?” frågade Arthur sin bror och alven då dem anslöt sig till dem. Som svar ruskade dem båda på huvudet.
”Kanske det är någon stor händelse som händer nu igen. Brukar inte Sorta Orden rätt så ofta locka till sig folk till avrättningstorget då de har någon att avrätta offentligt?” frågade Alanya som nonchalant stod och studerade sina naglar. Samtliga i sällskapet stod tysta vid hennes ord och undrande såg hon upp och upptäckte att alla andra stirrade stumt på henne. Sakta gick det upp ett ljus för henne och hon kom på det faktum som var orsaken till att de sprang runt på Sortas gator med lite sömn i kroppen.
”William…” sa hon och mötte oroat sin fars blick.
”Fördömda mörker!” svor Arthur till och ryckte tag i sin brors arm. ”Hästarna, ta dem till den västra porten så ses vi där.” sa han och släppte sin brors arm.
”Jag följer med Amandus.” sa alven och fäste en allvarlig blick på Arthur under sin luva.
”Som ni önskar…” muttrade Arthur och vände uppmärksamheten till ungdomarna. ”När, runt vilken tid brukar de hålla avrättningarna?” frågade han och fäste blicken i sin brorsdotter Alanya som nu såg mycket oroad ut.
”Lunch…” svarade Alanya osäkert och Arthur svor tyst till så att ingen annan hörde honom.
”Ta oss till torget, så kan vi se vad vi kan göra.” sa Vidar som allvarligt hade vänt sig mot Alanya.
Arthur såg bara tyst på sin son innan han ljudligt suckade. ”Jag lämnar den biten till er, jag ska försöka vara snabb och så får vi hoppas på att tiden är på vår sida.”
Vidar och Valentin bugade sig respektfullt för sin far medan flickorna dumt stod och stirrade på vad dem gjorde.
”Kan Åkerdotter följa med dig?” frågade Valentin då han kände på sig att det vore bättre att få bort henne från ett torg för avrättning än att dra med henne in i mörkret.
Arthur nickade bara som svar och flickan hajade till då fadern tog ett stadigt tag om hennes arm och drog med henne bort från Valentin, Vidar och Alanya.
”Om det inte gäller Will så ses även vi vid den västra porten.” sa Arthur och gick med stadiga, raska steg med flickan snubblandes efter sig.
”Farbror Amandus måste ha lärt dig något om överlevnad då det gäller.” sa Vidar allvarligt till Alanya och gjorde en gest för henne att visa vägen för dem åter igen.
”Ett och annat kan jag nog…” svarade Alanya på det påståendet och började själv att snabbt gå åt det håll som torget låg åt.
Osäkert såg sig Valentin över axeln för att se sin far och flickan försvinna bort mellan några hus.
’Hoppas dem inte kommer stöta på några problem.’ tänkte Valentin och följde sin bror och Alanya åt andra hållet.

William muttrade då kvinnan bredvid honom inte svarade på hans fråga utan svarade bara med fler frågor eller med kryptiska svar.
”Vad är det du heter?” Försökte han igen.
”Vad betyder ett namn egentligen?” frågade hon som svar.
”Okej… jag ger mig. Vem är du och varför vill du inte tala om ditt namn för mig, om du har någon orsak till det så kan jag alltid respektera det.” sa William som började bli ordentligt irriterad då de satt där och tryckte bakom ett par trä lådor.
”Jag är en del av Sorta Orden.” svarade hon och vände sig frågande mot honom. ”Varför ska man ha ett namn?”
William höll sig från att skrika rakt ut i frustration, det vore inte speciellt vidare att sitta och skrika då de faktiskt var eftersökta.
”Är det något som är fel? Varför sitter vi bara här?” frågade kvinnan och gjorde en ansats till att ställa sig upp men hindrades av William som drog ner henne till marken igen och höll henne stadigt mot väggen.
”Inte vill du göra sådant här?” frågade hon och kuttrande drog en hand längst kinden på han då han sneglade runt kanten på lådorna. Irriterat fångade han upp hennes hans med sin fria och vände sig mot henne.
”Vad är det för fel på dig? Förstår du inte att om någon kommer på oss här-”
”…så kommer dem tro att vi är två gulkåpor som vill ha lite kul i en gränd.” avbröt kvinnan med att säga till William som bara stirrade på henne.
Han suckade och släppte taget om henne helt och vände henne ryggen för att göra ett nytt försök att snegla runt kanten.
”Du kanske har rätt… Låt oss hoppas på att du har rätt.” sa han och kunde se hur gulkåporna som hade följt efter dem hade stora problem med att ta sig fram på torget.
”Varför gillar Sorta Orden inte Mavil och Mavick egentligen?” frågade William, mest för att ställa frågan till sig själv.
”För att Sorta bad oss att rensa för att återställa balansen.” svarade kvinnan som hade krupit upp bredvid William.
Osäkert såg William på kvinnan bredvid sig. ”Vem är du i Sorta Orden?” frågade han prövande. Den frågan kanske kunde ge honom några vettiga svar från kvinnan.
”Dio kallar mig för Den Ledande, lika så gör alla andra. Dem kallar mig det bara för att mina föräldrar innan mig var Den Ledande.” svarade kvinnan och backade bak då det tydligen inte intresserade henne att kika fram runt kanten.
William bara blinkade dumt och sneglade på kvinnan då hon backade tillbaka till väggen bakom honom.
”Du säger att du är den som leder Sorta Orden?” frågade William osäkert och backade han med.
”Jag säger att jag kallas Den Ledande för att mina föräldrar gjorde det.” svarade kvinnan med en suck och vände upp ansiktet mot William.
”Att ställa frågor till dig får oss uppenbarligen inte att komma härifrån, låt oss försöka smyga bort längst den här gränden till den Vita Svanen så kan vi med lite tur stöta ihop med min far och bröder.” sa William och gjorde sig redo att resa sig upp på det såg ut att vara fritt fram för dem.
”Du har familj?” frågade kvinnan och William stannade upp och såg undrande ner på henne.
”Ja.” svarade han kort på hennes fråga och ställde sig helt upp och räckte sedan ner en hand till henne. Hon tog emot hans hand och ställde sig upp hon också.
”Hur är det att ha syskon?” frågade hon nyfiken och la huvudet lätt på sned.
”Du har då inga bekymmer i världen du inte…” muttrade William som svar på hennes fråga utan att svara på den. ”Men just nu så måste vi ta oss härifrån om vi inte vill att jag ska hittas och bli avrättad på det där torget… Då vi har kommit till någon säkrare plats så kan jag försöka svara på alla frågor du kan tänkas ha.”
”Som varför man har namn?” frågade kvinnan då William med en suck började dra henne med sig.
Han tog inte många steg innan han stannade upp och såg på henne. ”Du råkar inte veta om vägen till den Vita Svanen?” frågade han något skamset.
”Till vad?” frågade kvinnan bara som svar på Williams fråga.
”Det var inget…” muttrade han och började gå igen.

Alanya ledde Vidar och Valentin den absolut kortaste vägen hon kunde genom gränder och längst gator mellan stenhusen till avrättningstorget.
”Det heter egentligen inte avrättningstorget, men det kom att kallas så då Sorta Orden håller alla sina avrättningar där. Medan myndigheterna håller till vid sitt herresäte.” sa Alanya bara för att bryta den spända stämning som hon kunde känna kom från sina kusiner som följde henne utan ett ord.
”Det heter egentligen Sorta torget…” fortsatte hon och sneglade sig över axeln och kunde då se att båda två hade ett sammanbitet uttryck över sig och inte på humör för att prata om torg.
Hon suckade för sig själv och skrek överraskat till då två gulbekåpade personer hoppade ut på vägen framför dem.
Både Vidar och Valentin hajade snabbt till och drog bak Alanya så pass oförsiktigt att hon landade på sin bak bakom dem båda bröderna som snabbt hade dragit sina vapen.
I vanliga fall så skulle dem inte ha varit så snabba på att dra sina vapen, men just nu hade dem bråttom för att se att det inte var Williams avrättning, samt att det knappast fanns några andra människor på gatan de befann sig på.
”Brukar inte far säga att man ställer frågor innan man slår in skallen på folk?” frågade den ena gulkåpan då han drog upp händerna som för att visa att han inte hade några vapen.
”Nej… Will brukar.” svarade Valentin osäkert och sänkte sina dolkar.
”Will?!” frågade istället Vidar rakt på sak och sänkte även ha sitt vapen.
Försiktigt lyfte den gulkåpa som talat lite på luvan så att Vidar, Valentin och Alanya kunde se hans ansikte.
”Will!” utropade då Alanya lyckligt och kastade sig upp från marken och hängde sig fast om halsen på en överraskad William. ”Åh vid alla färger! Jag trodde nästan att du var död!” sa hon lyckligt och gosade sitt huvud mot hans.
”Tack…” svarade William kallt på det och Valentin knäppte loss deras kusin från honom.
”Du får förklara den gula kåpan sen, just nu så måste vi möta upp far vid den Västra porten… Inte för att verka petig, men vem är hon?” frågade Valentin och sneglade misstänksamt på kvinnan bredvid William.
”Hon räddade mig och jag vill ställa henne några frågor, så jag tänkte ta med henne en bit.” svarade William och sneglade själv på henne där hon doldes under sin luva, förutom ett finurlig leende som man kunde skymta under kanten.
”Inte ska du väl lämna mig heller, jag hade tänkt att jag skulle följa dig till den dag jag dör.” svarade kvinnan roat.
”Det kan lätt ordnas.” svarade Vidar och visade tydligt att han höll en hand på sitt svärd.
”Nej…” suckade William.
”Gör det!” manade istället Alanya på Vidar då hon hörde kvinnas ord.
William gav då sin kusin en mycket irriterad blick som fick henne att rysa till av obehag.
”Hade vi inte bråttom någonstans?” frågade William och vände en varnade blick mot Vidar som först då såg till att hans svärd kom utom synhåll helt.
”Som du önskar…” muttrade Vidar och var noga med att hålla ett öga på kvinnan i Williams sällskap.
Alanya var den som återigen fick leda vart och hur dem skulle gå genom staden. Det var trots allt hon som var den som visste hur man skulle ta sig fram i Sorta.
”Vart är vi på väg?” frågade kvinna nyfiket där hon gick och kramade om Williams arm då dem gick.
”Till far.” svarade Vidar kort och visade tydligt att han inte litade på kvinnan det minsta.
En sak som dock underlättade för sällskapet var det att William och kvinnan var klädda i gula kåpor, av någon anledning så blev det inte lika misstänksamt då ett sällskap rörde sig på de nästan folktomma gatorna i sällskap med någon från Sorta Orden vid detta tillfälle. Istället för att nyfiket följa dem med blicken så slog folk istället undan blicken från dem gula kåporna, som för att slippa hamna i någon obehaglig situation.
”Era gula kåpor tycks skrämma folk…” sa Alanya försiktigt och sneglade sig över axeln.
”Just nu är det till fördel för oss.” svarade Vidar konstaterande och sneglade även han bak mot William och kvinnan. ”Speciellt då det är så många olika i rörelse för att hitta mavick.”
”Så det är fler som vill åt min man?” frågade kvinnan kuttrande och vände ansiktet mot William.
”Inte bara Will…” svarade Vidar och gjorde en ogillande grimas innan han vände blicken framåt igen. Valentin gick bara tyst bredvid och iakttog dem andra.

Kapitel 17: Oväntad hjälp av en gul kåpa

William tryckte upp ett öra mot dörren och försökte se om han kunde höra något från andra sidan dörren. Han var inte säker på om det var en lättnad eller inte att han inte hörde ett endaste ljud från andra sidan om dörren. Försiktigt drog han ner handtaget till dörren och det knarrade till lite.
‘Att man aldrig smörjer dörrar till fängelsehålor… Fast det kan ju fungera som en liten larm klocka…’ tänkte han för sig själv då han försiktigt sköt upp dörren som faktiskt inte knarrade.
Utan ett ljud stack han ut huvudet ur dörrspringan och såg sig om efter eventuella faror i korridoren utanför. Då han inte såg någon precis utanför dörren så kikade han bakom dörren och till hans förfäran så stod en person i en gul kåpa och lutade sig mot väggen.
”Jag har väntat på dig.” kuttrade en kvinnoröst under den gula luvan.
William som såg det han minst av allt i denna situation ville se, frös till innan han sakta började backa tillbaka in till fängelsecellerna igen. Han kom inte långt innan en chokladbrun hand greppade om dörren och drog upp den helt så att han inte längre hade något att dölja sig ens lite med.
”Inte ska du tillbaka in dit inte.” sa hon och klev fram mot William som då backade undan från kvinnan. Men han hann inte långt innan hon greppade ett stadigt tag om hans tunikas axel. ”Eftersom att du lyckades ta dig ut därifrån så gissar jag på att du inte är så dum ändå.”
William stirrade överraskat på kvinnan. Hon var något kortare än honom, men trots det så tycktes hon vara mycket äldre än han själv, trots att han inte kunde se henne på grund av hennes luva.
”Du kommer med mig.” sa kvinnan självsäkert tog ett nytt grepp om hans arm istället och började dra honom med sig innan hans ens hade hunnit komma på tanken att streta emot.
Undrande såg hans sig om på väggarna i korridoren, de var odekorerade stenväggar som målats vita. Fast varje gång de passerade en dörr så var dörrarna gulmålade. Varför alla dörrar förutom den som ledde ner till fängelsehålorna var gulmålade kunde William inte förstå vitsen med. Men något som William visste var att det var obehagligt tomt på folk. Han drog sig för att fråga kvinnan om vart alla kunde vara och hoppades istället innerligt att detta inte skulle sluta illa.
”Vi är nästan framme.” kuttrade kvinnan utan ett se på honom, men tog ett stadigare tag om Williams arm. ”Det kan hända att vi får skynda oss lite, just nu kidnappar jag trots allt dagens huvudperson.”
Ena mungipan på William ryckte till och han såg oroat på luvan som guppade framför honom. Men innan han hann fundera mer på saken så stannade kvinnan, tog upp ett finger läpparna och hyssade åt honom. Därefter drog hon upp en dörr till en smal springa och drog sen in William efter sig.
”Om vi ska lyckas få ut dig med livet i behåll så måste vi trots allt gömma dig på rätt sätt!” sa kvinnan lyckligt, samtidigt som hon släppte taget om William och skuttade fram till en stor garderob. Hon öppnade den på vidgavel och på galgar hängde det ett flertal gula kåpor som den kvinnan själv bar.
William som inte såg någon annan utväg till hur han skulle smita från Sorta Orden, tackade tyst kvinnan i sitt inre och gick fram till henne och garderoben. I vad för rum de kunde vara i visste inte William, då den enda ljuskällan som fanns i rummet var fokuserad på garderoben och utelämnade där med resten av rummet. Tyst ställde han sig bredvid kvinnan då hon lyckligt nynnade medan hon bläddrade mellan kåporna.
”Vilken storlek har du?” frågade hon och vände sig mot William och visade då sitt chokladbruna ansikte som var omringat av svart lockigt hår och ögonen som skymdes av en gul ögonbindel. ”Du kan inte vara så mycket större än mig…” sa hon fundersamt och synade honom innan hon drog fram en av kåporna ur garderoben.
”Den måste passa.” sa hon och gav honom ett varmt leende då hon höll upp den mot bröstet på honom.
Osäkert tog William emot kåpan och såg undrande från kåpan till kvinnan. Allt tydde på att hon kunde se, men ögonbindeln borde vara det föremål som skulle förhindra det. Tyget hon hade för ögonen såg ut att vara alldeles för tjockt för att man skulle kunna se igenom det.
”Först får du ta av dig kläderna du har på dig, dem luktar.” sa kvinnan sakligt och drog till i nederkanten på Williams tunika.
Osäkert såg han ner på sig själv och suckade ljudligt innan med ena handen höll ett stadigt grepp om kåpan och samtidigt började fumla av sig tunikan med den andra. Då han lyckats få den över huvudet på sig själv så såg han oroat upp på kvinnan som gav honom ett nöjt leende samtidigt som hon klev fram mot honom.
Försiktigt sneglade han sig över axeln för att se att det inte fanns något där och kvinnan la sina händer varsamt på hans bröstkorg. Han ryste till och svalde innan han såg tillbaka på kvinnan som fortfarande hade det där obehagligt lyckliga leendet.
”Om Dio visste vad jag gör nu så tror jag att han skulle tycka att jag tappat alla nyanser.” sa kvinnan och drog upp händerna till Williams axlar så att det for en rysning längst ryggen på honom. William kunde hålla med den där Dio om att denna kvinna inte var riktigt rätt i skallen. Försiktigt knuffade hon till berlocken han hade om halsen innan hon drog handen längst armen på honom.
”D-…” Var allt William hann säga innan hon hyssade honom allvarligt.
”Prata inte, det behövs inte.” sa kvinnan och gav honom ett nytt leende.
William som fann situationen mycket obehaglig kunde inte annat än rysa och försöka svälja sin osäkerhet.
”Ta nu av dig dem där vidriga byxorna.” sa kvinnan som inte hade backat det minsta från William utan hade istället tryckt upp honom mot garderobsdörren. Han började till att öppna munnen för att protestera men hyssades återigen av kvinnan som riktade sin uppmärksamhet mot byxorna William hade på sig. ”Av med dem.” sa hon beordrande och drog ner fingrarna längst Williams överkropp. Ofrivilligt röst William till så pass att hela han skakade till.
Kvinnan fnittrade roat till och med en snabb rörelse drog hon till i det snöre som höll upp byxorna på Williams höfter som resulterade i att byxorna med oroande hastighet gled ner till anklarna på honom. Kvinnan backade då undan ett steg och såg ner på William.
”Ta på dig kåpan nu.” sa hon och vände honom ryggen.
William som inte alls visste hur han skulle tolka situationen stirrade på kvinnan då han försiktigt försökte lista ut hur han bäst skulle dra på sig kåpan han fått. Trots att han var totalt ställd och inte kunde komma på en enda vettig tanke så ville han trots det få på sig den förrädiska kåpan bara för att ha något att skyla sig med.
”Skynda på!” sa kvinnan och vände sig irriterat mot honom. Då hon såg att han hade problem drog hon kåpan hur händerna på honom och snart därefter hade han den på sig med luva och allt på plats.
Han muttrade fram ett tyst tack innan kvinnan snabbt knuffade till honom så att han snubblade in i garderoben som hon snabbt därefter stängde om honom. Med en tung duns landade han på garderobens golv med samtliga kåpor över sig.
”Tyst.” viskade kvinna på andra sidan garderobsdörren och William frös till i den obehagliga ställning han hamnat i.
Då han tystnat från sitt stönande och galgarna hade slutat gunga så kunde han höra en svag knackning på dörren till rummet de var i.
”Kom in.” svarade kvinnan på knackningen och William kunde höra hur dörren öppnades och att flera fötter kom in i rummet.
Ingen av de som kommit in i rummet sa något och William rättade till sin ena arm så tyst han bara kunde. Han var inget annat än tacksam då han lyckades förbli tyst på sin plats på golvet av en garderob.
”Vad vill ni?” frågade kvinnan då alla fotstegen stannat upp.
”Fången har rymt.” svarade en mörk mansröst.
”Så vad gör ni här? Se till att fånga honom!” sa kvinnan och William kunde höra hur fötterna trängdes om att komma ut ur rummet för att antagligen ta upp jakten på han själv. Han ryste återigen och hoppade överraskat till då kvinnan slet upp garderoben.
”Kom pojk!” sa kvinnan innan hon oförsiktigt slet ut William ur garderoben som inte kunde hålla sig från att ofrivilligt muttra till då alla hans ömma musklet tycktes värka till ännu mer än tidigare. ”Vi har inte tid att lata oss längre, om du vill härifrån så får vi röra o-” Kvinnan stannade upp i det hon skulle säga och vred huvudet stelt mot dörren där en äldre man stod och höll upp den.
Utan ett ord stängde mannen dörren bakom sig och gick fram mot kvinnan som stod och höll i William för att hon hade försökt få upp honom från golvet.
”Vad tror du att du håller på med?” frågade den lille gubben sårat.
”Något jag borde ha gjort för länge sedan.” morrade kvinnan till och drog till i William så att han inte hade något annat val än att ställa sig upp.
”Vem är detta?” frågade gubben och pekade menande på William.
Beskyddande ställde sig kvinnan framför honom och sträckte ut armarna så att gubben inte skulle kunna få en klar syn av honom.
”Den man jag bestämt mig för att ta.” svarade kvinnan och gick fram mot gubben som då blev tvungen att backa för att inte bli omkullknuffad av kvinnan.
William sneglade osäkert på dem båda och drog till i sin luva så att han var säker på att ingen skulle kunna känna igen honom.
”Varför har jag inte fått höra något om detta?” frågade gubben och satte irriterat händerna på höfterna samtidigt som kvinna schasade bak honom in i rummet.
”För att du inte behöver veta allt.” svarade kvinnan som svar på tal innan och schasat bak honom så pass att hon kunde knuffa omkull gubben på något mjukt. ”Stanna där, så kommer jag snart tillbaka.” sa kvinnan och vände gubben ryggen och gick med stadiga steg fram mot William.
Då hon kom fram till William som osäkert såg ner på henne tog hon ett stadigt tag om hans haka och drog ner hans ansikte till sitt.
”Om du vill leva så gör du som jag säger.” viskade hon innan hon släppte honom igen.
”Dio!” sa kvinnan och vände sig mot gubben. ”Våga inte komma i vägen för mig.”
Gubben låg kvar på vad än det var och såg med en sorgsen min efter kvinnan då hon drog med sig William ut ur rummet. Då det väl var utanför rummet stängde kvinnan dörren och vände sig allvarligt mot William.
”Kan du springa?” frågade hon och innan hann ge henne någon form av svar så greppade hon tag om hans ena arm och satte av längst med korridoren.
Av någon anledning så flyttade sig folk ur vägen för dem då de kom och William kunde därefter höra avlägsna fnitter eller viskningar. De sprang inte länge för då de kom ut i en stor sal stannade kvinnan upp och tycktes frågande se sig om.
”Var är dörren?” frågade hon sedan och såg upp mot William trots att hon hade en ögonbindel.
Osäker pekade William på den enda port han kunde se förutom den de hade kommit in genom. Kvinnan följde hans pekfingers riktning med blicken innan hon med en svag sorgsen ton talade till honom igen.
”Kan du visa mig vägen?”
William såg undrande på henne och funderade på i fall det kunde vara ett trick från hennes sida. I fall detta kunde vara ett spel från Sorta Ordens sida bara för att roa sig. Tyst nickade han ja på hennes fråga och kvinnan tog ett försiktigt grepp om hans kåpas ärm.
”Led mig så följer jag.” sa hon och tog ett ostadigt steg närmare William då han försiktigt började gå mot porten.
Då dem hade kommit halvvägs genom den stora salen med de gula pelarna ropade någon bakom dem.
”Vänta!”
Osäkert sneglade sig William över axeln och kvinnan vid hans sida bad desperat om att dem skulle börja springa. William som ännu inte hade lust att i fråga sätta kvinnans vilja till att hjälpa honom gjorde som han blev tillbedd om och började springa samtidigt som han själv tog ett stadigt tag om armen på kvinnan.
Av någon anledning så kändes deras språngmarsch som om den gick i slowmotion samtidigt som dem kunde höra hur rösten beordrade andra att ta fast dem. Väl framme vid dörren tog William ett stadigt tag om den stora porten för att med kraft skjuta upp den, men överraskades av hur lätt den var så att han snavade ut över tröskeln.
Med en ljudlig duns och ett var sitt stön från William och kvinna så landade dem på toppen av en trappa utanför templet som ledde ner till ett stort torg som såg ut att vara i ordningsställt för en avrättning då bödel och publik redan fanns tillgängligt.
”Vad ser du?” frågade kvinna samtidigt som hon tog sig upp på alla fyra och kände sig fram efter William som följde hennes exempel att börja ta sig upp.
”Ett torg.” svarade han hest på kvinnas fråga innan han greppade om hennes hand och drog med henne upp då han ställde sig. ”Det ser ut som om de är redo för en avrättning…” sa han och svalde osäkert.
”Det måste vara din.” sa kvinnan och William stirrade stumt på kvinnan som inte tycktes ha blicken fäst på något speciellt. ”Men ta oss härifrån. För det är inte vad jag önskar.”
William såg stumt på folkmassan som bredde ut sig på torget, sneglade sig över axeln och hoppade överraskat till då de som hade börjat jaga dem snart var ikapp dem.
”Spring!” sa kvinnan manande och ryckte till i Williams arm.Han såg då undrande ner på henne innan han tog ett nytt stadigt grepp om hennes arm och sprang raka vägen ner mot folkmassan nedanför trappan. Till deras stora tur så tycktes folket vara mer upptagna av att ha sin uppmärksamhet riktad mot platån i mitten av torget, så dem märkte inte då det dök in två gulbekåpade personer bland dem. Men då förföljarna kom ut på toppen av trappan och började gorma åt varandra och hastigt ta sig ner för trappan dem också så bröts uppmärksamheten och samtliga på torget riktade sin uppmärksamhet mot dem på trappan istället.
Smidigt lyckades William ta sig fram i folkhögen och var hela tiden noga med att få med sig kvinnan som av någon anledning nu tycktes vara som om hon vore blind.
Tack vare att folkmassan var där på torget och att deras förföljare hade lyckats få uppmärksamheten mot sig så lyckades William ta dem båda in i en mindre gränd där han drog ner kvinnan bakom ett par lådor innan han själv satte sig ner bredvid henne och andades ut efter deras flykt från Sorta Ordens tempel.
”Vem är du?” frågade William osäkert då han kunde andas lugnt igen.

