Kapitel 25: ”Du vet vad som händer dem?”

Hon log för sig själv där hon satt. Hon hade inget speciellt att oroa sig för. Det fanns inga som ville henne något ont. Inte behövde hon oroa sig för att få tag i mat eller ta hand om sin kropp. Hon hade allt hon behövde. Allt för att ge henne ett friskt liv utan problem.
Hon satt på en scen och kunde se genom det tunna tygskynket som dolde henne och om hon ville så kunde hon se ut på folket som befann sig på andra sidan om det. Dem såg lyckliga ut och hon visste att dem skulle följa henne till världens ände om så krävdes av dem. Hon var inte ensam, det fanns många som brydde sig om henne. Alla ville hennes väl.
Den lille mannen som stod bredvid scenen schasade iväg de andra så att dem blev ensamma kvar. Men de var trots det inte helt ensamma. Den lille mannen visste inte om den blonde som alltid var med henne.
Det spelade ingen roll vad hon gjorde. Hans närvaro hos henne gjorde sig alltid påmind. Det var som om han vore en del av den byggnad de befann sig i. Som om han var luften hon andades, tankarna hon tänkte.
Det vara bara när den lille mannen som alltid tog hand om henne, utförde hennes önskningar och uppdrag inte var i närheten av henne, som den blonde mannen talade till henne.
”Du kan känna dem. Eller hur?” brukade han fråga.
Hon brukade bara nicka som svar.
”Du vet vad som händer dem?” frågade han alltid efter det.
Hon skakade på huvudet, hon visste inte.
”Då är allt bra.” brukade han säga.
Det var då hennes passopp oftast kom tillbaka till hennes närvaro och den blonde mannen tystnade.
Det var inte ofta hon själv sa något. Hon lyssnade mest. För hon visste att om hon sa fel sak så skulle den blonde mannen inte uppskatta det.
En gång när hon var yngre. En gång när hon trodde att han inte lyssnade. En gång när hon trodde att hon var själv med sin passopp. Bara en gång vågade hon be om det.
”Snälla. Får jag gå ut?” hade hon frågat. Hennes passopp hade stirrat på henne som om hon vore en främling. Som om hon var något som inte borde finnas. Som om det hon precis sagt var det absolut fulaste en människa skulle kunnat ha sagt.
Hennes passopp hade bara svarat med ett kort ”Nej.” innan han hade fortsatt med vad han höll på med.
Hon hade då sänkt blicken och önskat att hon inte frågat. För nästan direkt efter hade hon hört den blonde mannen fråga:
”Vill du dö?”
Trots att hon aldrig varit fullt ensam så kände hon ändå som om hon vore instängd i en glasburk. Hon kunde höra och känna alla klart och tydligt. Men det var bara den blonde mannen som såg henne för den hon var. Alla andra såg bara hennes yttre.
Den hon var gillade inte den blonde mannen att se, så hon lärde sig att ljuga.
Försiktigt ändrade hon på sin attityd jämte mot sin passopp. Hon lyssnade mindre och vågade säga mer. Men bara efter att ha frågat den blonde om vad hon skulle säga först. Hon lät sig styras för att få synas. Hon lät sig styras för att hon vågade inte höra honom ställa den frågan igen. Hon ville inte dö.

En morgon flera år senare hade hon vaknat av en obehaglig tystnad. Hon hade sett sig om och försiktigt ropat. Men ingen hade svarat henne.
Den blonde mannen var inte där.
Först hade hon bara suttigt där på sängen och väntat på att någon skulle säga till henne vad hon skulle göra. Just nu hade det inte spelat någon roll vad dem hade bett henne om. För ensamheten i att vara ensam på riktigt skrämde henne.
Hon visste inte hur länge hon hade suttigt där och stirrat ut i tomma luften.
Var befann sig alla?
Hon hade tyst och ensamt gått fram till sin dörr. Försiktigt hade hon lagt handen på handtaget. Utan att den blonde hade bett henne så öppnade hon dörren försiktigt på glänt och kikade ut via springan.
Det enda hon hade sett var vatten. Hon kunde inte förklara det. För i nästa stund hade väggarna runt henne försvunnit och endast dörren och dess gavel var kvar på det öppna havet med en vit himmel.
Hon tvekade. Hon stod som frysen. Det var som om världen hade stannat. Hon var verkligen ensam?
”Hallå?” hade hon vågat sig på att ropa. Ingen hade svarat henne. Hennes ord hade lämnat hennes läppar men det var som om vattnet hade svalt det för henne. Hon hade inte hört sig själv.
”Varför?” frågade en röst bakom henne och snurrade snabbt runt för att se vem som var där. Men det var ingen där.
”Varför?” frågade rösten igen bakom henne och hon förstod inte vad den menade.
”Sorta?” sa hon frågande. Hon visste att hon inte fick. Men just nu var det något som verkligen inte stämde.
”Varför?” frågade rösten åter igen och hon snurrade ännu ett varv för att se vem det var.
Framför henne stod en kvinna.
En äldre dam i en brun enkel klänning. Hon hade inte haft mer än så på sig.
”Varför? frågade hon igen.
”Jag förstår inte.” svarade hon tyst och slog undan blicken.
”Varför gör du så här?” frågade kvinnan och höll sina vita ögon fästa vid henne.
”Jag vet inte.” svarade hon och kunde fortfarande se kvinnan framför sig trots att hon tittade bort. Det var som om hon var bunden till att se på henne.
”Snälla. Låt oss gå.” sa kvinnan och hon kunde se en tår sakta trilla ner för kvinnans kind. ”Snälla.”

