Jimmy Svantesson är en vän till den kungliga familjen i Malzaat. Det hela inleddes av att han hade besökt hovet i Malzaat med hoppet om att möta en ljusblå kvinna vid hovet som skulle veta mycket om de sju färgerna, samt ljuset och mörkret. Han hade fått tillgång till det kungliga biblioteket och hade där träffat en likasinnad man i jakt på kunskap. De hade talat länge om sina olika teorier och kunskaper. Det var först när den styrande drottningen Maria hade anlänt till biblioteket för att leta reda på sin make Jakob, som Jimmy förstod att det var hennes gemål han hade pratat och blivit vän med.
Matrisi var vid tillfället endast 12 år när hennes föräldrar blev vän med Jimmy. Efter att Jimmy lämnat Malzaat i sökande efter mer kunskap håller han kontakten med kungaparet via brevväxling. Jimmy blir som en farbror till Matrisi och hon tar över brevväxlandet med Jimmy efter hennes föräldrars bortgång och hon själv fått ta över tronen.
Karl Karlsson får ta över som stadsledare i Holmstand när han endast är 21 år efter att hans far plötsligt dör. När han är 35 år får han onödigt många påtryckningar om att han borde gifta sig och få en arvinge från fler håll än sin mor.
Har hört talas om en prinsessa i Malzaat han tycker skulle passa som hans fru då han tycker hon är vacker och av tillräcklig ädel börd för honom.
Han påbörjar uppvaktning via brev och presenter och lovar att se till att hon skulle få det gott ställt om hon gifter sig med honom och flyttar ner till Krack. Han har inte kunskapen om att hon är arvtagerska till tronen.
Matrisi tackar nej till gåvor och nekar förlovning i tre år tills det Matrisi sänder en personlig budgivare som berättar att förlovningen inte är av intresse och att hon redan är förlovad med en annan man. Det gör inte saken bättre i Karls ögon att den mannen är en alv. Matrisi är då 23 år och Karl 38 år.
Karl Karlsson var rasande, nyheten om att sändebud från Malzaat hade varit i hans stad Holmstrand gjorde honom fly förbannad. Den informationen räckte för att han skulle tappa besittningen. Att de hade lämnat något till den lärde Jimmy på universitetet i staden brydde han sig inte om. I hans värld kretsade allt kring honom.
“Att hon fortfarande retar mig för mina ljuva ord från förr. Den ragatan!” gormade han och knep extra hårt om sin stols armstöd där han satt bakom sitt skrivbord. “Hade den där alven inte kommit emellan så hade hon varit min! Det svär jag på vid den orangea färgen!”
Karls mörka och kraftiga ögonbryn låg som en bro över hans ögon när han rynkade sin panna i vreden han kände. Hans tjocka svarta hår hade endast ett fåtal stråk av gråa hårstrån i sig. Det var inte många som kunde gissa att han var en man som närmade sig 60 ädla år av livet.
“Herre, om ni…” var allt den långa och smala rådgivaren hann säga innan Karl slog sin knytnäve på stolens armstöd så att stolen knakade till oroväckande.
“Jag vill att du dödar sändebuden och ser till att ta tillbaka det de tagit från min stad!” beordrade han ilsket till sin rådgivare som hade ett uttråkat uttryck över sitt ansikte, det var tydligt att han var van vid att Holmstrands stadsledare fick onödiga utbrott.
“Som ni önskar.” svarade rådgivaren och gav Karl en djup bugning innan han lämnade det överdådiga kontoret. “Fast vad jag vet så tog det inget av värde med sig…” muttrade han för sig själv.
Han gick genom huset som tillhörde Karl och gick direkt till bakgården där han visste att han kunde hitta de två personer han mest kunde lita på.
“Mauritz och Max!” kallade han när han kom ut på trappan.
Två unga män som träningsfäktades vände båda in uppmärksamhet till rådgivaren.