Kapitel 16: Mödrarnas sal

Det var mörkt i de trånga gångarna och det var tur att Amandus och Arthur hade Kurt att följa, annars hade med största sannolikhet gått vilse i katakomberna under staden Sorta.
”Är det långt kvar?” frågade Arthur där han gick sist i det lilla ledet dem bildade.
”Inte speciellt.” svarade Kurt som gick först.
Arthur tyckte att det hade känts som om de hade gått där nere i katakomberna i en minde evighet och hoppades innerligt att hans söner och flickorna inte hittat på något som skulle kunna få dem att stöta på problem, eller att problemen höll sig till sig själva räckte för den delen också.
I just denna gång de befanns sig så fanns det inga synliga rester till att de skulle befinna sig på ett ställe för de döda. Lik och annat dött störde inte Arthur nämnvärt, men det var alltid en befrielse då det inte fanns något i närheten.
”Hur kommer det sig att Violen har flyttat in i Sortas katakomber?” frågade Arthur då tanken slog honom, ingen vanlig människa skulle vilja vara här nere.
”Wisha bad först Minja om lov och varför hon ville vara här nere har hon inte sagt till oss. Från början var ingen av oss från violen speciellt säkra på oss själva då vi blev tvungna att själva gå i katakombernas mörker.” svarade Kurt samtidigt som han höll en stadig takt. ”Det är något obehagligt att vara en levande bland de döda.”
Arthur hummande medhållande och gick därefter in i Amandus rygg som hade tvärstannat framför honom. Direkt gjorde han sig redo för eventuella attacker och la en stadig hand på det svärd han bar under manteln.
”Vad händer?” frågade han på spänn.
”Vi är framme vid dörren.” svarade Kurt och Amandus masade sig lite åt sidan så att Arthur också kunde se den dörr de hade kommit fram till.
Kurt stod och fumlade med en nyckel och samtidigt så passade Arthur på att studera dörrens snidade yta. Vad han kunde se från Kurts fackla så var hela dörren snidad med drakar i olika rörelser. Var och en av drakarna hade sedan målats i någon av de sju färgerna.
Arthur kliade sig fundersamt i sitt skägg och kunde för allt i världen inte komma på vilken symbolik dörren hade. Det var fler än sju drakar på dörren och allra högst upp på den var det två större drakar snidade, som hade varsin färg som symboliserade det onda och goda, som såg ner på de andra drakarna som tyckes samlas i klungor i varje färg.
Arthur blev givetvis nyfiken på vad som kunde finnas på insidan av dörren och glömde helt bort sig med sitt svärd och vågade sig istället på ett steg fram för att kunna se bättre.
”Den här dörren… Vad menas det med den?” frågade han och vågade sig på att dra ett finger över en av de röda drakarna. Dörren var förvånande nog inte av trä utan den kändes som om den vore gjord av någon metall.
”Det är Violens dörr till kunskapen vi har samlat på oss.” svarade Kurt och Amandus följde sin bror vaksamt med blicken.
”Alla dessa drakar… Alla har dem sin färg, men jag har då aldrig sett annat än gröna drakar i mitt liv.” sa Arthur som var helt fascinerad av dörren. ”Skulle inte förvåna mig i fall Will kanske hade vetat något om detta.” avslutade han med en suck och backade tillbaka ett steg för att låta Amandus få plats till att kunna röra sig igen.
”Tack…”mumlade Amandus och samtidigt knäppte dörren till med ett metalliskt ljud som ekade genom gången de befann sig i.
”Ha! Den dörren tror att den kan överlista mig varje gång.” sa Kurt och svängde upp dörren in i ett till synes stort rum. Visserligen såg man inte mycket av det, men skuggorna runt om facklan i det nya rummet avslöjade att det var en stor yta framför dem.
”Överlista dig?” frågade Arthur då han klev in efter de andra två.
Kurt gav honom bara ett skrynkligt leende innan han gick fram till en skål som såg ut att sitta i väggen i huvudhöjd. Försiktigt satte han ner toppen på facklan i skålen och med ett svischande ljud sprang elden iväg längts väggen och avslöjade sedan en stor tom sal. Arthur och Amandus täckte för sina ögon då ljuset sved till i deras ögon efter att de hade vant sig vid katakombernas mörker.
”Nu ska vi bara få Wishas uppmärksamhet, så kanske hon kan hjälpa oss sedan.” sa Kurt och gick ut mitt på golvet i salen.
Både Arthur och Amandus såg sig förundrat omkring då de vant sig vid ljuset. På golvet var det mosaik i olika färger som bildade ringar som minskade till en punkt mitt i salen. Den punkten var skinande vit och väggarna runt om var minst lika svarta som ljuset i en sluten grotta. Men det som verkligen fick de två bröderna att tappa hakan var det konstverk som var målat i taket.
På var sida om salens tak så var det två stora drakar som såg ut som de högst upp på dörren dem hade bakom sig. En som var svart med ett aggressivt uttryck och den vita hade ett lugn över sig. Mellan sig så fanns det sju drakar i den sju färgerna som såg ut som om de inte kunde bestämma sig i fall de skulle till den vita eller den svarta. Bakgrunden på målningen skiftade i solens färger den lämnade efter sig vid gryning eller skymning.
”Wisha kallar denna sal för mödrarnas sal. Jag vet inte riktigt varför…” sa Kurt som nu stod på den vita cirkeln mitt på salens golv och såg på Arthur och Amandus. ”Dörren in hit har ibland som ett eget liv där låset inte vill känna igen min nyckel.” Fortsatte Kurt med en kort suck.
”Du är redan tillbaka.” hördes plötsligt en kvinnoröst från dörren de kommit in från.
Frågande vände sig Amandus medan Arthur kastade sig runt med handen redo på svärdet.
”Tänka sig att två bröder kan vara så olika.” sa kvinnorösten och in i salen klev en person dold under en mörkmantel. ”Och du Kurt borde veta vid det här laget att Wisha inte alltid lyssnar på dig och det är sällan hon ens svarar dig. Du har så sällan rätt sinnesstämning.”
Kvinnan gick fram mot Arthur och Amandus och drog därefter av sig sin luva så att hennes ansikte blev synligt. Amandus slappnade av något då det var alv kvinnan som han mött tidigare tillsammans med Alanya och Arthur såg undrande på sin bror innan han själv vågade sig på att ta av handen från sin svärdsknapp.
”Förlåt mig min fröken.” svarade Kurt och backade undan från den vita cirkeln.
Alv kvinnan passerade Arthur och Amandus utan ett ord och gick själv fram till cirkeln och ställde sig i den. Hon vände sig så att hon inte såg på någon utav männen och vände sedan upp blicken samtidigt som han sträckte upp armarna mot taket. Arthur såg undrande på men då han såg att Kurt höll upp en hand för sina ögon som för att skydda dem så hajade han till och vände sig undrande mot Amandus samtidigt som ett vitt ljus spred sig genom rummet så att han inte kunde se något.
Det kändes som om han ryckte till och plötsligt stod han i det rum som Natalia hade visat honom och Vidar med sina illusioner. Framför honom stod alv kvinnan som hade klivit in i salen han borde ha befunnit sig i.
”Det är du!” sa han överraskat och pekade rakt på alven som bara gav honom ett varmt leende.
”Har ni mött varandra innan?” frågade Kurt som stod precis bredvid honom.
Undrande såg han sig om och konstaterade att det bara var han, alven och Kurt i rummet.
”Varför är inte Amandus här?” frågade Arthur och vände uppmärksamheten mot alven.
”För att han inte har den gåvan som ger honom rätten att vara här.” svarade den röst som han tidigare hade hört i Natalias berättelse.
Arthur tänkte efter en kort stund. ”Du menar de vita ögonen?”
Alven nickade som svar och Kurt såg oroat på Arthur som såg mycket fundersam ut.
”Säg mig Wisha. Varför tar du oss hit istället för att prata med oss direkt i salen tillsammans med Amandus? För du är väl Wisha?” frågade Arthur misstänksamt.
”För att dem andra färgerna inte ska höra oss. Sorta Orden är ett delikat ämne som inte många av oss uppskattar på samma sätt som Sorta själv.” svarade rösten.
”Wisha?” frågade Kurt som om han hade kommit på något mycket viktigt som han inte insett innan.
”Ja?” svarade rösten och alven fäste en stadig blick på den gamle Kurt.
”Är du Wisha? Jag menar, den lila gudinnan Wisha?” frågade Kurt som inte visste vad han skulle tro.
”Jag får en känsla av att Ni inte är här för att bevisa vem du är. Som jag tolkar det så behöver du vår hjälp och därför väljer att hjälpa oss.” sa Arthur och tog ett allvarligt steg fram mot alven som inte rörde en min.
”Du har rätt Arthur Arthursson.” svarade rösten och alven vände sig om mot det skrivbord hon hade bakom sig. ”För att göra mig så kortfattad som möjligt…” sa rösten och alven tog upp ett pappersark från skrivbordet. ”Med hjälp av Violen så är mina förberedelser redo för att sättas i verket mot Sorta Orden. Men jag behöver en människa eller alv, vilket som, som har kunskapen och erfarenheten av att leda.” sa rösten och alven räckte fram pappret till Arthur som misstänksamt tog emot det.
Han såg ner på pappret och ryckte till då han förstod vad siffrorna stod för.
”Detta är koordinationer och antal?” sa han frågande samtidigt som han sa det som ett påstående.
”Ja.” svarade rösten kort.
”Du menar att du har gjort i ordning förberedelserna för ett krig mot Sorta och allt du väntat på för att starta det är att hitta någon som kan leda dina trupper?” Arthur var inte alls säker på vad han skulle tro då alven bara nickade kort.
”Du sa vad?!” utropade Kurt och tog själv ett steg fram mot alven. ”Jag förstår inte! Har du alltid haft planer på att starta ett krig mot Sorta Orden?”
”Natalia och Nocklar är döda och dem är inte dem enda Mavil som fått sina liv avslutade av Sorta Orden. Balansen måste återställas.” sa rösten.
”Jag är på väg hem med mina söner, vi har bara råkat hamna mitt i smeten av någon anledning. Jag har inte tid att föra ett gudomligt krig. Finns det ingen annan du kan använda?” frågade Arthur som hade blivit smått irriterad.
”Jag behöver din erfarenhet.” sa rösten kort och alven såg menande på honom.
”Man kan inte få erfarenhet om man inte fått lära sig och utöva det man vill och kan.” svarade Arthur på det och suckade ljudligt. ”Men som jag förstår det så har du en eller flera kandidater som du antagligen har som reserv till att leda din armé.”
”Tre.” svarade rösten på det och alven drog fram stolen från skrivbordet och slog sig ner på den.
”Din tanke är att sätta igång detta i dag? På sin höjd imorgon?” sa Arthur med blicken fäst på alven.
”Ja.” svarade rösten kort.
”Så låt mig träffa dem så kan vi se vad jag kan göra, för jag vill inte bli bunden till ett krig nu. Inte då jag är bunden av andra plikter.” sa Arthur och alven gav honom ett lättat leende och omgivningen tycktes rycka till och skimra. I nästa sekund så stod de åter i mödrarnas sal.
Amandus som hade varit ensam den stund som de andra tre hade varit i det lilla kontorsrummet hoppade till där han suttit på golvet i väntan på att de andra skulle komma tillbaka.
”Vad händer?” frågade Amandus och såg undrande på de andra tre i salen.
”Wisha ska visa oss vägen till Sortas överraskning som jag tror kan bli en mycket bra avledningsmanöver.” svarade Arthur och räckte fram en hand till sin bror för att hjälpa honom upp från golvet.
Kurt stod bara stumt och stirrade på alla andra som om det han hört och sett absolut inte kunde vara sant. Så utan fler ord från sällskapet följde Arthur och Amandus efter alven medan Kurt stod kvar och stirrade upp i taket med ett fundersamt uttryck över sig.