Hon hade vaknat med ett ryck efter det och hennes passopp hade tittat undrande på henne och den blonde mannen hade lutat sig över hennes axel och viskat:
”Vart var du?”
Utan att säga något. Utan att tänka på det. Utan att själv bry sig hade hon bara skakat på huvudet åt frågan – drömmen hade inte betytt något.
‘Tack.’ tänkte hon sedan för sig själv innan hon lämnade över sig själv åt den blonde mannen igen.

En man med vita ögon, bunden till eld. En yngling med vita ögon, ännu inte fått reda på att hans element var luft. En ung flicka med vita ögon, elementet eld. Ett par med vita ögon och elementen luft och eld.
En äldre kvinna med vita ögon, bunden till elementet vatten…
”Varför?” hade kvinnan frågat. Hon hade valt att hålla sig kvar vid kvinnan för att följa henne trots att hon inte kunde följa henne fysiskt. Den frågan. Vattnet. Färgen. Det hade inte betytt något.
Hon blev nyfiken. Utan att visa det för den blonde mannen följde hon henne. Med elementet jord så såg hon förnimmelsen av kvinnan då hon leddes bort från henne. Längst med gångar och dörrar hon själv aldrig beträtt följde hon henne.
”Du kan se dem. Eller hur?” den blonde mannens fråga hade skrämt henne men hon nickade tyst på den.
”Du vet vad som händer dem?” frågade han som vanligt och hon frös till då hon kände hur kontakten till kvinnan bröts då hon tappade huvudet.
Den blonde mannen stirrade på henne och väntade på sitt svar och hon skakade sakta på huvudet.
”Då är allt bra.”
Hon valde att följa dem. Hon valde att först nicka och sen sakta skaka på huvudet. Hon valde att ljuga. Hon valde att detta inte var rätt.
Hon kunde inte släppa dem fria. Men hon kunde undvika att se dem.

Då den blonde mannen av någon anledning inte var vid hennes sida lika mycket längre. Det var då hon retades med sin passopp. Det var då hon gav order till dem som lydde henne. Det var då hon vände sig bort från orden: ”Vill du dö?”
När dem fann en pojke som hade vita ögon och vitt hår och ett band minst lika vitt till elementet vatten. När den blonde mannen var någon annanstans och en orangefärg viskade till henne:
”Passa på.”
Det var då när hon hade vuxit upp och nått åldern som kvinna, som hon valde att ta steget utanför. Att ledas av det vita vattnet efter en lätt knuff. Hon visste att hon, enligt Sorta, valde att dö.