“Jag har ett uppdrag till er från vår förvirrade stadsledare.” sa rådgivaren med en underton av hånfullhet. Det var mycket tydligt att han inte gillade att arbeta i skuggan av Karl.
De båda männen sa inget utan tittade bara på varandra först som om de kunde läsa varandras tankar. Men i sanningens namn så roades be båda av rådgivarens sätt och ville se om den andre också lagt märke till det.
“Vill vi det?” frågade den man som var lite längre än den andre.
De var kopior av varandra med sitt mörka yviga hår som fångats upp till en boll på huvudet. Deras ljusbruna hy och gröna ögon gjorde att de passade in bland befolkningen i Holmstrand utan problem. Medan rådgivaren hade svart tunt hår som prydligt låg tillbaka kammat på hans huvud och smala ljusa ansikte och kropp fick han se ut som en svältande träl. Men att han var så smal hade med mannens ålder att göra.
“Först vill vi veta mer”. svarade den något kortare av de två männen, vilka uppenbart var bröder.
“Det har varit ett sändebud från Malzaat och lämnat något till den lärde mannen Jimmy på stadens universitet.” svarade rådgivaren och spände blicken i bröderna som nu uttråkat lutade sig på sina svärd medan de lyssnade på rådgivaren.
“Vi behöver inte ta reda på vad det var för något, utan vi behöver bara se till att få bort dem från världens yta.”
“Så du vill att vi ska döda någon nu igen?” frågade den äldre brodern medan han nonchalant studerade naglarna på sin ena hand.
“Ja.” svarade rådgivaren kort.
“Vi behöver signalement och veta när de senast sågs och vilket håll de var på väg åt.” sa den yngre brodern som stod helt lutad över till träningssvärd med blicken fäst på rådgivaren.
“Ett sällskap på fyra personer, en vuxen man och tre ungdomar. De kommer från Malzaat och går dolda under mantlar som täcker dem helt. Vad jag fått veta så är de på väg hem igen redan.”
Bröderna tittade på varandra utan ett ord innan de vände sig mot rådgivaren igen.
”Är det allt vi får att gå på?” frågade de i synk.
“Den vuxne är en Mavil och ungdomarna sägs vara Mavicks.” svarade rådgivaren som om det vore det tråkigaste han hört.
“Varför sa du inte det först!?” ropade de två bröderna överraskat och exalterade.
”Jag bryr mig inte om något tråkigt sändebud från något fjärran land som retat upp vår stadsledare för några hundra år sedan.” började den äldre brodern.
“Men fä med så stark anknytning till magin låter som ett lovligt byte.” fyllde den yngrebroden i med ett sinistert leende på läpparna.
“Så?” frågade rådgivaren.
Bröderna slängde sina träningssvärd åt sidan och gick fram till rådgivaren på vardera sida och hängde en varsin arm på mannens axlar.
“Du är den bästa pappa en pojke han önska sig.” sa den äldre brodern och gav rådgivaren en kram.
“Jag håller med Mauritz.” förklarade Max och gav han också en kram.
“Ja, ja. Få mig nu inte att bli sentimental med er mina gossar.” sa rådgivaren utan att ändra minsta min från innan. Han såg ut som någon som hade väldigt tråkigt.
“Vi sa bara plocka med oss lite proviant och sånt vi kan behöva så ger vi oss av sen.” sa Mauritz samtidigt som han släppte sin far och flinade lika brett som Max som också släppt taget.
“Nu ska vi äntligen få prova på att jaga riktiga byten.” sa Max innan han drog med sig Mauritz från bakgården.
Rådgivaren stod kvar och såg efter de båda unga männen. Först när de var utom synhåll smög sig ett leende fram på rådgivarens läppar.
“Jag hoppas ni får en rolig jakt.” sa han för sig själv innan han med en suck vände uppmärksamheten mot träningssvärden som låg på marken övergivna.
Han plockade upp dem och ställde dem i det ställ som fanns där på bakgården och hoppades innerligt att hans söner verkligen skulle få sig en rolig jakt.
William, Valentin och Vidar 