Kapitel 15: Andebro

Vidar, Valentin, Alanya och Åkerdotter satt tysta och uttråkade på en varsin tunna i en varsin mantel och tittade ut över vattnet i Sortas hamn. Solen var en bra bit upp på himlen och de låga vågorna glittrade hypnotiskt av solens strålar.
”Vart sa du att far och farbror tog vägen nu igen?” frågade Vidar lågt till Alanya som satt mellan honom och Valentin. Flickan satt på tunnan bredvid Valentin, närmast den större gatan som ledde in i staden igen.
”Sluta fråga det. Pappa sa att jag inte fick säga något till någon och då tänker jag hålla på det.” morrade Alanya irriterat till Vidar som rastlöst satt och sparkade med sina fötter på sin tunna.
”Men jag vill veta… Snälla kusin? Söta rara?” Fortsatte Vidar med att säga i sina försök att få ur Alanya någon form av information i vart Amandus, Arthur och Kurt hade kunnat ha tagit vägen.
”Glöm och dröm!” svarade Alanya irriterat och blängde på den otålige Vidar som hade lyckats skaka ner sin luva så att han inte såg något längre.
”All denna väntan gör mig galen…” muttrade Vidar.
”Du menar värre än innan?” frågade Valentin och lutade sig fram på sin tunna så att han kunde se Vidar ordentligt. ”Och just nu ser du verkligen inte klok ut…”
Valentin lutade sig tillbaka igen och sneglade på flickan som var mycket upptagen med att studera så många människor hon kunde. Det var ännu inte många ute, men det var tillräckligt för att man skulle kunna försvinna i folkmängden om man bara ville.
”Jag behöver inte se klok ut, det är Wills uppgift.” sa Vidar och lutade sig fram för att se vart Valentin hade tagit vägen.
”Om du säger det så…” mumlade Valentin som svar utan att släppa flickan med blicken.
”Jag är den modige så jag måste se modig och stark ut, du är… Hm… Jag vet! Charmören! Han som alltid får kvinnorna och sånt på fall.” sa Vidar och tyckte att han var mycket fyndig.
”Och sånt?” frågade Valentin och riktade sin uppmärksamhet mot sin bror.
”Nu är ni fåniga.” sa Alanya och sträckte ut sina ben rakt ut i luften och höll dem där. ”Du är pajasen.” sa hon vänd till Vidar. ”Och du är den lömske.” fortsatte hon vänd mot Valentin. ”Will är den godhjärtade snyggingen.” Alanya tog ner sina ben och sneglade på bröderna.
”Jag tror du har fått Will på hjärnan…” sa Valentin och vände sig helt mot flickan. ”Eller vad säger du?” frågade han i ett försök i att engagera henne i deras samtal.
Flickan reagerade inte det minsta på vad Valentin sa utan satt helt stelt som om hon frusit till is.
”Åkerdotter?” frågade Valentin oroat, vilket fick Vidar och Alanya att också rikta sin uppmärksamhet mot flickan.
”Dem är här.” sa hon tyst, knappt hörbart med en ton av rädsla. Sakta höjde hon en hand och pekade bort på två personer som stod mitt i gatan och såg sig om som om de letade efter något.
”Dem?” frågade Vidar från sin plats och såg undrande på de två flickan hade pekat ut.
”Vakter från farmen.” svarade flickan och vände sig bort från vägen så att hon istället var vänd mot de andra tre.
”Farmen?” frågade Vidar vidare.
Valentin knöt nävarna under sin mantel och spände sig irriterat, knappt märkbart gjorde han sig redo till strid men ryckte till då Vidar la en hand på hans axel. Alanya såg bara överraskat på Vidar då han sträckte ut armen bakom henne.
”Vi bör inte göra något förhastat. Med tanke på att vi smälter in rätt så bra på våra tunnor i våra mantlar så tycker jag inte att vi bör ställa till med en scen.” sa Vidar sakligt innan han släppte Valentins axel var på han sedan knäppte Alanya i pannan då hon inte hade slutat stirra på honom.
”Vad skulle det vara bra för?!” morrade hon irriterat och Vidar roade sig med att ge henne en lättspark på foten närmast sig. ”Vad är ditt problem?!” sa hon nu irriterat och hade höjt rösten så pass att folk sneglade på dem.
”Du är mitt problem!” svarade Vidar roat så att han också skulle höras och gav henne en till spark.
”Sluta!” utbrast Alanya irriterat och sparkade tillbaka efter Vidar som fnissandes drog upp fötterna så att hon missade honom. Folk omkring sneglade som hastigast på dem innan de sedan gick vidare med sina egna göranden och låtanden.
Medan Vidar satt och retade Alanya så satt Valentin och studerade de båda männen som flickan hade pekat ut. De hade tittat åt deras håll, men det verkade som att de avfärdade att sällskapet skulle kunna vara av intresse för dem. De dröjde inte länge innan de försvann bort i folkströmmen.
”Dem är borta nu.” viskade Valentin till flickan och tog ett försiktigt grepp om hennes ena hand.
”Säkert?” frågade hon och sneglade sig över axeln.
”Din Idiot!” gormade Alanya bakom Valentin innan hon med ett ljudligt kras lyckades välta den tunna som Vidar hade suttit på. Lyckligtvis så var den tom så de skulle i alla fall inte få några problem med ägaren.
Vidar slutade dock inte att reta henne där utan det hela slutade med att Vidar tog sig en löprunda med en irriterad Alanya efter sig. Valentin och flickan såg smått oroat efter dem då de försvann i folk mängden längst med kajen.
”Jag tror Alanya har rätt i att Vidar är en idiot…” muttrade Valentin och vände sig tillbaka mot flickan som nu satt stelt och stirrade på något som fanns åt det håll Vidar och Alanya hade försvunnit på.
”Är dem tillbaka?” frågade Valentin tyst.
”Nej… Det är två andra.” svarade flickan minst lika tyst tillbaka.
Valentin vände sig åt det hållet han också och kunde tydligt urskilja två personer som såg sig om.
”Kan dem verkligen vara ute efter dig?” frågade han tyst och sneglade på flickan.
”Jag vet inte, men dem kommer definitivt från arbetsfarmen jag levde på. Jag känner igen dem.” svarade flickan samtidigt som hon slog ner blicken så att hon doldes helt av sin mantels luva.
Valentin såg själv ner och funderade en stund. Då han och hans bröder och far först hade stött ihop med flickan så hade de trots allt lyckats avslöja för de två männen som hållit henne fången att de var Mavick.
”Vad var det för personer som tvingades arbeta på arbetsfarmen?” frågade han tyst och såg undrande på hennes luva.
”Oönskade, föräldralösa, såna med vita ögon.” svarade hon och såg undrande upp på Valentin och mötte hans blick. ”Vad tänkte du?”
”Bara Mavil?” frågade han och tog ett försiktigt grepp om hennes ena arm för att göra sig redo att eventuellt springa iväg då han kände sig något omringad av män som gick runt på gatan och letade efter något eller någon.
”Faktiskt.” svarade flickan och såg på Valentin då han såg sig omkring.
”Säger dig namnet Andebro något?” frågade han samtidigt som han hoppade ner från sin tunna.
”Faktiskt.” svarade flickan och hoppade ner bredvid Valentin.
”Det förvånar mig inte…” sa han och tog med ena armen ett stadigt grepp om midjan på flickan och började dra henne med sig längst med kajen. ”Om vi bara ser oskyldiga och närgångna ut så tror jag dem kan välja att inte kolla närmare på oss.”
”Okej…” svarade flickan osäker och lät Valentin leda.

Vidar sprang med hurtiga steg men han var noga med att Alanya var efter honom. Han hade sicksackat ett bra slag och han märkte att hans kusin hade börjat tappa fart. Han stannade till, såg sig lurigt om efter en ny väg, samtidigt som han lät Alanya hinna i kapp honom något. Då hon nästan var framme vid honom så satte han av in i en av de trängre gränderna på Sortas gator.
Alanya som hade börjat bli irriterad för att hon inte hann i fatt honom morrade för sig själv där hon flåsandes jagade honom och följde honom in i gränden. Precis då hon kommit in i grändens skugga så var det någon som slet tag i henne och höll henne stadigt över munnen för att hålla henne tyst.
”Det är jag.” viskade Vidar bakom henne. Tyst släppte han taget på henne och hon vände sig frågande mot honom.
”Vad var det bra för?” frågade hon smått irriterat.
Utan ett ord så fångade han upp ena hennes hand och ställde sig precis framför henne så att hon vart tvungen att se upp på honom. Därefter tog hans sin fria hand och la den om axlarna på henne.
”Vidar?” frågade hon osäkert och försökte ta ett steg bak från honom men han hade ett för stadigt grepp om henne för att hon skulle kunna komma loss om hon inte verkligen försökte.
”Har jag någonsin sagt hur fint ditt svarta hår ligger?” sa han med ett stort flin vilket inte alls passade ihop med det han sa.
”Vidar…” sa Alanya och fick ett buttert uttryck över sig.
”Vad? Det är ju sant.” sa han och lutade sitt ansikte närmare henne.
”Jag svär vid alla möjliga färger att om du inte släpper mig inom det snaraste så kommer du att ångra dig…” sa Alanya.
”Åh men, Alanya. Du ska vet-” Var allt Vidar hann säga innan hans kusin med ett kraftigt ryck drog upp sitt ena knä i skrevet på honom. ”Aj…” mumlade då Vidar sakta släppte greppet om henne för att sätta sig i en hukande ställning då smärtan hon orsakat honom var olidlig.
”Jag är bara trogen en man åt gången, så om du försöker förföra mig eller så igen så lovar jag att inte kommer knäa dig bara en gång.” sa Alanya med ett överlägset leende då hon såg ner på Vidar som ofrivilligt jämrade sig.
”Det var dumt av mig att försöka…” muttrade han och satte sig ner på rumpan och såg oskyldigt upp mot Alanya. ”Men jag vill faktiskt veta vart våra fäder tog vägen.”
Alanyas uppsyn mörknade då hon tog ett hotfullt kliv fram mot Vidar. ”Vad var det du sa?” morrade hon.
Vidar knep snabbt ihop benen och såg trotsigt upp mot henne. Han öppnade munnen för att säga något men förblev tyst då han i ögonvrån skymtade de två männen som flickan hade pekat ut tidigare då dem alla suttit på tunnorna. Utan att bry sig om Alanya som stod med händerna på höfterna och blängde på honom så kröp han iväg mot en låda som stod precis inne i gränden som han kunde gömma sig bakom. Alanya såg då förvånat efter honom, men valde att tyst ställa sig mot väggen precis bakom honom.
Männen hade stannat precis utanför gränden och Vidar var glad då han tydligt kunde höra männens samtal trots folk myllret bakom och omkring dem.
”Så enligt Kebol så ska ynglingarna och gubben som räddade flickan ha tagit sig hit till Sorta. Men troligt är det egentligen att blockaden som var i går ska ha missat dem?” frågade den man som hade brunt rufsigt hår som stod åt alla håll.
”Men om du tänker efter lite så sa faktiskt Divanis att minst två av ynglingarna var…” den andre mannen som hade sin luva uppdragen tystande till viskade ton. ”…mavick. Man vet aldrig vad en sån är kapabel till…”
Den brunhårige hummade medhållande och såg sig sedan undrande om. ”Borde vi inte höra oss för med Orden då? Det känns som en gåsjakt vi aldrig kommer kunna slutföra här om vi inte vet var vi ska leta, dem kanske har hört något.”
”Är du dum på riktigt?!” utbrast mannen med luvan och måttade ett slag mot sin kompanjons axel. ”Du vet väl att Den Ledande aldrig skulle förlåta oss om hon visste att vi avsatt vakter från Andebro?”
”Jag bara säger att dem kanske vet något om dem…” sa den brunhårige mannen försvarande innan de började gå längst med vägen igen. Vidar kikade tyst fram efter männen då dem försvann.
”Andebro? Där ser man…” sa han mest för sig själv.
”Andebro? Vad är det för ett ställe?” frågade Alanya som hade satt sig på huk precis bakom honom.
”Ett av Sorta Ordens påhitt. Men om dem är här och ännu inte vet att deras Order har Will… Så hjälper det oss inte mycket…” sa Vidar och muttrade för sig själv. ”Men det innebär att vi bör vara på vår vakt, det lät på dem som om det är fler av dem som smyger runt på gatorna här i Sorta.”
”Vad tänker du göra?” frågade då Alanya nyfiket.
”Vi ska först hitta Valen och Åkerdotter igen, därefter så kommer du att visa oss vägen till vart våra fäder tog vägen.” sa Vidar samtidigt som han ställde sig upp och drog upp Alanya.
”Men pappa har sagt att jag inte får säga något till någon!” sa Alanya och drog sin häftigt till sig sin hand.
”Jag sa inget om att säga något, jag sa att du skulle visa oss.” sa han förklarande och blinkade med ena ögat till henne.
”Ahhh! Smart!” sa hon uppriktigt imponerad och följde honom sedan tyst då han började röra sig ut ur gränden och in på gatorna igen. Om hon visade dem så kunde hon trots allt inte bryta sitt löfte om att inte säga något. För då sa hon ju inget.
”Just ja kära kusin, jag kommer aldrig glömma vad du gjorde och sa till mig.” sa Vidar med ett flin över axeln till Alanya då hon följde honom.
”Om det är ett krig du vill ha…” muttrade hon och gav honom en irriterad och grining min.

Valentin höll ett stadigt grepp om flickan då de stötte ihop med Vidar som hade en irriterad Alanya efter sig när dem var utanför ett litet café som låg mellan de många fiskaffärer som fanns vid Sortas kaj.
Efter att Valentin hade lugnat ner Alanya som var på väg att koka över så satte de sig ner på kajkanten och såg ner på vattnet under dem.
”Männen är från Andebro.” sa Vidar sakligt där han satt med ytterst med Alanya bredvid sig och släppte inte vattenytan med blicken.
”Så mycket har jag också listat ut.” svarade Valentin där han satt ytters på andra sidan och flickan såg undrande på dem båda bröderna.
”Är det mitt fel att dem är här?” frågade hon skamset och Alanya passade på att smyga till flickan en mycket överlägsen blick.
”Nej.” svarade Vidar rakt på sak. ”Det var vi som tabbade oss då vi räddade dig och avslöjade vad vi är för något.”
Flickan såg undrande på Vidar som fortfarande stirrade ner i vattnet. Alanya som då hade tröttnat på att blänga på flickan lutade sig bakåt och såg upp på den blå himlen där också solen närmade sig lunch tid.
”Är det bara jag som börjar bli ordentligt hungrig?” frågade Alanya. Vidar och Valentin riktade sin uppmärksamhet till henne utan ett ord som om det förväntade sig en förklaring. Flickan hade ryckt till vid frågan och såg sen ner oskyldigt i sitt knä.
”En aning.” svarade hon osäker innan han slöt ögonen som om hon väntade på ett slag. Valentin märkte det och gav henne en öm klapp på armen.
”Då får vi ta och göra något åt det.” sa han till flickan och hon vågade sig på att se upp på Valentin. Tyst studerade hon hans ansikte och då hon såg att han log så log hon själv lyckligt tillbaka samtidigt som hon tänkte det, att han var inte så dum trots allt.
”Visst är dem söta tillsammans?” viskade Vidar ljudligt i örat på Alanya som ryckte till då han hade lutat sig fram till henne. Valentin och flickan rykte oskyldigt till då dem hörde Vidars ord och såg sen rakt på honom där han satt och flinade åt dem.
Alanya som hade utvecklat en kortstubin då det kom till Vidar denna morgon passade på att ge han en ljudlig smäll i huvudet.
”Idiot.” sa hon kort och Vidar såg sårat upp på henne.
”Nog nu!” sköt Valentin in då han började ställa sig up. ”Först får vi ta oss något att äta, därefter så…” Fortsatte han och tystnade innan han såg mot Vidar som också hade ställt sig upp.
”Därefter så ska Alanya ta med oss på en givande promenad.” fyllde Vidar i och räckte samtidigt som Valentin räckte fram en hand till flickan, en hand till Alanya för att hjälpa henne upp.
De hittade sig ett stånd som sålde tillagad fisk och Alanya var den som fick betala för kalaset då brödernas ursäkt var att deras far hade hand om deras pengar. Alanya hade muttrat då hon betalat och Valentin hade samtidigt varit noga med att flickan fick en av dem största fiskarna som såldes och inte en av dem futtigare som Alanya hade föreslagit.
Utan några ord då dem gick och tuggade på sina fiskar så följde dem Alanya som med säkra steg ledde dem längst med kajen.