Sofia satt på däck med benen vikta under sig och studerade tyst Valentin då han tröstande klappade Alanyas rygg då hon hängde över relingen och hulkade. Hon hade följt vattnet och mött eld och vind. Hon kunde inte låta bli att finna det spännande.
Än hade hon ögonbindeln på sig, den hade hon haft hela sitt liv. Hon hade bara vågat ta av sig den om det varit tillräkligt mörkt kring henne. Även om människor omkring henne nu inte dolde sina ögon, så satt fortfarande rädslan i, att hon personligen skulle få följa dem som visats upp för henne tidigare i livet. Det var en trygghet i att se som hon såg och att se ut som hon gjorde. För henne hade världen öppnat sig även om hon inte såg den med sin syn.
Trots sitt val att se på så kunde hon tydligt känna vinden dra med sig skeppet i en stadig takt. Vinden hade ökat och Alanyas sjösjuka med den. Själv var Sofia glad över att hon inte hade samma problem som den tösen.
”Säg mig Valentin.” började hon lite försiktigt och hon kunde känna att hon hade hans uppmärksamhet riktad mot sig. ”Vem är Zizela?” frågade hon med en ton av nyfikenhet.
”Det skulle jag också vilja veta.” lyckades Alanya klämma ur sig mellan hulkningarna och Valentin kunde inte låta bli att fnissa till åt deras nyfikenhet då han kunde garantera att frågan gällde William.
”Ni vill alltså veta om den av kvinnligt kön som Will håller av så hjärtligt?” frågade han och Sofia kunde känna att han såg mellan de båda.
”Ja!” svarade Alanya då hon var tillfälligt klar och vände sig om för att sedan glida ner på däck bredvid Sofia. Valentin stod upp och lutade sig mot relingen. Sofia väntade bara tyst på hans svar.
”Det var en gång för ungefär fem år sen som-” var allt Valentin hann säga innan han avbröts av en besättningsman som kom gående mot dem.
”Kaptenen kallar er till sig.” var allt han sa innan han lämnade Valentin, Sofia och Alanya för sig själva igen.
Valentin fnös till som av irritation.
”Mina damer får ursäkta mig. Kaptenen tycks redan vilja ha mig i sin närhet.” sa han i något spydig ton och Sofia kunde känna Alanyas förvirring och Valentins uppenbara irriterade steg när han lämnade dem ensamma.
”Han verkar inte gilla kaptenen i dag.” sa Sofia och vände sig om mot Alanya som kämpade mot sin sjösjuka.
”Jag som… ville veta hur.” sa Alanya och svalde innan hon fortsatte. ”Zizela och Will är relaterade till varandra. Vem hon är.”
Än hade dem inte fått veta mycket. Inte mer än vad Will hade velat berätta för dem i alla fall och det hade inte varit mycket han sagt heller. Så allt dem visste var att Zizela bodde i Maalzat inte långt från brödernas hem och att Will tydligen var förälskad i henne trots att han gjort sitt bästa i att förneka det, men båda Alanya och Sofia kunde tydligt tolka honom som att han var det.
”Jag vill ha Will.” var allt Alanya hann säga innan hon på nytt stod lutad över reglingen och hulkade.
”Jag med. ” svarade Sofia där hon satt kvar och såg ut att stirra ner i sitt knä genom ögonbindeln. ”Men han är så ung.” fortsatte hon och hon kunde känna hur Alanyas nyfikenhet blev riktad mot henne.
”Hur gammal är du egentligen?” frågade hon och för tillfället hade hon glömt sin sjösjuka och gled ner bredvid Sofia igen.
”Är det viktigt?” frågade Sofia med ett leende vänd mot den nyfikna Alanya.
”Kanske.” svarade Alanya simpelt och kunde själv inte låta bli att le.
”äldre än dig och bröderna, men fortfarande yngre än era fäder.” sa Sofia och fnissade till då hon kunde tydligt känna att svaret irriterade Alanya då hon något disträ lät sina naglar spela på däckets träyta.
”Men seriöst.” halvt bedjande Alanya och Sofia visste att hon verkligen var nyfiken på hennes ålder.
”Jag är seriös.” svarade Sofia på det och lutade sig bak så att hon kunde dra fram benen och ha dem framför sig i stället. ”För mer än så vet inte ens jag.”
Sofia kunde känna att Alanya blev förvånad.
”Så du vet inte hur gammal du är? Hur många år du är?” frågade hon skeptiskt och Sofia visste att hon gjorde sitt bästa att syna henne då hon kunde känna hur skeptiskt hon var. ”Är du säker på att du inte vet?” fortsatte Alanya att fråga då Sofia inte gav henne ett riktigt svar.
”Dio kanske vet.” svarade Sofia till slut och skeppet krängde till av en kraftig vindstöt. Men innan Alanya hann ställa fler frågor var hon lutad över relingen igen. ”Men jag kommer nog inte kunna få några svar från honom i alla fall.” sa Sofia och avslutade samtalet med en suck.
Även om Alanya var den hon var så visste hon att detta var något hon antagligen inte skulle gå djupare in på, då det var tydligt att Sofia faktiskt inte ville tala om det.