Kapitel 14: Fången

”Så detta är vad Klovan drog hit?” frågade en myndig röst.
”Ja.” svarade en annan röst.
”Och det har inte visat några tecken på att vakna än?” frågade den första rösten.
”Nej…” svarade den andra rösten osäkert.
”Synd, hade inte skadat att veta vad den kunnat göra innan vi skär halsen av den vid lunch senare i dag.” sa den första rösten innan det ekade mellan stenväggarna av steg som tog sig därifrån.
Då stegen inte längre kunde höras frågade den andra rösten försiktigt. ”Är du vaken än?”
William som nyligen hade fått tillbaka sitt medvetande låg tyst på det kalla golvet och blundade med hopp om att rösten som antagligen tilltalade honom skulle tröttna och gå därifrån eller något. William visste inte var han var ännu, men med tanke på att golvet uppenbarligen var av sten och att det tydligen sträckte sig en bit kunde bara tolkas som att han hade blivit placerad i ett fängelse, eller en onödigt stor sal vilket knappast var troligt med tanke på hur skrovligt golvet var.
Då William tyckte att det lät som att rösten kom bakifrån honom så kostade han på sig att försiktigt öppna ögonen.
”Hej där!” sa ett par suddiga, smutsiga och magra fötter till honom.
Han blinkade förvånat och sneglade upp mot den person som fötterna tillhörde.
”Har han vaknat?” frågade rösten bakom William.
William fick då se en mager man med svart flottigt hår som ramade in ett avlångt ansikte med vita ögon. ”Du är väl vaken?” frågade mannen och lutade sig så långt fram som handfängslen tillät. Mannens båda armar var fast i varsin kedja som satt i den gråa stenväggen bakom honom. Då William inte svarade så puttade den fängslade mannen till honom med sin ena fot.
”Hallå? Är du stum?” frågade han och gav William ett brett flin med gula tänder som hade sett bättre dagar.
”Låt han sova om det är det han vill.” sa rösten bakom William och därefter så kunde William höra stegen av ett par fötter eka bort från hans plats.
”Äää-” William hostade ofrivilligt till då han hade försökt prata. ”Är han borta?” fick han sedan fram hest och tyst. ‘Har en känsla av att min hals inte mår så bra…’ tänkte han för sig själv.
Mannen som satt framför William fortsatte bara att flina dumt åt honom.
”Det är ingen idé att du försöker hålla en konversation med den mannen…” sa en annan mansröst någonstans åt det håll Williams huvud pekade åt.
Mödosamt riktade William blicken åt den nya rösten. Samtliga muskler värkte och hans nya läge på golvet gjorde det kallare för honom.
”Det är inte ofta vi får se såna som du här nere.” sa den nya mansrösten. ”Om det nu har varit någon här tidigare vill säga. Vad heter du?” William kunde se en man som var runt hans fars ålder sitta och hänga mot ett järngaller som löpte från väggen till något som såg ut att vara mer galler fast med grindar i.
William tröttade på att ligga där på golvet och tog sig mödosamt och sakta upp i en sittande ställning då smärtan i hans kropp var bedräglig.
”Ser ut som att du har ont.” sa mannen i den andra cellen. William såg ner på sig själv och förstod nu varför han tyckte det var så kallt. Allt han hade på sig var en lång, kortärmad brun tunika och hela han var täck av grått damm.
Han funderade på om han skulle svara på den andre mannens påstående men valde istället att tyst studera honom och sina omgivningar.
Det stod klart för William att han befann sig i en fängelsehåla och cellerna hade inga väggar som gav dem någon form av skydd från insyn från korridoren eller de andra cellerna utan alla väggar utom ytterväggarna bestod av järngaller. Av vad han kunde se så var det kanske fyra eller fem celler och han var i en av de mittersta och det var tydligen bara han och de två männen här.
”Jag gissar på att du inte är speciellt pratsam av dig, med tanke på hur du ser ut. Hur länge har du varit fånge hos den gula orden egentligen?” sa mannen på andra sidan gallret. Mannen som satt i samma cell som William fortsatte bara att stirra på William med sitt leende.
William vände sin uppmärksamhet mot mannen. Vad han kunde urskilja så var mannen renrakad och även han såg ut att ha vita ögon. Han såg ner på sig själv och försökte avgöra hur han såg ut egentligen, det var ingen lätt uppgift då han inte hade sina glasögon. Fundersamt började han att känna sig för på golvet med hopp om att kanske stöta på dem.
”Vad letar du efter?” frågade den renrakade mannen i cellen bredvid. William valde att inte svara på frågan utan tyst fortsatte han att känna vidare på golvet.
”Är du blind eller något?” frågade den renrakade mannen och vände sig om mot gallret för att kunna se William bättre. William stannade upp med en suck och såg mot mannen.
”Inte helt.” fick han hest fram som svar på frågan.
”Så du kan prata?” sa mannen med ett leende. ”Vad heter du pojk?”
William bara stirrade på mannen med ett irriterat uttryck och svarade inte. Istället så valde han att känna vidare på golvet.
”Bara så att du vet så finns det inget på golvet.” sa mannen och valde att sätta sig så att han lutade sidleds mot gallret som skilde de två cellerna åt.
William stannade upp och gned sig irriterat i pannan. ”Tack.” sa han hest och sneglade på den leende mannen som än satt som när han först hade flinat åt William.
”Är det något som är fel på honom?” kraxade William fram innan han vände sig helt mot den leende mannen.
”Han har alltid varit sådan, i alla fall under min tid här.” svarade den skallige mannen. ”Men har du ett namn pojk?”
William såg åt den skallige mannen. ”Varför detta intresse för mitt namn?” kraxade han hest fram.
”För att namn roar mig.” svarade den skallige mannen roat.
‘Det skulle inte förvåna mig om båda männen här är helt vrickade, hittills har det verkat så…’ tänkte William för sig själv innan hasade sig fram i sittande ställning mot den flinande mannen.
‘Jag borde verkligen inte göra det här, men jag känner att jag måste då det bara är något som är fel på denna mannen. Jag bara må-‘ Williams tankar avbröts av den skallige mannen.
”Om jag vore du så skulle jag inte röra honom frivilligt. Han luktar, det kan man känna ända hit.”
William gav den skallige mannen en irriterad blick men fortsatte sedan med vad han höll på med och la sina händer på mannens axlar. Den leende mannen tycktes inte reagera utan satt fortfarande helt still och flinade. William slöt ögonen och koncentrerade sig på mannen. Allt han hann känna var mannens axlar, innan kände sedan kände en svidande smärta som for som en rysning genom honom och han drog sig hastigt tillbaka från mannen. Snabbt hasade han sig bak på golvet, bort från den leende mannen.
”Vad är det för fel på honom?” frågade han hest.
”Sa ju att jag inte hade rört honom frivilligt.” sa den skallige mannen samtidigt som han kröp längst med gallret för att komma jämsides med William. ”Vad är ditt namn pojk?” frågade han igen.
”William…” svarade William osäkert.
”Det duger inte, ditt fulla namn, annars är det inte rent spel.” sa mannen och la huvudet mellan två galler och stirrade roat på William.
”William Arthursson.” sa han och grimaserade snett.
”Och din mor?” frågade mannen.
William sneglade osäkert på den skallige mannen innan han vände blicken helt mot den flinande mannen.
”William Arthursson Maireson?” frågade han osäkert och bröt inte blicken från den flinande mannen som fortfarande inte gjorde något. Något var uppenbart helt fel med honom. Då William hade börjat känna genom honom så hade han möts av en ilsken kyla som kändes som att den hade velat dra med honom in i ett mörker.
”Ah. Den William!” sa den skallige mannen som att han hade kommit på något viktigt och lutade sig bak från gallret.
Osäker sneglade William på mannen.
”Här ta emot.” sa den skallige mannen och kastade över något mot William. Fumlande fångade han det och såg överraskat ner på det han fångat. En vattenlägel.
”Jag gissar på att du är törstig. Ditt namn säger mig allt och jag vet att Agenkha aldrig skulle förlåta mig om jag lät Sorta Orden ta död på dig.” sa mannen där han satt och log snett åt William.
”Ta död på mig?” frågade William hest innan han försiktigt öppnade vattenlägeln och kikade in i den för att verkligen kolla att den och dess innehåll verkligen fanns där i hans händer.
”Ja. Du var avsvimmad då Den Ledande och hennes husdjur var här och hälsade på dig. Jag gissar på att hon inte tyckte om ditt utseende för utan att blinka, fast nu såg jag inte om hon gjorde det, så beordrade hon din avrättning lagom till lunch i dag.” svarade den renrakade mannen med ett leende och pekade bort längst väggen där man kunde se en smal ljustrimma leta sig in i fängelsehålan.
William tog djupa klunkar av vattnet och av någon anledning så kändes det som om vattnet i lägen inte tunnades ut. Misstänksamt sänkte han lägeln och sneglade på den skallige mannen.
”Jag fick den av en kär vän men har ingen användning för den själv så som du har.” sa mannen då han ställde sig upp i den andra cellen. ”Och om du trär dess snöre om din hals så ska du se att den passar utmärkt där.”
William såg studerande ner på lägeln innan han följde den mystiske renrakade mannens råd och trädde snöret över huvudet på sig. I den stund som snöret hamnade om halsen på William så skimrade den till och plötsligt höll han en liten vit silverberlock i handen.
”Det var en man med elementet vatten som skapade halsbandet. Han hade tröttnat på att fånga upp vatten från var han än gick så han skapade sig en tingest som skulle göra det åt honom. Det var några år den och ingen har använt den sen min vän dog så man kan nog påstå att den har samlat på sig en del vatten genom åren.” sa mannen och borstade av sina kläder.
William såg undrande på mannen. Av någon anledning så såg mannens kläder mycket nya ut, som om de precis skulle ha kommit ut från tvätten.
”Hur länge har du varit här?” frågade William och kände sig lättat då han började få tillbaka rösten tack vare vattnet.
”Sen dem kastade in dig. Jag blev nyfiken.” svarade mannen och ställde sig och lutade nonchalant mot gallret mellan deras celler.
”Vem är du?” frågade William och vände sin uppmärksamhet mot den skallige mannen.
”Det vore i sanning ett stort risktagande för mig, men idiotförklarande för dig om jag skulle tala om det för dig lille Will.” sa mannen då han puttade sig bort från gallret och vände ryggen till William. ”Om jag vore du så skulle jag göra något åt situationen du är i för stunden. Men kom ihåg det, att om någon tar den där berlocken från dig så kommer den inte finnas längre. Det ar det som var så fyndigt med min väns påhitt, den skulle bara passa vissa personer. Inte gynna alla.” sa mannen och tog några strosande steg i cellen bort från William.
”Jag får en känsla av att ni tänker ge er av…” sa William misstänksamt till mannen.
”Kanske det, ska vi slå vad?” frågade mannen och vände sig roat mot William. William blinkade då osäkert. om han inte misstog sig så var mannen nu två celler bort från hans egen.
”Åh just det, att den flinande mannen pratade och rörde sig, jag kunde helt enkelt inte låta bli.” sa den skallige mannen och William riktade snabbt sin uppmärksamhet mot den flinande personen.
”Vad menar du?” sa han frågade och sneglade efter den skallige personen. William ryckte till och vände sig helt mot de andra cellerna. Hur han än kisade eller försökte fokusera blicken så kunde han helt enkelt inte längre se den skallige mannen.
‘Han sa att han kände Agenkha?’ tänkte William för sig själv. ‘Vem vid alla färger var han?’
William hann inte tänka speciellt mer på den mystiske mannens koppling till Agenkha, som mannen hade sagt så borde han verkligen göra något åt sin nuvarande situation. Med vattenlägeln så skulle han nog kunna komma långt. Fundersamt såg han bort mot den flinade mannen.
Utan ett ord ställde han sig vingligt upp, det kändes som om hans kropp hade använts som slagpåse och han grimaserade illa då han ostadigt haltade fram mot den flinade mannen. Denna gången la han inte händerna på mannens axlar, utan istället så tog och satte sitt pek och långfinger på mannens hals.
Mannen rörde fortfarande inte en min och William lät sin hand falla ner längst sidan på sig då han fann att mannen var minst lika kall som stenarna i golvet och väggarna. Med andra ord mannen var död. Inte undra på att det hade varit så obehagligt att försöka känna igenom mannen efter några eventuella skador.
Han sneglade återigen åt det håll som den skallige mannen varit men fann ingen där.
‘Så den mannen kan manipulera döda?’ frågade William sig själv med tanken. ‘Inte undra på att han gav mig rysningar…’
Han såg fundersamt ner på den flinande, döda mannen. ‘Du lär inte behöva dem där längre…’

Till Williams stora irritation så hade den döda mannen varit mycket stel och luktat som minst tio gödselstackar ihop klämda i en liten skrubb. Som i sin tur hade gjort det mycket mödosamt för honom att få av den döde hans byxor så att han själv kunde ha något att kyla sig med.
”Tack.” viskade han till den döde, såg till att fylla upp sina vattenresurser med berlocken som kunde bli en vattenlägeln innan han vände sin uppmärksamhet till låset på grinden till hans cell.
Han böjde sig fram och kikade genom nyckelhålet och slogs av tanken att nu hade det varit bra med Valentins kunskaper och skicklighet med lås. Men efter som att han för tillfället var själv- Han tog ett försiktigt grepp on berlocken och tittade på den. ‘Om jag bara… Det har funkat förr.’ Han hade inte gjort detta exakt, men principen var den samma. Han drog av sig berlocken och hällde sedan vatten i låset och fokuserade sig på sitt element och drog undan all värme från vattnet till sig själv.
Det resulterade också i vad han hade hoppats på, det bildades ett fint lager med is över hela låset. Han log för sig själv, mumlade något om att om han bara hade kunnat hela sig själv, innan han tog ordentligt med sats och sedan rusade mot grinden för att sen sparka till den med alla de krafter han kunde uppbåda i sitt nuvarande tillstånd. Till hans stora frustration så fick han inte upp grinden på första försöket, utan det dröjde ytterligare tre och ett halvt försök innan han till slut fick upp sin cell.
Han visste att han hade väsnats en del så han valde att stå still en stund i öppningen och lyssna efter eventuella förhinder som hade kunnat ha hört honom. Men med den biten hade han i alla fall turen på sin sida. Han suckade lättat och klev ut i den princip insyns generösa korridoren.
Han såg först åt det håll som fotstegen inte hade gått åt och till hans besvikelse så kunde han bara se stenvägg i slutet av korridoren. Så han vände sig åt det håll där han med säkerhet kunde stöta ihop med någon om de fick för sig att besöka fängelsehålorna där han befann sig.
William sneglade mot ljusgluggen och gissade på att det redan var gryning och om han kände sin far och bröder rätt så skulle det inte förvåna honom om de ställde till med något olycksbebådande då de skulle upptäcka att han var borta. Tyst smög han mot den dörr som de tidigare fotstegen antagligen hade använt då de hade lämnat korridoren.

Kapitel 13: Den Ledande

Det var en stor sal med en öppen golvyta och längst med väggarna fanns det gulmålade pelare som höll upp taket och samtidigt bildade små korridorer så att den som ville kunde gömma sig. I den pelargång som var närmast den stora dubbel porten som vette ut mot gatan stod två personer och pratade. Den ena var nästan två huvuden längre än den andre, blond och blåögd. Den kortare av dem båda hade sitt tunna gråa hår uppfångat i nacken och hans ögon var bruna. Båda männen bar Sorta Ordens gula kåpor.
”Den Ledande kan inte ta emot dig nu Klovan.” sa den mindre mannen. ”Du kommer alldeles förtidigt på morgonen för att det ska vara vettigt.”
”Jag tror Den Ledande kan uppskatta den fångst jag gjort.” sa den store blonde mannen menande.
Den mindre mannen fnittrade oroande innan han tog ett stadigt grepp om Klovans kåpa för att inte tappa balansen.
”Om du tror dina fångster av Mavils kan göra Den Ledande nöjd denna tidiga timma så tror jag knappast du kommer långt med den tanken.” sa den lille mannen och släppte taget om Klovan. Då han skulle till att vända sig om la Klovan en stor hand på mannens axel och hindrade honom från att göra så.
”Men lyssna på mig elir.” bad Klovan irriterat till den lille mannen.
”Jag har lyssnat förr så många gånger, men jag vet att Den Ledande inte vill bli stöd i sin sömn för ännu en Mavil som råkar ha kunskapen att göra något trick där du blir förstummad av vad han kan göra. Du vet att magi är av ondo och därför bör du inte fascineras så av den.” sa den lille mannen samtidigt som han borstade bort Klovans hand från sin axel.
”Men det är inte en Mavil jag har fått tag i denna gång!” sa Klovan försvarande men också för att försöka få den eliren att lyssna på honom.
Den lille mannen vände sig irriterat mot Klovan. ”Räcker det inte med att du väckt mig denna tidiga timma? Du måste dra upp Den Ledande för en av dina värdelösa fångster nu igen?” sa eliren som nu var mycket irriterad.
”Det är en Mavick!” sa Klovan och han lät sig le då han såg hur eliren tappade hakan åt hans ord.
”En Mavick?” frågade den lille mannen skeptiskt.
”En Mavick.” svarade Klovan konfirmerande.
Den lille mannen tycktes fundera där han stod och studerade sina fingrar han hade flätade.
”Är du säker på att det är en Mavick?” frågade den lille mannen till slut.
”Du minns pojken Nalor?” frågade Klovan med ett flin.
”Jag minns den ynglingen, inte vidare klipsk av sig… Om det inte vore för hans mor så-” eliren avbröts av Klovan.
”Mavicken helade honom.”
Eliren stirrade misstänksamt på Klovan som för tillfället såg ut som ett förvuxet barn som väntade på att få beröm.
”Men den pojkens sår var väl så pass infekterade så att inte ens våra egna läkekunniga kunde göra något?” frågade eliren skeptiskt.
”Dem hade gissat på att han hade veckan ut på sig att leva.” svarade Klovan fortfarande med sitt flin.
”Jag vill se denna Mavick först. Vad jag vet så kan du ha hittat en tillräkligt gammal Mavil för att han skulle kunna se ut som en Mavick…” sa den lille mannen och studerade Klovan.
”Jag ska visa dig, och jag kan lova dig att detta fynd verkligen är en Mavick.” sa Klovan och började gå åt det håll som fängelsehålorna låg åt.

Klovan gick först med en fackla för att lysa upp vägen för dem och precis efter honom kom eliren.
”Bäst för dig att denna morgon inte är bort kastad…” muttrade eliren där han gick. Det var tydligt att den lille mannen hade någon form av krämpa då han haltade när han gick.
”Du ska se elir att detta är ett sällsynt fynd. Bara för att vara på säkra sidan så skickade jag iväg Antonio för att kolla upp om det var en av de personer som han påstod sig ha mött i blockaden i går kväll.” sa Klovan.
”Jag måste erkänna att jag aldrig gillat Antonio, han ser konspirationer i allt som rör sig… Som han senaste påfund. Den här så kallade Violen… I bland undrar jag om den gossen har rätt nyanser på sina färger…” mumlade eliren där han haltade fram. Klovan valde att inte kommentera den lille mannens ord utan gick tyst vidare och snart var det framme vid en ännu tyngre trädörr som många aldrig någonsin skulle få se i hela sitt liv.
”Du har den inte med dem andra fångarna?” frågade eliren med en underton av konstaterande.
”Ville visa den för Den Ledande. Det var det som var tanken.” svarade Klovan då han mödosamt drog upp dörren för eliren att gå in genom den.
Innanför dörren var ett litet kalt rum. På mitten av golvet låg en person insvept i en brun mantel och på vardera sida om honom satt en man med ett svärd redo att dras.
”Inte behövde du väl ha så hög bevakning på en medvetslös?” frågade eliren då han steg fram mot personen på golvet.
”Med tanke på att jag inte vet vad han kan göra så ville jag vara på säkra sidan…” svarade Klovan då han själv klev in i rummet och därefter drog igen dörren efter sig.
”Jag antar att jag kan berömma dig för din försiktighet med sånt som fascinerar dig.” sa den lille mannen samtidigt som han satte sig på huk bredvid den medvetslösa personen. ”Lever han ens?”
Klovan grymtade till och klev fram till personen och puttade till honom med foten så att han hamnade på rygg. ”Sist jag kollade så gjorde han det.”
Eliren drog försiktigt bort luvan från ansiktet på personen och fick ett något lömskt leende över sig då han såg att personen i fråga var en ung pojke med kritvitt hår. Försiktigt plockade han av pojkens halvrunda glasögon och räckte över dem till Klovan som stod bredvid honom. Där efter öppnade han ett av pojkens ögon och kunde då konstatera att han hade vita ögon och samtidigt fortfarande var vid liv. Utan att säga mer så knäppte han upp manteln på pojken så att den vita skjortan, som nu var full av mörka fläckar, blev synlig.
”Du har strypt honom…” sa eliren kort då han såg de breda blåmärkena på pojkens hals.
”Jag var tvungen att lugna honom på något vis snabbt, innan han orsakade någon allvarlig skada.” svarade Klovan och vek ihop glasögonen han hade fått och drog in dem innanför kåpan och stoppade undan dem någonstans under den.
”Du sa att han helade Nalor… Vad för skada är det du syftar på? För om jag inte minns fel så har alla magibrukare någon form av inriktning som är rätt så strikt.” sa eliren samtidigt som han vred på pojkens huvud så att han fick en tydlig synvinkel på hans drag.
”Han visste uppenbarligen en del om närstrid, det kan jag med säkerhet säga då jag kom in i rummet dem var i.” sa Klovan som bara stod och tittade på vad den lille mannen gjorde.
”Har han ett namn?” frågade eliren och såg frågande upp mot Klovan innan han sen ställde sig upp och såg ner på pojken.
”Inte vad jag minns.” medgav Klovan och gned sig oskyldigt i bakhuvudet.
”Vad vet du om honom då?” frågade den lille mannen samtidigt som han gick runt pojken till andra sidan om rummet och studerade honom därifrån.
”Enligt Nalors mor ska han ha bett om dricksvatten innan han helade honom.” svarade Klovan.
”Så vi kan gissa på att hans element är vatten…” sa eliren och böjde sig fram igen. ”Om vi bara låter bli att ge honom vatten så borde han inte kunna ställa till med några magiska besvär… Kasta in honom hos dem andra fångarna, dem kanske kan få liv i honom så att jag kan få ställa lite frågor till honom.” sa eliren och såg fundersam ut. ”Se till att alla hans tillhörigheter skickas till mitt rum. Jag skulle jätte gärna se vad de är för något.”
”Det enda han har på sig är kläderna han har på sig och i fickan hade han en kolbit och ett i hopvikt papper som var tomt.” sa den ena vakten och såg osäkert på eliren.
”Allt.” svarade eliren kort och började röra sig mot dörren till det lilla rummet.
”Han var i sällskap med Värdshus flickan Alanya.” sa Klovan som ännu inte var klar med sin redovisning.
”Alanya?” frågade eliren misstänksamt och stannade upp.
”Dottern till värdshusvärden Amandus Arthursson.” fyllde Klovan i.
”Vart vill du komma med detta? Vad jag vet så svärmar den flickan för vår Nalor. Hon måste ha hittat den här Mavicken i ett desperat försök att få liv i ynglingen igen.”
”Kan så vara, men enligt mina uppgifter så ska det sällskap som Natalia ledde bort från blockaden i går kväll ha innehållit en vuxen man med fyra söner alla klädda som denna.” sa Klovan och pekade på den medvetslösa pojken på golvet. ”Hon ska visst ha tagit dem till Vita Svanen och fadern ska ha presenterat sig som Arthur Arthursson.”
”Var har du fått dessa uppgifter?” frågade eliren då han vände sig helt om mot Klovan.
”Antonio.” svarade Klovan kort.
”Det ante mig…” mumlade den lille mannen och sneglade på pojken som vakterna nu hade börjat ta av kläderna på. ”Du sa att han kunde närstrid. Vad baserar du på det?”
”När jag anlände till platsen så hade den avväpnat Leodrin, oskadliggjort Hossen och stod beredd i en stadig stridställning med svärdet den hade tagit från Leodrin. Allt detta trots att den uppenbarligen var mycket utsliten efter helandet av Nalor som den även hade gjort medvetslös på sin säng.” svarade Klovan sakligt.
Den lille mannen funderade och följde vakternas rörelse då dem vek ihop pojkens kläder i en liten hög.
”Dra på den en tunika i alla fall. Vill inte att den dör innan Den Ledande fått göra sitt val för vad som ska hända med den.” sa eliren och viftade åt pojken på golvet. ”Nu ska jag försöka att varsamt väcka Den Ledande utan att reta upp någon…”
”Var det allt?” frågade Klovan som inte var beredd på att den lille mannen skulle gör honom till viljes.
”Det var allt.” svarade eliren och vände sig om mot dörren och Klovan öppnade sen tyst dörren åt eliren och lät honom kliva ut innan han vände sig till vakterna.
”Släng in honom hos Flinet…” sa Klovan beordrande innan han själv följde eliren ut ur rummet och stängde dörren om pojken och hans två fångvaktare.
”Vem vet Klovan. Den Ledande kanske belönar dig denna gången.” sa eliren då han gick först i den mörka stenkorridoren.

Eliren stod själv utanför en gulmålad dörr och knackade på den mycket försynt. Det kom inget svar från insidan av dörren men trots det så öppnade den lille mannen dörren försiktigt på glänt.
”Den Ledande?” frågade han tyst innan han öppnade upp dörren så pass att han kunde klämma sig in i rummet. Väl inne i rummet så stängde han tyst igen dörren efter sig för att inte släppa in mer ljus än det som bildades från ett ensamt stearinljus på en elegant snidad piedestal vid väggen.
”Den Ledande?” viskade eliren försiktigt då han närmade sig en stor himmelsäng som stod mitt i rummet.
”Vad vill du elir?” hördes en sömndrucken röst från sängens alla lakan. Samtliga tyger i och på sängen var gula. Även träramen var gulmålad.
”Jag kommer med nyheter.” svarade den lille mannen osäkert.
”Åh?” sa rösten under lakanen och personen rullade runt i sängen för att sedan kika fram på den lille mannen från fotändan. Men fortfarande helt täck av lakan.
”Klov-” eliren blev avbruten
”Säg inget mer! Han har hittas sig ännu en Mavil?” frågade rösten strängt från sin plats i sängen.
”Nej… Den Ledande, han har funnit oss en Mavick.” svarade eliren och tog ett ofrivillig steg bakåt.
”Jasså?” frågade rösten under lakanen, uppenbarligen intresserad. ”Så du menar att den förvuxna drummeln äntligen gjort något rätt?”
Personen i sängen satte sig upp och lät lakanen glida av så att man kunde se en ung naken mulattkvinna sitta i sängen.
”Kom hit Dio”. sa hon halvt kurrande då hon ställde sig på alla fyra och sen vikande den lille mannen till sig.
Eliren svalde och tog ett osäkert steg fram mot himmelsängen och kvinnan i den.
”Närmare.” sa hon lockande och den lille mannen följde hennes order och stannade en bit framför sängen och såg osäkert ner på den välformade kvinnan vars ljusa chokladbruna hud glittrade i det svaga ljusskenet och hennes svarta lockiga hår som hängde trasligt ner över axlarna på henne tyckes suga upp det lilla ljus som rörde vid det.
Smidigt sträckte hon ut en hand och greppade ett tag om elirens gula kåpa och drog honom därefter till sig så att han stod precis intill sängen och tittade sedan in i elirens bruna ögon med sina vita ögon.
”Är du snäll och räcker mig min kåpa?” viskade hon i elirens öra då hon ställde sig på knä i sängen och smekte honom ömt på kinden. Igen svalade den lille mannen osäkert och svarade sedan med ett hest ”Ja.”
Då kvinna släppte taget om hans kåpa så gick han med huvudet bland molen bort till det skåp där hennes kläder och likande förvarades.
”Glöm inte min ögonbindel.” sa kvinnan påminnande då hon satte sig på kanten av sängen.
Eliren kunde dra sig till minnes de dagar som var innan det var denna kvinna som var Den Ledande. Innan hon fick rollen så var det hennes båda föräldrar som delade på rollen och han hade hört historier från den tidigare eliren, som även var hans nu bortgångne mentor, att före dem var de fyra stycken som delade på rollen som Den Ledande i Sorta Orden. Och enligt hans mentor hade samtliga som hade rollen som Den Ledande i Sorta Orden haft vita ögon, med andra ord, de hade alltid varit Mavil. Det som skilde dem från andra Mavil man kunde stöta på ute i världen var att de var ättlingar till de fem som Sorta själv hade utnämnt till att utgöra grunden till sin order och deras blod sades vara rent. Så den kvinna som satt på sängkanten var en direkt ättling från de fem som bildade Sorta Orden från början.
Eliren tillät sig att fundera på hur den nuvarande Den Ledande skulle kunna lämna över sin roll till en avkomma då det bara fanns hon kvar med blodet från de fem.
”Kommer du med mina saker snart?” frågade kvinnan ljuvt och gäspade stort för den lille mannen.
Utan att svara henne så tog han fram en gul kåpa och en ögonbindel i samma gula färg ur skåpet innan han vände sig om för att gå fram till sängen och kvinnan igen.
”Säg mig Dio. Hur ser denna Mavick ut?” frågade hon kuttrande och sträckte sig efter sin kåpa han hade över ena armen.
”Det är en ung pojke med vita ögon, kort och tovigt vitthår.” sa eliren samtidigt som han sträckte fram hennes kåpa till henne.
”Mmhm…” sa hon mumlande och drog därefter på sig sin kåpa. och rättade till sin luva. ”Är han mycket ung?”
Eliren stannade tveksamt upp då han räckte fram hennes ögonbindel. ”Varför detta intresse för hans ålder?” frågade han misstänksamt och suckade ljudligt då hon gestikulerade till honom att binda ögonbindeln på henne.
Elirens roll i Sorta Orden har alltid varit att vara en passopp till Den Ledande och samtidigt vara en bra rådgivare och ett bud.
”Bara nyfiken.” sa hon och gav den lille mannen ett finurligt leende då han var klar med hennes ögonbindel och tog ett steg bak från henne.
”Du vill inte ha något på dig under kåpan?” frågade han och räckte fram en arm till henne som stöd.
”Behövs inte.” sa hon avfärdande då hon ställde sig upp och tog ett stadigt grepp om elirens arm. ”Det är bara du och jag som vet om att jag är naken här under i alla fall.” sa hon roat och eliren rodnade ofrivilligt.
”Som ni önskar.” sa han sedan kort då han började att leda kvinnan mot dörren i rummet för att sedan ta henne att titta på den Mavick Klovan hade fångat åt Sorta Orden.

Kapitel 12: Kurt

Valentin stannade till i trappan på väg upp till övervåningen och stirrade uttryckslöst ner på trappstegen framför sig. Om han hade förstått vad som precis hänt så hade folk från blockaden följt efter dem till värdshuset och William som inte var kvar på värdshuset hade tydligen blivit tillfångatagen på ett brutalt sätt av dem.
Han gick i maklig takt upp för trappan och fann sig snart utanför den dörr han var menad att dela med William. Han öppnade dörren utan ett ord och fick se att Åkerdotter satt vaken på hans säng och tittade frågande på honom. Han gick tyst in i rummet och slog sig sorgset ner på sängen bredvid flickan.
”Är det något som är fel?” frågade hon försiktigt och sneglade på honom.
”Jag vet inte än…” svarade han med en sorgsen ton och såg tillbaka på flickan. ”Jag tror att Will är illa ute…” sa han och slog ner blicken i sitt knä.
Försiktigt drog flickan av Valentins luva så att hon kunde se honom ordentligt. ”Vem sa det?” frågade hon och ryckte sedan till då hon såg hans händer. Försiktigt flyttade hon sig från honom.
”Vart ska du?” frågade han undrande och såg upp mot flickan som nu var i fotändan av sängen.
”Vad har du gjort?” frågade hon chockat och pekade på hans händer.
Valentin lyfte upp sina händer och studerade dem kort. ”Det måste vara från Antonio… Jag glömde att han lyckades bloda ner mig en del.” sa Valentin innan han ställde sig upp och gick förbi flickan till en byrå med ett tvättfat som stod i rummet. ”Kände att jag var tvungen att göra något då jag såg vilket läge Farbror och Alanya var i…”
”Och William?” frågade flickan och såg på då Valentin drog av sig manteln och började till att tvätta av sig blodet på armarna. Han stannade upp och drog tag i sin skjorta.
”Det är just typiskt att den skulle bli nedfläckad också…” sa han och drog den över huvudet och släppte ner den på golvet bredvid manteln.
”Men William?” sa flickan från sin plats på sängen medan Valentin tvättade av sig.
”Jag vet inte…” svarade han och vände sig om efter sin packning. ”Just nu så får vi hoppas på att han ännu lever. För om jag förstod vad som hände nere i matsalen så har Sorta Orden tydligen fått tag i honom. Jag har inte hunnit fråga Farbror mer om saken, men tänkte att jag skulle lugna ner mig först…” sa han och hukade sig.
Flickan reste sig från sängen och satte sig på huk bredvid Valentin medan han rotade runt i sin packning på golvet. Osäker på sig själv så tog hon ett försiktigt grepp om Valentins arm.
Valentin fortsatte att rota men sneglade snabbt på flickan. ”Vad?” frågade han kort och fick upp en mörk tunika ur sin packning.
Flickan släppte hans arm och gned oskyldigt sig egen arm.
”Jag… Jag vet inte…” svarade hon och satte sig ner på rumpan. Valentin vände sig om mot henne och såg på henne med huvudet på sned.
”Tack i alla fall.” sa han innan han reste sig upp och drog på sig överdelen.
Flickan satt kvar på golvet och följde honom med blicken då han började gå runt i rummet rastlöst.
”Vill du att jag ska fråga?” frågade hon och Valentin stannade upp och såg ner på henne.
”Det vore en idé…” sa han och sträckte ut en hjälpande hand till flickan och hjälpte henne sedan upp från golvet. Därefter så gick han mot dörren och skulle precis till att öppna den.
”Vänta!” ropade flickan och Valentin vände sig frågande om. ”Din mantel.” sa hon och räckte fram den mot honom efter att ha plockat upp den från golvet.
”Tack.” sa han och tog emot den från henne. Han drog på sig manteln och tvekade då han skulle öppna dörren.
”Åkerdotter?” sa han och såg på flickan över sin axel.
”Ja Valentin?” svarade hon och gjorde några små schasande rörelser så att han skulle öppna dörren någon gång.
”Jag tänkte på det, det ligger just nu två lik nere i matsalen och -”
”Två?!” avbröt flickan Valentin med att utropa.
Oskyldigt gned han sig i bakhuvudet och nickade.
”Var det inte bara en?” frågade hon misstänksamt.
”Antalet spelar ingen roll, jag ville bara tala om för dig att det finns döda människor där nere så att du är medveten om det och inte får dig en chock eller likande. För allt i världen vad jag vet så kanske du blir lamslagen då du ser en död människa…” sa han halvt mumlande då han sirrade på dörrhandtaget han hade lagt en hand på.
”Alla överlevde inte på arbetsfarmen…” viskade hon som svar på hans oro.
”Va?” sa Valentin som inte riktigt hade uppfattat vad hon sagt.
”Inget… Jag ska nog klara av det utan några svårigheter.” sa flickan och gav Valentin ett fånigt leende.
”Aha…” svarade Valentin osäkert och öppnade till slut dörren och gick ut från rummet.
Då de kom ner i hallen så satt Alanya precis utanför dörren till matsalen och stirrade trött ner i sitt knä.
”Alanya?” frågade Valentin, mest för att fånga hennes uppmärksamhet.
Frågande såg Alanya upp på Valentin och flickan. ”Vad gör ni här nere?”
”Vi tänkte fråga vad som hänt egentligen.” sa flickan och Valentin slog undan blicken.
”Jag vet inte vem du är, men eftersom att du är i sällskap av Valentin så antar jag att det gäller Will.” sa Alanya och fäste blicken i flickan.
”William.” sa flickan kort.
”Vad?” frågade Alanya som inte riktigt förstod vad flickan menade.
”Han heter William, inte Will…” förklarad flickan sig.
”Det har inte med saken att göra.” fräste Alanya till och gav flickan en varnande blick.
”Han insisterade på det så jag tänkt -” hann flickan säga innan hon blev avbruten.
”Det har fortfarande inget med saken att göra just nu! Vet du vad som hänt?! Nej det har du inte! Det är därför som du kommer och ställer frågan! Lär dig att lyssna innan du öppnar din käft!” morrade Alanya till då hon ställde sig upp och hytte mot flickan.
”Alanya…” sa Valentin varnande och fäste blicken hotfullt i sin kusin.
”Jaja, jag fattar. Av någon anledning så är denna flicka din tillfälliga sköld eller något. Det som är felet med er män. Ni kan aldrig göra något själva!” sa Alanya och såg överlägset på dem båda.
Därefter så ryckte både Alanya och Valentin häftigt till då flickan utdelade en svidande örfil till Alanya.
”Jag är med och frågar i Valentins ställe för att han ska få chansen att lugna ner sig. Jag bryr mig inte om vem du är eller vad du tror dig vara. Men om du skulle vara så vänlig och tala om för oss vad som hänt med William!” sa flickan som uppenbarligen hade tappat tålamodet med Alanya.
Alanya gned sig om sin kind och sneglade sårat på flickan samtidigt som dörren till matsalen öppnades.
”Vad gör ni här ute egentligen?” frågade Amandus då han stoppade ut sitt huvud i hallen och stirrade på ungdomarna.
”Inget…” svarade Alanya och slog ner blicken i golvet.
”Vi diskuterar.” svarade flickan och mötte Amandus blick.
Amandus blinkade frågande och såg från flickan till sin dotter men en undrande min.
”Jasså?” sa han frågande i hop om svar.
”Jag och Valentin undrar vad som hänt med William egentligen.” förklarade flickan.
Det ryckte till i Amandus ena mungipa och han såg oroat mot Valentin.
”Allt vad jag vet så lyckades Sorta Orden få reda på att han är en Mavick och sedan har de förhoppningsvis tagit honom tillfånga.” svarade Amandus och klev ut i hallen till ungdomarna.
Flickan såg mot Valentin för att se om han godtog svaret från sin farbror.
”Förhoppningsvis?” frågade Valentin och fäste blicken oroande i sin farbror.
”Förhoppningsvis.” upprepade sig Amandus och slog ner blicken.
”Är det verkligen allt? Ni hade inte tänkt göra något?” frågade Valentin och slog ut med armarna.
”Violen vet redan…” svarade Amandus och stängde matsalsdörren efter sig. ”Jag föreslår att vi väntar på svar på dem, då de ska ha folk-… en människa på insidan av Sorta Orden.”
”Varför för ni ett sådant liv i hallen? Jag och far kan ju inte sova då ni har era släktdrama.” sa Vidar roat där han stod i trappen och hängde på räcket.
”Vidar!” utropade Valentin överraskat.
”Det är mitt namn.” sa han roat och gick ner helt för trappan men valde att sedan luta sig mot trappräcket.
”Arthur är vaken?” frågade Amandus och såg på Vidar med en allvarlig blick.
”Det var mer eller mindre han som sparkade ut mig från sovrummet för att se vad ni bråkade om.” svarade Vidar och gäspade stort.
”Jag gissar att det är bäst att vi får det här undanstökat så får vi se vad vi kan göra sen då Violen hört av sig.” sa Amandus och gjorde tydliga schasande rörelser mot Vidar och trappen.
”jaja… Men Far sa till Natalia att vi inte skulle bestämma något förrän solen gått upp. Dessutom så borde det väl vara rätt så många timmar kvar till gryning.” sa Vidar och började segt att gå upp för trappen.
”Hämta honom nu!” sa då Amandus men sån pondus så att Vidar sprang upp för trappen för att hämta sin far.
Flickan, Valentin och Alanya såg undrande på Amandus som tydligen vart riktigt nära till att tappa humöret.
”Förlåt mig, men den pojken går mig alltid på nerverna. Skulle inte förvåna mig om det är för att han påminner så mycket om Arthur…” sa Amandus och öppnade upp dörren till matsalen. ”In med er, jag tror det är bättre om vi sitter ner då vi talar om detta.”
”Liken?” sa Valentin frågande och grep tag om flickans arm så att hon inte kunde gå in i matsalen.
Amandus vände sig mot Valentin med ett lugnade leende. ”Detta är ett värdshus, vad tror du om mig egentligen?”
Osäkert släppte han taget om flickans arm och dem gick alla in i matsalen där det inte fanns det minsta tecken på att någon skulle ha blivit dödad där inne.
”Hur?” frågade Valentin som var uppriktigt förvånad.
”Jag har mina hemligheter.” svarade Amandus.

Arthur, far till William, Valentin och Vidar satt och kramade om sina händer tyst där han satt på andra sidan om bordet till sin bror Amandus som ägde värdshuset Vita svanen i staden Sorta. Mellan dem på vardera sida runt bordet satt Valentin, Åkerdotter, Vidar och Alanya och studerade dem.
”Så… Will är förhoppningsvis fångad av Sorta Orden och Violen, som fått en av sina på insidan av orden dödade, ska se vad dem kan göra? Vansinne…” sa Arthur och såg upp på sin bror Amandus med en farlig blick.
”Allt vad jag och Alanya kunnat göra utan dig och dina söner.” svarade Amandus på det och vek inte av en millimeter med blicken då han såg tillbaka på Arthur.
”Hur länge kan vi behöva vänta?” frågade Arthur sakligt.
”Det vet nog bara gudarna…” svarade Amandus och gav ifrån sig en ljudlig suck.
Utan ett ord så puttade Åkerdotter till Valentin så att hon fick hans uppmärksamhet, därefter pekade hon mot ett fönster som vette ut mot gatan utanför. Det hade börjat ljusna och det var flickans andra natt tillsammans med sällskapet som de inte hade fått sig en full natts sömn. Valentin nickade bara som svar och vände därefter tillbaka sin uppmärksamhet mot sin far och farbror som för stunden såg ut att vara försjunkna i djupa grubblerier.
Det kändes som en evighet tills det knackade tyst på dörren till matsalen. Alla vid bordet ryckte till, men bara Amandus ställde sig upp och gick bort till dörren och öppnade den försiktigt.
Först tycktes Amandus stelna till av personen han mötte på andra sidan dörren.
”Mitt namn är Kurt och…” Amandus lutade sig fram mot personen och sällskapet runt bordet kunde höra att något viskades till honom.
Först då öppnade Amandus dörren fullt och visade mannen in för att slå sig ner vid bordet han också.
Arthur som satt med ryggen till dörren såg undrande på sina söner då de båda sänkte blicken hotfullt mot den nyanlände. Tyst kikade han sig själv över axeln och fick se en äldre man klädd i en gul kåpa med luvan uppdragen närma sig deras bord.
Amandus var framme rätt så fort vid bordet och drog stadigt fram en stol till gubben.
”Detta är Kurt från Violen.” sa han och satte sig därefter på sin egen stol igen.
”Jag vet att det inte är min sak att ifrågasätta, men är det verkligen så bra att du besöker oss personligen?” frågade Arthur och såg undrande på gubben. Man såg inte mycket av honom, utan det som avslöjade att han var en äldre man var hans hållning, skrovliga röst och hans rynkiga haka som kikade fram under luvan.
”Jag valde att komma personligen då det står klart att Sorta Orden redan vet vilka som är inblandade i Violen. Samt att jag tänkte höra mig för om ni vet var Natalia kan ha tagit vägen. Allt vad jag har fått reda på i Orden är att de skulle ha skickat någon efter henne som tydligen inte kommit tillbaka än.” svarade gubben med sin skrovliga röst och drog där efter av sig luvan så att han avslöjade ett väderbitet ansikte och huvud som pryddes av några grå tunna hårslingor. Han ögon var bruna och hans ålder kunde inte tolkas som annat än förbi 60.
”Natalia är död.” svarade Amandus. ”Även de som kom efter henne är döda.”
Gubben såg på Amandus med överraskning. ”Hur då?” var det enda han fick fram då han fick nyheten.
”Hennes följeslagare hittade henne och med turen på min sida så föll de båda ihop innan de kunde åstadkomma någon mer skada.” sa Amandus och sneglade samtidigt på Valentin som hade blicken stadigt fäst på gubben.
”Jag tror jag förstår,” svarade gubben Kurt och slog ner blicken i bordet framför sig.
”William?” frågade till slut flickan som inte kunde hålla sig längre.
”Hur är det med min Will?” frågade Alanya snabbt där efter.
Samtliga runt bordet såg undrande på Alanya men sa inget för att rättade henne. Den enda som tyckes ha något emot vad hon sa var flickan som tyst mumlade ”William…”
”Ja, pojken som visade sig vara en Mavick…” svarade gubben som om han pratade om gamla goda minnen. ”Allt jag kunde få reda på om han är att dem tydligen tänkte hålla en offentlig avrättning för pojken i dag vid lunch.”
”Så han lever?!” frågade Valentin häftigt och ställde sig upp och stirrade rakt på gubben.
”Så vitt jag kunde få reda på.” sa gubben och besvarade Valentins blick. ”Men från det jag hörde så var han tydligen illa däran…”
Valentin satte sig tyst ner igen och alla såg oroat på Kurt som såg sig om på sällskapet han delade bordet med.
”Jag vet inte om Natalia har sagt något till er, men Violen kan behöva hjälp.” sa Kurt.
”Det ligger just nu i båda vårt intresse att se Sorta Orden på fall, eller i alla fall att kunna ruska om dem ordentligt i grundvallarna…” sa Arthur med en oroande ton som avslöjade att han var fast besluten att få sina ord att bli till verklighet.

Kapitel 11: Violen

Alanya såg sig oroat om mot Nalors hus och undrade hur det gick för William där inne. Det kändes inte rätt av henne att vara den som kom undan då hennes kusin var kvar där inne och hon misstänkte att han inte kunde ha den enklaste av situationer framlagda framför sig. Hon förstod inte riktigt vad som hänt, men hon visste att William antagligen behövde hennes hjälp.
Hon såg på gulkåpans rygg medan han drog henne med sig på dem mörka gatorna i Sorta. Hon visste att det var sent och det skulle inte förvåna henne det minsta i fall hennes far letade efter henne i detta nu.
”Vänta lite!” sa hon och stretade emot så att mannen stannade upp och vände sig argt om mot henne.
”Vad är det?” frågade han ilskt.
”Far lär inte vara hemma nu. Han letar säker efter mig nere vid hamnen.” sa hon vilket antagligen var sant. Just nu så kände hon att hon själv behövde finna sin far så snart som möjligt. Han visste nog ett och annat som skulle kunna hjälpa William.
Gulkåpan suckade ljudligt och ställde om kursen mot hamnen. ”Bäst för dig att du har rätt…” muttrade han samtidigt som han fortsatte dra Alanya efter sig.
Det dröjde inte allt för lång tid innan de fann Amandus som halvt hysteriskt letade efter sin dotter.
”Alanya! Din dumma flicka! Vet du vad- Vem är du?” var det första Amandus sa då de sprang in i varandra.
”Åh han bara tog mig till dig.” sa Alanya charmerande och ställde sig bredvid sin far med ett fånigt leende. ”och nu är jag hos dig och därför så är hans uppdrag slut.”
”Håll ett öga på er dotter Arthursson…” sa gulkåpan innan han med raska steg gick bort längst gatorna.
”Hur kommer det sig att du fick en eskort av en från Sorta Orden?” frågade Amandus och sneglade på sin dotter som stirrade efter gulkåpan tills hon inte längre kunde se honom.
Hon vände sig då häftigt mot sin far och slet tag i hans bruna tunika.
”Jag har ett stort problem pappa! Dem har Will!”
Amandus stirrade stumt på sin dotter. ”Säg det där igen…” sa han och hoppades på att han hade hört fel.
”Dem har Will!” upprepade hon sig och frustrerat gnuggade sig om huvudet så att hennes frisyr blev alldeles förstörd.
”Dem?” frågade Amandus för att klargöra vissa fakta för sig själv.
”Sorta Orden…” svarade Alanya med ett snett leende och en bekymrat rynkad panna.
”Så du säger att Sorta Orden har lyckats få tag i min brorson som också är en Mavick vilket är mer eller mindre det som Sorta Orden mest av allt vill utrota?”
”Mhm.” svarade hon jakande och tog ett stadigt grepp om sin fars arm och såg sorgset upp mot honom. ”Det är mitt fel… Men vi måste hjälpa honom!”
”Jag förstår…” svarade Amandus och såg upp åt det håll som gulkåpan hade försvunnit. ”Låt oss prata med Violen.” sa han och vände om åt ett helt annat håll.
”Nej far! Vi hinner inte, vi måste rädda honom nu!” utropade Alanya och försökte dra sin far åt andra hållet. Han stannade upp och såg besviket på sin dotter.
”Du vet att vi inte har en chans mot Sorta Ordens utvalda själva.”
”Vi måste försöka!” sa Alanya i en desperat ton. ”Om vi inte gör något snabbt så kommer dem säkert att döda honom!”
Amandus såg allvarlig ner på sin dotter.”Om han inte redan är död…”
Alanya stannade upp i sina försök att dra iväg med fadern och släppte honom bestört. ”Säg inte så… Säg absolut inte så!” nästan skrek hon och måttade några slag efter sin far.
Amandus backade bara undan och såg på sin dotter som var farligt nära att bryta ihop.
”Låt oss gå till Violen först.” sa han. ”Med tur så kan de säkert hjälpa Will, om han fortfarande är vid liv vill säga.”
”Sluta säga så….” sa Alanya och sjönk deprimerat ihop mitt på gatan.
”Jag vet inte hur detta kunnat ske, men nu får vi ta en sak i taget.” sa Amandus sakligt och började gå igen. ”Om Will är död så kommer Arthur aldrig förlåta oss.”

Det tog inte speciellt lång tid för dem att nå det lilla hus som Violen kallade för högkvarter. Det var inte många som visste om det, men Amandus råkade tillhöra en av de få. Värdshusvärdar var som ett släkte för sig.
Han knackade ljudligt på dörren. Det kom inga svar men trots det presenterade han sig.
”Amandus Arthursson från Den Vita Svanen och hans dotter Alanya.”
Alanya tyckte att det tog en evighet innan dörren till slut öppnades av en äldre kvinna.
”Amandus?” frågade hon och kikade fram på honom under kanten på sin huva. ”Vad för dig hit denna sena timme?”
”Jag vill diskutera färger och speciellt dem lila nyanserna.” sa han och kvinna hajjade till och höll upp dörren för dem.
”Kom in.” sa hon steg åt sidan för dem.
Amandus gick in med säkra steg medan Alanya smög osäkert tätt efter sin far .
Inne i huset var det inrett på ett varmt och behagligt sätt. Även om väggarna såg dystra och grå ut i det svaga stearinljuset i rummet så gissade Alanya på att dem antagligen var mycket ljusare i dagsljus. Längt med väggarna stod det varierande möbler och på golvet låg en stor matta som täckte hela golvet och längst in i rummet fanns en liten kokvrå där man kunde laga mat. Rummet, eller huset för den delen var inte större än så.
”Är det inte tråkigt att bo här?” frågade Alanya samtidigt som hon kikade fram på kvinnan som bara besvarade hennes fråga med ett litet leende.
”Bry dig inte om henne. Får jag träffa Violen?” frågade han kvinnan med en bedjande röst.
Kvinnan som fartfarande inte svarade dem gick bort till hörnet vid kokvrån och drog upp kanten på mattan så att en lucka blev synlig.
”Violen väntar er inte. Men då du kommer denna sena timme med sådana oroväckande ord så tror jag att dem kan ta emot dig i alla fall.” sa kvinnan och drog upp luckan så att en stege kunde skymta ner i ett mörker som tycktes tystare än något mörker som Alanya någonsin sett i sitt liv.
”Tack.” svarade Amandus bara kort och påbörjade sin klättring ner i mörkret. ”Du väljer själv om du stannar här, eller följer med mig. I vilket fall som helst så får du inte ens viska om detta ens för en myra.”
Alanya nickade till svar och gjorde sig redo att följa sin far ner i mörkret. Kvinna såg på dem med ett oroat leende och gav Alanya en tröstande klapp på axeln. Försiktigt såg hon på kvinnan innan det var hennes egen tur att ta sig ner för stegen.
”Tack, tror jag.” sa hon då kvinnan stängde luckan efter henne. Hon kände sig fram efter stegen och kom sen ner i ett upplyst rum där fadern stod och pratade med några.
Längst väggarna i rummet var det hyllor upphängda och på dem hyllorna stod det ett varierande antal ljus i olika längd och tjocklek. Samtliga ljus var tända så därför blev detta källarutrymme upplyst med en behaglig värme.
Tyst gick Alanya och ställde sig bredvid sin far och studerade de två personer han talade med. Det ena var en tillsynes ung man med ljust hår som hängde samlat i en hästsvans i nacken på honom, hans ögon var vita vilket avslöjade att han var en Mavil. Hans kläder var simpla och färglösa vilket tycktes passa honom.
Den andra personen var en ung alv kvinna som hade sitt svarta hår uppsatt i en knut och hennes ögon såg ut att vara lila. Alanya såg lite extra på alv kvinnan då det inte var så speciellt ofta som hon fick se folk från den rasen. Inte i Sorta i alla fall. För av någon anledning så ansåg Sorta Orden att alver var magiska väsen. Alanya förstod inte hur det kom sig, för den enda skillnaden hon kunde se mellan en alv och en vanlig människa var att alver hade de typiska spetsiga öronen och att de var något smalare.
”…med andra ord så har vi kommit till er med bedjan om hjälp.” sa fadern och bugade sig kort för personerna.
”Vi förstår, men vad förväntas vi göra åt denna situation?” frågade mannen och sneglade på Alanya som fortfarande stod och stirrade på alven. ”Om jag har förstått detta rätt så har er brorson, som är en Mavick, hamnat i händerna på Sorta Orden?”
Alanya ryckte till, som om hon vaknade ur en dröm.
”Jag tog med honom hem till min skadade pojkvän och han helade honom och det var då som Nalors mor sprang iväg och sen kom flera gulkåpor och Will lyckades få dem att lämna tillbaka mig till pappa och sen när jag hittat pappa så tyckte han att vi skulle gå till er…” sa hon och slog ner i golvet.
De två från violen såg tyst på varandra och funderade en stund. Alven slöt sedan ögonen och såg nästan ut som om hon sov.
”Hur ser denna Will ut?” frågade alven.
”Vit hår, vita ögon och huvudet längre än mig. Han ska vara klädd i en vit skjorta, ett par mörka byxor och en brun mantel med luva… Åh! Och just det ja, han har glasögon som är halvrunda.” svarade Alanya med hoppfull röst.
”Jag kan inte se honom, och inte känna honom heller för den delen…” sa alven och slog upp ögonen och fäste dem allvarligt på Alanya. ”Om ni har otur så kan det vara så att han är-”
”Säg det inte!” utropade Alanya så att hon avbröt alven. ”Jag vägrar tro på att det är sant tills det att jag själv fått se det!”
Alven nickade till medhållsamt och såg på mannen bredvid sig. ”Vad tror du?”
”Hur menar ni?” frågade han undrande. ”Dem enda vi har på insidan är Natalia och Kurt… Om jag minns rätt så har inte dem speciellt stora friheter.”
”Dem kanske har hört något?” sa Alanya hopfullt och tog ett ivrigt steg fram mot mannen.
Mannen och alven stod tyst en stund och tittade på Amandus och Alanya.
”Med lite tur så…” sa alven och vände sig så att hon alvarligt mötte Amandus blick. ”Gå hem för i natt. Vi skickar förbi någon så snart vi kan och vet mer.”
”Tack.” sa Amandus kort och bugade sig djupt för dem.
”Vad?!” utbrast Alanya. ”Är detta allt vi kan göra?!” frågade hon och pekade på sin far och sig själv.
”Samtliga i Sorta borde veta vem Värdshusvärden till Den Vida Svanen är och därav hans dotter också.” svarade alven i en sakligton.
”Orättvist…” mumlade Alanya då hon insåg att om hon skulle lyckas åka fast för något dumt så skulle hela staden veta vem hon var. ”Varför ska just jag vara dotter till en värdshus ägare…”
Amandus la en road hand på sin dotters huvud och rufsade om håret på henne ännu mer. ”För annars hade säkerligen staden vetat om dig i alla fall med tanke på din personlighet.” sa han med ett varmt leende till sin dotter.
”Vad ska det betyda?” frågade hon och slog undan sin fars hand.
”Om ni ursäktar så har ni gett oss ett uppdrag och jag ska nu se vad vi kan göra åt det.” sa mannen och bröt upp från sällskapet och gick iväg i rummet och tycktes försvinna in i mörkret i ett av hörnen.
”Borta?” sa Alanya frågande.
”Vi befinner oss i en av de äldre katakomberna som sträcker sig under staden Sorta, varför Sorta ville ha Minja så nära inpå har jag aldrig riktigt förstått.” förklarade alven innan även hon bröt upp med Amandus och Alanya och följde den ljushårige mannen in i mörkret.
”Minja?” frågade Alanya och såg upp mot sin far.
”Om jag inte minns fel så ska hon vara den mörkblå färgens gudinna, det ska även vara hon som har hand om de döda och natten.” förklarade Amandus samtidigt som han gick fram till stegen och började klättra upp för den.
Alanya stod kvar och såg undrande på sin far. Det tog något lång tid för henne att inse att dem befann sig för tillfället i något som kallades katakomber.
‘Katakomber?!?!?! Katakomber betyder döda människor!’ utan mer eftertanke på det så var hon snabbt precis i hälarna på sin far som klättrade med saklig takt på stegen.
”Snabba dig på!” kved hon och Amandus bara skrattade åt sin dotter.

De hade inte sagt ett ord på väg hem till värdshuset. Men då de väl kom fram till ytterdörren så vände sig Amandus allvarligt mot Alanya.
”Nu kommer den svåra biten. Ska vi meddela Arthur om vad som hänt eller ska vi låta honom sova och sen ge honom den dåliga nyheten det första vi gör imorgon?”
”Vad sägs om att vi låter dem sova? Dem kan väl ändå själva inte ta sig an hela Sorta Orden själva?” frågade hon förslagsvis och stirrade ner på sina sandalklädda fötter.
”Det låter i sanning som det vettigaste vi kan göra nu. Så får vi hoppas på att Violen hittar någon form av nyheter eller likande…” sa Amandus då han öppnade dörren till sitt värdshus och gick in med sin dotter Alanya i släptåg efter sig.
”Får jag berätta då? Det är trots allt mitt fel at det hänt.” sa Alanya medan hon följde fadern som styrde sina steg mot matsalen. Han stannade till mitt i dörröppningen och överraskat stötte Alanya in i hans rygg.
”Natalia?” sa fadern frågande och gick fram kvinnan som satt och hängde över bordet. ”Gick inte du hem då Arthur och hans son bröt upp med dig?” sa fadern frågande och ruskade om henne.
Amandus ryckte till sig sin hand som om han hade bränt sig och stirrade stumt på Natalia.
”Vad är det pappa?” frågade Alanya och såg undrande på Natalia. ”Är det något som är fel?”
Utan att svara sin dotter så tog han sin hand och la den försiktigt i pannan på Natalia.
”Det kan inte vara sant…” viskade han och tog ett osäkert steg bak.
”Åh jo! Det är det.” sa plötsligt en röst från en av de tätare skuggorna i matsalens hörn. Häftigt vände sig Amandus om och fick då se en person i gul kåpa ställa sig upp från sin stol.
”Det är bra att du är tillbaka igen. Säg mig Arthursson. Personerna som Natalia hade med sig hit, är dem kanske kvar här på värdshuset? Vill helst inte väcka folk i onödan förstår du.”
Amandus svalde osäkert. ”Du menar sällskapet på fem personer hon kom hit med?”
”Just precis dem, av någon anledning så ville hon inte tala om för mig vart er bror tog vägen. Så jag bad för hennes person och lät henne möta Minja denna ljuva natt.”
Amandus såg på den döda Natalia som låg över bordet som om hon sov. Försiktigt sneglade han mot dörren till matsalen och fann att Alanya inte stod kvar. Han suckade lättat för sig själv men ryckte till då han kunde höra ett dämpat mumlande, som om någon försökte få tyst på någon. Med hjärtat i halsgropen vände han sig sakta om och fick se hur Alanya hölls fast av en yngling, även han i en gul kåpa.
”Du måste förstå oss rätt Arthursson, vi har börjat tröttna på Violens drag mot oss. De ordnar så att så många Mavils glider ur händerna på oss. Det gillar inte Den ledande.” sa gulkåpan i hörnet då han gick fram mot Amandus.
”Vem är du?” frågade han kort och sneglade mot sin dotter som envist försökte streta emot personen som höll henne.
”Mitt namn är inte viktigt, men efter som du frågar så kan jag väl dela med mig av det. Men bara på ett villkor.” sa mannen och stannade upp en bit från Amandus.
”Vilket?” frågade Amandus trotsigt.
”Att du samarbetar med mig såklart.” svarade mannen lömskt.
”Du vill att jag ger upp min bror till er order?”
”Precis!” svarade mannen och började att strosa bort mellan borden mot den yngling som höll en uppretad Alanya. ”Annars vet jag inte riktigt vad jag skulle råka göra.” sa han då han drog fram en liten, men synligt vass dolk från ärmen på sin kåpa.
Amandus knöt nävarna i rent ursinne då han såg på mannen. ”Ge mig ditt namn så ser vi vad jag säger sen.”
”Åh? Du tror dig ha rätten att förhandla med mig i detta läge?” Mannen stannade upp och såg rakt på Amandus med ett brett flin.
Mannen var precis på väg att säga något mer men fick plötsligt ett besvärat uttryck över sig då han hackigt försökte vända sig om.
”V-vem, h-hur?” var det enda mannen fick fram innan han med en suck gled ner på golvet. Bakom mannen blev då en person som var helt dold i en brun mantel synlig.
”När jag vaknade och upptäckte att Will inte var tillbaka än, inte ens i Åkerdotters rum så bestämde jag mig för att gå ner för att se om han kanske hittat något hörn att läsa i nu igen. Men istället fick jag se något annat som gjorde mig än mer upprörd.” sa den mantel klädde personen och styrde stegen mot den gulkåpade ynglingen. ”Om jag vore du så skulle jag släppa henne omgående.”
Ynglingen fick ett irriterat uttryck över sig och puttade Alanya allt vad han kunde rakt på mantelpersonen. Stadigt fångade mantelpersonen upp henne innan hon slog i golvet och samtidigt så drog ynglingen fram ett svärd.
”Återigen så ger jag dig ett förslag som gör att jag inte ska behöva döda dig.” sa personen i manteln och gav Alanya en lätt knuff i riktning mot sin far.
Ynglingen och mantelpersonen stod tysta en bra stund. Men tystande gjorde också att ynglingen blev osäker på sig själv vilket resulterade i att han började skaka i sin svärdshand.
”Nalor…” viskade Alanya i famnen på Amandus som undrande såg ner på sin dotter. ”Jag visste inte…” sa hon och kramade om fadern så att hon dolde ansiktet i hans tunika.
Personen i mantel bröt upp från sin attackställning och ställde sig bara rak i ryggen och med armarna i kors samtidigt som han stirrade på ynglingen som visat sig heta Nalor.
”Du heter alltså Nalor?” frågade personen i manteln. Ynglingen blev nu ännu mer osäker. ”Du kanske vet vad han på golvet ville oss. Antonio hette han visst? Vi stötte ihop med honom vid blockaden som hölls nu i kväll. Trodde aldrig att jag skulle springa in i honom igen, än mindre döda honom…”
”Han tänkte se om den Mavick vi fann tidigare kanske hade något att göra med de som Natalia släppte igenom. Eftersom att fadern hade samma efternamn som värdshusvärden och den Mavick vi fann var i sällskap med Alanya.” svarade ynglingen och hade nu börjat skaka häftigt av rädsla.
”Ah… Så om jag förstår dig rätt så har nu Sorta Orden fångat en Mavick som råkade befinna sig i sällskap med Värdshusvärdens dotter? Hur kommer det sig att den personen valde att ens avslöja sig från början?” frågade personen i manteln och tog ett stöddigt steg fram mot ynglingen.
”För att han helade mig.” svarade ynglingen.
Personen i manteln stannade upp och ynglingen backade osäkert upp mot väggen bakom sig då han kände på sig att det han sagt hade retat upp mantelpersonen.
Utan ett ord drog personen fram sina händer från under manteln och gjorde så att fingrarna knakade ett i taget. Sedan tog han några långsamma steg fram mot ynglingen och stannade precis utom räckhåll för hans svärd.
”Det låter på dig att det skulle vara min bror dem har fången…” sa personen i manteln och puttade ynglingens svärd åt sidan så att han själv kunde komma ännu närmre. ”Säg mig Nalor. Var är han nu?”
Nalor som blivit så pass rädd att han inte längre kunde tänka klart, släppte sitt svärd och drog upp armarna för ansiktet på sig själv.
”Klovan tog med sig honom till templet…” svarade Nalor och började tyst glida ner på golvet längst med väggen. ”Snälla, döda mig inte!”
Personen i manteln fnös till. ”Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt gillat vad Sorta Orden står för. Visst finns det folk som nyttjar magi till ondska, men att utrota allt som har med magi bara för att en handfull personer gör något ont är fel. Det borde ge alverna eller något annats släckte för den delen, rätten att utplåna människan.”
Personen i manteln satte sig på huk framför Nalor och drog försiktigt ner hans armar från ansiktet så att han kunde varsamt borsta bort några hårtestar som hade letat sig ner i ansiktet på honom.
”Du borde klippa dig…” sa personen i manteln och Nalor vågade sig på att se in under luvan på manteln.
Han frös till och tårar började rinna ner för hans kinder. ”Du är han. Du är tillbaka från de döda!” sa Nalor och spärrade upp ögonen i skräck då han fick se personen under manteln.
Igen så stelnade personen till under manteln och istället för att varsamt borsta bort lite osynligt damm från knät på Nalor och tog han ett stadigt grepp om halsen på ynglingen.
”Tillbaka från de döda?” frågade han sammanbitet och tryckte upp Nalor mot vägen. Nalor kved till men efter som att han fortfarande kunde andas så höll han händerna nere i ett försök att inte reta upp personen mer.
Personen i manteln slog ner blicken så att det såg ut som om han sörjde då han satt där och höll ett stadigt grepp om Nalor.
”Det är bäst för din order att Will fortfarande lever…” sa han innan rykte till med handen så att Nalors nacke knastrade till oroväckande.
Utan några fler ord släppte personen taget om Nalors hals och såg på då ynglingen föll ihop lealöst på sida. Han ställde sig sedan upp och tycktes hela tiden ha blicken fäst på Nalor. Han stod där en stund och stirrade på liket han hade framför sig.
”Förlåt att jag har smutsat ner ditt värdshus farbror…” sa han och vände sig om mot Amandus som paralyserat stod med Alanya stadigt i sin famn och stirrade på det som hade hänt.
”Vem?” var det enda som Amandus fick fram då personen i manteln började röra sig mot dörren ut till hallen.
”Jag är Valentin…” svarade personen i manteln då han passerade utan att se upp på sin farbror.
Då Valentin lämnat matsalen så slappnade Amandus av något och släppte på greppet om sin dotter.
”Jag vet inte vad min bror tränat sina söner till att göra, men jag får en känsla av att de kan vara minst lika hänsynslösa som Arthus själv då det kommer till strid.” sa han och såg ner på sin dotter som undrande såg upp på sin far med tårar i ögonen.
”William också?” frågade hon samtidigt som hon hoppades att det inte var så.
”Det skulle inte förvåna mig…” svarade han och klappade henne försiktigt på huvudet. ”Vi kanske borde hoppas på det i nuläget…”

Kapitel 10: En Mavick!

William som inte hade en aning om vart Alanya tog honom, följde bara tyst efter henne. Nu hade hon släppt honom så att han fick följa henne av egna krafter. Hennes hästsvans guppade där hon gick i raskt takt framför honom och han själv var ännu dold under mantelns luva.
Det tog ett tag för dem innan Alanya stannade till utanför ett grönmålat stenhus och hon knackade stadigt på dörren och talade om för de där inne att hon var tillbaka nu. Försiktigt öppnades dörren och en äldre kvinna kikade ut på dem. Hon gav Alanya ett varmt leende men stelnade till då hon såg William i sin mantel.
”Han är okej, han är min kusin.” sa Alanya då hon märkte kvinnans osäkerhet.
”Vad ska din kusin vara bra för?” frågade kvinnan och sneglade på William.
”Han vet hur man sköter sår och sånt.” förklarade hon kort och tog tag i dörren innan kvinnan hann ångra sig på något vis. ”Du vet att jag vill din son väl.”
Kvinnan suckade och släppte dörren så att Alanya kunde öppna upp den och sedan gå in med William efter sig. William stannade till på tröskeln och bugade sig djupt för kvinnan.
”Mitt namn är William Arthursson, det är en ära att få besöka ert hem.” sa han artigt och då han rätade på sig igen så stod kvinnan och stirrade förvånat på honom.
”Andra seder och bruk.” förklarade Alanya samtidigt som hon slet tag i Williams arm och drog honom med sig in i huset. William som inte alls förstod vad som var fel med att vara artig sneglade frågande efter kvinnan samtidigt som Alanya stannade framför en ny dörr. Återigen knackade hon.
”Nalor?” sa hon försiktigt då ingen på insidan svarade. ”Är du vaken?”
”Om han sover så kan han inte svara…” sa William sakligt som dessutom började bli rätt så trött på allt. utanförvarning sparkade Alanya till William på smalbenet vilket resulterade i att han svor till och grimaserade illa samtidigt som han försökte lyfta upp sitt ben för att krama om det.
”Det där förtjänade du.” sa hon innan hon försiktigt öppnade dörren till rummet.
Ljuset i rummet var dunkelt då det kom från en sotig lampa som stod i fönstret på andra sidan om rummet. Alanya gick tyst in och gick fram till sängen som stod precis under fönstret och satte sig på huk bredvid. William tog försiktigt ett steg in och kunde direkt känna i sin omgivning att den person som låg på sängen antingen var dödligt sjuk eller svårt skadad.
”Jag gissar på att du vill att jag hjälper honom.” sa han och haltade fram till sängen. William såg ner på en ung man som låg under flera filtar och svettades häftigt.
”Vad är det som har skett?” frågade han och kvinnan dök upp i dörröppningen bakom dem.
”Han misslyckades med sitt uppdrag han hade blivit tilldelad.” sa hon och kom in i rummet med en balja med kallt vatten och trasor. Även hon gick upp till sängen. Utan ett ord så ställde hon ifrån sig baljan på sängbordet bredvid och baddade försiktigt den unge mannens panna.
”Nalor har alltid varit noga med att utföra sina uppdrag utan att avvika det minsta, men denna gången så skulle han fånga någon men misslyckades. Hans uppdragsgivare ansåg att det var ett hån och lät därför piska honom som straff. Det var väl inge större problem än så, för han kunde ta sig hem, men såren var djupa och de har blivit infekterade…” förklarade kvinnan samtidigt som hon fortsatte badda hans panna. ”Hittills har ingen läkare eller örtkunnig lyckats hjälpa honom. Det enda dem säger är att det är vad han förtjänar.”
William såg undrande på den unge mannen då han inte kunde se hur någon som följde sina order till punkt och pricka kunde vara någon som förtjänade att bli så pass sjuk att han låg inför döden.
”Om jag kan få titta på honom… Så ska jag se vad jag kan göra.” sa han och Alanya flög upp från golvet och kramade hårt om honom.
”Tack kusin! Tusen tack!” sa hon lyckligt och släppte honom sen snabbt. ”Förlåt att jag inte väntade på att du skulle komma tillbaka innan jag fann någon annan att älska.” sa hon sedan skamset och slog ner med blicken.
William stirrade på sin kusin och rös vid tanken på att hon precis hade erkänt att hon hade förälskat sig i honom sen sist dem sågs.
”Ah… så bra. Det är ingen fara.” sa han dumt och rös till igen.
”Du är väl inte sårad nu?” frågade hon försiktigt och såg upp på honom med en oskyldig blick.
”Inte alls…” svarade William och rättade till sina glasögon under luvan. ”om du ursäktar mig så skulle jag vilja se såren först.”
Med gemensamma krafter så vände de på den Nalor så att han hamnade på mage och William fick klart för sig att kvinnan var Nalors mor och Alanya var hans flickvän sen ett tag tillbaka.
Försiktigt var han den som lindade av trasorna som täckte såren och grimaserade vid synen av de svullet röda och variga såren som täckte den unge mannens rygg.
”Har ni dricksvatten?” frågade han sedan modern som såg förvånat ner på honom där hon stod bredvid och tittade på.
”Ja, det har vi.” svarade hon enkelt.
”Om ni skulle vara så vänlig.” bad William och vände tillbaka uppmärksamheten mot den såriga ryggen. ”Alanya. Hur bra känner du dessa människor?” frågade han och vände blicken mot sin kusin.
Kvinnan gick iväg för att hämta vattnet som William bett och Alanya såg undrande på William.
”Rätt så bra… Hur så?”
”Vi är trots allt i Sorta och man vet aldrig vad folk kan tro om sådana som mig.” sa han och tog en av trasorna och började försiktigt badda den unge mannens rygg med vattnet. Mannen kved till men William fortsatte med att tvätta hans rygg. Han fick en känsla av att varken Alanya eller modern hade vågat sig på att tvätta hans rygg då det tycktes vara mycket smärtsamt för mannen.
Modern kom snart tillbaka med vattnet och räckte fram det till William som tog emot det med en tacksam nick.
”Vad tänker du göra med det?” frågade Alanya nyfiket.
”Dricka det.” svarade William kort och började fylla på sina egna vätskeresurser medan modern och Alanya såg bestört på.
”Du ska väl hjälpa honom?” frågade Alanya bestört då hon såg hur William tömde kannan modern hade räckt till honom.
”Ja.” svarade han enkelt och ställde ifrån sig kannan bredvid baljan. Utan ett ord ställde han sig upp bredvid sängen och tog ett stadigt grepp om axlarna på Nalor.
Därefter så kände han med hjälp av vätskorna i mannen hur såren på Nalors rygga såg ut, hur de var. Fortfarande tyst så lät han sin magi glida över från sig själv och in i Nalor för att hela hans sår på ryggen.
Modern som såg på drog förvånat efter andan då hon såg hur såren sakta men säkert slöt sig på sin sons rygg och Alanya slog lyckligt ihop händerna och med ett stort leende åt att hennes älskade helades.
Det tog sin lilla tid för William att hela Nalor, men då han väl var klar så släppte han axlarna på honom och föll tillbaka på golvet med en trött suck.
”Jag är klar nu…” sa han trött och såg hur Alanya kastade sig på Nalor som vaknade till på sängen.
”H-Hur?” frågade modern med ett oroande skrämt tonläge.
Alanya som inte hade märkt hur rädd modern hade låtigt tog ett stadigt tag om luvan på William och avslöjade hans vita hår och ögon för de andra i rummet.
”För att min kusin är en Mavick!” sa hon stolt och vände sig tillbaka mot Nalor som tycktes vakna till ordentligt.
William gjorde en sned grimas och skulle precis till att dra på sig sin luva igen då Nalor i sängen ryckte till och satte sig chokat upp då han såg på William.
”Är det var jag tror det är?” frågade han och puttade undan Alanya och satte sig olyckbådande på sängkanten med blicken stadigt fäst på William.
William stannade upp med sina händer och vände blicken mot en upprörd Alanya. ”Hur bra sa du att du kände dem?” frågade han och hörde hur modern som varit bakom honom sprang iväg någonstans.
Alanya hann inte svara innan Nalor hade ställt sig vingligt upp framför William som satt på golvet.
”Det bästa vore om du vilade dig ett tag.” sa William i ett försök att undvika den kommande situationen som han anade skulle komma till att ske. För i Sorta var trots allt inte magi speciellt accepterat.
”En Mavick.” var det enda Nalor fick fram samtidigt som han satte sig på huk onödigt nära William och stirrade honom i ansiktet. ”Hur är det möjligt?” sa han undrande och petade försiktigt på Williams hår som i övrigt var så pass rufsigt så att det stod åt alla håll.
Alanya satt bara tyst på golvet och stirrade då Nalor tog ett stadigt grepp om huvudet på William som då svalde osäkert.
”Han helade dig.” sa Alanya och Nalor vände blicken mot henne.
”Du tog alltså hit honom?” frågade han och släppte taget om William och vände sin uppmärksamhet mot Alanya. ”Jag måste tacka dig. Med detta så kan jag ställa allt till rätta igen!” sa han och William ryste ofrivilligt till och gjorde några hafsiga försök till att hasa sig undan från Nalor.
”Du stannar där du är.” sa Nalor och grep tag om Williams ena arm.
William som blivit torr i munnen efter att ha helat Nalor såg undrande upp mot baljan på sängbordet. Nalor följde hans blick och drog slafsigt ner baljan och höll fram den till William.
”Du ser törstig ut.” sa Nalor med ett obehagligt flin och skakade till baljan med det smutsiga vattnet mot William.
”Kanske det…” svarade William och såg ner på det grumliga vattnet med avsmak.
”Om jag gissar rätt så är ditt element vatten.” sa Nalor samtidigt som han lät lite av vattnet ur baljan rinna ner i knät på William som trotsigt såg tillbaka mot honom.
”Jag varnar dig…” sa han och vinklade sin blick så att han såg på Nalor precis ovanför sina glasögon.
”Nalor sluta! Han hjälpte dig ju!” utbrast Alanya och slog undan baljan för honom.
Nalor såg då uppretat på Alanya och grep tag om hennes handled och drog henne närmare.
”Vet du vad magi gör med världen, med oss som bor i den? Den förvränger oss och styr oss bort från det som är sant!” sa han då han lutade sig fram så att han var precis i ansiktet på henne.
”Nalor… Du skrämmer mig.” sa hon och försökte slå undan blicken från honom.
William som blivit lätt lättad över att han inte längre vad den som fick uppmärksamheten riktad mot sig passade på att ändra läge på sina fötter och därefter sparka till Nalor så pass att han tappade taget om Alanya och föll över på sida.
”Man ska behandla kvinnor med respekt!” sa han samtidigt som han ställde sig upp och därefter drog upp Alanya från golvet.
Nalor satte sig vingligt upp på golvet och fäste en blick med förakt på William.
”Vad vet såna som du om respekt och värderingar?” frågade Nalor där han satt på golvet och vinglade.
”Jag vet uppenbarligen mer än dig.” svarade William och tog ett stadigt grepp om midjan på Alanya och började gå mot dörren i rummet. Men han hann inte speciellt långt då Nalor kastade sig om fötterna på honom så att han fälldes och drog otursamt med sig Alanya i fallet. På något vis så lyckades han vrida sig så att Alanya landade på honom och han själv lyckades få sig en hårdsmäll i bakhuvudet av golvet.
Ofrivilligt så stönade han till då omvärlden svartnade till för honom en kort sekund och sen lämnade en obehagligt snurrig känsla då han fick tillbaka hörseln och synen igen. Han gissade på att han hade svimmat till en kort stund för nu såg han hur Alanya stod upp och puttade bak Nalor mot hans säng.
Snurrigt satte sig William och höll en hand för bulan han fått i bakhuvudet. I detta tillfället så ångrade han sig att han hade följt med Alanya. Det var nästan som om oturen balade upp sig för William för han kunde nu höra hur ett flertal personer sprang genom huset mot rummet de befann sig i.
”Alanya!” ropade han efter sin kusin då han ostadigt ställde sig upp. Alanya reagerade och knuffade hårt till Nalor så att han föll baklänges ner på sin säng och William visste inte om det var tur eller inte men Nalor slog i huvudet i väggen under fönstret och blev medvetslös. Vid detta tillfälle så vände sig William med stöd av Alanya mot dörren och möte ett flertal personer klädda i gula kåpor.
”Du måste skoja med mig?” viskade William då han kom på sig med att hans luva var långt i från uppdragen på hans huvud.
”E-en Mavick!” utbrast en an männen och drog häftigt sitt svärd och riktade mot William och Alanya.
”Vid alla färger… ” svor William till innan måttade en spark på baljan så att den flög rakt mot gulkåporna. Flera av dem flyttade sig men den personen som stod längst bak hann inte reagera innan den slog i skrevet på honom. Den mannen vek sig dubbel samtidigt som han höll sig för skrevet och grimaserade. William flinade samtidigt som han släppte taget om Alanya och lyckades på något vingligt vis få tag i den första personens svärd utan att skada sig eller någon annan.
Han fick ett stadigt grep om svärdet och höll det riktat som gulkåporna som samtliga andra hade dragit sina vapen. De var fem stycken, en som låg och jämrade sig på golvet och en som han hade snott svärdet i från och tre fullt stridsdugliga personer. Han gissade på att en av dem var en kvinna då hon såg ut att vara något kortare och smidigare än dem andra.
”Orättvist…” viskade han och kunde känna hur Alanya hade tagit tag i kläderna på ryggen på honom.
”Om ni ursäktar mig så har jag inget otalt med Sorta Orden och vill inte ha det heller. Så om ni bara hade velat vara så vänliga att flytta er ur vägen så att jag min vän här kan lämna detta rum så skulle jag bli uppriktigt tacksam.” sa William och avslutade sitt lilla tal med av svaja till.
”För mig ser du inte ut att ha rätt att säga något om hur din situation ser ut.” sa kvinnan av gulkåporna samtidigt som hon klev fram och mötte William med svärdet.
William svor för sig själv i sitt inre och ställde sig så pass stadigt han kunde för att möta den stundande attacken.
”STOPP!” hördes plötsligt en grovmansröst bakom gulkåporna och till Williams stora fasa så klev en stor kraftig man fram bakom dem. Han var minst två huvuden högre än William och var tvungen att ducka för dörrposten då han klev in i rummet.
”Jag föreslår att du lägger ner ditt vapen och följer med oss tyst utan ett ord till.” sa mannen och sänkte blicken så att han kunde möta Williams som med en surmulen blick sneglade över sina glasögon. Utan ett ord drog han fram Alanya så att hon hamnade i hans famn. Överraskat såg hon upp på William och rodnade ofrivilligt.
”Låt flickan gå i alla fall. Hon har inget med mig att göra.” sa han och knuffade henne fram mot gulkåporna och den store mannen.
Mannen fick ett brett leende och drog överlägset en hand genom sitt blonda korta hår innan han lutade sig fram mot Alanya och såg studerande på henne med sina blå ögon.
”Jag antar att det finns lite ädelmod i såna som dig.” sa han och tog tag om Alanyas ena arm och drog henne till mannen utan vapen. ”Lämna tillbaka henne till sin far på Vita Svanen och säg åt gubben att hålla ett bättre öga på sin dotter.”
”Ja Herrn!” svarade gulkåpan till svar och sneglade på William innan han drog med sig Alanya därifrån.
”Jag är nyfiken.” sa den blonde mannen och tittade på den utslagne Nalor som låg halv nacken på sin säng. ”Vad har hänt här?”
”Jag helade honom och han blev något påstridig av tacksamhet så jag blev tvungen att lugna ner honom.” svarade William och vek inte av ens en millimeter med svärdet han höll.
”Du helade honom?” frågade mannen. ”Med andra ord så använde du magi.”
”Så kan man också se på saken.” svarade William trotsigt och blev tvungen att blinka hårt för att kunna fokusera synen på mannen som stod framför honom.
”Jag gissar på att det har tagit ut sin rätt på dig.” sa mannen och lutade sig fram mot William och mötte hans blick på nära håll.
”Ja-” var det enda William hann svara innan den stor vuxne mannen hade med en hand tagit ett stadigt grepp om halsen på William som överraskat flämtade till och tappade svärdet då han drog upp båda sina händer till mannens hand för att försöka lätta på trycket.
”Såna som du borde inte finnas.” sa mannen och höll William så att han precis kunde känna golvet under sina fötter. I ett desperat försök att komma loss då det började till att svarta för ögonen på honom så måttade han en stadig spark efter mannen skrev. Tydligen så satt oturen fortfarande i för William för han missade med flera decimeter.
”Zizela… ” var det enda som William kunde få fram innan det mörknade för honom på riktigt.

Kapitel 9: En Illusion

Vidar såg undrande på Natalia som såg mycket fokuserad ut. Fadern satt också tyst med delade med sig av en ofrivillig gäspning.
Natalia sträckte sedan fram sina händer till fadern och Vidar. ”Ta mina händer.” sa hon enkelt och befallande. Fadern och Vidar stirrade tyst på hennes händer innan de försiktigt genomförde hennes order.
Vidar som inte var beredd på vad som skulle hända kände ett obehagligt sug i sin mage som om han föll från hög höjd. Han grimaserade och stannade upp i ett häftigt ryck och fick se en brunhårig man med vita ögon framför sig. Han visste inte hur, men han visste att denna mannen var Natalias bror Malak, en Mavil. Osäkert tänkte han sträcka fram en hand för att hälsa på honom men fann sig oförmögen att röra sig. På något sätt så kunde han inte röra sig själv det minsta.
”Natalia. Vi måste ge oss av så snart vi bara kan, om berättelserna är sanna om den Gula Sorta Orden så förvånar det mig inte i fall de kommer tillbaka redan i kväll.” sa brodern oroat och såg stadigt på Vidar.
Vidar kunde känna hur han grimaserade. ”Men om vi ger oss av nu på direkten så kommer vi inte rädda ens en bok ur vårt bibliotek.” svarade Vidar med en kvinnoröst. Vidar rös ofrivilligt till och visste vide det här laget att Natalia visade dem vad som hände ur hennes synvinkel, i hennes person.
”Det spelar ingen roll. Du vet berättelserna om dem, vi vill inte bekräfta deras ord. Inte med våra egna liv som insats i alla fall.” sa Malak och greppade ett stadigt tag om axlarna på Vidar. Nej det är inte mig han håller, det är Natalia tänkte han och lät sig fångas upp av illusionen som om gav honom.
Natalia slog irriterat bort händerna på sin bror. ”Ge mig en timme så är jag sen redo att ge mig av. Så snabba kan de väl ändå inte vara?” sa hon och hennes bror suckade och lät henne hållas.
‘Om jag bara hade vetat då vad som skulle hända.’ Hörde Vidar en röst i sitt inre. Det måste vara Natalia som kommenterade till sina minnen i illusionen tänkte han.
Natalia gick ifrån sin bror bort i biblioteket och följde raderna med böcker på hyllorna. Här och var stannade hon till och plockade på sig en bok eller skriftrulle. Vidar kunde inte låta bli att tänka att detta vore något för William, han som verkligen älskade allt som hade med fakta och böcker att göra. Det tog inte allt för lång tid innan Natalia hade samlat famnen full och med hastiga steg gick hon tillbaka till där hon hade stått och diskuterat med sin bror. Hon stannade dock upp precis bakom en av bokhyllorna då hon fick se sin bror så öga med öga med kanske tio eller fler personer i klargula kåpor.
”Svärtans fasa…” svor Natalia för sig själv och ställde sig tätt mot bokhyllan och kikade försiktigt fram.
”Var hälsade.” sa brodern vänligt och bugade sig för folket ur Sorta Orden. ”Vad kan jag hjälpa er med denna ljuva afton?”
Den som tycktes vara ledaren av gulkåporna fnös föraktfullt till och mumlade något ohörbart så att brodern grimaserade och de andra gulkåporna skrattade till.
”Vi sysslar tyvärr inte med sådan här.” svarade Malak dem med förakt i rösten.
”Det låter ju inget vidare.” sa gulkåpornas ledare. ”Kanske ni skulle kunna införa något sådant? Din syster skulle nog kunna göra sig gott i den rollen.”
Natalia hade inte hört vad dem sagt, men Malak måste ha tagit illa vid sig av deras ord då han sällan blev arg och just nu såg det ut som om han blivit rasande.
”Om ni skulle vara så vänlig och ge er av, jag har en känsla av att ni inte är här för våra böcker.” sa Malak och hänvisade dem tillbaka mot dörren de hade kommit in via.
”Åh jo, det är vi.” sa ledaren och gjorde en gest till en av gulkåporna bakom sig. Han gick fram bredvid ledaren och tog sedan fram en fackla och en gnisttändare.
”Ni kan inte mena att ni-” hann Malak säga innan han blev avbruten av ledaren som hade smält till Malak över käken. Malak gned sig ömt om hakan och blängde på mannen med facklan medan han tände den.
”Mitt förslag till er är att ni-” denna gången var det ledaren som blev avbruten. Fast nu var det Natalia som störtade fram från sitt gömställe med böcker och andra skrifter flygandes omkring sig medan hon med ett vrål sprang fram mot mannen med facklan. De andra gulkåporna drog sina vapen, ledaren lika så. I ett kaotiskt virrvarr så lyckades Natalia slå facklan ur handen på gulkåpan så att den landade glödande på golvet vid deras fötter. Hennes bror Malak hade själv gått till angrepp mot gulkåporna vilket resulterade i att han blev tillfångatagen med ett svärd under hakan på sig.
Natalia hade vridigt sig tillbaka mot gulkåporna och fått tag i två av dem som efter det skrikigt till av fasa och fallit i hopp på golvet medan de täckt för sina ögon. De andra reagerade snabbt då hon fick tag i en tredje som resulterade i samma reaktion. Utan några ord och med ett stadigt grepp hade två av dem fått tag i Natalia bakifrån och sen tryckt ner hennes ansikte i golvet och hårdhänt sett till att hålla kvar henne där.
”Släpp min syster era avskräden!” hade Malak vrålat och trots svärdet försökt slita sig loss för att hjälpa sin syster. Gulkåporna hade släppt lätt på klingan på hans hals för att inte få honom död än, men lyckades trots det rispa hans hals. Vid det här laget var Natalia så pass frustrerad så att hon ofrivilligt kände hur tårar rann ner för hennes kinder.
”Släpp mig!” sa hon beordrande, vilket gulkåporna givetvis inte lydde. Därefter kunde Natalia känna en kraftig smärta i bakhuvudet och hon gissade på att någon hade slagit till henne i ett försök att få henne att svimma av, vilket inte funkade.
Hon såg sedan ett par gulklädda fötter ställa sig framför henne och hon kunde höra ledarens röst.
”Jag vet inte vad du gjorde med mina män, men detta bevisar bara att den magi ni Mavil besitter hör rör till ondskans mörker.” sa han och satte sig på huk framför henne och männen som höll henne drog upp henne så pass att hon kunde se ledarens ansikte.
”Jag kommer aldrig erkänna era vägar!” kastade hon ur sig föraktfullt och gjorde sig ett försök att spotta i ansiktet på ledaren men missade då männen som höll henne ruskade till henne.
”Ta upp facklan igen Jens.” sa ledaren och hon kunde se hur en av gulkåporna gick fram till facklan och plockade upp den. Kort där efter kunde hon höra hur dem använde gnisttändaren och snart hörde hon sprakandet av elden på facklans topp.
”Snälla, släpp oss i alla fall. Om inte mig så min syster” kunde Natalia höra sin bror vädja.
Ledaren fnös till och hon kunde höra hur någon fick sig en kraftig örfil. Hon gissade på att det var Malak som fick ta emot den.
Bryskt blev hon uppdragen på fötter så att hon kunde se sällskapet och hur gulkåpan med facklan närmade sig deras bokhyllor.
”Nej, snälla…” kved hon och hade god lust att kasta sig över gulkåporna igen men kunde inte då de höll ett alldeles för stadigt grepp om henne. Hon såg mot Malak som stod och koncentrerat stirrade ner i golvet. Hon anade vad han höll på dem och hoppades innerligt att det verkligen inte var fallet, fast det var nog det enda han kunde göra i denna situationen. Brodern drog upp blicken på Natalia och gav henne ett svagt leende och mimade ”Lev väl.” och därefter så tycktes samtliga golvplankor skaka brutalt under fötterna på dem alla.
Natalias fångvaktare tappade greppet om henne och hon sprang vingligt över golvet mot sin bror som fortfarande hölls av gulkåpan med svärdet. Utan ett ord och med en enda rörelse drog gulkåpan svärdet över halsen på Malak.
Natalia stannade upp mitt i språnget och såg sedan sin bror falla handlöst ner på golvet som nu var stilla. Utan en tanke på sin egen säkerhet eller likande så kastade hon sig efter gulkåpan, fick tag i honom och gav även honom en så pass ohygglig illusion så att han inte längre kunde stanna i sina sinnens fulla bruk.
Hon slet till sig gulkåpans svärd och svängde runt med det så att hon mötte de som hade tänkt fånga henne bakifrån. Hon fick då se hur elden gulkåporna anlagt kastade sig fram mellan böckerna på bokhyllorna i hennes och hennes brors bibliotek.
”Nej…” var det enda hon fick fram och hon svängde ovant med svärdet framför sig för att hålla gulkåporna på avstånd. Det vara bara fyra män som stod upp. Resten låg på golvet eller släpades ut från biblioteket av sina vänner.
Ursinnigt viftade hon med svärdet så att hon fick en fri yta vid sin bror.
”Malak!” sa hon hoppfullt och puttade till sin bror med foten.”Upp med dig!” beordrade hon. Hon ville inte tro det hon sett. Hon vägrade tro att det kunde vara sant. ”UPP MED DIG!” vrålade hon och puttade till honom igen.
Återigen började tårarna rinna ner för hennes kinder och bakom gulkåporna framför henne kunde hon se hur elden hade spridigt sig så pass att det nu var omöjligt att rädda ens en bok i biblioteket.
‘Varför lyssnade jag inte…’ hörde Vidar hennes tankar och samtidigt så kastade sig Natalia kort fram efter gulkåporna, gjorde några hugg i tomma luften och slungade sedan svärdet efter deras ledare. Vare sig det var tur eller skicklighet så träffade svärdet i buken på ledaren och kved till och ställde sig på knä med ansiktet i grimaserande smärta.
”Döda henne!” sa han samtidigt som en annan gulkåpa ställde sig bredvid sin ledare och stöttade honom upp på fötter igen. Återigen blev det hela ett slagfällt av oplanerade slag och sparkar och Natalia lyckades faktiskt få undan sina två anfallare och kunde då få ett stadigt grepp om sin bror på golvet och dra honom bort från elden och utgången, mot ett av fönstren på sidan av lokalen. Men en stadig armbåge krossade Natalia rutan och på något vis lyckades hon klumpigt ta sig ut tillsammans med sin brors döda kropp, ofrivillig att släppa den ifrån sig.
Väl utanför så kunde hon höra hur gulkåporna ropade till varandra på framsidan. Tyst la hon sin bror arm över sina axlar och fick honom med sig då hon blåslagen och deprimerad drog sig bort från den dröm hon delat med Malak.
För henne dröjde det inte länge innan de gulkåpor som fortfarande var i stridsdugligtskick kom efter henne.
”Vid alla färger… Vad envisa de ska vara…” sa hon till sin döde bror hon stöttade på sina axlar. ”Nu hade din förmåga att få material att vibrera inte varit så dum…” sa hon och kämpade vidare med tårar som rann ner på hennes kinder samtidigt som gulkåporna kom allt närmare.
”Detta kan jag inte gå med på.” hördes plötsligt en röst och Natalia stannade osäkert upp. ”Släpp din bror och kom till mig. Minja kommer ta väl hand om honom.”
Natalia såg sig om efter vem som hade kunnat talat till henne. Gulkåporna närmade sig och var inte långt från henne. Natalia förstod inte varför men hon antog att hon kunde lita på rösten och la försiktigt ner sin döde bror på marken. Vid det tillfället så kunde hon se hur Malaks kropp blev till en dimma och sveptes iväg av vinden. Hon såg efter dimman som försvann och även gulkåporna som förföljt henne stannade upp och osäkert närmade sig henne.
Tyst vände hon ryggen åt gulkåporna och började gå lugnt åt det håll som hon fick en känsla av att det var rätt håll. Hon stannade plötsligt till och kunde känna värme smyga sig upp runt henne och svepa in henne i en trygghets känsla och utanförvarning så stod hon helt plötsligt någon helt annanstans och mötte en svarthårig alv vars hår satt i en prydlig knut på huvudet. Alvens ögon skimrade i lilla och likaså hade alvens svarta hår även en underlig ton av lila.
”Välkommen Natalia.” kunde hon höra och såg sig förvånat om. Det var nu inomhus, i ett litet rum som var prydligt inrett med ett skrivbord där det låg en massa staplar med böcker samt ett skrivdon och bläck. Väggarna var ljusa och släta och bakom alven var en stängd trädörr. Natalia stirrade tyst på alven och såg att hon hade en mycket simpel brun klänning på sig.
”Det kanske inte är rätt av mig att säga men jag beklagar bortgången av din bror, tiden är annorlunda för mig så jag missade chansen att få hit er båda.”
Natalia grimaserade tyst då hon bara kunde höra en röst men alven rörde inte en min som kunde avslöja att hon sagt något.
”Jag-” började Natalia och ruskade på huvudet för att försöka få rätsida på vad som skedde. ”Vem är du?” fick hon tillslut fram och pekade rakt på alven.
”Jag är Wisha.” svarade den underligt lugnande rösten henne.
”Wisha?” frågade Natalia förundrat. ”Wisha som i den lila färgens gudinna?”
Alven nickade tyst som svar och tog ett försiktigt steg fram mot Natalia som inte kunde annat än stå som fast fryst och stirra på henne.
”Jag behöver din hjälp.” sa rösten och Natalia ryckte undrande till.
”Min hjälp?” sa hon undrande och sneglade på alven som tydligen påstod sig vara Wisha.
”Balansen kräver att jag nu gör något åt Sortas lilla påfund.”
”Sortas?” var det enda som Natalia kunde fråga gudinnan.
”Hans order har tjänat sitt syfte men han är alldeles för fäst vid dem för att göra något själv. Därför så ber jag dig Natalia, att med kunskapen och kreativiteten som jag står för samarbetar med de andra jag valt för att göra något åt Sortas Order och deras hat och hot mot allt vad magi har med att göra. Magi är trots allt kunskap och den behövs i världen för att hålla balansen.” sa rösten och Wisha tog ännu ett steg fram mot Natalia så att hon stod precis framför henne. Lugnt la gudinnan sina händer på Natalias axlar och slöt ögonen.
”Men hur?” frågade Natalia och i nästa stund stod hon i ett nytt rum och mötte blicken från fyra andra personer som såg minst lika vilsekomna ut som hon själv gjorde. Rummet var kalt på möbler och de andra personerna i rummet hade själva de vita ögonen som var typiska för Mavil. Alla hade de olika hårfärger och den som kom närmast vitt var en gråhårigkvinna som hade ett uppgivet uttryck.

Det kändes som om någon hade slagit en tung bok i huvudet på Vidar då han plötsligt satt vid det runda bordet på den Vita Svanen igen.
”Jag måste säga att det var en obehaglig resa.” sa fadern och såg upp på Natalia som hade tårar som rann ner på hennes kinder.
”Jag- Ibland känns det som om det är mitt fel att Malak inte längre är med mig…” sa hon och slog ner blicken i bordet.
”Som jag ser det så var det Sorta Ordens och Wishas tids miss som är boven i dramat.” sa Vidar och gav Natalia ett snett leende då hon såg upp på honom. Utan ett ord sköt han över hennes svärd till henne. ”Jag kan förstå varför du bär detta.” sa han sedan.
”Wisha har i alla fall rätt i att Sorta Orden är fel i sina handlingar… Att Sorta själv kan låta detta ske kan jag inte förstå…” sa Natalia samtidigt som hon sorgset rättade till sin knut i nacken. ”Men det lättaste sättet att motarbeta dem är att lossas vara en av dem och att sen rädda de Mavils vi kan.”
”Med tanke på att ni bara är fem personer så låter det som det vettigaste och effektivaste.” sa fadern och gned sig fundersamt i sitt skägg.
”tyvärr är vi bara fyra kvar i Violen…” sa Natalia och fäste en nyfiken blick på Vidar. ”Har dina söner någon form av magi?”
”Jag kan ana mig till vad du tänker, men jag varnar dig. Det är inget som jag personligen vill.” sa fadern med en varnande ton.
”Jag har samma element och förmåga som far.” avslöjade Vidar och mötte hennes blick allvarligt. ”Jag skulle kunna påstå att Valen har något som liknar din förmåga och Will kan hela.”
Natalia tycktes fundera en stund men innan hon hann säga något så tog fadern till orda.
”Inga beslut i dag. Kom tillbaka i morgon då jag och mina söner behöver en välförtjänad natts sömn och tack för att du räddade oss från blockaden.” sa fadern avslutande och reste sig upp. ”Om du ursäktar mig så måste jag nu leta upp Amandus och be honom visa oss det rum som jag och Vidar säkerligen kommer få dela på.”
Vidar log fånigt åt sin far som bara såg ner på sin son med en trött blick.
”Du har en tendens att snarka…” sa fadern.
”Jag vet.” svarade Vidar lyckligt och ställde sig upp han också. ”Tack.” sa han sen kort till Natalia som satt kvar fundersamt vid bordet.
”Jag kommer förbi i morgon…” sa hon slutligen och de bröt upp. Natalia satt kvar vid bordet medan fadern och Vidar gick ut i det rum som var hallen till värdshuset. I hallen så fanns det en disk bredvid en trappa som ledde upp och Vidar visste att genom dörröppningen bakom disken fanns köket.
Fadern gick fram till disken och lyfte upp en liten järnhammare mellan pekfingret och tummen och knackade den på den tillhörande klockan som stod på disken. Det blev ett ljudligt klang och snart hade Amandus anlänt till disken. Utan ett ord så hade han lett dem till det rum som fanns kvar till dem och pekat på de två dörrar som han lämnat till flickan och bröderna. De låg praktiskt nog mittemot faderns och Vidars rum.
”Om ni nu ursäktar mig så känner jag ett visst behov av att finna min dotter som återigen sprungit iväg någonstans.” sa Amandus och började gå bort från dem genom korridoren.
”Lycka till med att finna Alanya.” sa Vidar och anade att hans kusin återigen hade hittat på något hyss. Visst hade han bara träffat henne en gång tidigare, men redan då så kunde han se att hon var en sådan person som inte kunde sitta still.